Löftestiden

Paulus var noga med att undervisa de nyss omvända om vad Bibeln säger om det sätt på vilket arbetet för Gud skall underhållas. Han hävdade också för egen del sin rätt att vara fritagen från kroppsarbete (1 Kor. 9:6) för att försörja sig själv, eftersom han var en evangelii förkunnare. Ändå arbetade han trots detta i sitt yrke för att försörja sig, då han var verksam i dåtidens storstäder.

Judarna betraktade inte kroppsarbete som någonting ovanligt eller nedsättande. Moses hade undervisat dem om hur de skulle lära sina barn att vara arbetsamma. De betraktade det därför som synd att tillåta ungdomen att växa upp utan att få lära sig något yrke. Kännedom om det praktiska livet betraktades som väsentlig också för ett barn som skulle utbildas för kyrkliga ämbeten. Varje ung man fick därför, vare sig hans föräldrar var rika eller fattiga, lära sig något yrke. De föräldrar som försummade att ge sina barn en sådan uppfostran, ansågs avvika från den undervisning som de hade fått av Gud. Det var denna sed som hade gjort att Paulus redan tidigt hade fått lära sig tältmakarens yrke.

Innan Paulus blev en Kristi efterföljare, hade han haft en hög ställning inom den judiska administrationen. Han var inte beroende av kroppsarbete för sitt livsuppehälle. Men senare, när han hade använt alla sina medel i sin verksamhet för Kristus, arbetade han då och då i sitt yrke för att underhålla sig själv. Detta gjorde han framför allt på de platser där hans verksamhetsmotiv möjligen kunde missförstås.

Det är i Tessalonika som vi för första gången läser om att Paulus arbetade i sitt yrke, samtidigt som han förkunnade evangelium. Då han skrev till de troende där, påminde han dem om att han hade ”kunnat uppträda med myndighet” bland dem och tillade: ”I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium, strävade natt och dag för att icke bliva någon av eder till tunga.” -- 1 Tess. 2:7, 9.

I sitt andra brev till dem förklarar han på nytt att han och hans medarbetare, medan de arbetade bland dem, inte hade ätit ”någons bröd för intet”. Vi arbetade natt och dag, skriver han, ”för att icke bliva någon av eder till tunga. Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder i oss få ett föredöme, för att I skullen efterfölja oss.” -- 2 Tess. 3:8, 9.

I Tessalonika hade Paulus träffat människor som vägrade att utföra kroppsarbete. Det var till dessa människor som han senare skrev: ”Vi höra nämligen att somliga bland eder föra en oordentlig vandel och icke arbeta, utan allenast syssla med sådant som icke kommer dem vid. Sådana människor bjuda och förmana vi i Herren Jesus Kristus, att de arbeta i stillhet, så att de kunna äta sitt eget bröd.” Under det att Paulus arbetade i Tessalonika hade han varit mycket noga med att vara ett exempel just för sådana människor. ”Redan när vi voro hos eder”, skrev han, ”gåvo vi ju eder det budet: om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.” -- 2 Tess. 3:11, 12, 10.

Under alla tidsåldrar har Guds och människors fiende försökt att försvaga Guds budbärares arbete genom att i församlingen införa en anda av fanatism. Så var det på Paulus’ tid och så var det under senare århundraden under Reformationstiden. Wycliffe, Luther och många andra som genom sitt inflytande och sin tro blev till välsignelse för världen, konfronterades med förslagen list genom vilken fienden försökte leda överspända, obalanserade och icke-helgade människor till fanatism. Vilseledda människor har hävdat att sann helgelse höjer sinnet över alla jordiska tankar och kommer människor att helt avhålla sig från arbete. Andra har lagt in mycket extrem betydelse i vissa uttalanden i Bibeln och hävdat att det är synd att arbeta -- att Kristi efterföljare inre skall ägna några som helst tankar åt sin egen eller sina familjers timliga välfärd utan viga sina liv helt och hållet åt andliga ting. Aposteln Paulus’ lära och exempel är en tillrättavisning för sådana extrema synpunkter.

