I aposteln Johannes’ liv förverkligades sann helgelse. Under de år som han stod i nära gemenskap med Kristus, varnade och förmanade Frälsaren honom ofta. Johannes tog emot och rättade sig efter dessa tillrättavisningar. När Guds väsens egenskaper uppenbarades för Johannes såg han sina egna brister. Denna uppenbarelse gjorde honom ödmjuk. Dag efter dag såg han kontrasten mellan sitt häftiga lynne och Jesu mildhet och fördragsamhet. Han lyssnade till Jesu undervisning om ödmjukhet och tålamod. Dag efter dag drogs han närmare och närmare Jesus till dess att hans eget jag undanträngdes av kärleken till hans Mästare. Den kraft och mildhet, det majestät och den ödmjukhet, den karaktärsstyrka och det tålamod som han såg i Guds Sons dagliga liv fyllde honom med beundran. Han överlämnade sitt snarstuckna och ärelystna sinnelag åt Kristi omskapande kraft, och hans karaktär förvandlades.
En slående kontrast till den helgelse som växte fram i Johannes’ liv finner vi i hans medapostel Judas Iskariots erfarenhet. Liksom sin kamrat bekände sig Judas vara en Kristi apostel, men han hade bara en yttre form av fromhet. Han var inte okänslig för skönheten i Kristi väsens egenskaper. Ofta, då han lyssnade till Frälsarens ord, kände han en inre övertygelse, men han ville inte ödmjuka sig eller bekänna sina synder. Genom att stå emot det gudomliga inflytandet vanärade han den Mästare som han menade sig älska. Johannes kämpade uppriktigt mot sina karaktärsfel, medan Judas kränkte sitt eget samvete och gav efter för frestelsen. Detta snärjde honom ännu hårdare i hans onda vanor. Tillämpningen av de sanningar som Kristus undervisade om, överensstämde inte med hans önskningar och avsikter. Han kunde inte förmå sig att förkasta sina egna idéer för att ta emot vishet från himmelen. I stället för att vandra i ljuset föredrog han att vandra i mörkret. Han gav näring åt onda begärelser, girighet, hämndlystnad, mörka och ondskefulla tankar, till dess att han helt och hållet hade kommit under Satans inflytande.
Johannes och Judas representerar två olika slags människor bland dem som bekänner sig vara Kristi efterföljare. Båda dessa apostlar hade samma möjligheter att iaktta och följa det gudomliga föredömet. Båda stod i nära gemenskap med Jesus i hans verksamhet och hade tillfälle att lyssna till hans undervisning. Båda hade tillgång till den Guds nåd som omformar karaktären. Men medan en av dem var en ödmjuk Jesu efterföljare, visade den andre att han visserligen lyssnade till Jesu undervisning men inte var villig att leva efter den. Den ene underkuvade dagligen sitt eget jag och besegrade synden och blev därigenom helgad genom evangelium. Den andre avvisade Guds omskapande kraft, tillfredsställde sina själviska böjelser och fördes in under Satans inflytande.
Den som har detta hopp
En karaktärsförvandling som den man ser i Johannes’ liv är alltid ett resultat av gemenskap med Kristus. En människa kan äga påtagliga brister i sin karaktär, men när hon blir en sann Kristi efterföljare kommer Guds Andes omskapande kraft att förvandla och helga henne. Hon betraktar Herrens härlighet såsom i en spegel och förvandlas därigenom från härlighet till härlighet intill dess att hon liknar den som hon beundrar.
Johannes undervisar om helgelse. I sina brev till församlingen gav han entydiga regler för Kristi efterföljares beteende. ”Var och en som har detta hopp till honom”, skrev han, ”han renar sig, likasom Han är ren.” ”Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra, som Han vandrade.” -- 1 Joh. 3:3; 2:6. Han hävdade att en Kristi efterföljare skulle vara renhjärtad och leva ett rent liv. Han får aldrig vara nöjd med bara en tom bekännelse. Liksom Gud är helig i sin sfär, bör människan vara helig i sin.
”Detta är Guds vilja”, skrev aposteln Paulus, ”detta som hör till eder helgelse.” -- 1 Tess. 4:3. Allt som Gud gör med sitt folk avser att göra församlingen helgad. Han har från evighet utvalt dem för att de skulle vara helgade. Han utgav sin Son att dö för dem, för att de skulle bli helgade genom lydnad för evangelium och frigjorda från det egna jagets småskurenhet. Han väntar ett personligt arbete av dem, ett fullkomligt överlämnande av sig själva åt honom. Gud kan äras av dem som bekänner sig tro på honom, bara då de förvandlas till hans avbilder och behärskas av hans Ande. Sedan kan de som hans vittnen berätta om vad Guds nåd har gjort för dem.
