Löftestiden

Det första brevet till församlingen i Korint skrevs av Paulus under den senare delen av hans vistelse i Efesus. Inte för några andra hade han känt ett djupare intresse eller hade arbetat med mer outtröttlig möda än för de troende i Korint. Han hade arbetat bland dem under ett och ett halvt år, riktat deras tankar mot den korsfäste och uppståndne Frälsaren som den enda vägen till frälsning. Han hade enträget uppmanat dem att lita på Kristi nåds omskapande kraft. Innan de som bekände sig till Kristus, intogs i församlingen gav han dem en grundlig och särskild undervisning om den troendes förmåner och plikter. Han hade också med stor iver försökt hjälpa dem att vara trogna mot sina doplöften.

Paulus var starkt medveten om den strid som varje människa måste utkämpa mot ondskans makter och de människors inflytande som ständigt försöker bedra och snärja. Han hade arbetat outtröttligt för att bygga upp styrkan och stabiliteten hos dem som nyss hade börjat vandra på trons väg. Han hade uppmanat dem att helt överlämna sig åt Gud. Han visste att om de inte gjorde det, så hade de inte helt övergett synden utan fortsatte att låta de naturliga begären behålla sitt dominerande inflytande. Därigenom skulle frestelserna fortsätta att förvirra deras samveten.

Denna överlåtelse måste bli fullständig. Varje svag, tvivlande, kämpande människa som överlämnar sig helt åt Kristus, kommer i direkt förbindelse med alla de kraftkällor som gör det möjligt för henne att övervinna. Himmelen kommer henne nära och hon får stöd och hjälp av barmhärtighetens änglar vid varje tillfälle, då hon råkar ut för svårigheter och prövningar.

De troende i församlingen i Korint var omgivna av avgudadyrkan och sensualism i deras mest förföriska former. Så länge aposteln var kvar hos dem, hade detta inflytande inte någon större makt över dem. Paulus’ fasta tro, hans brinnande böner och hans allvarliga undervisning och framför allt hans Gud-hängivna liv hade hjälpt dem att övervinna det egna jaget för Kristi saks skull, hellre än att söka tillfredsställelse i syndens nöjen.

Men efter det att Paulus hade lämnat dem uppstod ogynnsamma förhållanden. För den kristna tron skadliga tendenser hade börjat vinna insteg i församlingen och det dröjde inte länge förrän detta började visa sin onda frukt. En tid av stora svårigheter började för församlingen i Korint. Aposteln var inte längre hos dem för att väcka deras iver och hjälpa dem i deras försök att leva i överensstämmelse med Guds vilja. Så småningom blev många av dem vårdslösa och likgiltiga och tillät naturliga böjelser och benägenheter att få makt över dem. Han som så ofta hade uppmanat dem att leva efter renhetens och rättfärdighetens ideal, fanns inte längre hos dem. Inte få av dem som vid tiden för sin omvändelse hade avlagt alla sina onda vanor, återgick till den icke-judiska religionens förnedrande synder.

Paulus hade skrivit till församlingen och förmanat dem att inte umgås med sådana som inte ville avstå från sitt lastbara liv. Många av de troende förvrängde emellertid apostelns ord och gav dem en annan innebörd för att finna en ursäkt för, att de inte följde hans undervisning.

Församlingen sände ett brev till Paulus, i vilket de bad om råd om olika saker, men ingenting nämndes om de svåra synder som förekom bland dem. Aposteln fick genom den helige Ande ett mycket starkt intryck av de verkliga förhållandena i församlingen och att det här brevet ville förmå honom att göra uttalanden som brevskrivarna kunde förvränga för att tjäna sina egna syften.

Vid den här tiden kom några medlemmar av Kloes husfolk till Efesus. De tillhörde en troende familj som hade högt anseende i Korint. Paulus frågade ut dem om förhållandena i Korint. De talade om att församlingen var splittrad i olika läger. De slitningar som hade före kommit redan under Apollos’ besök hade ökat mycket starkt. Falska lärare hade försökt övertala medlemmarna att förkasta Paulus’ undervisning. De evangeliska troslärorna och föreskrifterna hade blivit förvrängda. Stolthet, avguderi och sensualism ökade ständigt bland dem som en gång hade varit ivriga i sitt kristna liv.