Aposteln Paulus var inte helt beroende av sitt yrkesarbete för sitt livsuppehälle under vistelsen i Tessalonika. Senare hänvisar han till sina upplevelser i denna stad, då han skrev till de kristna i Filippi och tackade för de gåvor som han hade fått ifrån dem, medan han var där. Han skriver: ”Ty medan jag ännu var i Tessalonika, sänden I mig både en och två gånger vad jag behövde.” -- Fil. 4: 16. Men trots att han hade fått denna hjälp var han mycket angelägen om att ge de kristna i Tessalonika ett exempel på arbetsamhet så att ingen med rätta skulle kunna anklaga honom för girighet. Han gjorde det också för att praktiskt tillrättavisa dem som hade fanatiska åsikter ifråga om kroppsarbete.

Vid sitt första besök i Korint befann sig Paulus bland människor som hyste misstankar mot främlingar. Grekerna vid kusten var skarpsinniga affärsmän. De hade så länge övat sig i sluga affärsmetoder att de hade börjat tro, att vinst var detsamma som Guds välvilja och att det var berömvärt att kunna tjäna pengar, vare sig det skedde på ärligt eller oärligt sätt. Paulus kände väl till deras karaktärsdrag. Han ville inte ge dem någon anledning att säga att han förkunnade evangelium för att få förtjänst av det. Han kunde ha gjort anspråk på underhåll från dem för vilka han förkunnat evangelium i Korint, men han var villig att avstå från detta, för att hans framgång som Kristi budbärare inte skulle skadas genom en orättvis misstanke, att han förkunnade evangelium för ekonomisk vinnings skull. Han försökte undanröja alla tänkbara orsaker till ogynnsamma missuppfattningar, så att det budskap som han förkunnade, inte skulle förlora något av sin kraft.

Flyktingarna

En kort tid efter det att Paulus hade kommit till Korint träffade han ”en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus, vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustru Priscilla”. Dessa ”hade samma hantverk” som han. Akvila och hans hustru hade blivit bannlysta och landsförvisade genom Claudius’ dekret, varigenom alla judar fick befallning att lämna Rom. De hade nu kommit till Korint och här inrättat en tältmakeriverkstad. Paulus gjorde förfrågningar om dem och fick veta att de fruktade Gud och att de försökte undkomma det fördärvliga inflytande som omgav dem. Därför ”stannade han kvar hos dem, och de arbetade. . . . Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade både judar och greker.” (Apg.18:2-4.)

Senare anslöt sig Timoteus och Silas till Paulus i Korint. De förde med sig pengar från församlingarna i Macedonien för att underhålla arbetet.

I sitt andra brev till de troende i Korint, som Paulus skrev efter det att han hade grundat en stark församling där, påminde han om hur han hade handlat, då han vistades hos dem. ”Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig, på det att I skullen bliva upphöjda? Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna eder, tog lön av dem. Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna, när de kommo från Macedonien. Ja, på allt sätt aktade jag mig för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta mig därför. Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder.” -- 2 Kor. 11:7-10.

För att inte utmana

Paulus talar om varför han handlade på detta sätt i Korint. Han gjorde det för att inte de ”som trakta efter tillfälle” skulle få något skäl att klandra honom. (2 Kor. 11:12.) På samma gång som han arbetade med tillverkning av tält, arbetade han också ihärdigt med att förkunna evangelium. Han säger själv om sin verksamhet: ”De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och kraftgärningar.” Och han tillägger: ”Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då förlåta mig. Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert söker jag, utan eder själva. . . Om jag nu så högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?” -- 2 Kor. 12:12-15.

Under den långa tid som Paulus arbetade i Efesus, där han under tre års tid bedrev en offensiv evangelisk verksamhet i hela trakten, arbetade han samtidigt i sitt yrke. I Efesus liksom i Korint uppmuntrades aposteln av samvaron med Akvila och Priscilla. Dessa hade följt honom då han återvände till Asien vid slutet av sin andra missionsresa.

