Vändpunkten

I domsalen hos Pilatus, den romerske guvernören, står Jesus bunden som fånge. En vaktstyrka av soldater omger honom och salen fylls snabbt med åskådare. Alldeles utanför ingången finns Stora Rådets domare, präster, rådsherrar och äldste samt pöbelhopen.

Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 27:2, 11-31; Markusevangeliet 15:1-20; Lukasevangeliet 23:1-25; Johannesevangeliet 18:28-40; 19:1-16.

Efter att ha dömt Jesus hade de ledande i Stora Rådet kommit till Pilatus för att få domen bekräftad och verkställd. Men dessa judiska ämbetsmän ville inte gå in i den romerska domstolen. Enligt deras ceremonilag skulle de därigenom ha blivit orenade och inte kunnat ta del i påskhögtiden. I sin blindhet insåg de inte att mordiskt hat hade besmittat deras sinnen. De insåg inte att Jesus var det verkliga påskalammet och att den stora högtiden hade förlorat sin betydelse för dem eftersom de hade förkastat honom.

Då Frälsaren fördes in i domsalen såg inte Pilatus på honom med vänliga ögon. Den romerske landshövdingen hade i hast hämtats från sitt sovrum. Han hade bestämt sig för att utföra sitt uppdrag så snabbt som möjligt. Han hade berett sig på att behandla fången med befallande stränghet. Han tog på sig sitt strängaste uttryck och vände sig om för att se vad slags man det var han skulle förhöra, eftersom han hade blivit störd i sin vila så tidigt på dagen. Han visste att det måste vara någon som de judiska myndigheterna var angelägna om att få rannsakad och straffad utan dröjsmål.

Pilatus såg på de människor som hade fört Jesus dit. Sedan såg han forskande på Jesus. Han hade haft att göra med alla slags brottslingar, men aldrig någonsin tidigare hade en man med sådana drag av godhet och ädel förfining förts inför honom. I hans ansikte såg han inga tecken på skuld, inte något uttryck för fruktan, ingen fräckhet eller något trots. Han såg en man med lugn och värdig hållning, en man vars ansiktsuttryck inte bar en förbrytares kännetecken utan en himmelsk prägel.

Jesu uppträdande hade gjort ett fördelaktigt intryck på Pilatus. Hans bättre natur vaknade. Han hade hört om Jesus och om vad han hade gjort. Hans hustru hade berättat en del för honom om de storslagna gärningar som denne galileiske profet hade utfört genom att bota de sjuka och uppväcka de döda. Nu återupplivades detta i Pilatus’ sinne som en dröm. Han erinrade sig rykten som han hade hört från olika källor. Han bestämde sig för att kräva av judarna att de lade fram sina anklagelser mot denne fånge.

Vem är denne man och varför har ni fört honom hit? frågade han. Vilka anklagelser anför ni emot honom? Judarna blev förvirrade. De visste att de inte kunde bevisa sina anklagelser mot Jesus. Därför ville de inte ha någon offentlig undersökning. De svarade att han var en bedragare vid namn Jesus från Nasaret.

Pilatus frågade åter: ”Vad haven I för anklagelse att frambära mot denne man?” Prästerna svarade inte på hans fråga. Det de sade avslöjade emellertid deras irritation: ”Vore han icke en illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.” När medlemmarna av Stora Rådet, nationens främsta män, sänder dig en man som de anser vara skyldig till döden, är det inte nödvändigt att fråga vad man anklagar honom för. De hoppades kunna ge Pilatus ett intryck av deras betydelse och därigenom få honom att ge efter för deras begäran, utan att göra så många inledande efterforskningar. De var angelägna om att få den utfärdade domen bekräftad, eftersom de visste att folket hade varit vittnen till Jesu storslagna gärningar. De skulle kunna avge ett vittnesmål som avsevärt skilde sig från de falska anklagelser som de själva framhöll.

Prästerna trodde att de inför den svage och vankelmodige Pilatus skulle kunna genomföra sina planer utan några problem. Tidigare hade han snabbt undertecknat avrättningsorder och fällt dödsdomar över människor, som man visste inte var skyldiga till döden. Enligt hans värderingar hade en fånges liv föga värde. Om fången var oskyldig eller skyldig betydde inte så mycket. Prästerna hoppades att Pilatus nu skulle döma Jesus till döden utan att underkasta honom något förhör. Detta anhöll de som en favör med anledning av sin stora nationalhögtid.

