Vändpunkten

Jesu förelöpare kom från de trofasta led i Israel som länge hade väntat på Messias’ ankomst. Den åldrade prästen Sakarias och hans hustru Elisabet ”voro båda rättfärdiga inför Gud”, och i deras stilla, heliga liv lyste trons ljus som en stjärna i dessa onda dagars mörker. Detta gudfruktiga äkta par fick löfte om en son som skulle gå framför Herren och skaffa ”åt Herren ett välberett folk”.

Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 1:5-23, 57-80; 3:1-18; Matteusevangeliet 3:1-12; Markusevangeliet 1:1-8.

Sakarias bodde i ”Judéens bergsbygd” men hade rest upp till Jerusalem för att göra tjänst i templet under en vecka. En tjänst som prästerna i varje skifte skulle utföra två gånger om året. ”Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud, hände sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.”

Vision i templet

Han stod framför det gyllene altaret i det heliga i templet, molnet av rökelsen steg upp inför Gud tillsammans med Israels böner. Plötsligt lade han märke till att ett gudomligt väsen var närvarande, en Herrens ängel ”stående på högra sidan om rökelsealtaret”. Den sida av rökelsealtaret som ängeln stod på, tydde på välvilja men detta lade inte Sakarias märke till. Under många år hade han bett om Återlösarens ankomst och nu hade himmelen sänt sin budbärare för att meddela honom att dessa böner var på väg att bli besvarade. Men Guds förbarmande föreföll honom alltför stort för att han skulle kunna lita på den. Han fylldes av fruktan och självförebråelse.

Han skall bli till glädje

Ängeln hälsade honom emellertid med den glädjefyllda försäkringen: ”Frukta icke, Sakarias, ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes. Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola glädja sig över hans födelse. Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skal han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han bli uppfylld av helig ande. Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. Han skall gå framför honom i Elias’ ande och kraft, för att ’vända fädernas hjärtan till barnen’ och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk. Då sade Sakarias till ängeln: ’Varav skall jag veta detta? Jag är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder’.”

Sakarias visste mycket väl att Abraham hade fått ett barn på sin ålderdom därför att denne trodde att den som hade lovat det var trofast. Men under ett ögonblick tänkte den åldrade prästen på människans svaghet. Han glömde att det som Gud har lovat kan han också genomföra. Vilken motsättning föreligger det inte mellan hans brist på tro och den älskliga, barnsliga tro som Maria visade, då hon som ung flicka från Nasaret, svarade på ängelns sällsamma meddelande med orden: ”Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.” -- Luk. 1:38.

Att en son skulle födas åt Sakarias, liksom ett barn föddes åt Abraham, och att ett barn föddes åt Maria skulle lära oss en stor andlig sanning, en sanning som vi har svårt för att tillägna oss och lätt för att glömma. Av oss själva kan vi inte göra något som är gott, men det vi inte kan göra, det kan utföras genom Guds kraft i varje ödmjuk och troende människas liv. Det var genom tro som det utlovade barnet gavs. Det är genom tron det andliga livet föds och vi ges möjlighet att göra rättfärdighetens gärningar.

Ge hans folk

På Sakarias’ fråga svarade ängeln: ”Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap.” Fem hundra år tidigare hade ängeln Gabriel talat med Daniel om den profetiska tidsperiod som skulle sträcka sig fram till Messias’ ankomst. Kunskapen om att denna tidsperiod nu närmade sig sitt slut hade påverkat Sakarias att börja bedja om Messias’ ankomst. Nu hade just den budbärare, genom vilken profetian hade getts, kommit för att kungöra dess uppfyllelse. Ängelns ord: ”Jag är Gabriel, som står inför Gud”, visar att han innehar en framträdande plats i himmelen. Då han kom med ett budskap till Daniel sade han: ”Ingen enda står mig bi mot dessa, förutom Mikael, eder furste.” -- Dan. 10:21. Om Gabriel talar Frälsaren i Uppenbarelseboken och säger: ”Medelst ett budskap genom sin ängel gav han (Gud) det till känna för sin tjänare Johannes.” -- Upp. 1:1. Och för Johannes förklarade ängeln: ”Jag är din medtjänare och dina bröders, profeternas.” -- Upp. 22:9. Sällsamma tanke -- den ängel som står närmast Guds Son i rang är den som har utvalts till att uppenbara Guds avsikter för syndiga människor.

