Löftestiden

Efter det att apostlarna hade utdrivits från Jerusalem på grund av förföljelsen spreds evangelium snabbt i de regioner som låg bortom Palestinas gränser. Många smågrupper av troende bildades i betydelsefulla städer. Några av dessa Kristi efterföljare ”drogo. . . ända till Fenicien och Cypern och Antiokia och förkunnade ordet”. Deras arbete var vanligtvis begränsat till de hebreiska och grekiska judarna. Av dessa fanns det stora kolonier vid denna tid i nästan alla städer i världen.

Bland de platser som nämns, där evangelium med glädje togs emot, finner vi Antiokia, som vid den tiden var huvudstad i Syrien. Den intensiva handel som styrdes från denna tätt befolkade stad förde många människor av olika nationaliteter till staden. Dessutom var Antiokia välkänt som turistort för människor, som älskade avkoppling och nöjen, på grund av dess hälsosamma läge, dess vackra omgivningar och det välstånd, den kultur och förfining som fanns där. På apostlarnas tid hade staden blivit en lyxens och lastbarhetens plats.

Evangelium förkunnades offentligt i Antiokia av ”vissa apostlar” från Cypern och Cyrene, som ”förkunnade evangelium om Herren Jesus”. ”Herrens hand var med dem” och deras ivriga arbete gav rik frukt. ”En stor skara kom till tro och omvände sig till Herren.”

Ryktet härom nådde församlingen i Jerusalem; och då sände de Barnabas till Antiokia. Då Barnabas kom till sitt nya arbetsfält och såg det arbete som redan hade utförts där genom gudomlig nåd, blev han glad och förmanade dem alla att med hjärtats fasta föresats stadigt hålla sig till Herren.

Barnabas’ arbete i Antiokia fick stor framgång. Många omvändes och ökade de troendes antal där. När arbetet utvecklades förstod Barnabas att han behövde lämplig hjälp för att kunna utnyttja alla de tillfällen som Guds försyn skapade. Han reste därför till Tarsus för att söka upp Paulus, som efter sin avresa tidigare från Jerusalem hade arbetat i ”Syriens och Ciliciens bygder” och förkunnat ”den tro som han förr ville utrota”. (Gal.1:21, 23.) Barnabas lyckades finna Paulus och kunde också övertala honom att återvända tillsammans med honom som medarbetare i förkunnelsearbetet.

I den folkrika staden Antiokia fann Paulus ett utmärkt arbetsfält. Hans lärdom, klokhet och iver utövade ett kraftfullt inflytande på invånarna och besökarna i denna kulturens stad. Han blev verkligen den hjälp som Barnabas behövde. Under ett år arbetade de två apostlarna gemensamt i en trogen förkunnelse, så att många fick del av en frälsande kunskap om Jesus av Nasaret, världens Frälsare.

Det var i Antiokia som Kristi efterföljare först kallades för kristna. De fick detta namn på grund av att Kristus var huvudtemat i deras förkunnelse, deras undervisning och deras samtal. De återberättade ständigt händelser som hade inträffat under den tid Kristus vistades på jorden för att utföra sitt uppdrag och hans apostlar hade förmånen att personligen få umgås med honom. Outtröttligt talade de om hans undervisning och hans underverk, då han botade människor. Under djup rörelse och stark känsla talade de om hans ångest i Getsemane. De berättade om hur han förråddes, rannsakades och avrättades, om det tålamod och den ödmjukhet med vilken han uthärdade den vanära och den tortyr som han utsattes för av sina fiender. De talade om den gudomliga barmhärtighet med vilken han bad för dem som förföljde honom. Hans uppståndelse och himmelsfärd, hans arbete i himmelen som människors förebedjare och medlare var ämnen som de gladde sig över att samtala om. De icke kristna folken kunde därför gärna kalla dem för kristna, eftersom de predikade Kristus och riktade sina böner till Gud genom honom.

