I sitt första brev till församlingen i Korint gav Paulus de troende undervisning om de allmänna principer som skulle gälla för att underhålla evangelii verk på jorden. Då han skriver om sitt apostoliska arbete för deras skull, frågar han:
Vem tjänar någonsin i krig på egen sold? Vem planterar en vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar en hjord och förtär icke mjölk från hjorden? Icke talar jag väl detta, därför att människor pläga så tala? Säger icke själva lagen detsamma? I Moses’ lag är ju skrivet: ’Du skall icke binda munnen till på oxen, som tröskar.’ Månne det är om oxarna som Gud har sådan omsorg? Eller säger han det icke i alla händelser med tanke på oss? Jo, för vår skull blev det skrivet, att den som plöjer bör plöja med en förhoppning, och att den som tröskar bör göra der i förhoppning om att få sin del.
Om vi hava sått åt eder ett utsäde av andligt gott, frågade aposteln vidare, är det då för mycket, om vi få inbärga från eder en skörd av lekamligt gott? Om andra hava en viss rättighet över eder, skulle då icke vi än mer hava det? Och likväl hava vi icke gjort bruk av den rättigheten, utan vi fördraga allt, för att icke lägga något hinder i vägen for Kristi evangelium. I veten ju att de som förrätta tjänsten i helgedomen få sin föda ifrån helgedomen, och att de som äro anställda vid altaret få sin del, när altaret får sin. Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola hava sitt uppehälle av evangelium. -- 1 Kor. 9:7-14.
Aposteln avser här Guds plan för att underhålla de präster som tjänade i templet. De som hade avskilts för detta heliga ämbete underhölls av folket som de betjänade med andlig undervisning och tempeltjänst. ”De av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lag taga tionde av folket.” -- Hebr. 7: 5. Levi stam utvaldes av Gud för de heliga ämbeten som hörde till templet och prästerskapet. Om prästen blev det sagt: ”Ty honom har Herren, din Gud, utvalt. . . att. . . stå och göra tjänst i Herrens namn.” -- 5 Mos. 18:5. Gud gjorde anspråk på en tiondel av folkets inkomst som sin egen. Att undanhålla tionden betraktades av honom som att röva från Gud.
Det var denna plan som Paulus avsåg då han sade: ”Så har ock Herren förordnat att de som förkunna evangelium skola hava sitt uppehälle av evangelium.” Och senare, då aposteln skriver till Timoteus säger han: ”Arbetaren är värd sin lön.” -- 1 Tim. 5:18.
Tiondesystemet var bara en del av Guds plan för att underhålla det evangeliska arbetet. Många olika gåvor och offer var också föreskrivna av Gud. I det judiska offersystemet undervisades folket att visa en anda av frikostighet, både när det gällde att underhålla tempeltjänsten och att tillgodose de nödlidandes behov. Vid särskilda tillfällen skulle frivilliga gåvor ges. När säden och vindruvorna hade skördats, skulle den första frukten av spannmål, vin och olja helgas såsom ett offer till Gud. Vad som blev kvar av skörden ute på fälten reserverades för de fattiga. Den första avkastningen av ullen, när fåren hade klippts, och av vetet, när det hade tröskats, avskildes för Gud. På samma sätt avskildes det förstfödda bland alla djur. En återlösningsavgift betalades för den förstfödde sonen. Denna ”förstlingsfrukt” skulle frambäras inför Gud i templet och helgades sedan till att användas av prästerna.
Genom detta system av gåvor försökte Gud lära israeliterna, att de i alla avseenden skulle ställa honom i första rummet. Därigenom påmindes de om att Gud var den egentlige ägaren till deras åkrar, deras boskap och deras fårhjordar. Det var han som sände solsken och regn, som kom säden att växa och skörden att mogna. Allt det som de ägde var hans. De var bara förvaltare av hans egendom.
Allas ansvar för alla
Det var inte Guds avsikt att de troende, som hade betydligt större förmåner än vad den judiska nationen hade haft, skulle ge mindre frikostigt än dessa hade gett. ”Var och en åt vilken mycket är givet”, förklarade Frälsaren, av honom skall mycket varda utkrävt.” -- Luk. 12:48. Den frikostighet som krävdes av hebréerna var till största delen avsedd att bli till nytta för deras eget land. Idag sträcker sig evangelii verk över hela jorden. Kristus har lagt evangelii skatter i sina efterföljares händer. På dem har han lagt ansvaret för att förkunna frälsningens glada budskap för världen. Därför måste också vårt ansvar vara så mycket större än det gamla Israels.