Några tyckte inte om att Paulus arbetade i sitt yrke. De menade att det inte var lämpligt att en evangelii förkunnare gjorde det. Varför skulle Paulus, som var framstående missionär, utföra hantverksarbete samtidigt som han förkunnade? Var inte arbetaren värd sin lön? Varför skulle han använda tid för att arbeta i sitt yrke, en tid som man menade borde kunna användas på ett mycket bättre sätt?

Men Paulus betraktade inte den tid han använde på detta sätt som förlorad. Samtidigt som han arbetade tillsammans med Akvila för att tillverka tält, uppehöll han kontakten med den store Läraren och tog varje tillfälle i akt att vittna om Frälsaren och att hjälpa dem som var bekymrade. Hans sinne var alltid öppet för att ta emot kunskap. Han gav sina medarbetare undervisning i andliga angelägenheter och han var också ett exempel for dem i noggrannhet och arbetsamhet. Han var en snabb, skicklig yrkesman och framstående affärsman, samtidigt som han var ”brinnande i anden” när han tjänade Herren. (Rom.12:11.) Under sitt dagliga arbete kom han dessutom i beröring med en grupp människor som han inte skulle ha kunnat nå på något annat sätt. Han visade sina medarbetare, att kunnighet i ett hantverk är en Guds gåva och att det är Gud som både ger gåvan och klokheten att använda den rätt. Han visade att Gud skulle äras också i det dagliga arbetet. Hans av hårt arbete härdade händer minskade inte kraften i hans vältalighet som evangelii förkunnare.

Paulus arbetade ibland både dag och natt, inte bara för att underhålla sig själv utan också för att hjälpa sina medarbetare. Han delade sina inkomster med Lukas och han hjälpte även Timoteus. Ibland gick han själv hungrig för att kunna lindra andras nöd. Det fanns hos honom inte någon egenkärlek. Då han närmade sig slutet av sin verksamhet. och höll sitt avskedstal i Miletus till de äldste i Efesus, kunde han hålla upp sina garvade händer och säga: ”Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon. I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit med mig. I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, huru han själv sade: ’Saligare är att giva än att taga’.” -- Apg. 20:33-35.

Om evangelii förkunnare tycker att de får uthärda svårigheter och umbäranden i sitt arbete för Kristus, bör de i fantasin besöka den verkstad där Paulus arbetade. De bör erinra sig att medan denne av Gud utvalde medarbetare arbetade med att tillverka tält, arbetade han för att förtjäna det uppehälle som han redan såsom apostel var berättigad till.

Arbete är en välsignelse, inte en förbannelse. En anda av lättja skadar vår kristna upplevelse och bedrövar Guds Ande. En stillastående vattenpöl är motbjudande, men en ren, porlande bäck sprider hälsa och glädje till omgivningen. Paulus visste att de som försummade kroppsarbete, snart blev försvagade. Han ville lära de unga förkunnarna att de genom sådant arbete som sätter deras muskler i verksamhet, skulle få kraft att uthärda umbäranden och försakelser som väntade dem ute på arbetsfältet. Och han insåg att hans egen undervisning skulle förlora sin vitalitet och kraft, om han inte gav alla delar av sin kropp den nödvändiga motionen.

De oföretagsamma går miste om värdefulla upplevelser som man kan få bara genom att troget utföra livets vardagliga plikter. Tusentals människor tycks inte leva för något annat än att förbruka de välsignelser som Gud i sin nåd skänker dem. De glömmer att tacka Gud för de gåvor som han har anförtrott dem. De har glömt att de, genom ett klokt bruk av de gåvor som har anförtrotts dem, skall åstadkomma något och inte bara förbruka dem. Om de förstod det arbete som Herren vill att de skall utföra såsom hans medhjälpare, skulle de inte försöka undandra sig sitt ansvar.