Smädenamn blir ärenamn

Det var Gud som gav dem namnet kristna. Det är ett kungligt namn som ges till alla som ansluter sig till Kristus. Det var om detta namn som Jakob senare skrev: ”Är det då icke de rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder inför domstolarna? Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder?” -- Jak. 2:6, 7. Och Petrus förklarade: ”Om någon får lida för att han är en kristen, då må han icke blygas, utan prisa Gud för detta namns skull.” ”Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder.” - 1 Petr.4: 16, 14

De troende i Antiokia insåg att Gud var villig att i deras liv verka ”både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske”. (Fil. 2: 13.) De levde mitt ibland ett folk som inte tycktes fråga mycket efter de ting som har evigt värde. Därför försökte de fånga de människors uppmärksamhet som var sanningssökare och hederliga. För dessa ville de ge positiva vittnesbörd om honom som de älskade och tjänade. I deras ödmjuka tjänst lärde de sig att lita på den helige Andes kraft att göra livets ord verksamt. Och så kom det sig att de inom sina olika livsområden dagligen vittnade om sin tro i Kristus.

Det exempel som Kristi efterföljare i Antiokia gav, skulle inspirera varje Kristi efterföljare som bor i vår tids stora städer. Det överensstämmer med Guds planer att utvalda förkunnare, som är helgade och begåvade, skall placeras i betydelsefulla befolkningsområden för att arbeta offentligt. Men det ingår också i hans avsikter, att församlingens medlemmar som lever i dessa städer, skall använda sina av Gud givna gåvor i det evangeliska arbetet. Det finns rika välsignelser i beredskap för alla som utan förbehåll gå in i det arbete som Gud kallar dem till. När de försöker vinna människor för Jesus, kommer de att finna, att många som aldrig kunde ha nåtts på något annat sätt, är beredda att ta emot evangelium genom deras upplysta, personliga insats.

Guds sak i världen idag behöver aktiva representanter för biblisk sanning. De auktoriserade förkunnarna kan inte ensamma förverkliga uppdraget att varna de stora städerna. Gud kallar inte bara förkunnare, utan också läkare, sjuksköterskor, litteraturförsäljare, kristendomslärare och andra helgade lekmän med olika gåvor, som har kunskap om Guds ord och som känner hans nåds kraft. Han vill att alla dessa skall tänka på behoven i de städer som ännu inte nåtts av varningsbudskapet. Tiden går snabbt. Det finns mycket som måste göras. Alla medel måste tas i anspråk så att de möjligheter vi nu har, på ett klokt sätt förbättras.

Paulus’ arbete i Antiokia tillsammans med Barnabas styrkte honom i hans övertygelse att Herren hade kallat honom till att utföra ett särskilt arbete för den icke-judiska världen. Vid tiden för Paulus’ omvändelse hade Kristus förklarat, att Paulus skulle bli den som förkunnade evangelium för de icke-judiska folken ”för att . . . öppna deras ögon, så att de omvända sig från mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade”. (Apg. 26:18.) Den ängel som visade sig för Ananias hade sagt om Paulus: ”Denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn.” -- Apg. 9:15. Och Paulus fick själv senare under sin kristna erfarenhet, när han bad i templet i Jerusalem, besök av en ängel från himmelen som sade till honom. ”Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.” -- Apg. 22:21.

Beredd för uppdraget

På detta sätt hade Herren gett Paulus hans uppdrag att resa ut till ett mer omfattande missionsfält i den icke-judiska världen. För att bereda honom för detta omfattande och svåra arbete, hade Gud fört honom i nära förbindelse med sig själv och hade för hans hänförda syn öppnat vyer av himmelens skönhet och härlighet. Åt honom hade getts uppdraget att göra ”den hemlighet” känd som förut under ”evärdliga tider hade varit outtalad” (Rom.16:25), -- ”sin viljas hemlighet” (Ef. 1:9) ”som under förgångna släktens tider icke hade blivit kungjord för människors barn, såsom den nu genom andeingivelse har blivit uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter. Jag menar den hemligheten, att hedningarna i Kristus Jesus äro våra medarvingar och jämte oss lemmar i en och samma kropp och jämte oss delaktiga i löftet -- detta genom evangelium vars tjänare” , förklarar Paulus, ”jag har blivit till följd av den Guds nåds gåva som blev mig given genom hans mäktiga kraft. Ja, åt mig, den ringaste bland alla heliga, blev den nåden given att för hedningarna förkunna evangelium om Kristi outrannsakliga rikedom, och att lägga i dagen huru det rådslut har blivit utfört, som tidsåldrarna igenom hade såsom en hemlighet varit fördolt i Gud, alltings skapare. Ty Gud ville att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom församlingen, skulle bliva kunnig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. Sådant hade hans beslut varit från tidsåldrarnas begynnelse, det som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre.” -- Ef. 3:5-11.