Sann helgelse är en tillämpning av kärlekens princip. ”Gud är kärleken, och den som förbliver i kärleken, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom.” -- 1 Joh. 4:16. Den som lever i Kristus visar praktiskt tillämpad fromhet i sitt liv. Karaktären kommer att bli renad, upphöjd, förädlad och förhärligad. En ren lära kommer att sammansmälta med rättfärdighetsgärningar. Himmelska föreskrifter kommer att blandas med helgad livsföring.
De som vill tillägna sig helgelsens välsignelser måste först lära sig vad som menas med självförsakelse. Kristi kors är den centrala pelare som uppbär ”en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet”. ”Om någon vill efterfölja mig”, säger Jesus, ”så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.” -- 2 Kor. 4:17; Matt. 16:24. Det är vällukten av vår kärlek till våra medmänniskor som uppenbarar vår kärlek till Gud. Det är genom ödmjuk, oförtröttlig och trofast insats som Guds folks välfärd befrämjas. Gud uppehåller och styrker dem som är villiga att följa Kristi väg.
Ett livstidsverk
Helgelsen är inte ett ögonblicksverk, inte heller en timmes eller en dags utan ett livstidsverk. Man vinner den inte genom något lyckligt känslorus. Den är resultat av att vi ständigt dör bort från synden och ständigt lever för Kristus. Det som är orätt kan inte rättas till. Inte heller kan någon karaktärsförvandling åstadkommas genom svaga, tillfälliga försök. Det är bara genom långvarig och aldrig upphörande insats, sträng disciplin och modig kamp som vi kommer att övervinna. Vi vet inte den ena dagen, hur svår vår strid kommer att bli nästa dag. Så länge Satan härskar måste vi underkuva vårt eget jag, övervinna efterhängsna synder. Så länge liver varar, kommer det inte att ges någon viloplats, ingen höjdpunkt som vi kan uppnå och säga att vi har uppnått fullkomlighet. Helgelse är resultatet av livslång lydnad.
Ingen av apostlarna eller profeterna gjorde någonsin anspråk på att vara utan synd. Människor som har levat i den närmaste gemenskap med Gud, människor som hellre uppoffrat sitt liv än de avsiktligt gjort något orätt, människor som Gud har ärat med ljus och kraft från höjden -- sådana människor har bekänt att de har varit behäftade med synd. De har inte litat på någonting av jordiskt ursprung eller gjort anspråk på någon egen rättfärdighet. De har förtröstat på Kristi rättfärdighet.
Så kommer det att vara med alla som har sin blick riktad mot Kristus. Ju närmare vi kommer Jesus, dess klarare skall vi upptäcka renheten i hans väsens egenskaper och dess klarare skall vi se syndens ytterliga syndfullhet, och dess mindre skall vi känna någon benägenhet att upphöja oss själva. Vi kommer att ständigt sträcka oss mot Gud och ständigt, med uppriktig ånger och bekännelse av synd och hjärtats ödmjukhet, komma till honom. Vid varje steg framåt i vår kristna erfarenhet kommer vår ånger och omvändelse att fördjupas. Vi kommer att lära oss, att det bara är i Kristus som vi finner fullkomlighet. Vi kommer att instämma i apostelns bekännelse: ”Ty jag vet, att i mig, (det är i mitt kött), bor icke något gott.” ”Men vad mig angår så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors, genom vilket världen för mig är korsfäst och jag för världen.” -- Rom. 7:18; Gal. 4:16.
Låt de änglar som följer vårt liv skriva Guds folks historia av kamp och strider. Låt dem återge människors böner och tårar, men låt inte Gud bli vanärad genom en förklaring: ”Jag är utan synd, jag är helig.” Helgade människor kommer aldrig någonsin att ge uttryck för sådana förmätna ord.