Respekt för kallelsen

Den användbarhet unga människor har, som känner sig kallade av Gud till förkunnarens gärning, är i hög grad beroende av det sätt på vilket de tar itu med sitt arbete. De som har valts av Gud för förkunnarens arbete skall ge belägg för sin höga kallelse och med alla tillgängliga medel utbilda sig till skickliga arbetare. De skall försöka tillägna sig en erfarenhet som skall göra dem lämpliga att organisera, att lägga planer och att förverkliga dessa. Om de uppskattar sin kallelses helgade karaktär, kommer de att genom självdisciplin bli mer och mer lika sin Mästare. De skall uppenbara hans godhet, kärlek och sanning. Och när de då visar uppriktighet i sina försök att förbättra de gåvor som har anförtrotts dem, bör församlingen på ett klokt sätt hjälpa dem.

Man bör inte uppmuntra alla som känner sig kallade till förkunnare att från församlingen söka fullt underhåll för sig själva och sina familjer. Det finns en risk att några som har mindre erfarenhet, kan bli fördärvade genom smicker och oförståndig uppmuntran, så att de väntar sig fullt understöd utan några insatser från sin egen sida. De medel som har avskilts för arbetet för Gud bör inte användas på människor som vill arbeta bara för att få sin utkomst och därigenom tillfredsställa en självisk önskan om ett behagligt liv.

Unga människor som vill uppöva sina gåvor i förkunnarens arbete, kan i Paulus’ exempel i Tessalonika, Korint, Efesus och på andra platser finna en undervisning som kan bli dem till hjälp. Även om Paulus var vältalare och hade utvalts av Gud för att utföra ett särskilt arbete, kände han sig aldrig för god för att arbeta. Inte heller tröttnade han någonsin på att uppoffra sig för den sak som han älskade. ”Ännu i denna stund”, skrev han till de troende i Korint, ”lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist, vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut.” -- 1 Kor. 4: 11, 12.

Det dagliga arbetets möjligheter

Trots att Paulus var en av de största lärare som någonsin levat, utförde han gärna de mest anspråkslösa likaväl som de mest krävande sysslor. När han ansåg att förhållandena krävde det, arbetade han villigt i sitt yrke under sin tjänst för Mästaren. Men han var ändå alltid beredd att lämna sitt yrkesarbete för att bekämpa evangelii fiender eller för att utnyttja ett särskilt tillfälle att vinna människor för Kristus. Hans iver och arbetsamhet är en tillrättavisning för de makliga och lättjefulla.

Paulus’ exempel motsade den uppfattning som började vinna insteg i församlingen, att evangelium kunde förkunnas effektivt bara av sådana som helt och hållet var befriade från nödvändigheten av att arbeta i något yrke. Han visade praktiskt vad som kunde uträttas av gudhängivna lekmän på många platser, där folket ännu inte hade fått tillfälle att få lyssna till den evangeliska förkunnelsen. Hans sätt att arbeta uppmuntrade många enkla människor som ville göra vad de kunde för att befrämja det evangeliska arbetet samtidigt som de försörjde sig själva i ett yrkesarbete. Akvila och Priscilla hade inte kallats att ägna hela sin tid åt förkunnandet av evangelium. Dessa anspråkslösa människor användes emellertid av Gud för att undervisa Apollos mera fullständigt om evangelium. Herren förverkligar sina syften på olika sätt och med olika hjälpmedel. Även om människor med särskilda gåvor väljs för att ägna alla sina krafter åt evangeliskt arbete, genom undervisning och förkunnelse, så finns det många andra som aldrig har blivit utvalda genom handpåläggning, som har kallats för att utföra ett viktigt arbete för människors frälsning.

Det ligger ett stort arbetsfält öppet för de evangelii förkunnare som försörjer sig själva. Många kan vinna en värdefull erfarenhet inom den evangeliska verksamheten, under det att de använder en del av sin tid i något förvärvsarbete. På detta sätt kan skickliga förkunnare utvecklas för viktig tjänst på angelägna missionsfält.

Guds självuppoffrande medarbetare som arbetar outtröttligt i förkunnelse och undervisning, känner ett stort ansvar för sin uppgift. Han mäter inte sitt arbete med så eller så många timmar om dagen. Den lön han får påverkar honom inte i hans arbete. Inte heller lämnar han sina uppgifter på grund av ogynnsamma förhållanden. Han har fått sitt uppdrag från himmelen. Till himmelen ser han upp för att få den lön som väntar honom, när det arbete som han har anförtrotts, har fullgjorts.

