Löftestiden

På apostlarnas tid var Kristi efterföljare fyllda av verksamhetsiver och entusiasm. De arbetade så outtröttligt för sin Mästare, att evangelium på ganska kort tid, trots bittert motstånd, förkunnades överallt inom den av dem kända världen. Den iver som Jesu efterföljare på den tiden visade, har återgetts av inspirationen till uppmuntran för de troende under alla tidsåldrar. Om församlingen i Efesus, som Jesus använde som symbol för hela Kristi församling under den apostoliska tidsåldern, förklarar det trovärdiga och sannfärdiga vittnet:

”Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet, och jag vet, att du icke kan lida onda människor; du har prövat dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit dem vara lögnare. Och du är ståndaktig och har burit mycket för mitt namns skull och har icke förtröttats.” -- Upp. 2:2, 3.

Till en början utmärkte sig församlingen i Efesus för barnslig enkelhet och iver. De troende försökte ivrigt följa all Guds undervisning. I sitt liv visade de en uppriktig och innerlig kärlek till Kristus. De gladde sig över att göra Guds vilja, eftersom Frälsaren genom sin Ande bodde i deras sinnen. De var uppfyllda av kärlek till sin Återlösare. Deras högsta önskan var att vinna människor för honom. De hade inte någon tanke på att utnyttja Kristi nåd för egen fördel. De visste betydelsen av sitt uppdrag. Budskapet: ”Frid på jorden, bland människor till vilka han har behag”, hade gjort ett så djupt intryck på dem att de ville förkunna frälsningens glada budskap till jordens avlägsnaste trakter. Världen förstod att de hade varit med Jesus. Syndfulla människor ångrade sig, fick förlåtelse, blev renade och helgade och fördes in i gemenskap med Gud genom hans Son.

Den gyllene kedjan

Församlingens medlemmar var förenade i tänkesätt och handling. Kristi kärlek var den gyllene kedja som förenade dem. De sökte att alltmer fullständigt lära känna Gud. I deras dagliga liv kunde man se Kristi frid och glädje. De besökte de faderlösa och änkorna i deras nöd och bevarade sig obefläckade av världen. De förstod att om de underlät att göra detta, skulle detta motsäga deras bekännelse och vara ett förnekande av deras Frälsare.

De förkunnade sitt budskap överallt. Människor blev omvända och greps av samma iver att i sin tur låta andra få del av det värdefulla evangelium som de själva hade tagit emot. De gav sig inte någon ro förrän andra fick glädja sig i samma ljus som hade upplyst dem. Stora skaror av människor, som stod främmande for Gud, fick del av bakgrunden till den kristnes hopp. Varma, av Guds Ande inspirerade, personliga vädjanden riktades till dem som vandrade i mörker, till de utslagna och till dem som menade sig känna evangelium men som älskade nöjen mer än Gud.

Men efter en tid började de troendes iver att minska och deras kärlek till Gud och till varandra avtog. Kyla trängde in i församlingen. Några glömde det underbara sätt på vilket de hade tagit emot evangelium. En efter en av de gamla fanbärarna föll på sin post. Några av de yngre av evangelii budbärare som kunde ha hjälpt till med att bära banbrytarnas ansvar och därigenom blivit utbildade för att ta ledningen i verksamheten, hade börjat tröttna på de så ofta upprepade sanningarna. I deras krav på någonting nytt och uppseendeväckande försökte de introducera nya lärosatser, som var mer tillfredsställande för många, men som inte överensstämde med evangeliets grundläggande principer. I sin självtillit och andliga blindhet kunde de inte inse, att dessa hårklyverier skulle komma många att ifrågasätta erfarenheten från det förgångna och skulle leda till förvirring och otro.

”Då sådana falska läror förkunnades, uppstod splittring. Många vände sig bort ifrån Jesus som trons begynnare och fullkomnare. Den tid som borde ha använts för att utbreda evangelium, upptogs av diskussioner om obetydliga lärosatser och meditationer över fängslande, av människor uppdiktade fabler. De människoskaror som kunde ha blivit omvända genom en trogen förkunnelse av evangelium, lämnades utan varning. Fromheten började snabbt avta. Det såg ut som om Satan skulle komma att vinna herravälde över dem som bekände sig vara Kristi efterföljare.

