Löftestiden

I Berea fann Paulus judar som var villiga att undersöka de läror han förkunnade. Lukas förklarar om dem: ”Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna, för att se om det förhölle sig såsom nu sades. Många kommo därigenom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och jämväl män.”

Inga fördomar hade gjort människorna i Berea inskränkta. De var villiga att undersöka sanningshalten i de läror som apostlarna förkunnade. De studerade inte Bibeln av nyfikenhet utan för att de skulle få veta vad som hade blivit skrivet om den utlovade Messias. De forskade dagligen i de inspirerade skrifterna. Då de jämförde bibeltext med bibeltext stod himmelska änglar vid deras sida och upplyste deras sinnen och påverkade deras känsloliv.

Överallt där evangelium förkunnas, kommer de som uppriktigt vill göra det rätta, att finna vägledning genom ett flitigt studium av Bibeln. Under de avslutande scenerna i denna jords historia kommer prövande bibelsanningar att förkunnas. Om de som lyssnar till denna förkunnelse ville göra på samma sätt som folket i Berea, studera Bibeln och jämföra det budskap som förkunnas för dem med Bibeln, skulle det finnas många fler som lever efter Guds lags föreskrifter på alla de platser, där de nu är jämförelsevis få. Men när impopulära bibelsanningar förkunnas, vägrar många att göra en sådan jämförelse. De kan inte motbevisa Bibelns klara undervisning. Ända visar de den största ovillighet att studera de bevis som framläggs. Några hävdar att även om dessa läror i verkligheten är riktiga, saknar det betydelse om man tar emot eller vägrar att ta emot den nya informationen. I stället lyssnar de till och tar emot behagliga fabler med vilka fienden försöker leda människor vilse. Därigenom blir deras sinnen förblindade och de skiljer sig från himmelen.

Inställningen avgör

Alla kommer att dömas i överensstämmelse med den upplysning de har fått. Herren sänder ut sina budbärare med frälsningens budskap. De som lyssnar till dessa budskap kommer han att göra ansvariga för det sätt på vilket de har behandlat hans budbärares ord. De som uppriktigt söker sanningen kommer att göra en omsorgsfull undersökning och med Bibeln jämföra de läror som har förkunnats för dem.

De icke-troende judarna i Tessalonika var upptända av avundsjuka och hat mot apostlarna. De lät sig inte nöja med att ha drivit ut dem ur sin egen stad utan följde efter dem till Berea. Här lyckades de upphetsa de lägre klassernas aggressivitet mot dem. Församlingen i Berea blev nu orolig för att Paulus skulle komma att utsättas för våldsdåd, om han stannade kvar där. Därför sände de honom till Aten. Han fick sällskap av några församlingsmedlemmar som nyss hade blivit kristna i Berea.

Så blev evangelii förkunnare förföljda från stad till stad. Kristi fiender kunde inte förhindra att evangelium hade framgång, men de lyckades göra apostlarnas arbete ytterligt svårt. Paulus arbetade emellertid vidare. Han hade beslutat sig för att genomföra det uppdrag som Gud hade uppenbarat för honom i en vision i Jerusalem: ”Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.” -- Apg. 22:21.

Paulus’ hastiga avresa från Berea gjorde att han inte fick det tillfälle som han hade väntat sig, att besöka församlingen i Tessalonika.

När Paulus var framme i Aten sände han tillbaka dem som hade följt honom ifrån Berea med ett budskap till Silas och Timoteus att genast komma till honom. Timoteus hade kommit till Berea innan Paulus for därifrån. Tillsammans med Silas hade han stannat kvar för att fortsätta det arbete som hade börjat så gynnsamt och för att undervisa de nya omvända i den kristna tron.

Aten var den hedniska världens huvudstad. De människor som Paulus mötte här var inte okunniga och lättrogna som folket i Lystra. De var kända för sin lärdom och bildning. Överallt såg han statyer av folkets gudar och av deras avgudade historiska och litterära hjältar. Praktfulla byggnader och konstverk vittnade om nationens storhet och folkets tillbedjan av hedniska gudar. Människorna var hänförda över konstverkens skönhet och prakt. Vart man vände sig såg man praktfullt utsmyckade och dyrbara tempel och helgedomar resa sina pelarkolonner mot himlen. Krigsbragder och berömda mäns gärningar bevarades i minne genom skulpturer, tempel och inskriptioner. Allt detta gjorde Aten till ett ofantligt konstgalleri.

