Löftestiden

Kristus har i sitt liv och sin undervisning gett ett fullkomligt exempel på en osjälvisk tjänst som har sitt ursprung hos Gud. Gud lever inte för sig själv. Genom att skapa världen och uppehålla allting betjänar han ständigt andra. ”Han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.” -- Matt. 5 :45. Detta ideal för tjänsten inför sig har Gud överlämnat till sin Son. Jesus gavs för att framstå som en förebild inför mänskligheten genom sitt exempel och genom sin undervisning om vad det innebär att tjäna. Hela hans liv styrdes av tjänandets lag. Han tjänade alla, betjänade alla.

Gång på gång försökte Jesus att grundlägga den här principen bland sina efterföljare. När Jakob och Johannes kom med sin begäran att få bli de främsta, svarade han: ”Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng, likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.” -- Matt. 20:26-28.

Ända sedan Jesus for upp till himmelen har han fortsatt att föra sitt verk vidare på jorden genom utvalda representanter. Genom dem talar han till människorna och tillgodoser deras behov. Som församlingens ledare övervakar och leder han sitt arbete genom de människor som utsetts av Gud att vara hans representanter.

De som har kallats av Gud att förkunna och undervisa för att bygga upp hans församling, har anförtrotts ett stort ansvar. I Kristi ställe skall de söka förmå människor att låta sig försonas med Gud och de kan fullfölja sin mission bara om de tar emot klokhet och kraft från ovan.

Kristi förkunnare är de andliga beskyddarna av det folk som har anförtrotts i deras vård. Deras arbete har liknats vid en väktares. I gångna tider lät man väktare gå på post på stadsmurarna, där de från gynnsamma utsiktspunkter i tid kunde varna för fiender som närmade sig. Det var på deras trohet som stadsbornas trygghet berodde. Vid vissa bestämda tider skulle de ropa till varandra för att övertyga sig om att alla var vakna och att ingen hade råkat ut för någon olycka. Uppmuntrande eller varnande rop gick från den ene till den andre, till dess att ekot genljöd runt hela staden.

Till varje Kristi medarbetare säger Herren: ”Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: ’Du ogudaktige, du måste dö’, och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, . . . men du själv har räddat din själ.” -- Hes. 33:7-9.

Profetens ord visar vilket ansvar som vilar på dem som har blivit utsedda att beskydda Guds församling och att förvalta Guds hemligheter. De skall stå som väktare på Sions murar och slå larm när fienden närmar sig. Människor svävar i fara att duka under för frestelser. De kommer att gå under om inte Guds budbärare fullgör sitt uppdrag. Gud kommer att ställa sina budbärare till ansvar för dessa som går förlorade, om det är så att deras andliga sinnen av någon anledning blir så förlamade att de inte längre kan upptäcka faran och folket går under på grund av deras försummelse att varna.

De som är väktare på Sions murar har förmånen att leva i så nära gemenskap med Gud, att Guds Ande genom dem kan varna människor för hotande faror och visa dem hur de kan finna trygghet. De skall troget varna dem för överträdelsens oundvikliga följder och de skall troget skydda församlingens intressen. Inte vid något tillfälle får de slappna i sin vaksamhet. Det uppdrag de fått kräver att de sätter in alla sina gåvor och möjligheter. Deras röster skall ljuda som trumpetstötar.

De får aldrig ge uttryck för tvekan eller osäkerhet. De arbetar inte för betalning, utan därför att de inte kan handla annorlunda. De inser att det vilar ett ve över dem, om de underlåter att förkunna evangelium. De har utvalts av Gud och beseglats med helgelsens blod. Därför kan de inte annat än försöka rädda människor från den annalkande undergången.

Den som är Kristi medarbetare kommer att ha en stark känsla av sitt uppdrags helgade karaktär och av den möda och de offer som krävs av honom för att han framgångsrikt skall kunna utföra det. Han sätter inte sitt eget välbefinnande och sin bekvämlighet i första rummet. Han glömmer sig själv. När han söker efter de ”förlorade fåren” känner han inte, att han själv är trött, frusen och hungrig. Han har bara ett mål i sikte -- att rädda de vilsegångna.