Det är Guds avsikt att sådana Kristi budbärare skall vara befriade från onödiga omsorger, så att de fritt skall kunna följa Paulus’ uppmaning till Timoteus: ”Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar för alla.” -- 1 Tim. 4:15. Samtidigt som de skall se till att de får tillräcklig kroppsrörelse för att kunna hålla kropp och sinne vid god hälsa, är det ändå inte Guds avsikt att de skall vara tvingade att ägna en större del av sin tid åt förvärvsarbete.

Dessa trofasta Kristi budbärare har ändå inte blivit befriade från frestelser, hur villiga de än kan vara att uppoffra sig i arbetet. Om församlingen försummar att ge dem lämpligt understöd, blir några svårt angripna av frestaren, när de kommer i bekymmer och svårigheter. De blir mycket nedstämda, när de ser att deras arbete uppskattas så litet. Visserligen är det sant, att de inte skall vänta sig att få någon egentlig lön förrän på Kristi dag. Detta håller deras mod uppe, men deras familjer måste ha mat och kläder. Om de kunde känna att de kunde bli befriade från det uppdrag som de har fått av Gud, skulle de gärna börja arbeta i förvärvsarbete. Men de vet att deras tid tillhör Gud, även om de som skulle förse dem med tillräckliga medel för deras dagliga uppehälle, har så litet förutseende. De motstår frestelsen att söka något förvärvsarbete genom vilket de skulle kunna bli oberoende. De fortsätter att arbeta för den sak som de älskar högre än sitt liv. Men för att göra detta kan de bli tvungna att följa Paulus’ exempel och använda en del av sin tid i något förvärvsarbete, samtidigt som de så gott de kan försöker fylla sin plikt att förkunna evangelium. Detta gör de inte för att tillgodose sina egna intressen utan för att utbreda evangelium.

Paulus’ exempel

Det finns tillfällen då det tycks vara omöjligt för Guds budbärare att utföra det arbete som är nödvändigt att utföra, på grund av att det saknas medel för att bedriva en stark, solid verksamhet. Några är rädda för att de, med de förutsättningar som står till buds, inte skall kunna göra allt det som de känner att det är deras plikt att göra. Men om de går framåt i tro, kommer Guds frälsning att bli uppenbarad och framgång kommer att följa deras arbete. Han som befaller sina efterföljare att gå ut till hela världen, kommer att stödja varje Kristi budbärare som i lydnad för hans befallning försöker förkunna hans budskap.

När Gud bygger upp sitt verk, jämnar han inte alltid vägen framför sina medarbetare. Ibland prövar han sitt folks förtroende genom att föra dem in i omständigheter som tvingar dem att gå vidare i tro. Han för dem ofta in i besvärliga och påfrestande situationer och manar dem att gå vidare, när det ser ut som om de, liksom Israel i forntiden står med sina fötter i Jordanflodens vatten. Det är vid sådana tillfällen då Guds budbärares böner sänds upp till honom i uppriktig tro, som han öppnar vägen framför dem och vidgar deras horisont och klarsyn.

När Guds medarbetare förstår sitt ansvar för det evangeliska arbete som skall utföras i hela världen och då de i Mästarens anda arbetar outtröttligt for människors omvändelse, kommer Guds änglar att bereda vägen för dem. De medel som behövs för att föra arbetet vidare kommer att finnas. De som blivit upplysta kommer att offra frikostigt för det arbete som har utförts för deras skull. De kommer att ge frikostigt vid varje tillfälle, då man ber om hjälp. Guds Ande kommer att påverka dem att underhålla det evangeliska arbetet inte bara på hemmafältet utan också på de fjärran missionsfälten. Därigenom kommer resurser att ställas till arbetsstyrkornas förfogande på andra platser och Herrens verk kommer att gå framåt på det sätt som han har avsett.