Gud hade välsignat Paulus’ och Barnabas’ arbete under de år de blev kvar hos de troende i Antiokia. Men ingen av dem hade hittills blivit formellt avskild för den evangeliska förkunnelsen. De hade nu nått den punkt i sin kristna erfarenhet, då Gud stod i begrepp att anförtro dem att utföra ett svårt missionsuppdrag. För att kunna genomföra det skulle de komma att behöva varje fördel, som de kunde vinna genom församlingens förmedling.

I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene, så ock Manaen, . . . och Saulus. När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: ’Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk, som jag har kallat dem till’. Innan de sändes ut som missionärer till den icke-judiska världen blev dessa apostlar högtidligt avskilda för Gud genom fasta, bön och handpåläggning. På detta sätt auktoriserades de av församlingen, inte bara att undervisa om evangelium utan också för att utföra dopets ceremoni och organisera församlingar och fick därigenom full kyrklig auktoritet.

Den kristna församlingen var vid denna tidpunkt på väg in i en betydelsefull era. Uppdraget att förkunna det evangeliska budskapet bland de icke-judiska folken skulle nu utföras med kraft. Som ett resultat därav skulle församlingen växa genom ett stort tillskott av omvända. De apostlar som hade blivit utsedda att leda detta arbete skulle komma att utsättas för misstankar, fördomar och avundsjuka. Deras undervisning om nedbrytandet av ”den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen” (Ef.2:14) hade under lång tid skilt den judiska och den icke-judiska världen från varandra. Detta skulle helt naturligt göra dem till föremål för en anklagelse för irrlärighet. Deras auktoritet som förkunnare av evangelium skulle ifrågasättas av många nitiska troende judar. Gud förutsåg de svårigheter som hans budbärare skulle bli utsatta för. För att deras arbete inte skulle kunna ifrågasättas, instruerade Gud församlingen genom uppenbarelse att avskilja dem offentligt för förkunnargärningen. Deras auktorisering var ett offentligt erkännande av deras gudomliga uppdrag att för den icke-judiska världen förkunna evangelii glada budskap.

Både Paulus och Barnabas hade redan fått sitt uppdrag från Gud själv. Denna ceremoni, då man lade händerna på dem, innebar inte någon ny nådegåva eller någon egentlig kvalificering. Det var en erkänd form av bekräftelse på ett förordnat ämbete och ett erkännande av apostlarnas auktoritet i detta ämbete. Därigenom sattes församlingens sigill på arbetet för Gud.

För judarna var denna ceremoni betydelsefull. När en judisk far välsignade sina barn, lade han vördnadsfullt sina händer på deras huvuden. När ett djur avskildes till offer, lade en av dem som hade beklätts med prästerlig auktoritet, handen på offrets huvud. Och när pastorerna i den kristna församlingen i Antiokia lade sina händer på Paulus och Barnabas, bad de Gud genom denna handling att låta sin välsignelse vila över dessa utvalda apostlar i deras avskiljande till det särskilda arbete, för vilket de hade utsetts.

Senare kom denna auktoriseringsceremoni att grovt missbrukas. Oförsvarlig betydelse tillskrevs handlingen, som om en kraft omedelbart kom över dem som tog emot ett sådant bemyndigande, vilket omedelbart kvalificerade dem för vilken som helst eller alla kyrkliga funktioner. Men i berättelsen om auktoriseringen av dessa två apostlar sägs inte någonting som antyder att någon förmåga eller kraft meddelades genom själva handlingen att lägga händerna på dem. Vi har endast den enkla redogörelsen för deras bemyndigande och den inriktning som detta hade på deras framtida arbete.

De omständigheter som hade samband med Paulus’ och Barnabas’ avskiljande av den helige Ande för ett särskilt uppdrag, visar tydligt att Herren arbetar genom utvalda instrument i sin organiserade församling. Många år tidigare, när den gudomliga avsikten ifråga om Paulus först uppenbarades för honom av Frälsaren själv, fördes Paulus därefter omedelbart i förbindelse med medlemmar av den nyss organiserade församlingen i Damaskus. Dessutom lämnades inte heller församlingen på den platsen länge i ovisshet om den personliga upplevelse, som denne omvände farisé hade haft. Och när det gudomliga uppdraget gavs vid detta tillfälle för att mera fullständigt genomföras, vittnade den helige Ande åter om Paulus som ett utvalt redskap för att förkunna evangelium för de icke-judiska folken och gav i uppdrag åt församlingen att ge honom och hans medarbetare fullmakt därtill. I det att ledarna för församlingen i Antiokia ”förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: ’Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.’”

