Löftestiden

Mer än nitton århundraden har gått sedan apostlarna fick lägga sig till vila från sitt arbete. Historien om deras uppoffringar och arbete för Kristi sak lever emellertid alltjämt kvar som några av de mest dyrbara skatterna inom församlingen. Denna berättelse, som skrevs under den helige Andes ingivelse, skulle under alla tidsåldrar uppmuntra Kristi efterföljare till större iver och verksamhet för Frälsaren.

Det uppdrag som Kristus hade gett sina apostlar, utförde de. Då dessa budbärare gick ut för att förkunna evangelium, följdes deras arbete av en sådan uppenbarelse av Guds härlighet som människor aldrig tidigare hade sett. Med den helige Andes samarbete utförde apostlarna ett arbete som skakade hela världen. Evangelium spreds till alla folk på jorden under en enda generation.

Det resultat som följde Kristi utvalda apostlars arbete var i sanning härligt. Vid början av sin verksamhet saknade några av dem utbildning. De kände emellertid en oreserverad hängivenhet för sin Mästares uppdrag. Med honom som lärare fick de snart en lämplig utbildning för det stora arbete som han hade anförtrott dem. Guds godhets välvilja och hans evangelium fyllde deras sinnen, inspirerade deras motiv och styrde deras handlingar. Deras liv var fördolt med Kristus i Gud. Deras eget jag hade försvunnit i den oändliga kärlekens djup.

Apostlarna var människor som kunde tala och bedja med uppriktighet -- människor som kunde förlita sig på den makt som den Mäktige i Israel ägde. Hur nära stod de inte vid Guds sida och knöt sin personliga ära till hans tron! Han var deras Gud. Hans ära var deras ära. Hans evangelium var deras evangelium. Varje angrepp mot evangelium sårade dem djupt. De kämpade med hela sin kraft för att befrämja Kristi sak. De kunde förkunna Livets ord. De hade tagit emot den himmelska smörjelsen. De väntade sig mycket. Därför var deras målsättning i arbetet högt. Kristus hade uppenbarat sig för dem. De såg upp till honom och väntade på hans ledning. Deras insikt i evangelium och deras förmåga att uthärda under motstånd stod i förhållande till deras trohet att underordna sig Guds vilja. Jesus Kristus, Guds visdom och kraft var det som de talade om. Hans namn -- det enda namn under himmelen genom vilket människor kan bli frälsta -- ärades och upphöjdes av dem. När de hävdade att Kristus, den uppståndne Frälsaren, kunde frälsa till det yttersta, greps människor av deras ord och vanns för evangelium. Skaror som hade smädat Frälsarens namn och föraktat hans makt, bekände sig nu vara den korsfästes efterföljare.

Det var inte i egen kraft utan i den levande Gudens kraft som apostlarna utförde sitt uppdrag. Deras arbete var inte lätt. I början av den kristna församlingens tid var arbetet förknippat med stora svårigheter och bittra sorger. Apostlarna fick ofta lida nöd och utsattes för smädelser och förföljelser. De räknade emellertid inte sitt liv som värdefullt för egen del, utan gladde sig över att de fick lida för Kristi skull. Man kunde inte i deras verksamhet se några tecken till tveksamhet, obeslutsamhet eller brist på initiativ. De var villiga att offra alla sina krafter i Guds tjänst. De var medvetna om det ansvar som vilade på dem. Detta gav dem en renare och rikare upplevelse. Guds godhets välvilja uppenbarades i de segrar som de vann för Kristus. Den allsmäktige Gudens kraft verkade i dem och genom dem för att föra evangelii uppdrag till seger.

Byggde Herrens tempel

På den grund som Kristus själv hade lagt, byggde apostlarna Guds församling. I Bibeln används ofta uppförandet av ett tempel som symbol på församlingens uppbyggande. Sakarja omtalar Kristus som telningen som skulle bygga Herrens tempel. Han talar om hur de icke-judiska folken hjälper till i detta arbete: ”Se, där är en man som skall kallas Telningen. Under honom skall det gro, och han skall bygga upp Herrens tempel.” ”Fjärran ifrån skall man komma och bygga på Herrens tempel.” Och Jesaja förklarar: ”Främlingar skola bygga upp dina murar.” -- Sak. 6:12, 15; Jes. 60:10.

När Petrus skriver om uppbyggandet av detta tempel, säger han: ”Kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är ’utvald och dyrbar’; och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett ’heligt prästerskap’ , som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud.” -- 1 Petr. 2:4, 5.

I den judiska och den icke-judiska världens stenbrott arbetade apostlarna med att bryta sten för att lägga församlingens grundval. Om detta säger Paulus i brevet till de troende i Efesus: ”Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv, i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning, i Anden.” -- Ef. 2:19-22.