De som gått in i tjänsten för Kristus måste vara beredda att arbeta på ett sätt som kräver en heroisk insats och en tålig uthållighet. Korsets förkunnare står tveklöst i främsta ledet under den andliga striden. När fienden går till att attack mot dem, vänder de sig till sin fasta borg för att få förstärkning. Då de åberopar sig av Guds löften i Bibeln får de kraft att fullgöra de plikter som ligger närmast. De inser sitt behov av hjälp från ovan. De segrar de vinner gör dem inte stolta utan kommer dem att förtrösta ännu mer på den Allsmäktige. De förlitar Sig på hans makt och kan förkunna frälsningens budskap med sådan kraft att det gör intryck på dem som lyssnar till det.

En kraft större än förkunnelsens

Den som undervisar om evangelium måste själv leva i en medveten, ständig gemenskap med Gud genom bön och bibelstudium, eftersom det är där han finner källan till sin kraft. Samvaro med Gud kommer att ge evangelii budbärare en kraft som är större än inflytandet av hans förkunnelse. Han kan inte låta sig bli berövad denna kraft. Med en iver som inte kan motstås, måste han kämpa med Gud i bön för att få kraft för livets plikter och påfrestningar och för att hans läppar skall beröras av ”glöden från altaret”. Kristi tjänare har allt för ofta uppfattat de eviga verkligheterna alltför ytligt. Om människor vill vandra med Gud, skall han omsluta dem och uppenbara sig för dem. De skall då se Gud precis såsom Moses såg honom. Genom den kraft och det ljus som han låter dem få del av, kan de förstå mer och utföra mer, än de med sitt begränsade omdöme trott vara möjligt.

Fiendens listiga angrepp används ofta med framgång mot dem som är nedslagna. När missmod hotar att överväldiga Kristi budbärare bör de komma till Gud med sina bekymmer och behov. Det var när himmelen var såsom koppar över Paulus som han, mer än vid andra tillfällen, förlitade sig på Gud. Mer än de flesta människor förstod han lidandets innebörd. Lyssna emellertid till hans triumferande rop då han, ansatt av frestelser och konflikter, kämpar vidare mot himmelen: ”Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som väger översvinningen tungt och varar i evighet -- åt oss som icke hava till ögonmärke de ting som synas, utan dem som icke synas.” -- 2 Kor. 4:17, 18. Paulus hade sin blick riktad mot det osynliga och eviga. Han förstod att han kämpade mot övernaturliga makter. Därför satte han sin förtröstan till Gud. Däri låg hans styrka. Det är genom att betrakta Honom som är osynlig, som kraft och vitalitet återvinns och de jordiska makternas inflytande över sinne och karaktär bryts.

En församlingsvårdare bör umgås fritt med de människor för vilka han arbetar, så att han, genom att bli bekant med dem, kan förstå hur han skall anpassa sin undervisning till deras situation. Hans predikan är bara början av hans arbete. Det finns personligt arbete för honom att utföra. Han skall besöka människorna i deras hem, tala med dem och bedja med dem i uppriktighet och ödmjukhet. Det finns familjer som aldrig kommer att nås av Bibelns budskap med mindre Guds nåds förvaltare kommer in i deras hem och förklarar den högre vägen för dem. Men de som skall utföra detta arbete måste vara ett med Kristus.

Mycket inbegrips i befallningen: ”Gå ut på vägar och stigar, och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt.” -- Luk. 14:23. Kristi budbärare skulle gå från hus till hus och undervisa om evangelium. De skulle närma sig dem för vilka de arbetar. Då de gör så, samarbetar de med Gud. Han kommer att ge dem andlig kraft. Kristus kommer att leda dem i deras arbete och ge dem de ord de skall tala, ord som kommer att sjunka djupt in i lyssnarnas sinnen. Det är varje förkunnares förmån att kunna säga som Paulus: ”Jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut.” ”Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och undervisa eder. Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.” -- Apg. 20:27, 20, 21.

