Löftestiden

Så var då Paulus till slut på väg till Rom. ”När det nu var beslutet”, skriver Lukas, ”att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten. Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut; och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.”

Under det första århundradet av den kristna tidsåldern var sjöresor förenade med stora svårigheter och risker. Sjömännen bestämde oftast sin kurs efter solens och stjärnornas ställning. När man inre kunde se någon av dessa eller det såg ut att bli storm, vågade skeppens ägare ofta inte ge sig ut på havet. Under en del av året var det nästan omöjligt att göra någon längre sjöresa.

Aposteln Paulus måste nu uthärda de påfrestande svårigheter som skulle bli hans öde som fånge i bojor under den långa och tröttsamma sjöresan till Italien. En omständighet lindrade emellertid hans hårda öde. Han hade fått tillåtelse att ta med sig Lukas och Aristarkus som reskamrater. I sitt brev till församlingen i Kolosse nämner han Aristarkus som sin ”medfånge”. I själva verket hade Aristatkus valt att dela Paulus’ fångenskap, så att han skulle kunna tjäna honom i hans svåra situation.

Resan började bra. Nästa dag kastade de ankar i hamnen i Sidon. Julius, den ansvarige officeren, mötte Paulus med välvilja. Då han fick veta att det fanns troende på denna plats ”tillstadde han honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad”. Denna permission uppskattades mycket av aposteln som var vid dålig hälsa.

När de lämnade Sidon fick de motvind. Eftersom skeppet drevs ur sin kurs gick resan ganska sakta. Vid Myrra i provinsen Lycien fann befälhavaren ett fartyg från Alexandria som skulle segla till Italien. Han överflyttade nu genast sina fångar till detta fartyg. Men eftersom det fortfarande var motvind hade fartyget svårt att ta sig fram. Lukas skriver: ”Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone. Det var med knapp nöd, som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort, som kallades Goda hamnarna.”

I Goda hamnarna måste de stanna en tid för att invänta mer gynnsamma vindförhållanden. Vintern närmade sig nu snabbt och ”sjöfarten begynte redan vara osäker”. De som hade hand om fartyget kunde inte längre hoppas att nå sin bestämmelseort, innan segelsäsongen var över för det året. Frågan för dem var nu att avgöra om de skulle stanna i Goda hamnarna eller försöka finna en mer fördelaktig plats för övervintringen.

Frågan diskuterades ivrigt. Till slut lät befälhavaren Paulus säga vad han ansåg. Aposteln hade nämligen vunnit både sjömännens och krigsmännens respekt. Aposteln rådde dem utan tvekan att stanna kvar där de var. ”Jag ser”, sade han, ”att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.” Men ”hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade”. Eftersom den hamn där de låg för ankar ”icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern” .

Befälhavaren beslöt att följa majoritetens omdöme. ”Då nu en lindrig sunnanvind blåste upp” avseglade de från Goda hamnarna med förhoppningen, att de snart skulle nå den önskade hamnen. ”Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind.” ”Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.”

Man måste nu låta skeppet driva med stormen och så småningom kom man i närheten av en liten ö som hette Kauda. I skydd av denna ö förberedde sig sjömännen för det värsta. Räddningsbåten som var deras enda möjlighet till räddning, om skeppet skulle stöta på grund, bogserades med rep. Det såg nu ut som om fartyget var i fara att slås i spillror vilket ögonblick som helst. Det första man gjorde var därför att bärga räddningsbåten. Man gjorde sedan allt man kunde för att förstärka fartyget, så att det skulle kunna hålla ihop under stormen. Det lilla skydd som de hade haft av denna lilla ö varade emellertid inte så länge. Snart var de åter utsatta för stormens hela raseri.

Stormen rasade hela natten. Trots de förstärkningar de hade gjort, sprang fartyget läck. Då de ansattes hårt av stormen ”vräkte de dagen därefter en del av lasten överbord”. Följande natt hade vinden ännu inte lagt sig. Det stormdrivna fartyget kastades med sin avbrutna mast och sönderrivna segel hit och dit av de rasande vågorna. Varje ögonblick tycktes det, som om de knakande bjälkarna skulle ge vika, under det att båten rullade och krängde under stormens angrepp. Läckan blev större. Både passagerare och besättning måste hela tiden stå vid pumparna. Ingen fick något tillfälle att vila. ”På tredje dagen”, skriver Lukas, ”kastade de med egna händer ut skeppsredskapen. Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.”

Stormdrivna

Under fjorton dagars tid drev de omkring för stormen utan att se varken sol eller stjärnor. Trots att aposteln själv hade svåra plågor, talade han uppmuntrande till dem, när det såg som mörkast ut. Närhelst det behövdes var han alltid redo att hjälpa till. Genom tron höll han fast vid Allmaktens arm. Han förtröstade på Gud. Han hade inte någon ängslan för sitt eget liv. Han visste att Gud skulle bevara honom, så att han skulle kunna vittna om Kristus i Rom. Men han kände medlidande med de stackars människor som omgav honom, syndiga, djupt sjunkna och inte beredda att dö. Då han innerligt bad Gud att bevara deras liv, uppenbarades det för honom att hans bön hade blivit hörd.