I den mån som det evangeliska arbetet blir alltmer omfattande, skall ropen på hjälp bli allt fler och mer vanliga. Om dessa rop på hjälp skall kunna tillgodoses, måste de kristna följa uppmaningen: ”Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat.” -- Mal. 3:10. Om de som bekänner sig vara Kristi efterföljare, troget skulle komma till Gud med sin tionde och sina offergåvor skulle hans förrådshus vara fullt. Det skulle då aldrig uppstå några tillfällen, då man måste tillgripa utställningar, lotterier och fester för att samla pengar för det evangeliska arbetets underhåll.
Människor frestas att använda sina pengar för att tillfredsställa sin njutningslystnad, till delikatesser, kläder och utsmyckning av sina hem. Många församlingsmedlemmar tvekar inte att använda sina pengar till sådana saker, frikostigt och till och med slösaktigt. Men när man ber dem att ge något för att befrämja det evangeliska arbetet gör de invändningar. Kanske känner de, att de inte gärna kan låta bli att ge något. Då ger de knapphändigt en summa som betydligt understiger det som de ofta använder för att tillfredsställa sin lystnad efter saker som de inte behöver. De visar inte någon verklig kärlek till tjänsten för Kristus; inget uppriktigt intresse för människors frälsning. Är det då att undra på att sådana människors kristna liv ofta för en förkrympt, sjuklig tillvaro?
Den som är upptänd av kärlek till Kristus, kommer att betrakta det inte bara som en plikt, utan som en glädje att hjälpa till för att befrämja det högsta och heligaste uppdrag som överlämnats till människor -- uppdraget att för världen framlägga godhetens, barmhärtighetens och frälsningens rikedomar.
Det är girigheten som kommer människor att för egna, själviska önskemål använda de medel som med rätta tillhör Gud. En sådan anda ät lika motbjudande för honom nu, som den var då hans profet strängt tillrättavisade hans folk då han sade: ”Menen I då att en människa får röva från Gud? Ty I röven ju från mig. Åter frågen I: ’På vad sätt hava vi rövat från dig?’ Jo, i fråga om tionden och offergärden. Förbannelse har drabbat eder, men ändå röven I från mig, så många I äten.” -- Mal. 3:8, 9.
Frikostighet är himmelens anda. Den finner sitt högsta uttryck i Kristi offer på korset. För vår skull utgav Fadern sin enfödde Son. Kristus lämnade allt han hade och uppoffrade sig själv för människans frälsning. Golgata kors skulle vädja till alla Kristi efterföljares känsla av frikostighet. Den princip som där kommer till uttryck, är att ge, ge. ”Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra som Han vandrade.” -- 1 Joh. 2:6
Å andra sidan är själviskheten Satans anda. Den princip som illustreras i de materialistiskt inriktade människornas liv är, att tillskansa sig mer och mer. På det sättet hoppas de kunna försäkra sig om lycka och ett behagligt liv, men frukten av deras sådd blir misär och död.
Så länge Gud inte upphör att välsigna sina efterföljare kan de inte bli befriade från förpliktelsen att återlämna till honom den del som han gör anspråk på. De skulle inte bara återlämna den del som tillhör honom utan också komma till honom med frikostiga gåvor som tackoffer. Med glädje skulle de helga åt sin Skapare ”förstlingsfrukten” av rika gåvor -- sina mest utsökta ägodelar, sin bästa och heligaste tjänst. Därigenom skall de vinna rika välsignelser. Gud skall själv göra deras inre likt ”en vattenrik trädgård. . . vars vatten aldrig tryter”. Och när den sista stora skörden insamlas, skall de människor som de har vunnit för sin Mästare, vara belöningen för deras osjälviska användande av de gåvor som han lånat dem.