Det var under denna kritiska tid i församlingens historia som Johannes blev landsförvist. Aldrig hade församlingen behövt hans råd och undervisning mer än nu. Nästan alla hans tidligare medarbetare hade lidit martyrdöden. De som blivit kvar av Kristi efterföljare utsattes för bitter förföljelse. Situationen gav vid handen, att fienden snart skulle komma att triumfera över Kristi församling.

Men Guds osynliga hand ledde även nu. Genom hans försyn kom Johannes i en sådan situation i vilken Kristus kunde ge honom en sällsam uppenbarelse av sig själv och av de gudomliga sanningarna för att upplysa Guds folk.

Genom att landsförvisa Johannes hoppades evangelii fiender att för alltid tysta detta trogna vittne. Men på ön Patmos fick denne apostel ett budskap, vars inflytande skulle fortsätta att stärka församlingarna ända till tidens slut. Även om de inte fritogs från ansvaret för sitt oriktiga handlingssätt, blev de som landsförviste Johannes, ett redskap i Guds hand för att genomföra hans beslut. Själva deras försök att utsläcka evangelii ljus blev orsak till att det lyste med ännu större klarhet.

Det var på sabbaten som Herrens härlighet uppenbarades för den landsförviste aposteln. Johannes helighöll sabbaten på Patmos lika ivrigt som han gjorde det, då han förkunnade evangelium för människorna i Judéens städer och samhällen. Han gjorde anspråk på de dyrbara löften som Gud hade gett till dem som helighåller denna dag. ”Jag kom i andehänryckning på Herrens dag”, skrev Johannes, ”och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet aven basun. . . . Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson.” -- Upp. 1:10-13.

Denne älskade apostel blev rikt gynnad. Han hade sett sin Mästare i Getsemane. Då var Jesu ansikte fårat av ångestens blodsdroppar. Hans ”utseende var vanställt mer än andra människors, och hans gestalt oansenligare än andra människobarns”. (Jes. 52:14.) Han hade sett honom i händerna på de romerska soldaterna, klädd i en gammal purpurmantel och krönt med törnekrona. Han hade sett honom hänga på Golgata kors, föremål för grymt hån och misshandel. Nu tilläts Johannes att ännu en gång få se sin Herre. Men hur förändrat var inte hans utseende. Han var inte längre en smärtornas man, föraktad och förödmjukad av människor. Han var klädd i en klädnad av himmelsk strålglans. ”Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn.” -- Upp. 1:14, 15. Hans röst liknade musik från många vatten. Hans ansikte lyste som solen. I sin hand hade han sju stjärnor och från hans mun utgick ett tveeggat svärd som symbol på hans ords makt. Patmos lyste av den uppståndne Frälsarens härlighet.

Himmelen öppnades

”När jag såg honom”, skriver Johannes , ”föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. men han lade sin högra hand på mig och sade: ’Frukta icke’.” -- V.17.

Johannes fick kraft, så att han kunde umgås med sin förhärligade Herre. Sedan öppnades himmelen för hans undrande blickar och han fick se dess härlighet. Han fick se Guds tron. Då han såg bortom denna jords strider, fick han se den vitklädda skaran av återlösta. Han hörde de himmelska änglarnas musik och den triumferande jubelsång som de sjöng, som hade segrat genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. I den uppenbarelse som gavs honom, fick han se scen efter scen av hänförande intresse i Guds folks upplevelse på jorden och församlingens historia intill tidens slut. I bilder och symboler framställdes för honom ämnen av den största betydelse, som han skulle skriva ned, så att Guds folk i den tidsåldern och i kommande tidsåldrar skulle få en klar uppfattning om de faror och strider som väntade dem.

Denna uppenbarelse gavs för att leda och trösta församlingen under den kristna tidsåldern. Ändå har kristendomens lärare förklarat, att den är förseglad och att dess hemligheter inte kan förklaras. Därför har också många vänt sig bort från dess profetior och inte ägnat dem någon uppmärksamhet eller studerat dem. Men Gud vill inte att hans folk skall betrakta Uppenbarelseboken på detta sätt. Den är ”en uppenbarelse från Jesus Kristus, en som Gud gav honom, för att visa sina tjänare vad som snart skall ske”. ”Salig är den som får uppläsa denna profetias ord”, förklarar Kristus, ”och saliga äro de som få höra dem och som taga vara på vad däri är skrivet; ty tiden är nära.” -- Vers 1, 3. ”För var och en som hör de profetians ord, som stå i denna bok betygar jag detta: ’Om någon lägger något till dem, så skall Gud på honom lägga de plågor om vilka är skrivet i denna bok. Och om någon tager bort något från de ord som stå i denna profetias bok, skall Gud taga ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok.’ Han som betygar detta säger: ’ja, jag kommer snart.’” -- Upp. 22:18-20.