Farhågor bekräftade

När Paulus fick den här beskrivningen, förstod han att hans värsta farhågor var riktiga. Men ändå ville han inte ge efter för tanken att hans arbete skulle ha varit förgäves. Med hjärteångest och med ”många tårar” sökte han råd hos Gud. Han skulle med glädje genast ha gjort ett besök i Korint, om det hade varit klokt att göra så. Men han förstod att församlingen i sitt dåvarande tillstånd inte skulle få någon nytta av hans arbete. Därför sände han Titus för att bereda väg för honom, så att han själv skulle kunna besöka dem senare. Därefter undertryckte aposteln alla personliga känslor ifråga om de troendes beteende, som hade visat en sådan underlig förvändhet. Aposteln inriktade hela sitt sinne mot Gud och skrev till församlingen i Korint ett av de rikaste, mest kraftfulla och instruktiva av alla sina brev.

Med anmärkningsvärd klarhet besvarade han alla de frågor som församlingen hade framlagt för honom. Han framhöll principer som, om man följde dem, skulle leda församlingens medlemmar till en högre andlig upplevelse. De befann sig i fara. Paulus kunde inte uthärda tanken att i denna kritiska situation misslyckas att nå fram till dem. Han varnade dem uppriktigt för de faror som hotade och tillrättavisade dem för deras synd. Han riktade deras uppmärksamhet på nytt till Kristus och försökte återuppliva deras tidigare kristna iver och hängivenhet.

Apostelns stora kärlek till de troende i Korint visade sig i hans kärleksfulla hälsning till församlingen. Han påminde dem om deras upplevelse, då de blev omvända från avgudadyrkan till att tjäna den sanne Guden. Han påminde dem om den helige Andes gåvor, som de hade fått ta emot. Han visade att det var deras förmån att ständigt göra nya framsteg i det kristliga livet, till dess att de uppnådde den renhet och helgelse som finns i Kristus. ”I haven i honom”, skrev han, ”blivit rikligen begåvade i alla stycken, i fråga om allt vad tal och kunskap heter. Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder, så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse.”

Paulus talade öppet om de stridigheter som hade uppstått i församlingen i Korint och förmanade medlemmarna att upphöra med alla tvister. ”Jag förmanar eder, mina bröder”, skrev han, ”vid vår Herres, Jesu Kristi, namn att alla vara eniga i edert tal och att icke låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt.”

Aposteln kände sig fri att nämna hur och genom vilka han hade fått upplysning om den splittring som rådde i församlingen. ”Det har nämligen av Kloes husfolk blivit mig berättat om eder, mina bröder, att tvister hava uppstått bland eder.”

Paulus var en inspirerad apostel. De sanningar som han förkunnade för andra hade han fått ta emot ”genom uppenbarelse”. Gud avslöjade emellertid inte alltid sitt folks tillstånd på detta direkta sätt. I det här fallet hade de som var intresserade av den korintiska församlingens framgång och som hade sett det onda smyga sig in, lagt fram saken för aposteln. Genom de gudomliga uppenbarelser som han tidigare hade fått, kunde han nu bedöma den utveckling som skett. De som uppriktigt sökte upplysning tog emot hans budskap som Kristi förmaning, fastän Gud inte hade gett honom någon ny uppenbarelse för just detta tillfälle. Guds Ande hade visat honom de svårigheter och faror som skulle uppstå inom församlingarna. När denna onda utveckling kom till uttryck, visste aposteln vad det betydde. Han hade fått i uppdrag att försvara och skydda församlingen. Han skulle vaka över dess medlemmar som den som skall göra räkenskap inför Gud. Var det då inte följdriktigt och korrekt att han fäste avseende vid dessa rapporter om den anarki och de strider som rådde bland dem? Naturligtvis var detta i högsta grad riktigt. Den tillrättavisning han sände dem var därför i lika hög grad skriven under Guds Andes inspiration som något annat av hans brev.