Guds utvalda budbärare, som är sysselsatta i offensivt arbete, skulle aldrig tvingas att kämpa på egen bekostnad utan stöd av sina medkristnas sympati och villiga underhåll. Församlingens medlemmar skall handla frikostigt mot dem som övergett sina yrken för att ägna sig åt förkunnargärningen. När Guds budbärare uppmuntras, går hans verk kraftigt framåt. Men när man undanhåller dem deras berättigade understöd på grund av människors själviskhet, blir deras arbetsmöjligheter begränsade och deras användbarhet ofta allvarligt kringskuren.
Guds ogillande väcks mot dessa som gör anspråk på att vara hans efterföljare, men som ändå tillåter helgade Kristi medarbetare att lida brist på livets nödvändigheter medan de är sysselsatta i aktiv tjänst. Dessa själviska människor kommer att få stå till svars inte bara for sitt missbruk av Guds pengar utan för det missmod och det bekymmer som deras handlingssätt har orsakat hos hans trofasta budbärare. De som har kallats att arbeta i förkunnargärningen och som har uppgett allt för att gå in i tjänsten för Gud, borde för sin självuppoffrande möda få en lön som räcker för att underhålla dem själva och deras familjer.
Hur högt uppskattar vi?
Ute i samhället kan man inom många yrken för både kroppsarbete och intellektuellt arbete få god betalning. Skulle då inte också det arbete som krävs för att förkunna evangelium och leda människor till Kristus vara av större betydelse än vanligt yrkesarbete? Och har inte de som troget utför ett sådant arbete rätt till en tillfredsställande lön? Genom vår bedömning av det relativa värdet av det arbete som utförs för andligt och fysiskt välbefinnande visar vi hur högt vi uppskattar der himmelska i jämförelse med det som hör jorden till.
Om det skall finnas tillräckligt med pengar i fonderna för de evangeliska förkunnarnas underhåll och för att tillgodose de krav som ställs på oss att gå in i nya verksamhetsområden och vidga redan existerande, är det nödvändigt att Guds folk ger frikostigt och beredvilligt. Ett stort ansvar vilar på våra förkunnare att hålla församlingarna underrättade om det evangeliska arbetets behov och att fostra medlemmarna att vara frikostiga. När detta försummas och församlingarna inte ger andra vad de behöver, skadas inte bara Herrens verk utan de troende berövas den välsignelse som de annars skulle ha fått.
Även de som är mycket fattiga, bör komma med sina gåvor till Herrens förrådshus. De kommer då att få del av Kristi nåd genom att visa självförsakelse för att hjälpa dem som är i ännu större behov av hjälp än de själva. Den fattiges gåva, som är ett resultat av självförsakelse, är inför Gud såsom en välluktande rökelse. Varje uppoffring stärker givmildheten i dens sinne som ger och för honom i innerligare gemenskap med Guds Son, som var rik men som blev fattig för vår skull. Detta gjorde han för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika.
Den fattiga änkan som lade allt vad hon hade, två av de minsta mynten, i offerkistan, fick sin handling upptecknad till förmån för dem som kämpar mot fattigdom, men som ändå med sina gåvor vill i någon mån hjälpa till att stödja Guds verk. Kristus riktade sina efterföljares uppmärksamhet på denna kvinna som hade gett ”så mycket som fanns i hennes ägo”. (Mark. 12:44.) Han uppskattade hennes gåva mer än de stora gåvor som inte krävde någon självuppoffring. De hade av sitt överflöd gett bara en mycket liten del. När hon kom med sitt offer hade hon gett det som hon inte kunde undvara, men hon gav det i förtröstan på att Gud skulle tillgodose hennes behov för morgondagen. Om henne förklarade Frälsaren: ”Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna.” -- Mark. 12:43. Därmed visade han att en gåvas värde inte räknas efter beloppets storlek utan efter hur stor den är i förhållande till vad man äger totalt och efter givarens motiv.
I sin verksamhet bland församlingarna var aposteln Paulus outtröttlig då han försökte uppmuntra de nyomvända att göra stora insatser i arbetet för Gud. Han uppmuntrade dem ofta att vara frikostiga. Till ledarna i församlingen i Efesus sade han om sin tidigare verksamhet bland dem: ”I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, huru kan själv sade: ’Saligare är att giva än att taga’.” ”Den som sår sparsamt”, skrev han till församlingen i Korint, ”han skall ock skörda sparsamt, men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse. Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty ’Gud älskar en glad givare’.” -- Apg. 20:35; 2 Kor. 9:6, 7.