Förmedlare och ljusspridare

Gud har gjort sin församling på jorden till en ljusets kanal. Genom den meddelar han sina syften och sin vilja. Han ger inte någon av sina tjänare en upplevelse som är oberoende av eller står i motsats till den upplevelse som församlingen själv har. Inte heller ger han en enskild människa kännedom om sin vilja i fråga om hela församlingen, medan församlingen -- Kristi kropp -- lämnas i okunnighet. I sin framsyn för Gud sina tjänare i nära förbindelse med sin församling, för att de skall ha mindre förtroende för sig själva och större förtroende för andra som Gud tillsatt som ledare för att befrämja hans verk.

Det har alltid i församlingen funnits sådana som varit benägna att hävda ett individuellt oberoende. De tycks inte kunna inse att andligt oberoende har en benägenhet att leda människan till att lita för mycket på sig själv och att handla efter sitt eget omdöme, snarare än att respektera sina medtroendes råd och högt uppskatta deras omdöme, framför allt deras som bekläder de ämbeten som Gud har utsett för att leda sitt folk. Gud har beklätt sin församling med särskild auktoritet och kraft, vilken ingen kan anses ha rätt att ringakta eller avvisa, eftersom den som handlar så, avvisar Guds röst.

De som har en benägenhet att betrakta sitt eget omdöme som det som skall dominera, befinner sig i allvarlig fara. Det är Satans utstuderade avsikt att skilja sådana människor från dem som är ljusets förmedlare, dem som Gud har utbildat och gjort skickliga till att bygga upp och utvidga hans verk på jorden. Att gå förbi eller avvisa dem som Gud har utsett till att bära ledarskapets ansvar för evangelii utbredande, är att avvisa de medel som han har anvisat för att hjälpa, uppmuntra och styrka sitt folk.

Riskfyllt läge

En evangelii budbärare som förbigår församlingen eller tror att han inte kan få information genom någon annan kanal än direkt från Gud, försätter sig själv i ett läge där han löper risk att bedragas av fienden och bli övervunnen. Gud har i sin visdom ordnat det så att kristen skall vara förenad med kristen och församling med församling med hjälp av den nära gemenskap som skulle upprätthållas mellan alla församlingens medlemmar. På detta sätt blir det möjligt för människor att samarbeta med Gudomen. All verksamhet kommer att underställas den helige Ande. Alla de som tagit emot evangelium kommet att förenas i en organiserad och korrekt styrd verksamhet, för att för värden förkunna det glada budskapet om Guds nåd.

Paulus betraktade sitt formella bemyndigande som en början till en ny och betydelsefull epok i sitt livsverk. Det var från denna tid som han senare daterade början av sin funktion som apostel i den kristna församlingen.

Under det att evangelii ljus lyste klart i Antiokia hade ett betydelsefullt arbete fortsatts av de apostlar som blev kvar i Jerusalem. Varje år kom många judar från alla länder till Jerusalem vid högtiderna för att tillbedja i templet. Många av dessa pilgrimer var människor med en innerlig fromhet. De studerade ivrigt profetiorna. De såg fram emot och längtade efter den utlovade Messias’ ankomst, han som var Israels hopp. Under det att Jerusalem var fyllt av dessa främlingar predikade apostlarna Kristus med orubbligt mod, trots att de visste att de genom att göra så, ständigt äventyrade sina liv. Guds Ande gav sin kraft åt deras arbete. Många omvändes till kristendomen. När sedan dessa återvände till sina hem i olika delar av världen, förkunnade de evangelium i alla nationer och bland alla samhällsklasser.

De mest framträdande bland de apostlar som sysslade med denna förkunnargärning var Petrus, Jakob, Jesu broder, och Johannes som kände sig övertygade om att Gud hade utsett dem till att predika Kristus bland sina landsmän. De arbetade troget och klokt och vittnade om det som de hade sett och hört och hänvisade till ”det profetiska ordet” (2 Petr. 1:19), i en ansträngning att övertyga ”hela Israels hus. . . att denne Jesus som” judarna ”korsfäst . . . har Gud gjort både till Herre och till Messias”. (Apg. 2:36.)