Paulus hoppades att så klart som möjligt kunna få de troende i Korint att förstå betydelsen av en orubblig självkontroll, en korrekt måttfullhet och en aldrig vacklande iver i tjänsten för Kristus. Paulus gör därför i sitt breven en slående jämförelse mellan den kristna kampen och de ryktbara kapplöpningar som med jämna intervaller hölls nära Korint. Av alla de tävlingar som förekom bland greker och romare var dessa kapplöpningar de äldsta och de mest uppskattade. Till dessa kom konungar, adelsmän och statsmän. Förnäma och rika unga män tog del i dem. De drog sig inte undan någon ansträngning eller disciplin som var nödvändig för att vinna tävlingarna.
De som deltog i dessa tävlingar måste följa stränga regler. Inga avvikelser var tillåtna från dessa. De som ville att deras namn skulle sättas upp på listan av dem som tävlade om priset, måste först underkasta sig en hård förberedande träning. Allt ifråga om mat eller njutningsmedel som kunde försvaga sinnets eller kroppens krafter var strängt förbjudet. De som ville ha några utsikter att vinna framgång i dessa prov på styrka och snabbhet, måste vara vältränade och ha nerverna under kontroll. Varje rörelse måste vara väl avvägd, varje steg snabbt och tveklöst och den fysiska styrkan måste ligga på toppnivå.
När de tävlande kom in på arenan inför de väntande folkskarorna, ropades deras namn upp. Kapplöpningens regler lästes upp klart och tydligt. Alla startade samtidigt. Åskådarnas spända uppmärksamhet ingav dem en fast beslutsamhet att vinna. Domarna satt i närheten av målet, så att de kunde följa de tävlandes rörelser mycket noga från början till slut och ge priset åt den som verkligen hade vunnit det. Om någon kom först i mål genom att utnyttja någon fördel som stred mot reglerna, diskvalificerades han.
I dessa tävlingar utsatte sig de tävlande för enorma påfrestningar. En del återhämtade sig aldrig från den oerhörda fysiska ansträngningen. Det var inte ovanligt att någon eller några segnade ned ute på banan, blödande från mun och näsa. Det hände också att en tävlande föll död till marken just som han stod i begrepp att tillägna sig segerkransen. Men risken att bli skadad för resten av livet eller att mista livet betraktades inte som en för stor risk i jämförelse med den ära som den vann, som avgick med segern.
Då segervinnaren nådde målet fylldes luften av åskådarnas applådåskor, så att de omkringliggande kullarna och bergen genljöd av deras eko. Inför de väldiga åskådarskarorna överräckte domaren segertecknet, en krans för hans huvud och en palmkvist att bäras i hans högra hand. Han blev berömd över hela landet. Även föräldrarna fick del av hans ära. Till och med den stad där han bodde, blev ryktbar därför att den gett världen en så framstående idrottshjälte.
Paulus använder dessa tävlingar som en bild på den omvändes kamp. Han ger eftertryck åt den förberedelse som är nödvändig för att de tävlande skall ha några utsikter att vinna i tävlingen, den föregående disciplineringen, måttfullheten ifråga om maten och nödvändigheten av nykterhet. ”Alla som vilja deltaga i en sådan tävlan”, förklarade han, ”pålägga sig återhållsamhet i alla stycken.” De tävlande avstod ifrån varje slag av njutning som kunde försvaga deras fysiska krafter. Genom en hård och uthållig träning blev deras muskler starka och uthålliga. När dagen för tävlingen kom, kunde de därför pressa sina krafter till det yttersta. Hur mycket betydelsefullare är det inte för den troende, vilkens eviga öde står på spel, att tygla benägenheter och böjelser och ställa dem under kontroll av förnuftet och Guds vilja. Han skulle aldrig tillåta sin uppmärksamhet att splittras av nöjen, lyx eller ett bekvämt liv. Alla hans vanor och passioner måste underställas den hårdaste disciplin. De skall tyglas av ett förnuft som har upplysts av Bibelns undervisning och som leds av Guds Ande.
