”Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.” ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig, såsom Fadern känner mig och såsom jag känner Fadern, och jag giver mitt liv för fåren.”
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 10:1-30.
Åter fann Jesus vägen till sina åhörares sinnen genom att anknyta till kända händelser i deras dagliga liv. Han hade liknat den helige Andes inflytande vid det kalla, uppfriskande vattnet. Han hade framställt sig själv som ljuset, källan till liv och glädje för naturen såväl som för människan. Nu skildrade han i en vacker bild av herden och fåren sitt förhållande till dem som trodde på honom. Ingen situation var mer välkänd för hans åhörare än denna. Jesu ord förknippade den för evigt med honom själv. Aldrig kunde apostlarna se en herde vårda sin hjord utan att minnas Frälsarens ord. De skulle alltid komma att se Jesus i varje trogen herde. Och de skulle se sig själva i varje hjälplös och beroende hjord.
Just denna bild hade profeten Jesaja använt då han profeterade om Messias’ uppdrag i följande trösterika ord: ”Stig upp på ett högt berg, Sion, du glädjens budbärarinna; häv upp din röst med kraft, Jerusalem, du glädjens budbärarinna; häv upp den utan fruktan, säg till Juda städer: ’Se där är eder Gud! . . . Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte. ’” -- Jes. 40:9-11. David hade sjungit: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas.” -- Ps. 23:1. Och den helige Ande hade genom Hesekiel förklarat: ”Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet.” ”Det förlorade skall jag uppsöka, det fördrivna skall jag föra tillbaka, det sargade skall jag förbinda, och det svaga skall jag stärka.” ”Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund.” ”De skola sedan icke mer bliva ett byte för folken . . . de skola bo i trygghet, och ingen skall förskräcka dem.” -- Hes. 34:23, 16, 25, 28.
Jesus tillämpade dessa profetior på sig själv och han visade kontrasten mellan sitt eget liv och handlingssätt och deras som var Israels ledare. Fariséerna hade just drivit en ur fållan därför att han hade vågat bära vittnesbörd om Jesu makt. De hade utestängt en människa som den gode herden hade dragit till sig. Genom detta hade de visat att de var helt okunniga om den uppgift som hade blivit dem anförtrodd och att de inte var värdiga förtroendeuppdraget att vara herdar för hjorden. Jesus framställde nu kontrasten mellan dem och den gode herden och hänvisade till sig själv som den verklige vårdaren av Herrens hjord. Men innan han gör det, talar han om sig själv med hjälp av en annan bild.
Han säger: ”Den som icke går in i fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.” Fariséerna förstod inte att dessa ord avsåg dem. Medan de sökte fundera ut vad han menade, sade Jesus öppet: ”Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst, och han skall få gå ut och in och skall finna bete. Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit för att de skola hava liv och hava över nog.”
Jesus är dörren till Guds fårhus. Genom denna dörr har alla hans barn sedan äldsta tider funnit inträde. De har sett ”Guds lamm som borttager världens synd” i Jesus Kristus, såsom han framställts i bilder, förutsagts i symboler, uppenbarats i profeternas uttalanden och förklarats i den undervisning som gavs till apostlarna. (Joh. 1 :29.) Genom honom har de blivit förda in i hans nåds fårhus. Många har presenterat andra föremål för världens tro och tillbedjan. Ceremonier och system har blivit uppfunna genom vilka människor hoppas kunna vinna rättfärdiggörelse och frid med Gud och så komma in i fårhuset. Men den enda dörren är Jesus Kristus. Alla som satt något annat i stället för Kristus, alla som försökt komma in i fållan någon annan väg, är tjuvar och rövare.
Fariséerna hade inte gått in genom denna dörr. De hade tagit sig in i fållan en annan väg än genom Jesus och de utförde inte en god herdes arbete. Prästerna och rådsherrarna, de skriftlärde och fariséerna ödelade de grönskande betesmarkerna och grumlade vattnet i de friska källflödena. Bibeln ger en riktig beskrivning på dessa falska herdar: ”De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka . . . utan med förtryck och hårdhet foren I fram mot dem.” -- Hes. 34:4.
