Löftestiden

Tidpunkten hade kommit då evangelium skulle förkunnas utanför Mindre Asiens gränser. Väg förbereddes för Paulus och hans medarbetare att resa över till Europa. I Troas, vid Medelhavets kust, ”visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man som stod där och bad honom och sade: ’Far över till Macedonien och hjälp oss.’”

Kallelsen var förpliktande. Den medgav inte något dröjsmål. ”När han hade sett denna syn”, förklarar Lukas, som följde Paulus, Silas och Timoteus på resan över till Europa, ”sökte vi strax någon lägenhet att fara därifrån till Macedonien, ty vi förstodo nu att Gud hade kallat oss att förkunna evangelium för dem. Vi lade alltså ut ifrån Troas och foro raka vägen till Samotrace och dagen därefter till Neapolis och sedan därifrån till Filippi. Denna stad, en romersk koloni, är den första i denna del av Macedonien.”

På sabbatsdagen, fortsätter Lukas, gingo vi utom stadsporten längs med en flod till en plats, som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned och talade med de kvinnor, som hade samlats dit. Och en kvinna som ’fruktade Gud’, en purpurkrämerska från staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som Paulus talade. Lydia tog med glädje emot evangelium. Hon och hennes familj blev omvända och döpta. Hon bad apostlarna enträget om att de skulle göra hennes hus till sitt hem.

När korsets budbärare i sitt arbete gick omkring och undervisade följdes de av en kvinna som var besatt av en spådomsande. Hon ropade: ”Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för eder frälsningens väg. Så gjorde hon under många dagar.”

Hot mot evangelium

Denna kvinna var Satans särskilda redskap. Hon hade gett sina herrar stor inkomst genom förutsägelser. Hennes inflytande hade hjälpt till att stärka tron på avgudarna. Satan visste att hans dominans hotades. Han använde sig därför nu av denna kvinna för att motarbeta evangelii förkunnelse. Han hoppades kunna blanda sin villfarelse med de sanningar som apostlarna undervisade om. Den rekommendation som denna kvinna ropade ut, blev till skada för evangelium och vände folkets sinnen bort ifrån apostlarnas undervisning och gav evangelium vanrykte. Hennes ord kom många att tro att de människor som talade i Guds Ande och kraft var inspirerade av samme ande som detta Satans redskap.

Under någon tid uthärdade apostlarna denna förföljelse, men snart befallde Paulus under inspiration av den helige Ande den onde anden att lämna kvinnan. Hon blev omedelbart tyst. Detta bekräftade att apostlarna var Guds budbärare och att den onde anden hade erkänt dem som sådana och hade lytt deras befallning.

Kvinnan som nu befriats från den onde anden och blivit återställd till sina sinnens rätta bruk valde att bli en Kristi efterföljare. Då blev hennes arbetsgivare oroade för sin inkomst. De insåg att de inte längre skulle kunna tjäna pengar på hennes spådomar och förutsägelser. Deras inkomstkälla skulle snart vara fullständigt uttömd om apostlarna tilläts att fortsätta att förkunna evangelium.

Många andra i staden var intresserade av att tjäna pengar på sataniska bedrägerier. De blev nu rädda för denna kraft, som så effektivt hade kunnat stoppa deras yrkesutövning. De började därför kraftigt motarbeta Guds medarbetare. De förde apostlarna inför myndigheterna och anklagade dem: ”Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla.”

Folkskaran som samlats blev alltmer upphetsad och vände sig aggressivt mot apostlarna. En upploppsanda tog överhand, utan att myndigheterna ingrep. Dessa rev i stället ytterkläderna av apostlarna och befallde att de skulle hudflängas. ”Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar. Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken.”

Apostlarna utsattes för svåra plågor på grund av den plågsamma ställning i vilken man hade lämnat dem, men de klagade inte. I stället uppmuntrade de varandra i denna ytterligt mörka och isolerade fängelsehåla med bön och sång, och lovprisade Gud på grund av att de betraktats värdiga att lida förföljelse för hans sak. Deras sinnen uppmuntrades av en djup och uppriktig kärlek till deras Frälsares sak. Paulus tänkte på den förföljelse som han hade medverkat i mot Kristi apostlar. Han gladde sig nu över att han kunde se och känna kraften av de härliga sanningar som han en gång avvisade.

Med förvåning hörde de andra fångarna ljudet av bön och sång som kom från den innersta fängelsehålan. De hade blivit vana vid att höra skrik och jämmer, förbannelser och svordomar som bröt nattens tystnad. Aldrig tidigare hade de hört bön och lovsång komma från denna dystra cell. Fångvaktare och fångar förundrade sig över detta. De frågade sig vilka dessa män kunde vara som frusna, hungriga och torterade ändå kunde glädja sig.