Väckte hopp, gav ny kraft

Frälsaren gick från hus till hus, botade de sjuka, tröstade dem som sörjde, botade de sjuka och talade frid till de bedrövade. Han tog de små barnen i sin famn och välsignade dem och talade hoppfullt och tröstande till trötta mödrar. Med en aldrig svikande ömhet och mildhet försökte han lindra varje form av mänskligt lidande och misär. Han arbetade inte för sig själv utan för andra. Han var allas tjänare. Att inge hopp och ge kraft åt alla som han kom i beröring med, var för honom detsamma som mat och dryck. När människor lyssnade till hans undervisning, som skilde sig så starkt från rabbinernas traditioner och dogmer, väcktes nytt hopp i deras sinnen. I hans undervisning fanns en uppriktighet som gav hans ord övertygande kraft.

Guds budbärare måste lära sig Kristi arbetsmetoder, så att de ur Bibeln kan välja sådant som tillgodoser de människors andliga behov för vilka de arbetar. Endast på detta sätt kan de fullgöra sitt uppdrag. Samme Ande som fanns i Kristus då han förmedlade den undervisning som han själv ständigt tog emot skall utgöra själva källan till deras kunskap och hemligheten till den kraft med vilken de för Frälsarens budskap vidare i världen.

Några av dem som utför förkunnarens arbete har inte lyckats vinna framgång, på grund av att de inte har ägnat sig åt Guds uppdrag med odelat intresse. En förkunnare bör inte låta sitt sinne upptas av något annat än den viktiga uppgiften att leda människor fram till Frälsaren. De fiskare som Kristus kallade, lämnade utan vidare sina nät och följde honom. En förkunnare kan inte utföra Guds uppdrag på ett godtagbart sätt, samtidigt som hans sinne är upptaget av stora personliga affärsföretag. Att på detta sätt dela sitt intresse förlamar den andliga uppfattningsförmågan. Sinne och intellekt sysslar med materiella angelägenheter medan andliga angelägenheter blir av underordnad betydelse. Han försöker anpassa sitt arbete för Gud efter omständigheterna, i stället för att ordna omständigheterna så att han kan uppfylla Guds krav.

Förkunnaren behöver hela sin kraft för att kunna utföra sitt viktiga uppdrag. Hans bästa krafter tillhör Gud. Han skulle inte syssla med spekulationer eller andra angelägenheter som drar hans uppmärksamhet bort från hans stora uppdrag. ”Ingen som tjänar i krig”, förklarar Paulus, ”låter sig insnärjas i näringsomsorger, ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold.” -- 2 Tim. 2:4. Här betonar aposteln hur nödvändigt det är att Kristi tjänare helt ägnar sig åt Mästarens tjänst. Den förkunnare som helt har överlämnat sig åt Gud inlåter sig inte i affärer som hindrar honom från att helt ägna sig åt sin viktiga uppgift. Han strävar inte efter materiell ära och rikedom. Hans enda ambition är att berätta för andra om Frälsaren som har uppoffrat sig själv för människorna, så att de skall kunna få del av det eviga livets skatter. Hans högsta önskan är inte att bli välbärgad utan snarare att uppenbara de eviga verkligheterna för de likgiltiga och icke-kristna. Några kommer kanske att föreslå honom att gå med i företag som ger löfte om stor ekonomisk vinst, men på sådana anbud har han bara ett svar: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” -- Mark. 8:36.

Det var med sådana antydningar som Satan försökte locka Kristus. Jesus visste emellertid att världen aldrig skulle ha blivit återlöst, om han hade gett efter för frestelsen. Under olika förklädnader framställer Guds och människors fiende ännu i våra dagar samma frestelse för Guds medarbetare. Han vet att de som låter sig lockas av sådana frestelser inte kommer att förbli trogna mot sin kallelse.