Under alla tidsåldrar har filosofer och lärare för världen framställt olika teorier för att möta människans andliga behov. De olika avgudatillbedjande folken har haft sina Stora lärare och sina religionssystem som erbjudit andra vägar till frälsning än genom Kristus. De har vänt människors blickar bort fån Fadern och kommit människor att frukta honom som endast hade gett dem sin välsignelse. Tendensen i deras arbete är att röva från Gud det som är hans både genom skapelsen och genom återlösningen. Dessa falska lärare rövar också från människan. Miljoner människor släpar sig fram som lastdjur, bundna av falska religionssystem, av slavisk fruktan eller av slö likgiltighet. De har berövats allt hopp, all glädje och all längtan efter något högre här i tiden och känner endast en obestämd rädsla för framtiden. Endast evangelium om Guds nåd kan lyfta människan. Att meditera över Guds kärlek som uppenbarats i hans Son påverkar och väcker själens krafter som ingenting annat. Jesus kom för att återställa Guds avbild i människan. Och vem som än vänder hennes sinne från Jesus leder henne bort från källan till sann utveckling. Genom sitt bedrägeri berövar han henne hopp, mening och skönhet i livet. Han är en tjuv och en rövare.
”Den som går in genom dörren, han är fårens herde.” Jesus är både dörren och herden. Han går in genom sig själv. Det är genom sitt eget offer som han blir fårens herde. ”För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina får vid namn och för dem ut. Och när han släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst.”
Av alla djur är fåret ett av de skyggaste och mest hjälplösa, och i Österns länder är herdens omvårdnad om fåren outtröttlig och oavbruten. I forna tider fanns det liksom nu inte mycket trygghet utanför stadsmurarna. Rövarband från den kringströvande gränsbefolkningen eller rovdjur i klippornas gömställen låg på lur för att röva från hjorden. Herden vaktade sina får, medveten om att han riskerade sitt eget liv. Jakob som vaktade Labans fårhjordar på betesmarken i Haran, beskriver sitt eget outtröttliga arbete med dessa ord: ”Om dagen förtärdes jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.” -- 1 Mos. 31:40. Och det var medan David vaktade sin faders hjord som han ensam mötte lejonet och björnen och räddade det stulna lammet ur deras gap.
Hans liv ett med deras
Då herden leder sin hjord över klippiga höjder, genom skogar och branta raviner till de gräsbevuxna flodstränderna, då han vakar över fåren på bergen i den ensliga natten, skyddar dem från rövare, vårdar sig ömt om de sjuka och svaga, blir hans liv till ett med deras. En stark och öm tillgivenhet förenar honom med hans skyddslingar. Hur stor hjorden än är, känner herden varje får. Var och en har sitt namn och lyssnar till sitt namn, då herden ropar.
Liksom en jordisk herde känner sina får, så känner den gudomlige herden sin hjord som är kringspridd över hela världen. ”Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor, som I ären, och jag är eder Gud, säger Herren, Herren.” -- Hes. 34:31. Jesus säger: ”Jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.” ”Se, på mina händer har jag upptecknat dig.” -- Jes. 43:1; 49:16.
Jesus känner oss personligen och ser med deltagande på våra svagheter. Han känner oss alla vid namn. Han vet till och med i vilket hus vi bor och namnet på var och en som bor där. Han har vid något tillfälle gett sina tjänare befallning att gå till en viss gata och till ett bestämt hus för att där finna någon av hans efterföljare.
Jesus känner varje människa lika väl som om hon vore den enda för vilken Frälsaren dött. Vars och ens nöd påverkar honom. Han hör varje rop om hjälp. Han kom för att dra alla människor till sig. Han bjuder dem: ”Följ mig”, och hans Ande påverkar dem att komma till honom. Många vägrar dock att låta sig påverkas. Jesus vet vilka de är. Han vet också vilka de är som med glädje lyssnar till hans kallelse och är redo att ställa sig under hans herdevård. Han säger: ”Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig.” Han vårdar sig om var och en, som om det inte hade funnits någon annan människa på hela jorden.
”Han kallar sina får vid namn och för dem ut . . . och fåren följa honom, ty de känna hans röst.” En herde i Österlandet driver inte på sina får. Han använder slog inte av våld eller skrämsel utan går före dem och ropar på dem. De känner hans röst och lyder hans rop. Så gör också Frälsaren, herden, med sina får. Bibeln säger: ”Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.” -- Ps. 77:21. Genom profeten förklarar Jesus: ”Med evig kärlek har jag älskat dig; därför låter jag min nåd förbliva över dig.” -- Jer. 31:3. Han tvingar ingen att följa honom. ”Med lena band drog jag dem”, sade han, ”med kärlekens tåg.” -- Hos. 11:4.
