Paulus hade vädjat till kejsaren. Festus kunde inte göra något annat än att sända honom till Rom. Det gick emellertid en tid, innan man fann ett skepp som var lämpligt. Flera andra fångar skulle också sändas samtidigt med Paulus. Rannsakningen av dessa orsakade också försening. Detta gav Paulus tillfälle att förklara sin tro för de ledande männen i Cesarea och också för konung Agrippa II, den siste av herodianerna.
Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus’ sak för konungen och sade: ’Felix har här lämnat efter sig en man såsom fånge; och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas skyldig. Han återgav i korthet omständigheterna som hade lett till att fången hade vädjat till kejsaren och berättade om hur han nyss hade förhört honom. Han talade om att judarna inte hade kunnat komma med någon anklagelse mot Paulus av det slag som han hade väntat sig. De anförde mot honom endast några frågor som rörde deras särskilda gudsdyrkan och angående en viss Jesus, som är död, men om vilken Paulus påstod att han lever.
Festus’ redogörelse gjorde att Agrippa själv blev intresserad och sade: ”Jag skulle också själv gärna vilja höra den mannen.” För att tillmötesgå honom, ordnades ett sammanträffande nästa dag. ”Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor pomp och ståt, och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta männen i staden; och på Festus’ befallning blev Paulus införd.”
För att hedra sina gäster hade Festus försökt göra detta tillfälle så imponerande som möjligt. Landshövdingens och hans gästers lysande dräkter, soldaternas blänkande svärd och befälhavarens glittrande harnesk gav glans och prakt åt scenen.
Paulus som alltjämt var bunden med kedjor, stod inför det församlade sällskapet. Vilken kontrast var inte detta. Agrippa och Bernice ägde makt och samhällsställning, därför hedrades de av omvärlden. Men de saknade de karaktärsdrag som Gud uppskattar. De var överträdare av hans lag och fördärvade till sinne och livsföring. Deras sätt att handla avskyddes av himmelen.
Den åldrande fången var kedjad vid sin vaktare. Han hade inte någonting i sitt framträdande som kunde förmå omvärlden att hedra honom. Det var emellertid av denne man, som tycktes vara utan både vänner, välstånd och samhällsställning och som hade fängslats för sin tro på Guds Son, som hela himmelen var intresserad. Änglar stod vid hans sida. Och om bara ett enda av dessa sändebud hade låtit sin strålande härlighet lysa fram, skulle den kungliga ståten och prakten ha bleknat. Konungen och hans tjänare skulle ha fallit till marken på samma sätt som den romerska vakten hade gjort vid Jesu grav.
Festus presenterade själv Paulus för de församlade: ”Konung Agrippa, och alla I andra som ären här tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med sina rop att han icke borde få leva längre. Jag får min del har kommit till insikt om att han icke har gjort något som förtjänar döden; men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit att sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkert besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därför har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför dig, konung Agrippa, får att jag, efter det att rannsakning har blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva. Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.”
Konung Agrippa gav nu Paulus frihet att tala för sin egen sak. Aposteln blev inte på något sätt förvirrad av den lysande prakten eller av sina lyssnares höga rang. Han visste att världslig ära och rikedom var av ringa värde. Jordisk prakt och makt kunde inte för ett ögonblick dämpa hans mod eller rubba hans självkontroll.
Jag skattar mig lycklig, förklarade han, att jag, i fråga om allt det som judarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig, konung Agrippa, som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därför beder jag dig höra mig med tålamod.
Med klarhet och kraft
Paulus berättade om sin omvändelse från hårdnackad otro till tro på Jesus av Nasaret som världens Återlösare. Han beskrev den himmelska synen som först fyllde honom med obeskrivlig skräck, men som senare visade sig vara en källa till den största tröst. I en uppenbarelse av gudomlig härlighet visade sig denne Jesus, som han hade föraktat och hatat, för honom, han vilkens efterföljare Paulus just då var på väg för att röja ur vägen. Från den stunden hade Paulus varit en ny människa. En människa som genom Guds omskapande nåd hade kommit till en uppriktig och brinnande tro på Jesus.