Den oförgängliga segerkransen
När den troende har kommit så långt, måste han sätta in sin yttersta kraft på att vinna seger. I de korintiska tävlingarna var det under spurten in mot mål som de tävlande satte in sina yttersta krafter för att behålla eller öka farten. När därför en Kristi efterföljare närmar sig sitt mål, skall han pressa sig framåt med till och med större iver och beslutsamhet, än då han först började sin tävlingskamp.
Paulus framhåller sedan kontrasten mellan kransen av vissnande lagerblad som segraren i tävlingarna får ta emot, och den krona av odödlig härlighet som skall ges till den som med triumf löper på den kristna tävlingsbanan. De gör detta ”för att vinna en förgänglig segerkrans”,” förklarar han, ”men vi för att vinna en oförgänglig”. För att vinna en förgänglig segerkrans undandrog sig inte de grekiska löparna någon möda eller disciplin. Vi strävar efter en krona som är oändligt mycket mera värdefull, ja, själva det eviga livets krona. Hur mycket större omsorg skulle inte vi lägga in i vår tävlan, hur mycket villigare skulle vi inte vara att göra uppoffringar och tygla oss själva!
I Hebréerbrevet påpekas den orubbliga beslutsamhet som skulle karakterisera den troendes tävlingskamp för det eviga livet: ”Må ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp, som är oss förelagd. Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare.” -- Hebr. 12:1, 2. Avund, illvilja, onda tankar och onda ord, girighet -- allt detta är en belastning som en Kristi efterföljare måste lägga av, om han skall kunna löpa med framgång i tävlingskampen för det eviga livet. Varje vana eller varje sätt att handla som för till synd och vanärar Kristus, måste läggas bort, hur stort offret än blir. Ingen människa som överträder rättfärdighetens eviga principer kan få himmelens välsignelser. En enda synd som man hänger sig åt, är tillräcklig för att fördärva karaktären och vilseleda andra.
Om nu din hand är dig till förförelse, sade Frälsaren, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt än att hava båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld, som icke utsläckes. Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna. -- Mark. 9:43, 45. Om man därför, för att rädda kroppen från döden, får amputera en hand eller en fot eller till och med operera bort ett öga, hur mycket grundligare skulle inte då Kristi efterföljare skilja sig från synden som omöjliggör för oss att få evigt liv.
De som tävlade i de gamla grekiska spelen hade underkastat sig självförsakelse och sträng disciplin. Men de var ändå inte säkra på att de skulle vinna seger. ”I veten ju”, sade Paulus, ”att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen.” Hur hårt de löpande än ansträngde sig för att komma i mål, kunde bara en enda hand gripa den eftersträvade segerkransen. Andra kunde anstränga sig till det allra yttersta för att vinna den, men just som de räckte ut handen för att ta den, var det någon annan som grep den eftertraktade trofén.
Alla kan vinna loppet
Så förhåller det sig inte i den troendes tävlingskamp. Ingen som uppfyller villkoren kommer att bli missräknad vid tävlingens slut. Var och en som ivrigt och uthålligt kämpar skall lyckas. Denna tävling är inte en tävling för de snabbfotade och starka. Varje Kristi efterföljare, den svagaste likaväl som den starkaste, kan få bära den oförgängliga härlighetens krona. Alla som genom Guds nåd förändrar sitt liv till att överensstämma med Kristi vilja, kan bli segervinnare. Att i det dagliga livets angelägenheter rätta sig efter Bibelns principer betraktas alltför ofta som av underordnad betydelse -- som något som är alltför obetydligt för att ägnas någon uppmärksamhet. Men med tanke på det som står på spel, kan ingenting som hjälper oss eller hindrar oss i vår strävan att vinna den troendes tävlingskamp, betraktas som av underordnad betydelse. Varje handling ökar tyngden i den vågskål som avgör livets seger eller nederlag. Och den belöning som segervinnaren får skall överensstämma med den uthållighet och uppriktighet med vilken han har strävat.