Sakarias hade gett uttryck åt tvivel på ängelns ord. Nu skulle han inte kunna tala förrän de hade blivit uppfyllda. ”Se”, sade ängeln, ”ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock i sin tid skola fullbordas.” Det var prästens plikt i denna tjänst att be om förlåtelse för offentliga och nationella synder och att bedja om Messias’ ankomst, men då Sakarias försökte göra detta kunde han inte säga ett ord.

Då han kom ut för att välsigna folket nickade han till dem och kunde inte tala. De hade väntat länge och hade börjat frukta för att han kunde ha slagits ned genom Guds straffdom. Men då han kom ut ur det heliga, lyste hans ansikte av Guds härlighet, ”då förstodo de att han hade sett någon syn i templet”. Sakarias meddelade dem vad han hade sett och hört och ”när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem”.

Strax efter det att det utlovade barnet hade fötts löstes hans tunga och ”han talade och lovade Gud. Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judéens hela bergsbygd. Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: ’Vad månde väl varda av detta barn?’” Allt detta bidrog till att rikta uppmärksamheten på Messias’ ankomst för vilken Johannes skulle bereda vägen.

Den helige Ande vilade över Sakarias och med följande vackra ord profeterade han om sin sons uppgift:

”Du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom, till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna. Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden, för att ’skina över dem som sitta i mörker och dödskugga’ och styra våra fötter in på fridens väg.”

”Barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram inför Israel.” Innan Johannes föddes hade ängeln sagt: ”Han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han icke dricka. . . han skall bliva uppfylld av hellig ande.” Gud hade kallat Sakarias’ son till en stor uppgift, den största som någonsin hade anförtrotts en människa. För att fullgöra denna uppgift måste han samarbeta med Herren. Och Guds Ande skulle följa honom, om han följde ängelns undervisning.

Johannes skulle gå ut som Herrens sändebud för att förmedla Guds ljus till människorna. Han måste ge deras tankar en ny inriktning. Han måste ge dem ett intryck av att Guds krav var heliga och väcka deras längtan efter en fullkomlig rättfärdighet. En sådan budbärare måste vara helig. Han måste vara ett tempel som Guds Ande kunde bo i. För att kunna fullgöra sin uppgift måste han ha en frisk och stark konstitution och äga både intellektuell och andlig kraft. Det var därför nödvändigt för honom att behärska sina benägenheter och sina passioner. Han måste kunna behärska alla sina krafter på ett sådant sätt att han kunde stå mitt ibland människorna, lika opåverkad av omgivningen som öknens klippor och berg.

På Johannes Döparens tid hade girigheten efter rikedom och kärleken till lyx och prakt blivit mycket vida spridd. Sensuella nöjen, fester och dryckeslag orsakade fysisk svaghet och degeneration, försvagade den andliga uppfattningsförmågan och minskade känsligheten för synd. Johannes skulle framstå som reformator. Genom sitt avhållsamma liv och sin enkla klädedräkt skulle han motverka tidens överdrifter. Detta var motiveringen till de anvisningar som gavs Johannes’ föräldrar, en undervisning om måttfullhet som meddelades av en ängel från himmelen.

Under barndomen och ungdomen är karaktären mest påverkbar. Det är då förmågan till självbehärskning bör uppövas. I familjekretsen och vid måltiderna utövas ett inflytande som ger resultat, lika bestående som evigheten. I högre grad än några naturliga anlag kommer de vanor som grundläggs under de tidiga åren, att bli avgörande för om en människa skall segra eller lida nederlag i livets kamp. Ungdomstiden är såningstiden. Den bestämmer skördens art i detta liv och i det tillkommande.

En ropandes röst

Som profet skulle Johannes ”’vända fädernas hjärtan till barnen’ och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk”. Genom att bereda vägen för Kristi första ankomst var han en representant för dem som skulle bereda vägen för Kristi andra ankomst. Världen är begiven på självisk njutning. Villfarelse och villoläror florerar. Satans snaror för att många människor och fördärva dem blir allt fler. Alla som vill helga sig i gudsfruktan måste lära sig återhållsamhetens och självbehärskningens konst. Lystnad och passioner måste underordnas de högre andliga krafterna. Denna självdisciplin är nödvändig för den mentala styrka och andliga insikt som skall göra det möjligt för oss att förstå och tillämpa de heliga sanningarna i Guds ord. Av denna orsak är måttfullhet på sin plats i arbetet för att förbereda sig för Jesu andra ankomst.