Då Paulus såg all den skönhet och prakt som omgav honom i denna stad, som gett sig avguderiet helt i våld, greps han av en stark iver att förhärliga Gud som han överallt såg vanhedras. Han greps av en stark medkänsla för folket i Aten som trots sin kunskap och bildning saknade all kännedom om den sanne Guden.

Aposteln lät sig inte bedras av det som han såg i detta lärdomscentrum: Hans andliga natur drogs så starkt mot de himmelska tingen, att den glädje och härlighet i de rikedomar som aldrig skall förgås kom honom att betrakta all den prakt och storslagna skönhet som omgav honom som värdelös. När han såg Atens storslagna prakt, förstod han dess förförande makt över dem som älskade konst och vetenskap. Han fick ett starkt intryck av hur betydelsefullt det arbete var som låg framför honom.

Ensamhet och främlingskap

I denna stora stad, där Gud inte tillbads, kände sig Paulus ytterligt isolerad. Han längtade efter sina medarbetares hjälp och sympati. Att Paulus kände sig ytterligt ensam och utan vänner framgår av hans första brev till församlingen i Tessalonika, där han säger att han sänder Timoteus till dem och stannar ensam kvar i Aten tillsammans med Silvanus. (1 Tess. 3:1.) Till synes oöverstigliga hinder reste sig i hans väg. Det såg fullkomligt omöjligt ut för honom att få något tillfälle att vinna folkets uppmärksamhet.

Under det att Paulus väntade på Silas och Timoteus var han emellertid inte overksam. ”Han höll. . . i synagogan samtal med judarna och med dem som ’fruktade Gud’, så ock på torget, var dag, med dem som han träffade där.” Men hans huvudsakliga uppgift i Aten var att förkunna frälsningens glada budskap för dem som inte hade någon klar uppfattning om Gud och Guds avsikter med den fallna mänskligheten. Aposteln skulle snart möta hedendomen i dess mest utstuderade och förförande form.

Det dröjde inte länge förrän atenarna upptäckte att en egendomlig lärare hade kommit till staden som förkunnade nya och sällsamma läror för folket. Några av dessa sökte upp Paulus och inledde samtal med honom. Snart samlades en skara lyssnare omkring dem. Några var benägna att förlöjliga aposteln som en, som stod långt under dem, både socialt och intellektuellt. Dessa sade föraktfullt till varandra: ”Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?” Andra sade om honom att ”eftersom han förkunnade evangelium om Jesus och om uppståndelsen”, måste han ”vara en förkunnare av främmande gudar”.

Bland dem som samlades omkring Paulus på marknadsplatsen fanns ”några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels av stoikernas”. Men dessa och alla andra som kom i kontakt med honom, upptäckte snart att han hade en kunskap som till och med var större än deras egen. Hans intellektuella förmågor tilldrog sig de lärdas respekt. Hans allvarliga, logiska framställning och hans vältalighet vann alla de församlades uppmärksamhet. Hans åhörare måste medge att han inte var någon nybörjare. De medgav att han kunde möta alla grupper med övertygande argument till stöd för de läror som han undervisade om. Så stod aposteln där oförskräckt och mötte sina motståndare med deras egna argument. Han bemötte logik med logik, filosofi med filosofi och vältalighet med vältalighet.

Hans hedniska motståndare påminde honom om Sokrates’ öde. Denne hade ju dömts till döden på grund av att han förkunnade främmande gudar. De rådde därför Paulus att inte riskera sitt liv på samma sätt. Men apostelns föreläsningar åhördes med spänd uppmärksamhet. Med sin okonstlade visdom vann han deras respekt och beundran. Han lät sig inte nedtystas vare sig av filosofernas vetenskap eller ironi. När de insåg att han hade bestämt sig för att fullfölja sitt uppdrag bland dem och att under alla omständigheter framföra vad han hade att säga, beslöt de sig för att lyssna till honom.

De förde honom därför till Areopagen. Detta var för atenarna en av deras mest heliga platser. Det som hade inträffat där var av sådan karaktär att folket hyste en vidskeplig vördnad, som hos några tog form av skräckfylld fruktan. Det var på denna plats som angelägenheter som hade samband med religionen ofta omsorgsfullt övervägdes av män som hade i uppdrag att döma i alla viktigare moraliska frågor liksom i borgerliga angelägenheter.

Här, långt borta från genomfartsvägarnas folkvimmel och trafiklarm, kunde man lyssna till aposteln utan att bli störd. Omkring honom samlades konstnärer, skalder och filosofer -- Atens lärda och visa, som vände sig till honom med orden: ”Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar? Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi vilja nu veta vad detta skall betyda.”