Med klarhet och kraft redogjorde Paulus inför Agrippa för de viktigaste händelserna i samband med Jesu liv på jorden. Han gav bevis för att profetiornas Messias redan hade framträtt i Jesus av Nasaret. Han visade hur Gamla Testamentets skrifter hade förklarat att Messias skulle framträda som en människa bland människor. Han visade hur Jesus i sitt liv hade uppfyllt alla detaljer som angetts av Moses och profeterna. För att återlösa en förlorad värld hade Guds Son uthärdat korset och föraktat den skam som drabbade honom. Han hade sedan farit upp till himmelen som segervinnare över döden och graven.
Varför anser ni då, argumenterade Paulus, det så otroligt att Kristus skulle uppstå från de döda? I den situationen hade Paulus själv en gång varit. Men hur kunde han annat än tro vad han själv hade sett och hört? Utanför portarna till Damaskus hade han verkligen sett den korsfäste och uppståndne Kristus, han som hade vandrat omkring på Jerusalems gator, dött på Golgata kors, brutit sönder dödens bojor och farit upp till himmelen. Han hade sett honom och talat med honom, lika säkert som Petrus, Jakob och Johannes och de andra apostlarna hade gjort det. Kristi röst hade uppmanat honom att förkunna evangelium om en uppstånden Frälsare. Hur skulle han kunna vägra att lyda? I Damaskus, i Jerusalem, i hela Judéen och på avlägsna platser hade han vittnat om Jesus, den korsfäste. Han hade för alla grupper av människor framhållit att de skulle ”göra bättring och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar, som tillhöra bättringen”.
För denna saks skull, förklarade aposteln, var det som judarna grepo mig i helgedomen och försökte att döda mig. Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännu i dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag säger intet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna.
Hela sällskapet hade lyssnat med hänförd uppmärksamhet på Paulus’ berättelse om sina sällsamma upplevelser. Detta var hans favoritämne. Ingen som hörde honom, kunde tvivla på hans uppriktighet. Men mitt under sin övertygande vältalighet avbröts han av Festus som ropade: ”Du är från dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.”
Aposteln svarade: ”Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus; jag talar sanna ord med lugn besinning. Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag också frimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta är honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömd vrå.” Därefter vände han sig till Agrippa och sade direkt till honom: ”Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.”
Föga fattas . . .
Djupt påverkad hade Agrippa för ett ögonblick glömt sin omgivning och värdigheten i sin ställning. Han var bara medveten om de sanningar som han hade lyssnat till och såg bara den anspråkslöse fången stå inför sig som Guds sändebud. Han svarade ofrivilligt: ”Föga fattas att du övertalar mig och gör mig till kristen.”
Med stort allvar svarade aposteln: ”Vare sig det fattas litet eller fattas mycket, skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som i dag höra mig, måtte bliva sådana som jag är”, och tillade, i det att han höjde sina av kedjor bundna händer, ”dock med undantag av dessa bojor.”
Festus, Agrippa och Bernice skulle med full rätt ha förtjänat att bära de bojor som aposteln bar. Alla hade begått fruktansvärda brott. Dessa brottslingar hade nu hört frälsningen erbjudas dem i Jesu namn. En av dem hade åtminstone blivit nästan övertalad att ta emot den nåd och förlåtelse som erbjöds dem. Men Agrippa avvisade den erbjudna nåden och vägrade att ta emot den korsfäste Återlösarens kors.
Konungens nyfikenhet var stillad. Han reste sig och meddelade att samtalet var slut. När folket hade skingrats sade man till varandra: ”Den mannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.”
Agrippa var jude, men han hade inte fariséernas övermodiga iver och blinda fördomar. ”Denne man”, sade han till Festus, ”hade väl kunnat frigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.” Men hans sak hade hänvisats till denna högre domstol. Den låg nu utanför både Festus’ och Agrippas domsrätt.