En fast grund att bygga på

Aposteln nämnde inte någonting om de falska lärare som försökte fördärva frukten av hans arbete. På grund av den förvirring och splittring som rådde i församlingen var det klokt av honom att inte irritera dem med sådana antydningar. Han var rädd för att därigenom helt och hållet driva några bort från evangelium. Han riktade församlingsmedlemmarnas uppmärksamhet på sitt eget arbete bland dem. Han påpekade att det utförts av ”en förfaren byggmästare” som hade lagt den grund på vilken sedan andra hade byggt. Men han upphöjde inte därigenom sig själv, eftersom han förklarade: ”Vi äro Guds medarbetare.” Han gjorde inte anspråk på någon egen klokhet utan erkände den gudomliga kraft som ensam hade gjort det möjligt för honom att framställa evangelium på ett sätt som var tillfredsställande för Gud. Paulus, den störste av alla lärare, hade genom sin förening med Kristus kunnat meddela undervisning från den gudomliga visdom som motsvarar alla människors behov och som är tillämplig i alla tider, på alla platser och under alla omständigheter.

Bland de mer allvarliga av de onda förhållanden som hade utvecklats bland de troende i Korint var, att många hade återvänt till den hedniska gudstjänstens nedbrytande vanor. En av dessa tidigare troende hade förlorat sin kristna upplevelse till den grad, att hans sedeslösa liv kränkte till och med den hedniska världens låga etiska uppfattning. Aposteln förmanade församlingen ivrigt att skilja ifrån sig ”den som är ond”. ”Veten I icke”, förmanade han dem, ”att litet surdeg syrar hela degen? Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I ären ju osyrade.”

Ett annat allvarligt ont som hade uppstått i församlingen, var att troende drog varandra inför rätta. Man hade gjort allt man kunnat för att lösa dessa tvister inom församlingens egen krets. Kristus hade ju själv gett klara instruktioner om hur sådana saker skulle skötas. ”Om din broder försyndar sig”, var Frälsarens råd, ”så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ’var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan. Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen.” -- Matt. 18:15-18.

Till de troende i Korint, som hade glömt detta klara råd, gav Paulus i entydiga ord tillrättavisning och bestraffning. ”Huru kan någon av eder”, frågade han, ”taga sig för att, när han har sak med en annan, gå till rätta, icke inför de heliga, utan inför de orättfärdiga? Veten I då icke, att de heliga skola döma världen? Men om nu I skolen sitta till doms över världen, ären I då icke goda nog att döma i helt ringa mål? I veten ju att vi skola döma änglar; huru mycket mer böra vi icke då kunna döma i timliga ting? Och likväl, när I nu haven före något mål, som gäller sådana ting, sätten I till domare just dem som äro ringa aktade i församlingen! Eder till blygd säger jag detta. Är det då så omöjligt att bland eder finna någon vis man, som kan bliva skiljedomare mellan sina bröder? Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och det inför de otrogna? Över huvud är redan det en brist hos eder, att I gån till rätta med varandra. Varför liden I icke hellre orätt? . . . I stället gören I nu själva orätt och skada, och detta mot bröder. Veten I då icke, att de orättfärdiga icke skola få Guds rike till arvedel?”

Egoismens faror

Satan söker alltid väcka misstro, oenighet och fiendskap bland Guds folk. Vi frestas ofta att tycka att våra rättigheter blir kringskurna, även då det inte finns någon verklig orsak till sådana känslor. Hos några är egenkärleken större än deras kärlek till Kristus och hans sak. Dessa kommer att sätta sina egna intressen i första rummet. De är beredda att tillgripa nästan vilka slags medel som helst för att försvara och hävda dem. Även bland dem som tycks vara samvetsgranna kristna, finns många som är stolta och har alltför höga tankar om sig själva. Detta hindrar dem från att privat gå till dem som de menar har kommit vilse på vägen, för att tala med dem i Kristi anda och bedja tillsammans med dem. När de menar sig ha blivit förorättade av sina medkristna går de ofta tillrätta med dessa i stället för att följa Frälsarens regel.