Aposteln Paulus hade själv blivit uppryckt till den tredje himmelen, där han hade sett och hört sådant som ingen människa får uttala. Ändå säger han anspråkslöst om sig själv: ”Icke som om jag redan hade vunnit det eller redan hade blivit fullkomlig, men jag far efter att vinna det.” -- Fil. 3:12. Låt himmelens änglar skriva om Paulus’ segrar i den sammandrabbning som är trons goda kamp. Må himmelen glädja sig åt hans fasta vandring mot himmelen och hur han, då han ser segerkransen framför sig, räknar allt annat som avskräde. Änglar gläder sig över att få berätta om hans segrar. Paulus däremot skryter aldrig över vad han åstadkommit. Paulus’ attityd skall vara varje Kristi efterföljares attityd under hans lopp framåt för att vinna den odödliga segerkransen.
De som känner sig benägna att skylta med anspråk på en upphöjd helgelse bör se in i Guds lags spegel. När de upptäcker dess vittfamnande krav och börjar fatta, att den till och med avser våra tankar och uppsåt, kommer de inte att skryta med att de är syndfria. ”Om vi säga”, säger Johannes, och han skiljer sig inte från sina trosfränder, ”att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss.” ”Om vi säga, att vi icke hava syndat, så göra vi honom till en ljugare, och hans ord är icke i oss.” ”Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” -- 1 Joh. 1:8, 10, 9.
Inte teoretisk tro
Det finns kristna bekännare som menar sig vara helgade och stå helt på Guds sida och göra anspråk på Guds löften, samtidigt som de vägrar att följa hans bud. Dessa överträdare av Guds lag gör anspråk på allt som Gud har lovat sina efterföljare. Men detta är bara förmätenhet från deras sida, eftersom Johannes säger att sann kärlek till Gud visar sig i lydnad för alla hans bud. Det räcker inte att ha en teoretisk tro på sanningen, att bekänna sig tro på Kristus, att tro att Jesus inte är någon bedragare och att Bibelns religion inte är någon klokt uttänkt legend. ”Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud”, skrev Johannes, ”han är en lögnare, och i honom är icke sanningen. Men den som håller hans bud, i honom är förvisso Guds kärlek fullkomnad. Därav veta vi att vi äro i honom.” ”Den som håller hans bud, han förbliver i Gud, och Gud förbliver i honom.” -- 1 Joh. 2:4, 5; 3:24.
Johannes sade inte att frälsningen skulle förtjänas genom lydnad. Däremot sade han att lydnad var en frukt av tro och kärlek. ”I veten, att Han uppenbarades, för att han skulle borttaga synderna”, skrev han, ”och synd finnes icke i honom. Var och en som förbliver i honom, han syndar icke; var och en som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom.” -- 1 Joh. 3:5, 6. Om vi förblir i Kristus, om hans kärlek bor i våra sinnen, kommer våra känslor, våra tankar, våra handlingar att överensstämma med Guds vilja. Den som är helgad lever i överensstämmelse med Guds bud.
En brist i upplevelsen
Det finns många som strävar efter att hålla Guds bud, men som inte känner någon frid eller glädje. Denna brist i deras upplevelse är resultatet av att de har misslyckats med att visa tro. De vandrar omkring som på en salthed eller i en av solhetta förbränd öken. De gör bara anspråk på litet, då de kunde göra anspråk på mycket, eftersom Guds löften är utan gräns. Sådana människor missrepresenterar i sitt liv den helgelse som kan vinnas genom att lyda Gud. Gud vill att alla hans söner och döttrar skall vara lyckliga, ha sinnesfrid och visa lydnad. Den troende kan tillägna sig alla dessa välsignelser genom att visa tro. Genom tron kan varje brist i karaktären utfyllas, varje syndens orenhet avtvättas, varje fel kan rättas till och varje god böjelse och förmåga kan utvecklas.
Bönen är den hjälp som Gud har gett oss för att vinna seger i striden mot synden och för att utveckla en kristen karaktär. Det gudomliga inflytande som är svaret på trons bön, kommer att hos den människa som underordnar sig Guds vilja åstadkomma allt som hon beder om. Vi kan bedja om syndernas förlåtelse, om att få den helige Ande, om ett kristligt sinne, om förstånd och kraft att utföra Guds verk, om varje gåva som Gud har lovat att ge oss, och han har lovat att vi också skall få det.
Det var på Guds berg som Moses fick se avbilden av den underbara byggnad, som skulle bli den plats, där Gud skulle visa sin härlighet. Det är på berget med Gud -- på den avskilda platsen för samvaro i bön med honom -- som vi får se det ideal som han har uppställt för människan. Genom denna samvaro i bön med himmelen har Gud under alla tidsåldrar förverkligat sina beslut och planer för sina barn på jorden. Det har han gjort genom att efter hand avslöja de under som hans godhets välvilja utför för dem. Hans sätt att meddela oss sin undervisning illustreras med orden: ”Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens.” -- Hos. 6:3. Den som förhåller sig på ett sådant sätt till Gud, så att Gud kan upplysa honom, skall gå framåt såsom från en dunkel morgongryning till middagssolens klarhet.
