Mer än ett halvt århundrade hade gått sedan den kristna församlingen organiserades. Under den tid som gått hade evangelii budskap ständigt mött motstånd. Dess fiender hade aldrig upphört med sina ansträngningar och hade slutligen lyckats att få den romerske kejsarens makt riktad mot de troende.
I den fruktansvärda förföljelse som följde, gjorde aposteln Johannes mycket för att öka de kristnas tro och göra den orubblig. Han förkunnade ett budskap som hans motståndare inte kunde motsäga och som hjälpte de troende att med mod och trohet gå igenom alla de prövningar som drabbade dem. När det såg ur som om Kristi efterföljares tro skulle vackla inför det bittra motstånd som de var tvungna att möta, återgav denne gamle och prövade evangelii budbärare med kraft och vältalighet berättelsen om den korsfäste och uppståndne Frälsaren. Han stod fast vid sin tro. Från honom ljöd alltid det glada budskapet: ”Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på, det förkunna vi: om livets Ord tala vi. . . . . Ja, det vi hava sett och hört, det förkunna vi ock för eder.” -- 1 Joh. 1:1-3.
Johannes blev mycket gammal. Han fick se Jerusalem förstöras och det praktfulla templet läggas i ruiner. Han levde längre än alla de andra apostlarna, som hade umgåtts med Frälsaren under hans verksamhet på jorden. Därför hade hans budskap stor kraft, då han förkunnade att Jesus var Messias, världens Frälsare. Ingen kunde betvivla hans uppriktighet. Genom hans förkunnelse blev många omvända.
Judarnas ledare fylldes av bittert hat mot Johannes för hans oryggliga trohet mot Kristi sak. De förklarade att deras motstånd mot Kristi efterföljare skulle vara förgäves, så länge folket lyssnade till Johannes’ förkunnelse. Om man skulle kunna förmå människor att glömma Jesu underverk och hans undervisning, måste denne frimodige förkunnare tystas.
Johannes kallades därför till Rom för att förhöras om sin tro. Här blev emellertid apostelns undervisning förvrängd inför myndigheterna. Falska vittnen anklagade honom för att förkunna villfarelser som var riktade mot regeringen. Genom sådana beskyllningar hoppades hans fiender att kunna röja honom ur vägen.
Johannes försvarade sig på ett klart och övertygande sått och med sådan okonstlad uppriktighet, att hans ord gjorde starkt intryck. De som lyssnade till honom blev förvånade över hans klokhet och vältalighet. Men ju mer överbevisande hans förkunnelse var, dess bittrare blev hans motståndares hat. Kejsar Domitianus greps av raseri. Han kunde inte förneka de sanningar som denne Kristi trogne försvarare förkunnade. Inte heller kunde han övervinna den kraft som följde Johannes’ förkunnelse, men han hade satt sig i sinnet att tysta honom.
Johannes kastades i en kittel med kokande olja. Herren bevarade emellertid sin trogne budbärares liv på samma sätt som han bevarade de tre hebréernas liv i den brinnande ugnen. Då det blev sagt: ”Så går det för alla som tror på bedragaren Jesus Kristus från Nasaret”, förklarade Johannes: ”Min Mästare underkastade sig allt som Guds och människors fiende och hans änglar kunde uppfinna för att förödmjuka och plåga honom. Han gav sitt liv för att frälsa världen. Jag betraktar det som en ära att få lida för hans skull. Jag är en svag och syndig människa. Kristus var helig, mild och obesmittad. Han gjorde ingen synd, inte heller kunde man finna, att han någonsin talade något som inte var sant.”
Dessa ord hade sin verkan och Johannes togs upp ur kitteln av samma män som kastat honom i den.
Men ännu en gång utsattes aposteln för svår förföljelse. Genom ett kejserligt påbud blev Johannes landsförvisad till ön Patmos ”för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull”. (Upp. 1:9.) Här, menade hans fiender, skulle hans inflytande inte längre märkas. Här måste han slutligen dö av umbäranden och lidande.
Patmos, som var en öde klippö i Egeiska Havet, hade av romerska regeringen gjorts till förvisningsort för brottslingar. För Guds budbärare blev denna dystra plats himmelens ort. Här var han inte längre upptagen av de tidigare årens ivriga verksamhet. Han var isolerad från samhällslivet och hade nu gemenskap med Gud och Kristus och i himmelens änglar. Från dem fick han undervisning om vad som skulle hända församlingen i framtiden. De händelser som skulle äga rum under de avslutande scenerna i denna världs historia, framställdes för honom i stora drag. Här skrev han ned de uppenbarelser han fick från Gud. När hans röst inte längre kunde vittna om honom som han älskade och tjänade, skulle dessa budskap, som han fick på denna öde ö, vara som en brinnande lampa, som upplyste Kristi efterföljare om Guds planer och beslut ifråga om jordens alla nationer.