I denna allvarliga och ansvarsfyllda stund var aposteln lugn och samlad. Han hade ett betydelsefullt budskap att framföra. Hans framställning övertygade lyssnarna om att han inte var någon pratmakare. ”Atenare”, sade han, ”jag ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare. Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, har jag ock funnit ett altare med den inskriften: ’Åt en okänd Gud’. Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det, är det jag nu kommer med budskap till eder.” Trots all sin begåvning och allmänna kunskap, var dessa människor helt okunniga om den Gud som hade skapat världsalltet. Ändå fanns det ibland dem de som längtade efter en djupare kunskap. De sökte sig trevande mot den Evige.

Med sin hand utsträckt mot templet, som var fyllt av avgudabilder, lade Paulus hela sin själ i sin förkunnelse och avslöjade atenarnas falska religion. De mest insiktsfulla av hans lyssnare blev förvånade över vad de hörde. Han visade sig vara väl förtrogen med deras konst, litteratur och religion. Han pekade på deras statyer och avgudar och förklarade att Gud inte kunde jämföras med någonting sådant som mänsklig konst kunde framställa. Dessa statyer kunde inte på minsta sätt framställa Guds härlighet. Han påminde dem om att dessa statyer inte hade liv, utan måste betjänas av människor för att kunna röra sig. Därför var de som tillbad dessa i alla avseenden överlägsna de avgudar som de tillbad.

Paulus förde sina avgudadyrkande lyssnares tankar utanför gränserna av deras falska religion till en riktig uppfattning av den gudom som de hade kallat för ”en okänd Gud”. Den gudom som han nu förklarade för dem, var oberoende av människan. Han behövde inte människors hjälp för att öka sin makt och härlighet.

Folket fördes med av beundran för Paulus’ ivriga och logiska framställning av den sanne Gudens egenskaper -- hans skapande makt och hans försyns övervakande ledning. Med ivrig och brinnande vältalighet förklarade aposteln: ”Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som är gjorda med händer, ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och allt.” Himmelen vore inte stor nog att rymma Gud, hur mycket mindre var inte då de tempel som människor hade byggt.

Sanningen om mänsklighetens broderskap

Det var i en tid av klassvälde och kastväsende, en tid då mänskliga rättigheter inte erkändes, som Paulus förkunnade den stora sanningen om mänsklighetens broderskap. Han förklarade att Gud ”har skapat människosläktets alla folk, från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden”. Inför Gud står alla människor på samma nivå. Inför Skaparen bör varje människa i första hand visa trohet. Sedan visade aposteln hur Guds nåds och barmhärtighets avsikter går som en röd tråd genom allt Guds handlande med människor. Gud ”har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo -- detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss.”

Paulus citerade en rad från en av deras egna skalder och i det att han pekade på några av de ädla och bildade män som omgav honom, beskrev han Gud som en fader vars barn de var. ”I honom är det som vi leva och röra oss och äro till”, förklarade han, ”såsom ock några av edra egna skalder hava sagt: ’Vi äro ju ock av hans släkt.’ Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena, att gudomen är lik någonting av guld eller silver eller sten, något som är danat genom mänsklig konst och uppfinning.

Han har fastställt en dag . . .

Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag, men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola göra bättring.” I den tid av andligt och kulturellt mörker som hade föregått Kristi ankomst hade den gudomlige härskaren haft fördrag med de icke judiska folkens avguderi. Nu hade han emellertid genom sin Son sänt människor ett sanningens budskap. Han väntade nu av alla en omvändelse till frälsning, inte bara från de fattiga och anspråkslösa utan också från de stolta filosoferna och från jordens furstar. ”Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han har bestämt därtill; och han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han har låtit honom uppstå ifrån de döda.” När Paulus talade om de dödas uppståndelse, ”drevo somliga gäck därmed, andra åter sade: ’Vi vilja höra dig tala härom ännu en gång.’”

Så avslutades apostelns arbete i Aten, den antika bildningens centrum. Atenarna höll envist fast vid sin avgudatillbedjan. De vände sig bort ifrån kunskapen om tillbedjan av den sanne Guden. När ett folk är fullt tillfredsställt med sin egen kunskapsnivå, kan man inte vänta mycket annat av det. Trots att de var stolta över sin bildning och förfining, blev atenarna alltmer fördärvade och fullständigt nöjda med de dunkla mysterierna i sin avgudatillbedjan.

