Löftestiden

Kapitel 40

Den sista utvägen

[AUDIO]

”Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet, for han från Cesarea upp till Jerusalem. Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför honom klagomål mot Paulus. För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde såsom en ynnest att han skulle låta hämta honom till Jerusalem.” Deras avsikt var att lägga sig i försåt för honom och mörda honom under hans resa till Jerusalem. Men Festus var väl medveten om det ansvar hans ämbete medförde och vägrade förbindligt att sända efter Paulus. Han förklarade ”att det icke var romersk sed att prisgiva någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig mot anklagelsen.” Han förklarade också ”att han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka”. ”De bland eder, som det vederbör, må alltså fara dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han är skyldig till något ont.”

Detta var inte vad judarna hade avsett. De hade inte glömt sitt tidigare nederlag i Cesarea. I motsats till apostelns lugna framträdande och kraftfulla argument, skulle deras egen ondskefulla anda och grundlösa beskyllningar framträda i sin sämsta belysning. De krävde nu på nytt att Paulus skulle föras till Jerusalem för att förhöras där. Festus höll emellertid fast vid sitt beslut att Paulus skulle ges en lagenlig rättegång i Cesarea. Det var Gud som i sin försyn förmådde Festus att fatta detta beslut, för att apostelns liv skulle förlängas.

Då de judiska ledarna misslyckades i sina avsikter, beredde de sig omedelbart för att vittna mot Paulus vid landshövdingens domstol. När Festus efter några dagars besök i Jerusalem kommit tillbaka till Cesarea ”satte han sig på domarsätet och bjöd, att Paulus skulle föras fram”. Så snart Paulus framträdde inför domstolen ”omringades han av de judar, som hade kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem”. Vid det här tillfället hade judarna inte någon advokat. De framställde därför själva sina beskyllningar. Men under det att förhöret fortsatte, visade den anklagade lugnt och trovärdigt att anklagarnas beskyllningar var falska.

Festus fick klart för sig att de frågor som man tvistade om, endast berörde judiska doktriner. Han förstod att om man rätt tolkade dessa, fanns det inte någonting i deras beskyllningar, även om de skulle kunna bevisas vara riktiga, som gjorde Paulus skyldig att dömas till döden eller att ens kastas i fängelse. Men han förutsåg också klart den storm av raseri som skulle blåsa upp, om Paulus inte blev dömd eller överlämnad i de anklagades händer. Eftersom han ”ville göra judarna sig bevågna” vände han sig till Paulus och frågade honom om han var villig att under hans beskydd fara till Jerusalem för att där bli förhörd inför Sanhedrin.

Paulus visste att han inte kunde vänta sig någon rättvisa från det folk som genom sina brott höll på att dra Guds vrede över sig. Han visste att han, liksom profeten Elia, var tryggare mitt ibland de icke-judiska folken än bland dem som förkastade himmelens budskap och förhärdade sig mot evangelium. Han var trött på att strida. Hans aktiva natur kunde inte längre stå ut med de upprepade uppskoven och den tröttande fångenskapen. Han beslöt därför att använda sig av sina rättigheter som romersk medborgare att vädja till kejsaren.

Jag vädjar till kejsaren

Som svar på landshövdingens fråga sade Paulus: ”Jag står här inför kejserlig domstol, och av sådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orätt gjort, såsom de själv mycket väl vet. Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något som förtjänar döden, så vill jag Icke undandraga mig att dö; men om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva mig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren.”

Festus visste inte någonting om judarnas planer att mörda Paulus. Han blev därför förvånad över denna vädjan till kejsaren. Aposteln hade emellertid därmed gjort slut på vidare förhör vid denna domstol. ”Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han: ’Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få fara.’”

Så hade det då hänt ännu en gång att en Guds medarbetare på grund av fanatism och självrättfärdighet fått vända sig till de icke-judiska folken för att få skydd. Det var samma hat som tvingade profeten Elia att fly till änkan i Sarepta för att söka skydd. Av samma orsaker tvingades evangelii förkunnare att vända sig från judarna för att förkunna sitt budskap för de icke-judiska folken. Samma illvilja kommer Guds folk i denna tid att utsättas för. Bland många av dem som i nutiden bekänner sig vara Kristi efterföljare finner man samma stolthet, samma formalism och själviskhet, samma benägenhet att förtrycka som i så hög grad behärskade judarna. I framtiden kommer människor, som föreger sig vara Kristi representanter, att handla på samma sätt som prästerna och myndigheterna gjorde i forntiden mot Kristus och hans apostlar. Vi kommer snart att drabbas av en kris, i vilken Guds trogna förkunnare kommer att möta samma hårdhet, samma hänsynslösa beslutsamhet, samma obevekliga hat.

När denna onda tid kommer, skall alla de som frimodigt vill tjäna Gud i överensstämmelse med sitt samvetes övertygelse, komma att behöva mod, fasthet och en grundlig kännedom om Gud och hans ord. Dessa som är trogna mot Gud, kommer nämligen att bli förföljda. Deras motiv kommer att ifrågasättas. Deras bästa ansträngningar kommer att misstolkas. Deras namn kommer att smädas. Satan kommer att sätta in hela sin bedrägliga makt för att påverka människor och förslöa deras förstånd, så att han kan få det onda att se ut som något gott och det goda som något ont. Ju starkare och renare Guds folks tro är och ju fastare deras beslut är att lyda Gud, dess ivrigare kommer Satan att försöka uppväcka de människors vrede som gör anspråk på att vara rättfärdiga, men som trampar Guds lag under sina fötter. Det kommer då att krävas den mest orubbliga förtröstan, det mest heroiska beslut för att Guds folk skall kunna hålla fast vid den tro som en gång överlämnats åt de heliga.

Gud vill att hans folk skall bereda sig för den annalkande krisen. Beredda eller oberedda måste de möta den. Och endast de som lever i överensstämmelse med de gudomliga normerna, kommer att stå fasta under denna tid av prövning. När de kyrkliga organisationerna förenar sig med statliga och kommunala myndigheter för att stifta lagar i samvetsangelägenheter, kommer det att visa sig, vilka som verkligen älskar och tjänar Gud. När mörkret är som djupast kommer ljuset av ett sant kristet liv att lysa starkast. När det inte finns någonting annat som de kan förlita sig på, kommer det att visa sig, vilka som äger en orygglig förtröstan på Gud. Och när sanningens fiender på alla sidor söker efter tillfälle att skada Kristi efterföljare, skall Gud vaka över dem för att bevara dem. Han skall för dem bli såsom skuggan av en stor klippa under en plågsam vandring.