Man skulle helt naturligt vänta sig att Sakarias’ son skulle ha utbildats till prästämbetet, men undervisningen i de rabbinska skolorna skulle ha gjort honom olämplig för hans uppgift. Gud sände honom inte till de teologiska lärarna för att få undervisning i hur Skrifterna skulle utläggas. Han sände honom ut i öknen för att han skulle kunna lära av naturen och naturens Gud.

Det var i en enslig trakt, mitt ibland ofruktbara berg, vilda raviner och klippgrottor, som han fann sitt hem. Han valde att avstå från livets nöjen och lyx för att kunna tillägna sig ökenlivets stränga disciplin. Här var hans omgivning gynnsam för utvecklandet av enkla och självförnekande vanor. Ostörd av världens larm kunde han här studera naturens, uppenbarelsens och försynens lärdomar. De gudfruktiga föräldrarna hade ofta för Johannes upprepat ängelns ord till Sakarias. Redan från barndomen hade man förklarat hans livsuppgift för honom och han hade tagit emot den som ett heligt förtroende. För honom var öknens avskildhet en välkommen tillflykt undan ett samhälle i vilket misstänksamhet, otro och orenhet hade blivit nära nog dominerande. Han litade inte på sin egen förmåga att står emot frestelse, och undvek därför ständigt all kontakt med synden, för att han inte skulle förlora känslan av dess ytterliga syndfullhet.

Han hade redan från födelsen blivit invigd åt Gud som nasir. Dess löfte gjorde han till sitt eget under en livslång helgelse. Hans klädsel var de gamla profeternas: En mantel av kamelhår ombunden med ett läderbälte. Han åt gräshoppor och vildhonung som han kunde finna i öknen och drack det rena vattnet från bergsbäckarna.

Men Johannes tillbringade inte livet i lättja, i asketisk dysterhet eller i självisk isolering. Då och då gick han ut för att umgås med människorna och han var alltid en intresserad iakttagare av vad som pågick i världen. Från sin stillsamma tillflyktsort iakttog han händelsernas utveckling. Med en blick som upplystes av den gudomlige Anden studerade han människors karaktär för att han skulle förstå hur han skulle kunna nå fram till deras sinnen med himmelens budskap. Bördan av livsuppgiften vilade alltid på honom. I avskildhet, genom meditation och bön sökte han förbereda sitt sinne för den livsuppgift som väntade honom. Även om han levde i öknen var han inte skonad från frestelser. Så långt som möjligt skar han av alla vägar genom vilka Satan skulle kunna nå honom och ändå blev han alltjämt utsatt för frestarens attacker. Men hans andliga uppfattningsförmåga var klar. Han hade utvecklat styrka och karaktärsfasthet. Med den helige Andes hjälp kunde han upptäcka Satans närmanden och motstå hans makt.

Ödemarken hans hem

Öknen blev Johannes’ skola och helgedom. I likhet med Moses, som vandrade omkring bland bergen i Midjan, var han omsluten av Guds närvaro och omgiven av bevis på hans makt. Det blev inte hans lott, som fallet var med Israels store ledare, att uppehålla sig i bergens högtidligt majestätiska ensamhet, men framför honom låg Moabs höjder på andra sidan Jordan och påminde om Honom som hade gjort ”bergen fasta och omgjordat dem med makt” (Ps. 65:7). Den dystra och skrämmande ödsligheten i naturen runt hans hem i vildmarken blev en levande bild av förhållandena i Israel. Herrens fruktbara vingård hade blivit en öde vildmark. Men över öknen välvde sig himlen, ljus och vacker. De mörka stormmolnen som samlat sig var omspända av löftets regnbåge. Över Israels förfall lyste den utlovade Messias’ härlighet. Vredens moln var omgivna av hans nådesförbunds regnbåge.