Kristi efterföljare bör inte vända sig till domstolar och myndigheter för att få tvister avgjorda, som har uppstått mellan församlingens medlemmar. Sådana tvister skall de själva avgöra inbördes eller också låta församlingen göra det i överensstämmelse med Kristi undervisning. Som Kristi milda och ödmjuka efterföljare bor de hellre ”lida... orätt” än att öppet, inför omvärlden avslöja sina trosfränders felsteg.

Rättegångar mellan Kristi efterföljare blir en skamfläck på evangelii sak. Troende som öppnar rättegång mot varandra exponerar församlingen för motståndarnas förlöjligande. De ger mörkrets makter tillfälle att triumfera. De korsfäster Kristus på nytt och utsätter honom for öppen vanära. Genom att ringakta församlingens auktoritet visar de förakt för Gud, som har gett församlingen dess myndighet.

Kristi makt att bevara

I detta brev till församlingen i Korint försöker Paulus visa dem Kristi makt att bevara dem från det onda. Han visste att de skulle kunna bli starka i den Allsmäktiges kraft, om de bara ville följa de fastställda villkoren. För att hjälpa dem att bryta sig loss ur syndens förslavande makt och nå en fullkomlig helgelse vädjade Paulus till dem att följa de föreskrifter han gett dem och åt vilka de hade helgat sina liv vid tiden för sin omvändelse. ”I hören Kristus till”, förklarade han. ”Veten I då icke. . . att I icke ären edra egna? I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i eder kropp.”

Aposteln framhåller klart följderna av att vända sig bort från ett liv i renhet och helgelse och återvända till de icke-judiska religionernas fördärvbringande seder. ”Faren icke vilse”, skrev han. ”Varken otuktiga människor eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare. . . varken tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller roffare skola få Guds rike till arvedel.” Han vädjade till dem att styra sina lägre passioner och benägenheter. ”Veten I då icke”, frågade han dem, ”att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i eder och som I haven undfått av Gud?”

Paulus ägde visserligen stora intellektuella gåvor, men hans liv uppenbarade kraften av en ännu värdefullare insikt. Den gav honom en snabb uppfattningsförmåga och uppfyllde hans sinne med sympati. Den förde honom också i nära beröring med andra och gjorde det möjligt för honom att väcka deras bättre natur till liv och uppmuntra dem att sträva efter ett högre liv. Han var uppfylld av en brinnande kärlek till de troende i Korint. Han längtade efter att få se dem visa en inre fromhet som skulle skydda dem mot frestelser. Han visste att de skulle möta motstånd från ”Satans synagoga” under varje steg på den kristna trons väg. Han visste också att de skulle tvingas att dagligen ta upp kampen. De måste värja sig mot fiendens försåtliga angrepp, undertrycka gamla vanor och naturliga benägenheter och ständigt vara vaksamma under bön. Paulus visste att de kunde nå det kristna livets högre nivåer bara genom mycken bön och ständig vaksamhet. Det var detta han försökte inpränta i deras sinnen. Men han visste också att de i den korsfäste Kristus erbjöds en kraft som var tillräcklig för att omvända hela människan och som av Gudomen hade avsetts att göra det möjligt för dem att motstå alla frestelser till det onda. Med tro på Gud som sin rustning och med hans Ord som sitt vapen i striden skulle de vara utrustade med en inre kraft som skulle göra det möjligt för dem att avvända fiendens alla attacker.

De troende i Korint behövde en djupare upplevelse av det som hör Gud till. De visste ännu inte helt vad det betydde att betrakta hans härlighet, så att deras liv förvandlades till likhet med hans väsens egenskaper. De hade än så länge bara sett de allra första strålarna av denna härlighetens daggryning. Paulus ville att de skulle bli uppfyllda av all Guds fullhet och mer och mer lära känna honom, som är ”lik en morgonrodnad”. Han ville att de skulle fortsätta att lära av honom, till dess att de uppnådde den fulla evangeliska trons middagsljus.