Öppen, inte förseglad

I Uppenbarelseboken finner vi en framställning av ”Guds djupheter”. Själva namnet ”uppenbarelse” motsäger förklaringen att denna bok skulle vara förseglad. En uppenbarelse är något som sägs öppet. Gud själv uppenbarade för sin budbärare de hemligheter som finns i denna bok. Det var hans avsikt att de skulle vara tillgängliga så att alla kunde studera dem. Dess sanningar riktar sig till dem som lever under de sista dagarna av denna jords historia, men också till dem som levde på Johannes’ tid. Några av de scener som beskrivs i denna profetia, ligger i det förgångna, några äger rum just nu medan andra beskriver slutet på den stora konflikten mellan mörkrets makter och himmelens furste. Några uppenbarar de återlöstas triumf och glädje på den nya jorden.

Ingen bör tänka sig att det är lönlöst att studera denna bok för att fatta dess budskap, därför att han inte kan förstå varje symbol som förekommer där. Den som uppenbarade det för Johannes skall ge den som ivrigt studerar och forskar efter sanning, en försmak av himmelska ting. De som är villiga att ta emot dess undervisning kommer att förstå dess innehåll. De skall få del av den välsignelse som har lovats dem som ”uppläser denna profetias ord. . . och som taga vara på vad däri är skrivet” .

De sju stjärnornas hemlighet

I Uppenbarelseboken sammanstrålar alla Bibelns böcker och får där sin fulländning. Den utgör ett motstycke till Daniels bok. Den ena är en profetia, den andra en uppenbarelse. Det som förseglades är inte en uppenbarelse, ut den del av Daniels bok som avser de yttersta dagarna. Ängeln sade: ”Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift intill ändens tid.” -- Dan. 12:4. Det var Kristus som uppmanade aposteln att skriva ned det som skulle uppenbaras för honom. ”Skriv upp i en bok vad du får se”, uppmanades han, ”och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.” ”Jag är . . . den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter. . . . Så skriv nu upp vad du har sett, och skriv upp både vad som nu är, och vad om härefter skall ske. Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.” -- Upp. 1:11, 17-20.

Namnen på de sju församlingarna är en beteckning för församlingen under sju olika tidsperioder under den kristna eran. Talet sju var fullkomlighetens tal. Det visar att budskapet sträcker sig ända fram till tidens slut. De symboler som används, visar tillståndet i församlingen under olika perioder i världens historia.

Om Kristus sägs det att han vandrar omkring mitt ibland des ju gyllene ljusstakarna. Detta beskriver hans förhållande till församlingarna. Han meddelar sig ständigt med dem. Han känner deras situation. Han iakttar deras ordning, deras fromhet, deras hängivenhet. Även om han är överstepräst och medlare i den himmelska helgedomen, framställs han som den som går fram och tillbaka bland sina församlingar på jorden. Han håller ständigt ett vakande öga över dem för att se, om någon av hans väktares ljus börjar lysa dunkelt eller slockna. Om dessa ljusstakar lämnades åt människor att vårda, skulle den rykande veken snart slockna. Jesus är emellertid den sanne väktaren i Guds hus och i templets gårdar. Genom hans ständiga omvårdnad och uppehållande kraft underhålls deras liv och ljus.

Beskrivningen av Kristus säger att han håller de sju stjärnorna i sin högra hand. Detta är en försäkran om att ingen församling som troget fullgör sitt uppdrag, behöver frukta för att duka under. Ingen stjärna som åtnjuter den Allsmäktiges beskydd, kan ryckas ur Kristi hand.

”Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand.” -- Upp. 2:1. Dessa ord riktas till församlingens lärare, till dem som Gud har anförtrott stora och ansvarsfulla uppdrag. Det välsignelsebringande inflytande som skall finnas i och utövas av församlingen är nära förbundet med Guds budbärare som har till uppgift att uppenbara Kristi kärlek. Himmelens stjärnor står under hans kontroll. Han fyller dem med ljus. Han styr dem på deras banor genom världsrymden. Om han inte gjorde det, skulle de inte kunna existera. Detta gäller också hans förkunnare. De är bara instrument i hans hand och allt det goda de uträttar utförs endast genom hans makt. Genom dem låter han sitt ljus lysa. De får sin duglighet från Frälsaren. Om de ser upp till honom, som han såg upp till sin Fader, kommer de att kunna utföra hans uppdrag. I den mån de litar på Gud, ger han dem sin härlighet, för att de skall återspegla den till världen.