Det är inte Guds vilja att hans budbärare skall trakta efter pengar och rikedom. Paulus skrev om detta till Timoteus: ”Penningbegäret är en rot till allt ont och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval. Men fly sådant, du gudsmänniska, och far efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, ståndaktighet, saktmod.” Genom exempel lika väl som genom undervisning skall Kristi sändebud följa undervisningen: ”Bjud dem, som äro rika i den tidsålder som nu är att icke högmodas, och att icke sätta sitt hopp till ovissa rikedomar, utan till Gud, som rikligen giver oss allt till att njuta därav; bjud dem att göra gott, att vara rika på goda gärningar, att vara givmilda och gärna dela med sig. Må de så lägga av åt sig skatter som kunna bliva en god grundval för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet.” -- 1 Tim. 6:10,11,17-19.

Aposteln Paulus’ erfarenhet och hans undervisning om förkunnarens helgade uppdrag kan bli till god hjälp och inspiration för dem som har fått samma evangeliska ämbete. Paulus var upptänd av kärlek till människor. Han använde all sin kraft för att vinna andra. Det har aldrig funnits en Kristi efterföljare som visat mer självförsakelse och ihärdighet än han. De välsignelser han fick, uppskattade han som så många fördelar som han kunde använda för att bli till välsignelse för andra. Han utnyttjade varje tillfälle att tala om Frälsaren och att hjälpa dem som led nöd. Han gick från plats till plats, förkunnade evangelium och grundade församlingar. Överallt där folket ville lyssna till honom försökte han motverka det onda och leda människor in på rättfärdighetens väg.

Paulus glömde inte de församlingar som han hade upprättat. När han hade genomfört en missionsresa återvände han och Barnabas till de församlingar som de hade grundat. Bland dessa utvalde de människor som kunde utbildas att gå ut och förkunna evangelium.

Utbilda de unga

Den metoden är en viktig undervisning för nutidens förkunnare. Aposteln betraktade det som en del av sin verksamhet att utbilda unga människor för förkunnargärningen. Han tog dem med sig på sina missionsresor. Under dessa vann de en erfarenhet som senare gjorde det möjligt för dem att utföra ett ansvarsfullt arbete. När de sedan skildes åt, höll sig Paulus hela tiden underrättad om deras arbete. Hans brev till Timoteus och Titus bekräftar hans intresse för deras framgång.

Nutidens erfarna förkunnare utför ett ädelt arbete då de i stället för att ensamma försöka bära hela ansvaret, utbildar unga människor och lägger en del av bördorna på deras skuldror.

Paulus glömde aldrig det ansvar han hade som Kristi sändebud. Han visste att Gud skulle hålla honom ansvarig, om någon människa gick förlorad på grund av försummelse från hans sida. ”Dennas tjänare har jag blivit”, förklarade han om evangelium, ”i enlighet med det uppdrag av Gud, som har blivit mig givet, att jag nämligen överallt skall för eder förkunna Guds ord, den hemlighet som tidsåldrar och släkten igenom hade varit fördold, men som nu har blivit uppenbarad för hans heliga. Ty för dem ville Gud kungöra huru rik på härlighet den är bland hedningarna denna hemlighet, vilken är Kristus i eder, vått härlighetshopp’. Och honom förkunna vi för vår del, i det vi förmana var människa och undervisa var människa med all vishet, för att kunna ställa fram var människa såsom fullkomlig i Kristus. Och för det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans kraft som mäktigt verkar i mig.” -- Kol.1:25-29.

Dessa ord framhåller för Kristi medarbetare en hög målsättning, som emellertid inte är för hög för att inte alla skulle kunna nå den, om de ställer sig under Kristi ledning och dagligen tar emot undervisning från honom. Guds kraft är utan gränser. Den förkunnare som är medveten om sitt stora behov och söker sig till Gud kan vara förvissad om att han kommer att få det som för hans lyssnare kommer att bli en livsförnyelse.