Bland Patmos’ klippor och berg samtalade Johannes med sin Skapare. Han såg tillbaka på sitt gångna liv. Han fylldes av frid med tanke på de välsignelser som han hade fått ta emot. Han hade levt ett kristet liv. I tron kunde han säga: ”Vi veta, att vi hava övergått från döden till livet.” -- 1 Joh. 3: 14. Situationen var en helt annan för kejsaren som hade bannlyst honom. Han kunde bara se tillbaka på blodiga krigsfält och plundring, på ruinerade hem, på gråtande änkor och faderlösa barn -- alltsammans en frukt av hans ärelystna maktkamp.
Gudomen uppenbarar sig
På denna isolerade plats kunde Johannes närmare sätta sig in i den gudomliga maktens uppenbarelser, såsom de framställs i naturen och i de inspirerade skrifterna. Han fann glädje och tillfredsställelse i att meditera över skapelsen och att beundra den gudomlige formgivaren. Under gångna år hade han sett skogklädda kullar, grönskande dalar och bördiga slätter. Det hade alltid varit ett nöje för honom att i den vackra naturen se Skaparens vishet och makt. Den natur som nu omgav honom skulle många betrakta som dyster och motbjudande. Men för Johannes var förhållandena helt annorlunda. Hans omgivning var visserligen kal och ödslig, men den blå himlen var lika klar och skön som den var över hans älskade Jerusalem. l de vilda, storslagna klipporna, i de hemlighetsfulla bråddjupen, i himlarymdernas härlighet kunde han finna en betydelsefull undervisning. Allt talade om Guds makt och härlighet.
Överallt omkring sig såg aposteln bevis på den flod som hade översvämmat jorden på grund av att dess invånare överträtt Guds lag. De väldiga klippblocken som slungats upp från havsdjupen och från jordens inre, när stora vattenmassor bröt fram ur jorden, påminde honom starkt om denna manifestation av Guds vrede. l rösten av många vatten, djup som ropade till djup kunde profeten känna igen Skaparens röst. Havet som piskades till raseri av de obarmhärtiga vindarna, blev för honom en bild av en vanärad Guds vrede. De väldiga vågorna som vräkte sig med fruktansvärd våldsamhet mot klipporna, vilka som av en osynlig hand hejdade deras framfart, vittnade om den Allsmäktiges allt behärskande makt. Å andra sidan insåg han hur svaga och okloka människorna var. De kunde egentligen bara jämföras med maskar som krälade på marken, men ändå var de högfärdiga i sin inbillade kunskap och makt. Därför förhärdade de sina sinnen mot världsalltets härskare, som om Gud vore deras jämlike. Klipporna påminde honom om Kristus, hans fasta klippa, hos vilken han kunde finna skydd for alla faror. Här, från det klippiga Patmos, hördes den landsförviste apostelns brinnande böner. Ur hans själ uppsteg en innerlig längtan efter Gud.
Nytt uppdrag
Berättelsen om Johannes ger oss en slående illustration på, hur Gud kan använda åldrande evangelii budbarare I sin tjänst. När Johannes blev landsförvist till Patmos, trodde många att hans arbete var slut och att det gamla brutna röet kunde falla sönder när som helst. Men Gud kunde alltjämt använda honom. Han var landsförvist från sina förra arbetsområden, men han upphörde ändå inte att vittna om evangelium. Till och med på Patmos vann han nya vänner och flera blev omvända. Det blev ett glädjens budskap för dem, då han berättade om en uppstånden Frälsare som i himmelen manar gott för sina barn ända till dess han skall återvända för att ta dem till sig. l sin höga ålder fick Johannes fler uppenbarelser från himmelen, än han fått under hela sitt tidigare liv.
Vi borde hysa den största och mest välvilliga aktning för dem som har uppoffrat hela sitt liv i arbetet för Gud. Dessa åldrande evangelii budbärare har troget stått på sin post under livets stormar och påfrestningar. Nu kanske de är svaga och bräckliga, men de äger alltjämt förmågor som de kan använda i Guds verk. Även om de är utarbetade och inte längre kan bära de tunga bördor som de yngre kan och bör bära, kan de ge mycket värdefulla råd.
De kan ha begått misstag, men av dessa har de lärt sig att undvika faror och misstag. Därför kan de också ge kloka råd. De har gått igenom proven. Även om de har förlorat något av sina fysiska krafter, ställer Gud dem inte åt sidan, utan ger dem särskild nåd och klokhet.
De som har tjänat sin Mästare när arbetet var hårt, de som har uthärdat fattigdom, men förblivit trogna även då det endast fanns få som tog emot deras förkunnelse skall hedras och respekteras. Gud vill att de yngre medarbetarna i det evangeliska arbetet skall få förstånd, styrka och mognad genom att umgås med dessa trogna människor. De yngre bör lära sig förstå att de har stora förmåner då de får ha sådana evangelii veteraner i sin krets. De bör därför också ge dem en hedrad plats i sina rådsmöten.