Ensam läste han under tysta nätter Guds löfte till Abraham om en säd, lika talrik som stjärnorna. Gryningsljuset som förgyllde Moabs höjder berättade om honom som skulle bli ”lik morgonens ljus, när solen går upp, en morgon utan moln”. (2 Sam. 23:4.) Och i middagsljusets klarhet såg han en uppenbarelse av den härlighet som skulle komma när ”Herrens härlighet skall varda uppenbarad, och allt kött skall tillsammans se den”. (Jes. 40:5.)

Med vördnad, men ändå med jubel i sitt sinne, studerade han uppenbarelserna i de profetiska bukrullar som talar om Messias’ ankomst, den utlovade säden som skulle söndertrampa ormens huvud. Silo, ”fredsstiftaren”, som skulle framträda medan ännu en konung regerade på Davids tron. Nu var tiden inne. En romersk härskare satt i palatset på Sions berg. Enligt Herrens tillförlitliga ord var Jesus redan född.

Jesajas levande skildring av Messias’ härlighet blev hans studium dag och natt -- skottet från Isais rot -- en Konung som skulle regera i rättfärdighet, ”med rättvisa skipa lag åt de ödmjuka på jorden”. ”Såsom en tillflykt i stormen” skulle Israel inte längre kallas ”den övergivna” eller dess land en ”ödemark” men Herren skulle kalla det ”min lust” och dess land den ”äkta hustrun”. (Jes. 11:1, 4; 32:2; 62:4.) Denna härliga syn fyllde den enslige landsflyktingens hjärta.

Han såg Konungen i Hans härlighet och glömde sig själv. Han såg hur majestätisk heligheten är och kände sig svag och ovärdig. Han var beredd att gå ut som himmelens sändebud, utan fruktan för människor, därför att han hade skådat den Gudomlige. Rak och utan fruktan kunde han stå inför jordiska monarker därför att han hade böjt sig djupt för konungarnas Konung.

Ett sovande, vilselett folk

Johannes förstod inte fullt innebörden i Messias’ rike. Han såg fram emot att Israel skulle bli befriat från sina nationella fiender, men att en konung skulle komma i rättfärdighet och upprätta Israel som en helig nation var det främsta föremålet för hans förhoppningar. Detta trodde han skulle åtföljas av uppfyllelsen av den profetia som gavs då han föddes, han skall ”tänka på sitt heliga förbund, vad han med ed hade lovat vår fader Abraham. Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar”.

Han såg sitt vilseledda folk självbelåtet sovande i sina synder. Han längtade efter att kunna väcka det till ett heligare liv. Det budskap Gud hade gett honom att framföra var avsett att väcka människor upp ur deras dvala och komma människorna att bäva på grund av sin stora ogudaktighet. Innan evangeliets säd skulle kunna finna grogrund måste sinnets jordmån brytas upp. Innan folket skulle vilja söka läkedom hos Jesus måste människorna väckas till att inse sitt riskfyllda läge på grund av syndens sår.

Gud sänder ingen budbärare för att smickra syndaren. Han förkunnar inte något budskap om frid för att invagga de ogudaktiga i en ödesdiger trygghet. Han lägger tunga bördor på missdådarens samvete och genomborrar sinnet med överbevisningens pilar. De tjänande änglarna framhåller Guds fruktansvärda straffdomar för syndaren för att fördjupa hans känsla av sitt behov och för att förmå honom att ropa: ”Vad skall jag göra för att bli frälst?” Då skall den hand som har ödmjukat människan lyfta upp den ångerfulle. Den stämma som har tillrättavisat för synd och kommit högmod och äregirighet på skam, skall då fråga med den ömmaste medkänsla: ”Vad viljen I att jag skall göra för eder?”

Tyranni och utsugning

När Johannes började sin mission befann sig nationen i ett tillstånd av spänning och missnöje, på gränsen till revolution. Då Arkelaus blev avsatt ställdes judarna direkt under romersk jurisdiktion. De romerska landshövdingarnas tyranni och utsugning och deras beslutsamma ansträngningar att införa hedniska symboler och seder orsakade uppror, som kvävdes i blodet av tusentals av de tappraste männen i Israel. Allt detta skärpte det nationella hatet mot Rom och ökade folkets längtan efter att bli befriade från dess makt.