Redan tidigt i församlingens historia började den ”laglöshetens hemlighet” som hade förutsagts av aposteln Paulus att utfara sitt fördärvbringande verk. De falska lärare som Petrus hade varnat de kristna för, började framställa sina villfarelser. Många blev snärjda i deras falska läror. Några vacklade under prövningarna och frestades att uppge sin tro. Vid den tidpunkt då Johannes skrev denna uppenbarelse, hade många förlorat sin första kärlek till evangelium. Men i sin stora nåd lämnade Gud inte församlingen att fortsätta i sitt förfall och tillbakaglidande. I ett budskap av oändlig mildhet uppenbarade han sin kärlek för dem. Hans varma önskan är att de skall bygga på fast grund för evigheten. ”Betänk då” , vädjar han, ”varifrån du har fallit och bättra dig, och gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid.” -- Upp. 2:5.

Om någon lyssnar . . .

Församlingen var bristfällig och i behov av sträng tillrättavisning och aga. Johannes inspirerades att skriva budskap av varning, bestraffning och förmaning till dem som hade glömt evangelii grundprinciper och därigenom stod i fara att förlora sitt hopp om frälsning. Men den bestraffning som Gud ger, sägs alltid i kärlek och med löfte om frid för varje Kristi efterföljare som ångrar sin synd. ” Se, jag står för dörren och klappar”, förklarar Herren, ”om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” -- Upp. 3:20.

Till dem som mitt under striden behåller sin tro på Gud, ger han erkännandet och löftet: ”Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du har tagit vara på mitt ord och har icke förnekat mitt namn.” ”Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, så skall ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund som skall komma över hela världen, för att sätta jordens inbyggare på prov.” De troende förmanades: ”Vakna upp och håll dig vaken, och styrk det som ännu är kvar, det som har varit nära att dö.” ”Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din krona.” -- Upp. 3:8, 10, 2, 11.

Han såg dem

Det var genom en som förklarade sig vara ”eder broder som med eder har del i bedrövelsen” (Upp. 1:9) som Kristus för sin församling uppenbarade vad de måste lida för hans sak. Den åldrande profeten såg ned genom långa sekel av mörker och vidskepelse. Han såg stora skaror lida martyrdöden på grund av sin kärlek till evangelium. Men han såg också att den som tidigare stått vid sina vittnens sida under förtryckets tider, inte skulle överge sina trogna efterföljare intill tidens ände. ”Frukta icke för det som du skall få lida”, förklarade han. ”Se, djävulen skall kasta somliga av eder i fängelse, for att I skolen sättas på prov; och I skolen få utstå bedrövelse. . . . Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona.” -- Upp. 2:10.

Och till alla de trogna som kämpar mot det onda, hörde Johannes löftet: ”Den som vinner seger, åt honom skall jag giva att äta av livets träd, som står i Guds paradis.” ”Den som vinner seger, han skall så bliva klädd i vita kläder och jag skall aldrig utplåna hans namn ur livets bok, utan kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar.” ”Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron.” -- Upp. 2:7; 3:5, 21.

Johannes såg Guds godhets välvilja, hans mildhet och kärlek blandad med hans helighet, rättvisa och makt. Han såg hur syndare fann en Fader i honom som de hade fruktat på grund av sina synder. Och då han såg framåt, bortom slutet på den stora striden, såg han ”dem som hade vunnit seger. . . stå vid glashavet, med Guds harpor i sina händer” , och de sjöng ”Moses’ . . . och Lammets sång.” -- Upp. 15:2, 3.

Frälsaren visade sig för Johannes under symbolen av ”lejonet av Juda stam”, och ”ett lamm, som såg ut så som hade det varit slaktat”. (Upp. 5:5, 6.) Dessa symboler framställer en förening av oändlig makt och självuppoffrande kärlek. Lejonet av Juda, som var så förskräckligt för dem som förkastade Guds nåd, skall bli Guds lamm för dem som troget följer Frälsarens bud. Den eldstod som talar om skräck och vrede för överträdarna av Guds lag, är ett tecken på ljus, nåd och förlossning för dem som håller hans bud. Den arm som är mäktig att slå ned de upproriska, är också mäktig att förlossa de trogna. Var och en som troget håller ut, skall bli frälst. ”Han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra.” -- Matt. 24:31.