Under tiden återvände stadens ansvariga till sina hem och gratulerade sig själva till att de genom så snabba och bestämda åtgärder hade kunnat kuva tumultet. Men under det att de var på väg hem, fick de höra ytterligare detaljer om dessa mäns arbete och karaktär som de hade dömt till hudflängning och fängelse. De såg kvinnan som hade blivit befriad från sataniskt inflytande och förvånade sig över den påtagliga förändringen i hennes utseende och beteende. Då förstod de att de sannolikt hade utsatt två oskyldiga män för den romerska lagens stränga straff. Nu blev de förargade på sig själva och beslöt att de nästa morgon skulle ge order om att apostlarna privat skulle befrias och eskorteras ut ur staden, utom räckhåll för pöbelns raseri.

De var inte glömda

Men även om människor var grymma och hämndgiriga eller visade brottslig försumlighet ifråga om det allvarliga ansvar som vilade på dem, hade Gud inte glömt att visa sin kärleks välvilja mot sina apostlar. Hela himmelen intresserade sig för dessa människor som led för Kristi skull. Änglar sändes att besöka fängelset. Jorden darrade för deras steg. De med tunga bommar stängda fängelsedörrarna slogs upp på vid gavel, kedjor och bojor föll från händer och fötter på fångarna och ett starkt ljus flödade in i fängelset.

Fängelseföreståndaren hade med förvåning lyssnat till de fängslade apostlarnas sånger och böner. När de hade förts in i fängelset hade han sett deras svullna och blödande sår. Han hade själv låst fast deras fötter i stocken. Han hade väntat sig att ifrån dem få höra bittra rop av smärta och förbannelser, men i stället hade han fått höra sånger av glädje och lovprisande. Med dessa ljud i sina öron hade fängelseföreståndaren fallit i djup sömn. Nu väcktes han av jordbävningen som skakade fängelsemurarna.

Orolig rusade han upp. Han blev förskräckt, då han såg att fängelsets alla dörrar var öppna. Han bävade inför tanken på, att fångarna hade flytt. Han kom ihåg hur Paulus och Silas under mycket stränga föreskrifter hade överlämnats i hans vård kvällen förut. Han var övertygad om att dödsstraff skulle bli följden av hans skenbara vårdslöshet. I sin bittra förtvivlan tyckte han att det skulle vara bättre för honom att dö för egen hand än att underkasta sig en vanhedrande avrättning. Han drog sitt svärd för att döda sig själv, när han hörde Paulus tala till honom med dessa uppmuntrande ord: ”Gör dig intet ont; ty vi äro alla här.” Alla fångar var kvar på sina platser. De hölls tillbaka av Guds kraft som utövades genom en medfånge.

Den hårda behandling som apostlarna hade utsatts för av fängelseföreståndaren, hade inte väckt några hämndkänslor hos dem. Paulus och Silas besjälades av Kristi anda och inte av någon hämndlystnadens anda. Deras sinnen var fyllda av Frälsarens kärlek. De kände därför inte någon ovilja mot sina förföljare.

Fängelseföreståndaren sänkte sitt svärd och sade till om att man skulle föra fram ljus och skyndade in i den innersta fängelsehålan. Han ville se vad det var för slags människor som med vänlighet hade återgäldat den grymhet med vilken de hade behandlats. Då han kom in i den cell där apostlarna fanns, kastade han sig ned inför dem och bad dem om förlåtelse. Sedan förde han dem ut på den yttre fängelsegården och frågade: ”I herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?”

Fängelseföreståndaren hade darrat då han såg Guds vrede ta sig uttryck i jordbävningen. När han trodde att fångarna hade undkommit var han beredd att dö för egen hand. Nu tycktes alla dessa saker vara av liten betydelse jämfört med den nya, egendomliga fruktan som upprörde hans sinne. Nu kände han en stark önskan om, att få äga det lugn och den hoppfullhet som dessa apostlar hade visat under lidande och förolämpningar. Han såg himmelens ljus i deras ansikten. Han visste att Gud hade ingripit på ett undergörande sätt för att rädda deras liv. Och nu kom med egendomlig kraft den besatta kvinnans ord tillbaka i hans minne: ”Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för eder frälsningens väg.”

Deras rättigheter som romerska medborgare

Med stor ödmjukhet bad han apostlarna visa honom livets väg. ”Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst”, svarade de och ”de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i hans hus.” Fängelseföreståndaren tog sedan hand om dem och tvättade deras sår och betjänade apostlarna. Därefter blev han och hela hans familj döpt av dem. Ett helgande inflytande spred sig bland fångarna. Alla var villiga att ta emot det budskap som apostlarna förkunnade. De var övertygade om att den Gud som dessa män tjänade, på ett undergörande sätt hade befriat dem från deras fångenskap.

