Kristus valde inte de lärda eller vältaliga i judarnas Sanhedrin eller Roms makt för att fortsätta hans arbete. Mästaren gick förbi de självrättfärdiga, judiska lärarna. Han valde i stället ödmjuka, outbildade människor till att förkunna det evangelium som skulle sätta världen i rörelse. Dessa skulle han undervisa och utbilda till sin församlings ledare. De skulle i sin tur utbilda andra och sända dem ut för att förkunna evangelii budskap. För att de skulle få framgång i sitt arbete, skulle de få del av den helige Andes kraft. Det var inte genom mänsklig makt eller mänsklig kunnighet som evangelium skulle förkunnas, utan genom Guds kraft.
Under tre och ett halvt år hade apostlarna undervisats av den främste lärare som världen någonsin känt. Genom personligt umgänge och föredöme utbildade Kristus dem för sin tjänst. Dag efter dag vandrade de tillsammans med honom och samtalade med honom, lyssnade till hans uppmuntrande ord till de nedtryckta och bekymrade och såg hur han hjälpte sjuka och hemsökta. Ibland undervisade han dem, då han satt tillsammans med dem på en bergssluttning, ibland vid sjöstranden eller under det att de vandrade på vägarna. Vid dessa tillfällen uppenbarade han för dem Guds rikes hemligheter. Varhelst de fann människor som öppnade sina sinnen för att ta emot det gudomliga budskapet, förklarade han frälsningsvägens sanningar för dem. Han uppmanade inte sina efterföljare att göra så eller så utan sade: ”Följ mig”. Under sina vandringar genom landsbygd och städer tog han dem med sig, för att de skulle få se hur han undervisade folket. De färdades med honom från plats till plats. De delade med honom hans torftiga kost. Liksom han var de ibland hungriga och ofta trötta. De var tillsammans med honom på de till trängsel fyllda gatorna, vid sjöstranden eller i den ensliga ödemarken. De såg honom i det dagliga livets alla förhållanden och situationer.
Det var när Jesus utvalde tolv efterföljare att bli hans apostlar som första steget togs för att organisera en församling. Den skulle efter hans himmelsfärd fullfölja hans uppdrag på jorden. Om detta säger Bibeln: ”Han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom. Så förordnade han tolv som skulle följa honom och som han ville sända ut till att predika.” -- Mark. 3:13, 14.
Betrakta den tilltalande scenen. Se på himmelens Majestät, där han sitter omgiven av de tolv som han har utvalt. Han står just i begrepp att avskilja dem för deras arbete. Genom dessa svaga förmedlare, genom sitt ord och sin Ande skall han ställa frälsningen inom räckhåll för alla.
Med glädje och jubel betraktar Gud och änglarna denna scen. Fadern visste att från dessa människor skulle himmelens ljus lysa, att deras ord då de vittnade för hans Son skulle genljuda från generation till generation ända till tidens slut.
Apostlarna skulle gå ut som Kristi vittnen för att förklara för världen, vad de hade sett och hört av honom. Deras uppdrag var det mest betydelsefulla som människor någonsin har kallats till. De skulle vara medarbetare med Gud för att leda människor till frälsning. På samma sätt som de tolv patriarkerna i Gamla Testamentet stod som Israels representanter, skulle de tolv apostlarna stå såsom representanter för församlingen under den evangeliska tidsåldern.
Under sin jordiska gärning började Kristus bryta ned den skiljemur som byggts upp mellan judar och icke-judar. Han predikade frälsning för hela mänskligheten. Trots att han som människa var jude umgicks han fritt med samariterna. Därmed förkastade han det fariséiska sätt, på vilket judarna traditionellt behandlade detta föraktade folk. Han sov under deras tak, åt vid deras bord och undervisade på deras gator.
Inga barriärer
Frälsaren längtade efter att för sina apostlar få förklara varför han ville bryta ned ”den skiljemur” som hade uppbyggts mellan Israel och de andra nationerna. Det förhöll sig nämligen så att ”hedningarna i Kristus Jesus äro våra medarvingar” och” delaktiga i löftet -- detta genom evangelium”. (Ef. 2:14; 3:6.) Detta avslöjades delvis vid det tillfälle, då han belönade den tro som den romerske kaptenen i Kapernaum visade, liksom då han förkunnade evangelium för invånarna i Sykar. Ännu klarare avslöjades det vid det tillfälle, då han besökte Fenicien och botade den kananeiska kvinnans dotter. Dessa händelser hjälpte apostlarna att förstå, att bland dessa, som många betraktade som ovärdiga frälsningen, fanns människor som hungrade efter evangelii ljus.
På detta sätt försökte Kristus undervisa sina apostlar om sanningen att det i Guds rike inte fanns några territoriella gränser, inga klasskillnader, ingen aristokrati. De måste gå ut till alla nationer och för dem förkunna budskapet om Frälsarens kärlek. Men det var först senare som de i all dess fullhet förstod, att Gud ”har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo -- detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss”. (Apg. 17:26, 27.)