Guds folk skall, såsom det alltid varit, vara en liten hjord i jämförelse med världens miljoner. Men om de troget håller fast vid evangelium sådant det är uppenbarat i Bibeln, skall Gud vara deras fasta borg. De står under den Allsmäktiges beskydd. Gud utgör alltid flertalet. När ljudet av den sista trumpetstöten tränger in i de dödas boning och de rättfärdiga kommer segrande fram och utropar: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” -- då skall Guds barn från alla tidsåldrar tillsammans med Gud, Kristus och änglarna vara en överväldigande majoritet.

Kristi sanna efterföljare följer honom genom svåra strider. De uthärdar självförsakelse och bittra missräkningar. Men allt detta ger dem en inblick i syndens förbannelse och dess avskyvärda natur, så att de lär sig att betrakta den med avsky. På samma sätt som de har fått del av Kristi lidande här, skall de få del av hans härlighet. I en syn såg profeten hur de som blivit kvar av Guds församling, slutligen segrade och han beskriver denna scen: ”Jag fick se något som såg ut såsom ett glashav, blandat med eld. Och jag såg dem som hade vunnit seger. . . stå vid glashavet, med Guds harpor i sina händer. Och de sjöngo Moses’ Guds tjänares sång och Lammets sång; de sjöngo: ’Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du Allsmäktige; rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens konung.’” -- Upp. 15:2, 3.

Staden tillhör dem

”Jag fick se Lammet stå på Sions berg, och jämte det ett hundra fyrtiofyra tusen som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor.” -- Upp. 14:1. I denna värld var de helgade åt Gud. De tjänade honom med sitt förstånd och i sitt sinne och nu kan han därför teckna sitt namn på deras pannor. ”De skola regera i evigheternas evigheter.” -- Upp. 22:5. De går inte in och ut som de som måste tigga om plats. De tillhör dem om vilka Kristus säger: ”Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.” Han hälsar sina barn välkomna och säger: ”Gå in i din herres glädje.” -- Matt.25:34, 21.

”Dessa äro de som följa Lammet varthelst det går. De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling åt Gud och Lammet.” -- Upp. 14:4. I sin syn ser profeten dem stå på Sions berg klädda för helig tjänst i glänsande, rent, fint linne som är de heligas rättfärdighet. Men alla de som följer Lammet i himmelen måste först ha följt det på jorden, inte ovilligt eller på grund av ett tillfälligt godtycke, utan förtröstansfullt, kärleksfullt och med villig lydnad, på samma sätt som en hjord följer sin herde.

”Ljudet som jag hörde var såsom när harpospelare spela på sina harpor. Och de sjöngo inför tronen. . . vad som tycktes vara en ny sång. . . och ingen kunde lära sig den sången, utom de ett hundra fyrtiofyra tusen som voro friköpta ifrån jorden. . . . Och i deras mun har ingen lögn blivit funnen: de äro ostraffliga.” -- Upp. 14:2-5.

”Jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är prydd för sin brudgum.” ”Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten, den var såsom kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna stodo tolv änglar, och över portarna voro skrivna namn: namnen på Israels tolv stammar.” ”Och de tolv portarna utgjordes av tolv pärlor; var särskild port utgjordes av en enda pärla. Och stadens gata var av rent guld, likt genomskinligt glas. Och jag såg i den intet tempel; ty Herren Gud, den Allsmäktige, är dess tempel, han och Lammet.” -- Upp. 21:2, 11, 12, 21, 22.

”Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron skall stå därinne, och hans tjänare skola tjäna honom och skola se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på deras pannor. Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.” -- Upp. 22:3-5. ”Och han visade mig en ström med levande vatten, klar som kristall. Den gick ut från Guds och Lammets tron och flöt fram mitt igenom stadens gata. Och på båda sidor om strömmen stodo livsträd, som gåvo tolv skördar, ty de buro frukt var månad; och trädens löv tjänade till läkedom för folken.” ”Saliga äro de som två sina kläder för att få rätt att äta av livets träd och att gå in i staden genom dess portar.” -- Upp. 22: 1, 2, 14.

”Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ’Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem’.” -- Upp. 21:3.