Aposteln jämför sig med en man som löper på en tävlingsbana och sätter in alla sina krafter för att nå målet. ”Jag för min del löper alltså icke”, säger han, ”såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet.” Paulus underkastade sig själv mycket sträng disciplin, för att hans lopp på den kristna tävlingsbanan inte skulle misslyckas eller dess utgång kunna ifrågasättas. Orden: ”Fastmer tuktar jag min kropp”, betyder bokstavligen att genom sträng disciplin underkuva böjelser, benägenheter och önskemål.
Han levde som han lärde
Paulus var rädd för att han själv inte skulle kunna hålla måttet med hänsyn till vad han förkunnade för andra. Han visste att hans arbete för andra skulle vara förgäves, om han inte i sitt eget liv rättade sig efter de principer som han hyllade och förkunnade. Hans samtal, hans inflytande, hans bestämda föresats att avstå ifrån själviska njutningar måste visa, att hans religion inte bara var en bekännelse utan en daglig och levande förening med Gud. Detta var ett mål som han ständigt hade framför sig och ivrigt strävade efter att nå, nämligen ”rättfärdigheten av Gud på grund av tro”. (Fil. 3:9.)
Paulus visste att hans kamp mot det onda skulle pågå så länge han levde. Han insåg att han ständigt var i behov av den största vaksamhet över sig själv, så att inte jordbundna önskningar och benägenheter skulle övervinna hans andliga iver. Han kämpade ständigt till det yttersta mot naturliga böjelser. Han glömde aldrig det ideal som skulle uppnås. Detta ideal sökte han nå genom lydnad för Guds lag. Sina ord, sina handlingar, sina benägenheter, allt ställde han under Guds Andes kontroll.
Det var denna uppriktiga föresats att segra i kampen för det eviga livet, som Paulus längtade efter att få se förverkligad hos Kristi efterföljare i Korint. Han visste att de, för att uppnå det mål som Kristus hade förelagt dem, skulle ha en livslång kamp framför sig. Från denna skulle de inte kunna få någon befrielse. Han uppmanade dem att kämpa redbart dag för dag och sträva efter sann gudsfruktan och en högtstående moral. Han vädjade till dem att lägga åt sidan allt som hindrade dem och att jaga mot fullkomningens mål i Kristus.
Paulus framhöll får de troende i Korint det forna Israels upplevelser -- de välsignelser som belönade deras lydnad och de straffdomar som följde på deras överträdelser. Han påminde dem om hur Gud genom tecken och under hade fört dem ut ur Egypten under skydd av molnstoden om dagen och eldstoden om natten. Så färdades de tryggt genom Röda Havet medan egyptierna som försökte komma genom havet på samma sätt, allesammans dränktes. Genom dessa underverk hade Gud erkänt Israel som sin församling. De ”åto alla samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck -- de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.” Under hela sin ökenvandring var Kristus israeliternas ledare. Den slagna klippan var en symbol på Kristus, som skulle bli slagen får människornas överträdelser, för att frälsningen skulle komma alla till del.
Trots att Gud var så välvillig mot israeliterna, lät han sina domar drabba dem på grund av att de kände begär efter den lyx som de hade lämnat bakom sig i Egypten. Det var på grund av deras synd och uppror som Guds domar kom över dem. Aposteln förmanade Kristi efterföljare i Korint att dra lärdom av israeliternas upplevelse. ”Detta skedde oss till en varnagel”, förklarade han, ”för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.” Han visade hur begärelse efter det onda och ett sedeslöst liv hade kommit dem att utöva synder som drog Guds vrede över dem. Den gudsfruktan som de hade, när de lyssnade till lagens förkunnelse från Sinai berg hade de förkastat, när de satte sig ner fär att äta och dricka och därefter stod upp för att leka och för att tillbedja den gyllene kalven, som de hade tillverkat och som skulle representera Gud. Efter det att de hade deltagit i en festmåltid som hade samband med tillbedjan av Baalpeor slogs många hebréer ned på grund av sitt tygellösa liv. Guds vrede väcktes. På hans befallning blev ”tjugutre tusen” slagna av pesten på en enda dag.