Mitt i denna disharmoni och strid hördes en röst från vildmarken, en röst som var uppseendeväckande och sträng, men ändå full av hopp: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” Förkunnelsen grep folket med ny och sällsam kraft. Profeter hade förutsagt Kristi ankomst som en händelse som låg långt inne i framtiden, men här sades det att den var nära för handen. Johannes’ egendomliga utseende förde åhörarnas tankar tillbaka till de gamla profeterna. I sitt uppträdande och sin klädsel liknade han profeten Elias. I Elias’ ande och kraft fördömde han det nationella förfallet och fördömde de förhärskande synderna. Hans ord var enkla, rättframma och övertygande. Många trodde att han var en av profeterna som uppstått från de döda. Hela nationen kom i rörelse. Skaror samlades i vildmarken.

Johannes förkunnade Messias’ ankomst och kallade folket till omvändelse. Som en symbol på rening från synd döpte han dem i Jordans vatten. Därigenom förklarade han på ett sätt som de lätt kunde förstå att de som menade sig vara Guds utvalda folk var besmittade av synd och att de inte utan en rening av sinne och liv skulle kunna få någon del i Messias’ rike.

Furstar och rabbiner, soldater, tulltjänstemän och bönder kom för att lyssna till profeten. Till att börja med oroades de av den högtidliga varningen från Gud. Många blev omvända och lät döpa sig. Människor i alla samhällsklasser följde Johannes Döparens krav för att kunna få del i det rike som han förkunnade.

Många av de skriftlärde och fariséerna kom och bekände sina synder och bad om dop. De hade upphöjt sig själva som bättre än andra människor och hade fått folket att hysa höga tankar om deras fromhet. Nu var de syndfulla hemligheterna i deras riv avslöjade. Men den helige Ande lät Johannes förstå att många av dessa människor inte hade upplevt någon verklig överbevisning om synd. De vände kappan efter vinden. Såsom vänner till profeten hoppades de att kunna vinna den kommande furstens gunst. Och genom att låta döpa sig av denne populäre, unge lärare, trodde de att de kunde förstärka sitt inflytande över folket.

Johannes mötte dem med den bitande frågan: ”I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen? Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: ’Vi hava ju Abraham till vår fader’; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.”

Judarna hade misstolkat Guds löfte om evig välgång för Israel: ”så säger Herren, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet, så att dess böljor brusa, han vilkens namn är Herren Sebaot: Först när denna ordning icke mer består inför mig, säger Herren, först då skall Israels släkt upphöra att inför mig alltjämt vara ett folk. Ja, så säger Herren: Först när himmelen varder uppmätt där ovan och jordens grundvalar utrannsakade därnere, först då skall jag förkasta all Israels släkt, till straff för allt vad de hava gjort, säger Herren.” -- Jer. 31:35-37. Judarna menade att de på grund av, att de var Abrahams efterkommande hade rätt att göra anspråk på detta löfte. Men de förbisåg de villkor som Gud uppställt. Han hade sagt: ”Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. Ty jag skall förlåta deras missgärning och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” -- Jer. 31:33, 34.

Över det folk i vars hjärtan Guds lag är skriven vilar Guds välbehag. De är ett med honom. Men judarna hade skilt sig från Gud. På grund av sina synder led de under hans straffdomar. Detta var orsaken till deras slaveri under ett främmande folk. Deras sinnen var förmörkade av överträdelser. På grund av att Herren i gångna tider hade visat dem så stor nåd ursäktade de sina synder. De smickrade sig med att vara bättre än andra människor och menade sig ha rätt till Guds välsignelser.

Detta ”blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss”. (1 Kor. 10:11.) Hur ofta misstyder vi inte Guds välsignelser och smickrar oss med, att vi är gynnade på grund av en eller annan god egenskap hos oss. Gud kan inte göra för oss, det som han längtar efter att få göra. Hans gåvor används för att öka vår självtillfredsställelse och för att förhärda våra hjärtan i vantro och synd.