När de som har använt hela sitt liv i Kristi tjänst, närmar sig slutet av sin jordiska arbetstid, skall den helige Ande leda dem till att berätta om de erfarenheter som de har haft i samband med arbetet för Gud. Guds sällsamma sätt att handla med sitt folk och hans stora godhet, då han frälst dem i prövningens stund, bör omtalas för dem som nyss kommit till tro. Gud vill att de gamla och beprövade skall stå på sin post och utföra sin del för att rädda människor från att dras ned i det ondas mäktiga malströmmar. Han vill att de skall bära den kristna vapenrustningen, till dess att han ger dem besked att lägga av den.
I aposteln Johannes’ upplevelser under förföljelsen finns en undervisning av sällsam kraft och tröst för Kristi efterföljare. Gud hindrar inte onda människor från att genomföra sina intriger, men han styr deras onda avsikter så att de blir till nytta och välsignelse för dem som håller fast vid sin tro och förblir trogna under påfrestningar och strider. Ofta måste evangelii budbärare utföra sitt arbete under förföljelse, bittert motstånd och vanärande, falska anklagelser. Under sådana förhållanden bör han tänka på, att den erfarenhet som han vinner i prövningens och lidandets glödheta ugn, är värd all den smärta som han måste uthärda. På detta sätt drar Gud sina barn närmare sig och visar dem kanske både deras svaghet och sin egen styrka. Han lär dem att lita på honom. På detta sätt bereder han dem för att möta svårigheter, bära ansvar och genomföra den uppgift som Gud har gett dem efter deras förmåga.
Under alla tider har Guds utvalda tjänare varit utsatta för smädelser och förföljelser för evangelii skull. Josef blev beljugen och förföljd på grund av att han stod fast vid sin renhet och ärbarhet. David, Guds utvalde tjänare, blev av sina fiender jagad som ett villebråd. Daniel blev kastad i lejongropen, därför att han inte ville vara otrogen mot sin Gud. Job blev berövad sina jordiska ägodelar och fick lida svåra fysiska plågor, till dess han övergavs av sina vänner och släktingar. Men under allt detta förblev han orubbligt trogen mot Gud. Jeremia kunde inte hindras från att tala ord som Gud hade gett honom att tala. Hans budskap väckte konungens och furstarnas vrede, så att de kastade honom i en brunn med stinkande dy. Stefanus blev stenad på grund av att han förkunnade Kristus och honom korsfäst. Paulus kastades i fängelse, blev hudflängd, stenad och slutligen dödad, på grund av att han var Guds trogne budbärare bland de icke-judiska folken, Johannes blev landsförvist till ön Patmos ”för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull”.
Dessa exempel på människors orubbliga trohet visar att Gud troget uppfyller sina löften om sin ständiga närvaro och sin uppehållande kraft. De vittnar om trons kraft att stå emot världens förföriska makt. Det är ett trons verk att i mörka stunder tryggt vila under Guds skyddande vingar och att känna sig övertygad om att, hur vi än slungas omkring av storm och vågor, vår Fader står vid rodret. Bara trons öga kan se bortom tidens gränser och rätt uppskatta värdet av de eviga tingen.
Jesus ger inte sina efterföljare några förhoppningar om att vinna jordisk ära och rikedom eller att få leva ett liv som är fritt från påfrestningar. Däremot uppmanar han dem att följa honom på självförsakelsens och vanärans väg. Den som kom för att återlösa världen, måste kämpa mot det ondas makter. Onda människor och onda änglar sammangaddade sig obarmhärtigt mot Fridsfursten. Han liknade inte världen. Allt han gjorde och sade uppenbarade gudomlig medkänsla. Detta väckte den bittraste fientlighet mot honom.
Visat sig äga Guds kraft
Så kommer det att bli för alla som vill leva ett kristet liv i Kristus Jesus. Förföljelse och vanära väntar alla som låter sig ledas av Kristi Ande. Förföljelsen tar sig olika uttryck i olika tider, men själva principen eller den anda som underblåser den, är samma anda som har mördat Herrens utvalda, ända sedan Abels dagar.
Under alla tider har Satan förföljt Guds trogna efterföljare. Han har plågat dem och dödat dem. Men i själva döden har de segrat. De har visat sig äga Guds kraft som är mäktigare än Satans. Ogudaktiga människor kan plåga och döda kroppen, men de kan inte komma åt det liv som är fördolt med Kristus i Gud. De kan spärra in människor inom fängelsemurarna, men de kan inte fängsla anden.
Genom prövningar och förföljelse blir Guds härlighet, hans väsens egenskaper, uppenbarade i hans utvalda. De som tror på Kristus, som hatas och förföljs av världen, blir uppfostrade och utbildade I Kristi skola. På jorden vandrar de på den smala vägen, och de blir renade i lidandets ugn. De följer Kristus genom hårda strider. De underkastar sig självförsakelse och bittra missräkningar. Det är emellertid på detta sätt som de får lära sig hur avskyvärd synden är och dess förbannelse. Då de blir delaktiga av Kristi lidande, kan de se bortom denna världs mörker in i härligheten därovan och säga: ”Jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbaras på oss.” - Rom. 8:18.