Och till församlingen i Korint skrev han: ”Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men var och en må se till, huru han bygger därpå. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus; men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och strå, så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens verk. ’Den dagen’ skall göra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva.” -- 1 Kor. 3:10-13.

Apostlarna byggde på en säker grund, ja, på själva tidsåldrarnas klippa. Till denna grund förde de fram ”stenarna” som de bröt från världens ”stenbrott”. Det var inte utan hinder som byggarna arbetade. Deras arbete gjordes ytterligt svårt av det motstånd de mötte från Kristi fienders sida. De hade att kämpa mot fanatism, fördomar och hat från de människors sida som byggde på en falsk grund. Många av dem som arbetade som uppbyggare av församlingen, kunde liknas vid dem som byggde på Jerusalems murar på Nehemjas tid. Om dessa blev det sagt: ”De som byggde på muren och de som lassade på och buro bördor gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo de vapnet.” -- Neh. 4:17.

Konungar och landshövdingar, präster och rådsherrar försökte omintetgöra arbetet på Guds tempel. Men trots fängelse, tortyr och död förde trogna människor arbetet vidare. Byggnaden växte till i skönhet och formfulländning. Ibland blev de som arbetade nästan förblindade, när vantrons dimma sänkte sig över dem. Vid andra tillfällen blev motståndarnas våldsamheter nästan övermäktiga. Men med fast tro och oryggligt mod drev de arbetet vidare.

Den ene efter den andre av dem som stod i främsta ledet bland byggarna, stupade för fiendens hand. Stefanus stenades, Jakob dödades med svärd, Paulus blev halshuggen, Petrus blev korsfäst, Johannes blev landsförvist. Trots detta växte församlingen ständigt. Nya arbetare intog de fallnas platser. Sten efter sten lades till byggnaden. På detta sätt reste sig så småningom Guds församlings tempel.

Under bitter förföljelse

Flera århundraden av bitter förföljelse följde på den kristna församlingens upprättande. Men människor som äventyrade sitt liv för förmånen att få arbeta på Guds tempel, saknades aldrig. Om dessa har det sagts: ”Andra åter underkastade sig begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse; de blevo stenade, marterade, söndersågade, dödade med svärd. De gingo omkring höljda i fårskinn och gethudar, nödställda, misshandlade, plågade, dessa människor som världen icke var värdig att hysa; de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor.” -- Hebr. 11:36-38.

Rättfärdighetens fiende lämnade ingenting ogjort i sina ansträngningar att hindra det arbete som överlämnats åt Herrens byggare. Men Gud har icke ”låtit sig vara utan vittnesbörd”. (Apg. 14:17.) Nya arbetare kom, som på ett skickligt sätt försvarade den tro som en gång överlämnats åt de heliga. Historien vittnar om dessa människors uthållighet och tapperhet. Liksom apostlarna föll många på sin post, men templets uppbyggande fortsatte. Arbetarna blev slagna, men arbetet upphörde inte. Waldenserna, John Wycliffe, Hus och Hieronymus, Martin Luther och Zwingli, Cranmer, Latimer och Knox, hugenotterna, John och Charles Wesley samt en skara av andra framförde till grunden material, som skall bestå for evigt. Och de som på senare år har arbetat så ädelt för att befrämja Guds ords förkunnande och de som genom sin tjänst i icke-kristna länder öppnat vägen för förkunnandet av Guds sista budskap -- alla dessa har hjälpt till att bygga upp detta tempel.

Under de århundraden som gått sedan apostlarnas tid, har arbetet på Guds tempel fortsatt utan avbrott. Vi kan nu se tillbaka genom århundradena och se de levande stenar som ingått i detta tempel, glimma som ljuspunkter i vantrons och vidskepelsens mörker. Under hela evigheten skall dessa dyrbara klenoder stråla med tilltagande klarhet och vittna om den sällsamma kraften i Guds evangelium. Det bländande ljuset från dessa polerade stenar uppenbarar den starka kontrasten mellan ljus och mörker, mellan sanningens guld och vantrons slagg.

Paulus och de andra apostlarna och alla de rättfärdiga som har levat sedan den tiden, har utfört sin del i uppbyggandet av detta tempel. Men ännu är inte allt fullbordat. Vi som lever i denna tid, har också en del att utföra. Också vi skall tillföra grunden material som kan bestå eldprovet -- guld, silver och dyrbara stenar ”huggna såsom för palatser”. (Ps. 144: 12.) Till dem som på detta sätt bygger för Gud, talar Paulus’ ord av uppmuntran och varning: ”Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden, bliver beståndande, så skall han undfå lön; men om hans verk brännes upp, då skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bliva frälst, men så som genom eld.” -- 1 Kor. 3:14, 15.