Deras överflödande glädje
Nästan alla de troende i Macedonien var fattiga, men de överflödade av kärlek till Gud och hans evangelium. De gav villigt för att evangelium skulle kunna förkunnas. Man talade om deras frikostighet som ett exempel för andra församlingar, när gåvor insamlades i de icke-judiska församlingarna för att hjälpa de kristna judarna. I sitt brev till de troende i Korint riktar aposteln deras uppmärksamhet på ”Guds nåd som har verkat i Macedoniens församlingar. Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor. Ty de hava givit efter sin förmåga, Ja, över sin förmåga, och det självmant; därom kan jag vittna. Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om understödet åt de heliga.” -- 2 Kor. 8:14.
Den villighet att offra som de kristna i Macedonien visade var resultatet av en helhjärtad överlåtelse. De var påverkade av Guds Ande så att de gav ”sig själva . . . först och främst åt Herren”. (2 Kor. 8:5.) De var därför villiga att frikostigt ge av vad de hade för att stödja det evangeliska arbetet. Man behövde inte övertala dem att ge. Tvärtom gladde de sig över förmånen att få avstå till och med av vad de själva behövde, för att ge andra vad dessa behövde. När aposteln tyckte att de gick för långt bad de honom ivrigt att ta emot deras gåva. De var rättframma och uppriktiga. I sin kärlek till sina medkristna gladde de sig över att få försaka för dem. Deras liv överflödade av givmildhetens frukt.
När Paulus sände Titus till Korint för att styrka de troende där, sade han till honom, att han skulle undervisa församlingen framför allt om givandets och uppoffringens dygder. I ett personligt brev till församlingen vädjade han också personligen till dem. ”Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken”, manade han, ”i tro, i tal, i kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder i detta kärleksverk.” ”Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till fullbordan. Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.” ”Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest och i överflöd kunnen giva till allt gott verk,. . . I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva allahanda gåvor, vilka, när de överlämnas genom oss, skola framkalla tacksägelse till Gud.” -- 2 Kor. 8:7, 11, 12; 9:8-11.
Den uppoffrande frikostigheten förde den första församlingen in i en hänförelse av glädje. De troende visste att de, genom sin frikostighet hjälpte till att förkunna evangelium för alla som ännu inte hade fått lyssna till det. Deras frikostighet bekräftade att de inte hade tagit emot Guds nåd förgäves. Ingenting annat än Guds Andes helgande inflytande kunde åstadkomma en sådan frikostighet. Både de troende och de som inte hade tagit emot evangelium såg i detta ett nådens under.
Andlig tillväxt är nära förbunden med kristlig frikostighet. Kristi efterföljare skulle glädja sig åt förmånen att få uppenbara sin Återlösares givmildhet. När de ger till Herren vet de att deras skatter går före dem till himmelen. Om människor vill placera sina ägodelar på säkert ställe, skall de lägga dem i de händer som bär korsfästelsens märken. Vill de njuta av sin förmögenhet? Då skall de använda den till nytta och glädje för de nödställda och lidande. Vill de öka sin rikedom? Då bör de lyssna till det gudomliga rådet: ”Ära Herren med dina ägodelar och med förstlingen av all din gröda, så skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar flöda över.” -- Ords. 3:9, 10. Men den som försöker behålla sin förmögenhet för själviska syften kommer att finna, att det i stället blir evig förlust. Men om de ger sina pengar till Gud, kommer de från det ögonblicket att präglas av hans namn. De har blivit försedda med hans oföränderlighets sigill.
Gud förklarar: ”Sälla ären då I som sån vid alla vatten.” -- Jes.32:20. Den som ständigt delar med sig av Guds gåvor för att underhålla arbetet för Gud, eller för att lindra människors nöd, skall inte bli fattig. ”Den ene utströr och får dock mer, den andre spar över hövan, men bliver allenast fattigare.” - Ords.11:24. Bonden som sår förmerar sitt utsäde genom att kasta ut det. Så blir det också för den som troget delar ut Guds gåvor. Han ökar sin välsignelse genom att dela den med andra. ”Given och eder skall varda givet”, har Gud lovat. ”Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.” -- Luk. 6:38.