Den som menar sig stå. . .
Aposteln varnade de troende i Korint: ”Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” Om de blev skrytsamma och övermodiga och försummade att vaka och bedja, skulle de falla i svåra synder som skulle dra över dem Guds vrede. Men Paulus ville inte att de skulle duka under för missmod och förtvivlan. Därför försäkrade han dem: ”Gud är trofast; han skall icke tillstädja, att I bliven frestade över eder förmåga, utan när han låter frestelsen komma, skall han ock bereda en utväg därur, så att I kunnen härda ut i den.”
Paulus vädjade till sina medkristna att de skulle fråga sig själva vilket inflytande deras ord och handlingar kunde utöva på andra. De skulle inte göra någonting, hur oskyldigt det i och för sig själv skulle vara, som kunde ge sken av att de godkände avguderi eller som kunde bli till anstöt för dem som var svaga i tron. ”Alltså, vare sig I äten eller dricken eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära. Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar eller för greker eller för Guds församling.”
Apostelns varnande ord till församlingen i Korint är tillämpliga i alla tider och framför allt värda att uppmärksammas i våra dagar. Med avguderi menade han inte bara tillbedjan av avgudar. Han avsåg också tillfredsställandet av det egna jaget, kärlek till ett behagligt liv och eftergifter för benägenheter och drifter. Att enbart bekänna att man tror på Kristus och visar en skrytsam kännedom om den evangeliska sanningen gör inte någon människa till en Kristi efterföljare. En religion som söker tillfredsställa ögat, örat och smaken och som ger efter för själviska njutningar är inte Kristi religion.
Genom en jämförelse mellan församlingen och människans kropp kunde aposteln ganska träffande belysa det nära och innerliga släktskapsförhållande som bör existera mellan medlemmarna i Kristi församling. ”Ty i en och samme Ande”, skrev han, ”äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många. Om foten ville säga: ’Jag är icke hand, därför hör jag icke till kroppen’, så skulle den icke dess mindre höra till kroppen. Och om örat ville säga: ’Jag är icke öga, därför hör jag icke till kroppen’, så skulle det icke dess mindre höra till kroppen. Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel och hållen vore öra, var funnes då lukten? Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt, som han har velat. Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva kroppen? Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock är en enda. Ögat kan icke säga till handen: ’Jag behöver dig icke’, ej heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver eder icke’. . . . Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få en så mycket större heder, så skedde detta, för att söndring icke skall uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra. Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den. Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån.”
Kärlekens värde
Sedan framhöll Paulus betydelsen av den kärlek som Kristi efterföljare skulle känna för varandra. Han gjorde det med ord som alltsedan dess under alla tider varit en källa till inspiration och uppmuntran: ”Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.”
Även om vi har en storslagen bekännelse, är vi ändå inte Kristi sanna efterföljare, om våra sinnen inte är uppfyllda av kärlek till Gud och medmänniskorna. Även om vi hade en aldrig så stor tro och makt att göra underverk, skulle denna tro, om den saknade kärlek, vara utan värde. Man kan visa stor frikostighet, men om man av andra bevekelsegrunder än sann kärlek gav bort allt vad man ägde till de fattiga, skulle det inte ge oss någon som helst fördel inför Gud. Även om vi hade en verksamhetsiver och en trofasthet, som gjorde att vi inte ens ryggade tillbaka för martyrdöden, skulle vi ändå av Gud betraktas som bedragna svärmare eller ärelystna hycklare, om inte kärleken vore dess motiv.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den renaste glädjen springer fram ur den djupaste ödmjukheten. De starkaste och ädlaste karaktärerna byggs på ett underlag av tålamod, kärlek och underordnande under Guds vilja.
Kärleken ”skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull”. Den kristna kärleken bedömer andras bevekelsegrunder och handlingar på det mest gynnsamma sättet. Den avslöjar inte onödigtvis deras skäl. Den lyssnar inte gärna till andras negativa uttalanden om dem. Den vill hellre tala om andras goda egenskaper.