Om apostlarna har det sagts: ”De gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade med dem och stadfäste ordet genom de tecken som åtföljde det.” -- Mark. 16:20. På samma sätt som Kristus sände ut sina apostlar, sänder han nu ut medlemmarna i sin församling. Och de kan få samma kraft som apostlarna fick. Om de förtröstar på Gud och tar emot kraft ifrån honom, skall han samarbeta med dem, och deras arbete skall inte vara förgäves. De skall lära sig förstå att det arbete som de har tagit itu med, är något på vilket Herren kan sätta sitt sigill. Gud sade till Jeremia: ”Säg icke: ’Jag är för ung’, utan gå åstad vart jag än sänder dig, och tala vad jag än bjuder dig. Frukta icke för dem; ty jag är med dig och vill hjälpa dig.” Sedan räckte Herren ut sin hand och rörde vid sin budbärares mun och sade: ”Se, jag lägger mina ord i din mun.” -- Jer. 1:7-9. Och han säger också till oss att vi skall gå ut och tala de ord som han ger oss, och känna hans heliga beröring på våra läppar.

Uppenbarade Hans kärlek

Kristus har överlämnat ett heligt uppdrag till församlingen. Varje medlem bör vara ett instrument, genom vilket Gud kan meddela världen sin nåds skatter, Kristi outgrundliga rikedomar. Det finns ingenting som Frälsaren högre önskar än sådana instrument, som inför världen vill representera hans Ande och hans väsens egenskaper. Det finns ingenting som världen behöver så mycket som uppenbarandet av Frälsarens kärlek genom mänskliga instrument. Hela himmelen väntar på människor genom vilka Gud kan uppenbara kristendomens kraft.

Församlingen är det instrument genom vilket Gud förkunnar evangelium för världen. De har fått befogenhet av honom att utföra ett särskilt uppdrag. Om den är trogen mot honom och följer hans bud, kommer hans nåds fullhet att vila över den. Om den står fast vid sitt trohetslöfte, kommer den att hedra Israels Gud och det kommer inte att finnas någon makt som kan bestå inför den.

Iver för Gud och hans sak inspirerade apostlarna till att förkunna evangelium med stor kraft. Skulle inte en liknande iver inspirera oss med ett fast beslut att överallt återge berättelsen om den återlösande kärleken, om Kristus och honom korsfäst? Det är varje troendes förmån, inte bara att se framåt till, utan även att påskynda Frälsarens återkomst.

Om församlingen vill klä sig i Kristi rättfärdighet och avsäga sig all trohet mot världen, kommer den att gå en ljus och härlig morgongryning till mötes. Guds löften till församlingen skall stå fasta för evigt. Han skall göra den till evig berömmelse, till en glädje för många generationer. Evangelium skall lämna dem bakom sig som föraktar och förkastar det, och vinna en härlig seger. Vid några tillfällen har dess framgång försenats, men det har aldrig kunnat hejdas helt. När Guds budskap möter motstånd, ger han det ännu större kraft, så att det kan utöva ett ännu större inflytande. Det skall fyllas av Guds kraft och bana sig väg genom de starkaste hinder och segra över varje motstånd.

Vad var det som uppehöll Guds Son under hans liv på jorden, i arbete och uppoffringar? Han såg resultat av sina ansträngningar och blev tillfredsställd. Han såg framåt in i evigheten och såg de människors lycka som genom hans förödmjukelse hade fått förlåtelse och evigt liv. Han hörde ljudet av de återlöstas glädjesång. Han hörde de friköpta sjunga Moses’ och Lammets sång.

Även vi kan se in i framtiden och känna himmelens sällhet. Bibeln återger visioner av den framtida härligheten, härliga scener som målats av Guds hand. Dessa är värdefulla för församlingen. Genom tron kan vi se in genom portarna till den eviga staden och höra välkomsthälsningen till dem som här samarbetat med Kristus och betraktat det som en ära att få lida för hans skull. När det blir sagt: ”Kommen, I min Faders välsignade”, kastar de sina kronor vid Återlösarens fötter och utropar: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att mottaga makten, så ock rikedom och vishet och starkhet och ära, och pris och lov. . . . Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter.” -- Matt. 25:34; Upp. 5:12, 13.

Där får de återlösta möta dem som ledde dem till Frälsaren. Alla förenar sig i att lovprisa honom som led döden för att människor skulle få liv, som kan jämföras med Guds liv. Striden är då avslutad. Alla svårigheter och all kamp är slut. Segersången ljuder genom hela himmelen, i det att de frälsta stämmer in i en triumferande segersång: ”Värdigt, värdigt ät Lammet som var dödat men som lever igen.”

”Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stå inför tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade: ’Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” -- Upp. 7:9, 10.

”Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen, och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom, dag och natt, i hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem. ’De skola icke mer hungra och icke mer törsta, och solens hetta skall icke träffa dem, ej heller eljest någon brännande hetta.’ Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och ’Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon.’” ”Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.” -- Upp. 7:14-17; 21:4.