Sann helgelse betyder fullkomlig kärlek, fullkomlig lydnad, fullkomlig hängivenhet åt Guds vilja. Vi helgas åt Gud genom lydnad för evangelium. Vårt samvete renas från döda gärningar till att tjäna den levande Guden. Vi är ännu inte fullkomliga, men det är vår förmån att kunna avskära alla band som håller oss fängslade vid oss själva och vid synden, så att vi kan vandra vidare på vägen mot fullkomligheten. Stora möjligheter, höga och heliga resultat ligger inom räckhåll för oss alla.
Orsaken till att så många i denna tid gör så ringa framsteg i det kristna livet är, att de tolkar Guds vilja till att vara det som de själva vill göra. När de följer sina egna böjelser och benägenheter, smickrar de sig själva med att de lever i överensstämmelse med Guds vilja. De lever inte i någon konflikt med sitt eget jag. Det finns andra som till en tid lyckas hålla ut i striden mot de egna, själviska begären efter nöjen och bekvämlighet. De är uppriktiga och ivriga, men blir efter hand trötta på sin ständiga strävan och den ständiga kampen att döda det egna jaget. Håglösheten tycks dem så inbjudande och kampen mot det egna jaget så motbjudande, att de sluter sina trötta ögon och faller under frestelsens makt, i stället för att motstå den.
Inte vagga till sömns
Den undervisning som ges i Bibeln lämnar inte rum för något dagtingande med det onda. Guds Son uppenbarades för att han skulle dra alla människor till sig. Han kom inte för att vagga människorna till sömns, utan för att visa dem den smala vägen som vi alla skall gå för att slutligen nå fram till Guds stads portar. Hans barn skall vandra på den väg som han har utstakat för dem. Vad vi än måste avstå från av bekvämlighet eller självisk tillfredsställelse; vad det än kommer att kosta av arbete och lidande skall vi ständigt fortsätta striden mot det egna jaget.
Mer än på något annat sätt kan människan förhärliga Gud genom att bli ett helgat instrument, genom vilket han kan arbeta. Tiden är snabbt på väg in i evigheten. Låt oss inte undanhålla Gud det som är hans eget. Låt oss inte vägra honom det som, även om det inte kan betraktas som förtjänstfullt från vår sida att vi ger honom det, vi ändå inte kan undanhålla honom utan allvarlig förlust. Han vill ha en odelad håg. Ge den åt honom. Den är hans, både genom skapelse och genom återlösning. Han ber om vårt intellekt, låt honom får det, det är hans. Han ber om våra pengar, låt honom få dem, de är hans. ”Veten I då icke, att I icke ären edra egna? I ären ju köpta.” -- 1 Kor. 6:19, 20. Kristus vill bli hyllad av en helgad människa, en människa som har berett sig för Guds uppdrag genom att utöva den tro som är verksam i kärlek. Gud framställer för oss det högsta idealet -- fullkomlighet. Han uppmanar oss att helt och hållet ställa oss på hans sida här i världen, såsom han står på vår sida inför Gud i himmelen.
”Detta är Guds vilja”, ifråga om er, ”detta som hör till eder helgelse.” -- 1 Tess. 4:3. Är det också din vilja? Dina synder kanske tornar upp sig som berg framför dig, men om du ödmjukar dig och bekänner dina synder och litar på en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänst, kommer han att förlåta dig och rena dig från all orättfärdighet. Gud vill att du skall leva i fullkomlig överensstämmelse med hans lag. Denna lag är ekot av hans röst som säger till dig: Helgad, ja ännu mer helgad. Längta efter fullheten av Kristi nåd. Låt dig uppfyllas av en innerlig önskan om hans rättfärdighet. Dess resultat är enligt Bibeln frid och dess effekt är tro och stillhet för evigt.
Om du i ditt innersta längtar efter Gud, skall du finna mer och mer av hans nåds oskattbara rikedomar. Då du mediterar över dessa rikedomar, skall du få dem och därmed uppenbara värdet av Frälsarens offer, hans rättfärdighets beskydd, hans visdoms fullhet och hans makt att framställa dig för Fadern, ”obefläckad och ostrafflig”. (2 Petr.3:14.)