Johannes förklarade för lärarna i Israel att deras högmod, deras egoism och grymhet visade att de var ett släkte av huggormar, en dödlig förbannelse för folket, snarare än Abrahams lydiga och rättfärdiga barn. Med tanke på det ljus som de hade tagit emot från Gud var de till och med sämre än de andra folken. Själva ansåg de att de stod högt över dem. De hade glömt den klippa ur vilken de var uthuggna och gruvan ur vilken de hade framhämtats. (Jes.51:1.) Gud var inte beroende av dem för att fullfölja sina syften. På samma sätt som han hade kallat Abraham ut från ett annat folk så skulle han kalla andra att utföra hans uppdrag. Deras hjärtan kanske nu föreföll lika livlösa som öknens stenar, men hans Ande kunde väcka dem till liv för att göra hans vilja och ta emot fullbordandet av hans löfte.

Vad skall vi då göra?

Och ”redan”, sade profeten, ”är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden”. Inte på grund av sitt namn utan efter sin frukt skall ett träds värde avgöras. Om frukten är värdelös kan namnet inte rädda trädet från att huggas ned. Johannes förklarade för judarna, att deras ställning inför Gud skulle komma att bedömas av deras karaktär och liv. Bekännelsen var värdelös. Om deras liv och karaktär inte stod i överensstämmelse med Guds lag så var de inte hans folk.

Hans rannsakande ord gjorde åhörarna övertygade. De kom till honom med frågan: ”Vad skola vi då göra?” Han svarade dem: ”Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och den som har matförråd han göre sammalunda.” Och han varnade tulltjänstemännen mot att vara ohederliga och soldaterna mot att använda våld. Alla som blev undersåtar i Kristi rike, sade han, skulle ge bevis på omvändelse och tro. Vänlighet, ärlighet och hederlighet skulle prägla deras liv. De skulle hjälpa de behövande och komma med sina gåvor till Gud. De skulle skydda de försvarslösa och vara ett exempel i redbarhet och medkänsla. Så skulle Kristi efterföljare ge bevis på den helige Andes förvandlande kraft. I deras dagliga liv skulle rättfärdighet, barmhärtighet och Guds kärlek komma till uttryck. I annat fall skulle de vara lika agnar som kastas i elden.

”Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld.” Profeten Jesaja hade förklarat att Herren skulle rena sitt folk från alla dess missgärningar ”genom rättens och reningens ande”. Herrens ord till Israel var: ”Jag vill vända min hand emot dig och bortrensa ditt slagg såsom med lutsalt och skaffa bort all din oädla malm.” -- Jes. 4:4; 1:25. ”Vår Gud är en förtärande eld” för synd, varhelst den än finns. (Hebr. 12:29.) I alla dem som böjer sig inför hans makt kommer den helige Ande att förtära synden. Men om människorna klänger sig fast vid synden kommer de att bli ett med den. Då kommer Guds härlighet som förgör synden också att förgöra dem. Efter en natt i kamp med ängeln utbrast Jakob: ”Ty. . . jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har mitt liv blivit räddat.” -- 1 Mos. 32:30. I sitt uppträdande inför Esau hade Jakob gjort sig skyldig till en stor synd, men han hade omvänt sig. Hans överträdelse hade blivit förlåten och hans synd försonad, därför kunde han tåla uppenbarelsen av Guds närvaro. Men varhelst människor kommer fram inför Gud samtidigt som de medvetet håller fast vid det onda, kommer de att bli utplånade. Vid Kristi andra ankomst skall de ogudaktiga förtäras av hans ”muns anda” och tillintetgöras genom hans ”tillkommelses uppenbarelse”. (2 Tess. 2:8.) Ljuset från Guds härlighet som ger de rättfärdiga liv, kommer att döda de ogudaktiga.

På Johannes Döparens tid stod Jesus färdig att framträda som en uppenbarare av Guds väsen. Själva hans närvaro skulle för människorna avslöja deras synder. Bara om de var villiga att bli renade från synd skulle de kunna vinna gemenskap med honom. Endast de renhjärtade kan bestå inför honom.

Så förklarade Johannes Döparen Guds budskap för Israel. Många lyssnade till hans undervisning. Många offrade allt för att lyda. Skarorna följde denne nye lärare från plats till plats, och inte så få hoppades att han skulle visa sig vara Messias. Men när Johannes såg människorna vända sig till honom, utnyttjade han varje tillfälle att rikta deras tro mot honom som skulle komma.