Invånarna i Filippi hade blivit mycket uppskrämda av jordbävningen. När fängelseledningen på morgonen berättade for myndigheterna vad som hade hänt under natten, blev dessa mycket uppskrämda och sände officerare för att befria apostlarna. Men Paulus förklarade: ”De hava offentligen låtit gissla oss, utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.”

Apostlarna var romerska medborgare och det var olagligt att utsätta en romare för spöstraff, annat än om det gällde mycket allvarliga brott. Inte heller fick man beröva en romersk medborgare hans frihet utan formell rättegång. Paulus och Silas hade blivit fängslade offentligt. Nu vägrade de att låta sig friges privat, utan en korrekt förklaring från myndigheternas sida.

När myndigheterna fick detta besked blev de mycket förskräckta av fruktan för att apostlarna skulle klaga inför kejsaren. De begav sig genast till fängelset och bad Paulus och Silas om ursäkt för den orättvisa och grymhet som de utsatts för. Sedan förde de dem personligen ut ur fängelset och vädjade till dem att lämna staden. Myndigheterna var oroliga för apostlarnas inflytande över folket. De fruktade också den kraft som hade ingripit till förmån för dessa oskyldiga människor.

Apostlarna handlade efter Jesu undervisning. De ville därför inte tvinga sig kvar på en plats, där de inte var önskvärda. ”När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat förmaningens ord till dem, drogo de vidare.”

Apostlarna betraktade inte sitt arbete i Filippi som förgäves. De hade utsatts för lidande och förföljelse, men försynen hade ingripit för att hjälpa dem. Samtalet med fängelseföreståndaren och hans familj hade mer än kompenserat dem för den förnedring och det lidande som de hade uthärdat. Nyheten om deras olagliga fängslande och deras befrielse genom ett underverk blev känt i hela den trakten. Detta medförde att apostlarnas arbete blev känt av ett stort antal människor, som annars inte skulle ha fått veta något om det.

Resultatet av Paulus’ arbete i Filippi blev upprättandet av en församling vars medlemsantal ständigt ökade. Hans iver och hängivenhet och framför allt hans villighet att lida för Kristi sak utövade ett djupgående och bestående inflytande på de omvända. De värdesatte det evangelium för vilket apostlarna hade offrat så mycket. De gick därför med helhjärtad helgelse in i arbetet för sin Återlösare.

Att denna församling inte skulle kunna undgå förföljelse framgår av ett uttryck i Paulus’ brev till dem. Han säger: ”Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans skull, i det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu hören att jag har.” Ändå var deras orubblighet i tron så stor att han förklarar: ”Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder, i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder alla. Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu, haven deltagit i arbetet för evangelium.” -- Fil. 1:29, 30, 3-5.

Den kamp är fruktansvärd som pågår mellan det godas och det ondas makter inom betydelsefulla befolkningsområden, där evangelii budbärare kallas att arbeta. ”Den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod”, förklarar Paulus, ”utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret.” -- Ef. 6:12. Ända fram till tidens slut kommer kampen att fortsätta mellan Guds församling och dem som står under onda änglars kontroll.

Kristi efterföljare uppfordrades ofta att möta mörkrets makter ansikte mot ansikte. Med hjälp av spetsfundigheter och förföljelse försökte fienden förmå dem att avvika från den sanna tron. I nutiden, då alltings slut snabbt närmar sig, sätter Satan in desperata åtgärder for att snärja hela världen. Han tänker ut många planer för att sysselsätta människors tankar och vända uppmärksamheten bort från de för människans frälsning väsentliga sanningarna. I alla städer är hans agenter ivrigt verksamma för att i grupper organisera dem som är motståndare till Guds lag. Ärkebedragaren försöker införa inslag av förvirring och uppror. Människor upphetsas till en aktivitet som inte står i överensstämmelse med deras insikter.

Ondskan är på väg att nå en omfattning som man inte tidigare upplevt. Ändå finns det bland evangelii förkunnare sådana som ropar: ”Allt står väl till, och ingen fara är på färde.” Men Guds trogna budbärare skall orubbligt gå vidare i sitt arbete. De skall klä sig i himmelens rustning och gå oförskräckta framåt mot seger. De skall inte upphöra att strida, förrän varje människa inom räckhåll för deras budskap skall ha fått tillfälle att lyssna till evangelii budskap för denna tid.