Kärleken ”gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.” Denna kärlek ”förgår aldrig”. Den kan aldrig förlora sitt värde. Den är en himmelsk egenskap. Som en dyrbar skatt kommer den att bäras av sina ägare in genom portarna till Guds stad.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.
Bland dem som bidrog till att sänka den moraliska nivån bland de troende i Korint, fanns sådana som hade uppgett de grundläggande dragen i sin tro. Några hade gått så långt att de förnekade läran om uppståndelsen. Paulus bemötte denna villfarelse med ett tydligt uttalande om de omisskännliga bevisen för Kristi uppståndelse. Han förklarade att Kristus efter sin död ”har uppstått på tredje dagen enligt skrifterna”. Därefter ”visade han sig för Cefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig.”
Med övertygande kraft framhöll aposteln den stora sanningen om uppståndelsen. ”Om det åter icke finnes någon uppståndelse från de döda”, argumenterade han, ”då har icke heller Kristus uppstått. Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, då är ock eder tro fåfäng; då befinnas vi ock vara falska Guds vittnen, eftersom vi hava vittnat mot Gud, att han har uppväckt Kristus, som han icke har uppväckt, om det är sant, att döda icke uppstå. Ja, om döda icke uppstå, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder. Då hava ju ock de gått förlorade, som hava avsomnat I Kristus. Om vi i detta livet hava i Kristus haft vårt hopp och därav intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda såsom förstlingen av de avsomnade.”
Den slutliga triumfen
Aposteln förde nu de korintiska troendes tankar framåt i tiden till uppståndelsemorgonens segertriumf. Den dagen skall alla de insomnade rättfärdiga bli uppväckta till liv för att sedan för alltid leva tillsammans med sin Herre. ”Se”, förklarade aposteln, ”jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skal ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: ’Döden är uppslukad och seger vunnen.’ Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? . . . Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”
Härlig är den seger som väntar de trogna. Aposteln såg de möjligheter som låg framför de troende i Korint. Han försökte därför framställa för dem sådant som skulle lyfta dem över det själviska och sensuella och som förgyller tillvaron med hoppet om odödlighet. Han förmanade dem milt att troget hålla fast vid sin höga kallelse i Kristus Jesus. ”Alltså, mina älskade bröder”, vädjade han, ”varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten, att edert arbete icke är fåfängt i Herren.”
Så försökte aposteln på ett mycket bestämt och uttrycksfullt sätt komma tillrätta med de falska och farliga idéer och sedvänjor som hade blivit framträdande i församlingen i Korint. Han talade rättframt, men i kärlek till dem. I hans varningar och förmaningar lyste ljuset från Guds tron över dem, för att uppenbara dolda synder som befläckade deras liv. Hur skulle de ta emot dem?
Efter det att brevet hade avsänts började Paulus undra över om det som han hade skrivit möjligen skulle kunna alltför djupt såra dem som han ville hjälpa till ett bättre liv. Han kände en djup oro för att de kanske skulle drivas ännu längre bort. Ibland önskade han att han kunde återkalla sitt brev. De som i likhet med aposteln har känt ett djupt ansvar för sina älskade församlingar eller institutioner, kan bäst förstå hans bekymmer och självanklagelser. Guds budbärare som bär ansvar i hans verk för denna tid, har utan tvivel i sitt arbete fått uppleva samma strider och ängslan som aposteln måste genomgå. Han hade varit bekymrad över stridigheter inom församlingen. Han hade mötts med otacksamhet och utsatts för förtal från dem som han väntat sympati och stöd av. Han hade insett den fara som hotade de församlingar som tillät ogudaktighet att existera bland medlemmarna. Han hade därför känt sig nödsakad att troget bestraffa synden. Samtidigt var han bekymrad över att han kanske hade behandlat dem med för stor stränghet. Med bävande sinne väntade han nu att få höra hur de hade tagit emot hans budskap.