Föredöme och exempel

Det som Paulus skrivit, visar att en evangelii förkunnare i sitt liv bör vara ett föredöme och ett exempel på det evangelium som han undervisar om: ”Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på det att vårt ämbete icke må bliva smädat.” Om sitt eget arbete har han gett oss en bild i sitt brev till de troende i Korint: ”Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under mödor, vakor och svält, i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i oskrymtad kärlek, med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens vapen både i högra handen och i vänstra, under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom villolärare, då vi dock äro sannfärdiga, såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds, såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl ägande allt.” -- 2 Kor. 6:3, 4-10.

Till Titus skrev han: ”Förmana likaledes de yngre männen att skicka sig tuktigt. Bliv dem i alla ett föredöme i goda gärningar, och låt dem i din undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet, med sunt, ostraffligt tal, så att den som står oss emot måste blygas, då han nu icke har något ont att säga om oss.” -- Tit. 2:6-8.

Det finns ingenting som Gud betraktar som mer värdefullt än att hans förkunnare går ut till jordens mest främmande och avlägsna platser för att förkunna evangelium, med blicken inriktad på resultat. Det är bara Kristus som kan förstå den oro och ängslan som hans medarbetare känner då de söker efter de förlorade. Han låter dem få del av sin Ande. Genom deras arbete kommer människor att förmås att vända sig från synden till rättfärdigheten.

Gud söker människor som är villiga att lämna sina yrken eller sina företag, ja, till och med sina familjer, om så skulle krävas, för att bli hans missionärer. Och hans kallelse kommer att bli besvarad. I det förgångna har det funnits människor som under påverkan av Kristi kärlek och de oomvändas nödläge har lämnat hemmets bekvämlighet och vänners sällskap, ja, till och med hustru och barn för att resa till främmande länder och bland avgudadyrkare och primitiva folkslag förkunna evangelium. Många har förlorat livet. Andra har trätt in i deras ställe och fortsatt deras arbete. Så har Kristi verk steg för steg vunnit utbredning. Det utsäde som såtts under sorg har gett en överflödande skörd. Kunskapen om Gud har blivit vida utbredd. Korsets fana har höjts i icke-kristna länder.

För att föra en enda människa till omvändelse måste Kristi medarbetare anstränga sig till det allra yttersta. Människan som Gud har skapat och som Kristus har återlöst är av stort värde på grund av de möjligheter som ligger framför henne, de andliga företräden som har garanterats henne, de förmågor som hon kan äga, om de upplivas av bibelstudium, och det eviga liv hon kan vinna genom det hopp som framställs i evangelium. Och om Kristus lämnade de nittionio för att uppsöka och rädda det enda förlorade fåret, kan vi då anse oss handla fullkomligt riktigt, om vi gör mindre än så? Är det inte att svika ett heligt förtroende, att förolämpa Gud, om vi underlåter att arbeta såsom Kristus arbetade?

En sann förkunnares sinne är fyllt av en intensiv längtan efter att kunna rädda människor. Han sätter in all sin kraft och tid. Han skyr inte någon möda, hur tröttsam den än är. Andra måste få lyssna till det evangelium som har skänkt hans eget sinne sådan glädje, frid och lycka. Kristi Ande vilar över honom. Han söker ständigt efter tillfällen att få tala med människor om evangelium, som den som skall ställas till ansvar. Med sin blick riktad mot Golgata kors betraktar han den upphöjde Frälsaren, förlitar sig på hans nåd och tror att Kristus kommer att vara med honom intill slutet som hans sköld, hans styrka, hans effektivitet, då han arbetar för Gud. Med inbjudningar och vädjanden, blandade med försäkran om Guds kärlek, söker han vinna människor för Jesus. I himmelen betraktas han bland dem som är ”kallade och utvalda och trogna”. (Upp. 17:14.)