När stormen vid ett tillfälle dämpades gick Paulus upp på däcket och sade till besättningen: ”I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat. Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade: ’Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.’ Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt. Men på en ö måste vi bliva kastade.”

Dessa ord ingav dem nytt hopp. Passagerare och besättning vaknade upp ur sin apati. Det fanns mycket som alltjämt måste göras. Alla ansträngningar som det stod i deras makt att göra, sattes in för att undvika ett skeppsbrott.

När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land. De hade nämligen hört ljudet av bränningar. De lodade då och funno tjugo famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram, lodade de åter och funno femton famnars djup. Då fruktade de, skriver Lukas, att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.

I gryningen kunde de dunkelt urskilja en stormig kust. Men några kända landmärken kunde de inte upptäcka. Situationen såg så dyster ut, att dessa icke-judiska sjömän ville ”fly ifrån skeppet”. De låtsades göra förberedelser för att kasta ut ankaret från förskeppet, efter det att de redan hade firat ner skeppsbåten. Då upptäckte Paulus deras onda avsikter och underrättade befälhavaren och krigsmännen och sade: ”Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.” Genast ”höggo krigsmännen av de tåg, som höllo skeppsbåten, och läto den fara” ut på havet.

Den mest kritiska stunden låg emellertid ännu framför dem. Aposteln sökte på nytt uppmuntra alla ombord och uppmanade både passagerare och sjömän att äta litet. Han sade: ”Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något. Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.”

När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta. Då började också hela denna utmattade och modfällda skara på 275 människor, som utan Paulus’ uppmuntran skulle ha dukat under av förtvivlan, också att äta. Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.

Räddningen

Det hade nu blivit fullt dagsljus. Ändå kunde de inte se någonting som kunde hjälpa dem att bestämma var de befann sig. Men de ”blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna. De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.

Paulus och de andra fångarna hotades nu av ett annat öde, som var ännu värre än att lida skeppsbrott. Soldaterna såg att de omöjligen skulle kunna bevaka fångarna under försöket att rädda sig själva. Var och en skulle ju ha fullt upp att göra med att klara sig själv. Men om någon av fångarna skulle komma att saknas, skulle den som hade ansvaret för honom få sona med sitt liv. Soldaterna föreslog därför att alla fångarna skulle dödas. Den romerska lagen godkände en så grym åtgärd. Planen skulle omedelbart ha genomförts, om det inte hade varit för honom som alla ombord stod i så stor tacksamhetsskuld till. Befälhavaren Julius visste att Paulus hade varit den genom vilken alla ombord hade blivit räddade. Han var dessutom övertygad om att Gud var med honom. Han vågade därför inte göra honom någon skada. Han befallde därför också att ”de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land.” När namnen sedan uppropades saknades inte en enda.

De skeppsbrutna blev vänligt mottagna av de infödda på Malta. ”De tände upp en eld”, skriver Lukas, ”och togo oss alla med sig dit för det påkommande regnets och för köldens skull.” Paulus var bland dem som hjälpte till för att göra det bekvämt för andra. När han hade samlat ihop ett fång torra kvistar lade han dem på elden och då ”kom i följd av hettan en huggorm fram därur och högg sig fast vid hans hand”. De som stod omkring honom blev mycket förskräckta. De såg på kedjorna att Paulus var fånge och de sade till varandra: ”Helt visst är denne man en dråpare, som rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har blivit räddad undan havet.” Paulus skakade emellertid av sig ormen i elden och påverkades inte på något sätt av ormbettet. Folket som visste hur giftig denna orm var, väntade att få se honom falla död till marken vilket ögonblick som helst. Men ”när de efter lång väntan fingo se, att intet ont vederfors honom, ändrade de mening och sade, att han var en gud”.

Under de tre månader som de skeppsbrutna stannade på Malta tog Paulus och hans medarbetare varje tillfälle i akt att förkunna evangelium. Gud verkade med sällsam kraft genom dem. För Paulus’ skull blev alla i sällskapet bemötta med stor vänlighet. Man såg till att de fick allt vad de behövde. När de lämnade ön fick de också med sig allt som de behövde för resan. De mest anmärkningsvärda händelserna under deras vistelse på ön beskrivs i korthet av Lukas:

I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar. Nu hände sig att Publius’ fader låg sjuk i en magsjukdom med feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade händerna på honom och gjorde honom frisk. Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare, som hade någon sjukdom till honom och blevo botade. Och de bevisade oss ära på mångahanda satt; och nar vi skulle avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.