Det är inte fruktan för straff eller hopp om en evig belöning som förmår Kristi efterföljare att följa honom. De ser Frälsarens oändliga kärlek uppenbarad under hela hans vandring på jorden från krubban i Betlehem till korset på Golgata. Och när de ser honom känner de sig dragna till honom. Sinnet mjuknar och underkastar sig honom. Kärleken vaknar hos dem som ser honom. De hör hans röst och följer honom.
Såsom herden går före sina får och själv utsätter sig för vägens faror, så går Jesus före sitt folk. ”När han har släppt ut alla sina får, går han framför dem.” Vägen till himmelen är helgad genom Frälsarens fotspår. Stigen är brant och stenig, men Jesus har gått den vägen. Hans fötter har trampat ned de grymma törntaggarna för att göra vägen lättare för oss. Varje börda som vi uppmanas att bära, har han själv burit.
Även om Jesus nu farit upp till sin Fader och med honom delar universums tron, har han inte förlorat sin medlidsamma natur. Han har alltjämt samma medkänsla med mänsklighetens lidanden. Idag räcker han ut sin genomstungna hand för att än rikligare välsigna sitt folk på jorden, ”och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand”. Den som har överlämnat sig åt Kristus är mer dyrbar i hans ögon än hela världen. Frälsaren skulle ha lidit Golgatas kval, även om bara en enda därigenom hade blivit frälst för hans rike. Han skall aldrig överge någon för vilken han har dött. Om inte hans efterföljare väljer att lämna honom, skall han troget bevara dem.
Lämnar oss inte ensamma
Under alla prövningar har vi en hjälpare som aldrig sviker. Han lämnar oss inte ensamma att kämpa med frestelsen, att strida mot det onda och slutligen krossas under sorger och bördor. Även om vi inte nu kan se honom, kan vi genom tron höra hans röst säga: ”Frukta icke, jag är med dig.” ”Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter.” -- Upp. 1:18. Jag har uthärdat dina sorger, kämpat dina strider och mött dina frestelser, jag känner dina tårar, jag har också gråtit. Den sorg som är för djup att viskas i en människas öra känner jag. Tro inte att du är ensam och övergiven. Även om din smärta inte kan finna genklang hos någon människa på jorden, se på mig och lev! ”Ja, om än bergen vika bort och höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig och mitt fridsförbund icke vackla, säger Herren, din förbarmare.” -- Jes. 54:10.
Hur högt en herde än må älska sina får, älskar han dock sina söner och döttrar ändå högre. Jesus är inte endast vår herde han är ”evig Fader”. Och han säger: ”Jag känner mina får, och mina får känna mig, såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern.” -- Joh. 10:14, 15. Vilka ord! Den enfödde Sonen som är i Faderns sköte, han som Gud har förklarat vara ”den man som fick stå mig nära”. (Sak. 13 :7.) Gemenskapen mellan honom och den evige Guden får tjäna som liknelse för att förklara gemenskapen mellan Kristus och hans barn på jorden.
Eftersom vi är Faderns gåva och hans mödas lön, älskar Jesus oss. Han älskar oss som sina barn. Käre läsare, han älskar dig! Själva himmelen kan inte erbjuda någonting större, någonting bättre. Förtro dig därför åt Gud.
Jesus tänkte på alla människor över hela världen som hade vilseletts av falska herdar. Dem, som han längtade efter att samla som sina får i sitt fårhus, var spridda bland vargar. Han sade: ”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus, också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.”
”Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv -- för att sedan taga igen det.” Det innebär att min Fader har så älskat dig att han älskar mig mer, därför att jag ger mitt liv för att frälsa dig. Genom att bli din ställföreträdare och löftesman, genom att ge mitt liv, genom att ikläda mig din skuld och bära dina överträdelser har jag blivit än mer älskad av min Fader.
”Jag giver mitt liv -- för att sedan taga igen det. Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det.” Som medlem av den mänskliga familjen var han dödlig, såsom Gud var han källan till liv för världen. Han kunde ha motstått döden och vägrat att gå in under dess välde, men han gav frivilligt sitt liv för att föra liv och oförgänglighet fram i ljuset. Han har världens synd, utstod dess förbannelse, gav sitt liv såsom ett offer, för att människorna inte skulle dö den eviga döden. ”Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor dem lade han på sig . . . han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom.” -- Jes. 53:4-6.