Bland dessa första apostlar kunde man se klara skiljaktigheter. De skulle bli världens lärare. De representerade vitt skilda karaktärstyper. För att framgångsrikt kunna utföra och befrämja det arbete, till vilket de hade kallats, behövde dessa män, som skilde sig från varandra både till karaktär och till livsvanor, bli överens i känslor, tankar och handlingar. Denna enhet var det, som Jesus ville säkerställa. Därför försökte han föra dem in i gemenskap med sig själv. Ansvaret för dem kommer till uttryck i hans bön till sin Fader: ”. . . att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är i mig, och jag är i dig, också de må vara i oss;” så att ”världen kan förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig”. (Joh. 17:21, 23.) Hans ständiga bön för dem var, att de skulle bli helgade genom evangelium. Han bad med tillförsikt, eftersom han visste att en allsmäktig förordning hade utfärdats, innan världen var skapad. Han visste att evangelium om riket skulle förkunnas för alla nationer för att bekräfta detta. Han visste att evangelium med stöd av den helige Andes allmakt skulle vinna seger i kampen mot det onda och att den blodstänkta fanan en dag skulle vaja triumferande över hans efterföljare.
När Jesu jordiska uppdrag närmade sig sitt slut insåg han, att han snart måste lämna sina apostlar att fortsätta arbetet utan hans personliga övervakning. Därför försökte han uppmuntra dem och bereda dem för framtiden. Han bedrog dem inte med några falska förhoppningar. Som i en öppen bok kunde han läsa vad som skulle komma. Han visste att han skulle skiljas ifrån dem och att de skulle utlämnas såsom får bland vargar. Han visste att de skulle utsättas for förföljelse. De skulle drivas ut ur synagogorna och kastas i fängelse. Han visste också att några av dem skulle lida döden, därför att de vittnade om honom som Messias. Något av detta talade han om för dem. Då han talade med dem om deras framtid, talade han öppet och bestämt, för att de under den kommande prövningen skulle komma ihåg vad han hade sagt och bli starkare i sin tro på honom som Frälsaren.
Mod och tillförsikt
Han försökte också hos dem ingjuta hopp och mod. ”Edra hjärtan vare icke oroliga”, sade han. ”Tron på Gud; tron ock på mig. I min Faders hus äro många boningar; om så icke vore, skulle jag nu säga eder, att jag går bort för att bereda eder rum. Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, skolen I ock vara. Och vägen som leder dit jag går, den veten I. ” -- Joh. 14:1-4. Det är för er skull som jag har kommit till världen. För er har jag arbetat. När jag går bort skall jag fortsätta att ivrigt arbeta för er. Jag kom till världen för att uppenbara mig själv för er, för att ni skulle tro. Jag går till min Fader och till er Fader för att samarbeta med honom för ert bästa.
Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern. -- Joh. 14:12. Med detta menar inte Kristus att apostlarna skulle komma att göra mer upphöjda gärningar än han hade gjort, utan att deras arbete skulle få större omfattning. Han avsåg inte enbart underverk, utan allt det som skulle komma att äga rum under den helige Andes ledning. När Hjälparen kommer, sade han, som jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han vittna om mig. Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från begynnelsen. -- Joh. 15:26, 27.
På ett sällsamt sätt blev dessa ord uppfyllda. Efter det att den helige Ande hade kommit, blev apostlarna så fyllda av kärlek till Kristus och till dem för vilka han hade dött, att människor påverkades av det som de talade och av de böner de bad. De talade i Andens kraft. Under inflytandet av denna kraft omvändes tusentals.
Som Kristi representanter skulle apostlarna komma att göra ett starkt intryck på världen. Att de var ödmjuka människor skulle inte förminska deras inflytande, utan i stället öka det. Deras åhörares tankar skulle riktas från dem till Frälsaren som, fastän han inte kunde ses med ögonen, alltjämt arbetade tillsammans med dem. Apostlarnas upphöjda undervisning, deras uppmuntrande och förtröstansfulla ord skulle försäkra alla, att det inte var i sin egen kraft som de arbetade, utan i Kristi kraft. I det att de ödmjukade sig själva skulle de förklara att han, som judarna hade korsfäst, var livets Furste, den levande Gudens Son. De skulle förklara att det var i hans namn som de gjorde samma saker som han hade gjort.
Under sitt avskedssamtal med sina apostlar kvällen före korsfästelsen nämnde Frälsaren inte det lidande som han hade utstått och alltjämt måste utstå. Han talade inte om den förödmjukelse som låg framför honom. I stället försökte han få dem att fatta sådant som skulle styrka deras tro så att de skulle se framåt till den glädje som väntar övervinnaren. Han gladde sig över att han visste att han kunde och skulle göra mer för sina efterföljare, än han hade lovat. Han visste att den kärlek och medkänsla som han gav dem skulle rena deras själs tempel och göra människorna lika honom. Han visste att hans evangelium i Andens kraft skulle gå ut, ”segrande för att segra”.
Detta har jag talat till eder, sade han, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen. -- Joh. 16:33. Kristus misslyckades inte. Inte heller blev han missmodig. Apostlarna skulle visa en tro av samma uthålliga natur. De skulle arbeta som han hade arbetat, och lita på honom för att få kraft. Även om deras väg skulle komma att spärras av skenbara omöjligheter, skulle de ändå genom hans nåd fortsätta vidare framåt, inte låta någonting göra dem förtvivlade, utan vara hoppfulla i alla avseenden.
Kristus hade fullbordat det uppdrag som han hade fått att utföra. Han hade valt ut dem som skulle fortsätta hans arbete bland människorna. Han förklarade: ”jag är förhärligad i dem. Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn -- det som du har förtrott åt mig -- för att de må vara ett, likasom vi äro ett.” ”Icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder, att de alla må vara ett, . . . jag i dem och du i mig -- ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå, att du har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig.” -- Joh.17:10, 11, 20-23.