Bland dem som lyssnade till Paulus’ ord fanns emellertid några som lät sig övertygas av de sanningar som han förkunnade. Dessa ville emellertid inte ödmjuka sig själva, så att de erkände Gud och tog emot frälsningen. Ingen vältalighet, inga aldrig så kraftiga argument kan omvända den gudsfrånvända människan. Guds kraft är det enda som kan få människan att ta emot evangelii sanning. Den som envist vänder sig bort ifrån denna kraft, kan inte påverkas. Grekerna sökte visdom. Korsets budskap blev emellertid för dem dårskap, därför att de värdesatte sin egen visdom högre än den visdom som kommer ovanifrån.

Det var atenarnas stolthet över sin bildning och mänskliga visdom som gjorde att evangelii budskap fick en jämförelsevis liten framgång bland dem. De världskloka som inser sitt läge och kommer till Kristus kommer att få upplysning till frälsning. De däremot som kommer som framstående människor, som upphöjer sin egen lärdom, kommer inte att lyckas tillgodogöra sig eller ta emot den upplysning och den kunskap som endast Kristus kan ge.

Så mötte Paulus sin tids gudsfientlighet. Hans arbete i Aten var emellertid inte helt förgäves. Dionysius, en av de mest framstående borgarna, och några andra tog emot evangelium och förenade sig med de kristna.

Inspirationen har gett oss denna inblick i atenarnas liv. De hade trots all sin bildning, förfining och konst sjunkit ned i moraliskt förfall. Denna information har getts oss för att vi skall få se, hur Gud genom sin tjänare tillrättavisar avgudadyrkan och ett stolt, självtillräckligt folks synder. Apostelns ord och beskrivningen av hans attityder och omgivning, så som det skisserats av den inspirerade bibelberättelsen skulle förmedlas ned genom alla kommande generationer. De skulle vittna om hans orubbliga tillförsikt, hans mod i ensamhet och umbäranden. De skulle vittna om den seger han vann för kristendomen i själva den icke-kristna världens centrum.

Paulus’ ord inrymmer en rik skatt av kunskap för församlingen. Han befann sig i ett läge, då han mycket lätt hade kunnat säga något som skulle ha irriterat hans stolta lyssnare och försatt honom själv i svårigheter. Om hans föreläsning hade blivit en direkt attack mot deras gudar och stadens berömda män, kunde han ha riskerat att möta samma öde som Sokrates. Men med en taktkänsla som fötts av den gudomliga kärleken, drog han försiktigt deras sinnen bort från de falska gudarna genom att uppenbara för dem den sanne Guden, som var helt okänd för dem.

Idag skall Bibelns sanningar förkunnas för denna tids stora män, för att de skall kunna välja mellan lydnad för Guds lag eller att ansluta sig till ondskans furste. Gud framlägger den eviga sanningen för dem, en sanning som kommer att göra dem kloka till frälsning. Han tvingar dem emellertid inte att ta emot den. Om de vänder sig bort ifrån den, lämnar han dem åt sig själva. De kommer då att få skörda frukten av sina egna gärningar.

Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft. Det är ju skrivet: ’Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.’ Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud -- ja, det som ingenting var -- för att han skulle göra det till intet, som någonting var. -- 1 Kor. 1:18, 19, 27, 28. Många av de största vetenskapsmännen och statsmännen, världens mest framstående män, kommer att under de sista dagarna vända sig bort ifrån evangelium på grund av att den vetenskapliga världen inte erkänner Gud. Ändå skall Guds tjänare ta väl vara på varje tillfälle att förmedla gudomlig sanning till dessa människor. Några kommer att erkänna sin okunnighet om det som hör Gud till och kommer att inta sin plats som ödmjuka efterföljare vid Jesu fötter, han som är läraren framför andra.

Den som arbetar för Gud behöver stark tro i varje försök att nå bildade och framstående människor. De som älskar och tjänar Gud kommer att få förnyad kraft dag för dag. Den Oändliges insikt och omdöme står till deras förfogande. När de därför förverkligar hans syften skall de inte begå misstag. De skall aldrig ge upp sin tillförsikt utan tänka på, att Guds sannings ljus lyser mitt i det mörker som omger vår värld. Vi skall aldrig ge utrymme för missmod när vi arbetar för Gud. Den helgade förkunnarens tro skall uthärda varje prövning som han utsätts för. Gud kan och vill ge alla sina medarbetare all den styrka som de behöver. Han skall ge dem den klokhet och det omdöme som deras olika uppgifter kräver. Han vill på ett överflödande sätt tillgodose alla människors förväntningar, som sätter sin förtröstan till honom.