Men det fanns något hos fången som hindrade Pilatus från att göra detta. Han vågade det inte. Han förstod prästernas avsikt. Han kom ihåg Han bestämde sig för att han, innan han undertecknade dödsdomen, skulle ta reda på vad klagomålen mot Jesus gick ut på och om de kunde bevisas.hur Jesus för inte länge sedan hade uppväckt Lasarus, en man som hade varit död i fyra dagar.

Försök till svekfull dom

Om ert domslut är tillräckligt, sade han, varför kommer ni då med fången till mig? ”Tagen I honom, och dömen honom efter eder lag.” Efter dessa påtryckningar sade prästerna att de redan hade fällt dom över honom, men att de måste ha Pilatus’ uttalande för att deras domslut skulle bli giltigt. Och vad är ert domslut? frågade Pilatus. Dödsdom, svarade de. Men vi har ju inte tillåtelse att döma någon till döden. De bad Pilatus om att godta deras uttalande ifråga om Jesu skuld och att stadfästa deras dom. De skulle ta ansvaret för följderna.

Pilatus var inte någon rättvis eller samvetsgrann domare, men även om han var svag och saknade moralisk kraft, vägrade han att gå med på detta. Han ville inte döma Jesus skyldig förrän man hade kommit med en anklagelse mot honom.

Prästerna befann sig i ett dilemma. De insåg att de måste dölja sitt hyckleri under den tjockaste förklädnad. De finge inte låta det skina igenom att Jesus hade arresterats av religiösa skäl. Om detta framhölls som en orsak, skulle deras sak inte få någon som helst betydelse för Pilatus. De måste få det att se ut som om Jesus motarbetade den allmänna lagen, så att han skulle kunna straffas som en politisk förbrytare. Uppror och motstånd mot den romerska regeringen förekom ständigt bland judarna. Dessa resningar behandlades av romarna ytterst strängt. De var ständigt på vakt för att undertrycka allt som kunde leda till ett utbrott.

Bara några få dagar tidigare hade fariséerna försökt locka Jesus i en snara med fågan: ”Är det lovligt att giva kejsaren skatt?” Men Jesus hade avslöjat deras hyckleri. De romare som var närvarande hade sett intrigörernas fullständiga nederlag och deras besvikelse över hans svar: ”Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör.” -- Luk. 20:22-25.

Nu tänkte prästerna få det att se ut som om Jesus vid detta tillfälle hade undervisat på det sätt som de hoppades att han skulle undervisa. I sin stora förlägenhet tillkallade de falska vittnen: ”Där begynte de anklaga honom och sade: ’Vi hava funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.’” Tre anklagelser, samtliga utan underlag. Detta visste prästerna, men de var villiga att begå mened, bara de kunde nå sitt mål.

Pilatus genomskådade deras avsikter. Han trodde inte att fången hade lagt några planer mot regeringen. Hans ödmjuka och anspråkslösa uppträdande stämde inte på något sätt med anklagelsen. Pilatus var övertygad om att han stod inför en utstuderad intrig för att röja en oskyldig man ur vägen, som var obekväm för de höga judiska ämbetsmännen. Han vände sig till Jesus och frågade: ”Är du judarnas konung?” Frälsaren svarade: ”Du säger det själv.” Under det att han talade upplystes hans ansikte som om en solstråle hade lyst på det.

Då de hörde hans svar, kallade Kaifas och de som åtföljde honom Pilatus till vittne på att Jesus hade medgett den förbrytelse som han anklagades för. Med högljudda rop krävde präster, skriftlärde och rådsherrar att han skulle dömas till döden. Pöbelhopen anslöt sig till ropen och larmet blev öronbedövande. Pilatus blev förvirrad. Då han såg att Jesus inte svarade sina anklagare något, sade han till honom: ”Svarar du intet? Du hör ju hur mycket det är som de anklagar dig för. Men Jesus svarade intet mer.”

Jesus som stod bakom Pilatus, synlig för alla i Stora Rådet, hörde hånet, men han svarade inte ett ord på alla anklagelser emot honom. Hela hans uppträdande vittnade om medveten oskuld. Han stod oberörd av de rasande vågor som slog upp omkring honom. Det var som om de tunga, vredens brottsjöar som hävde sig högre och högre, likt det larmande havets vågor, slogs sönder omkring honom men rörde honom inte. Han stod tyst, men hans tystnad var vältalig. Det var som om ett ljus lyste från den inre människan till den yttre.

Pilatus blev förvånad över hans uppträdande. Visar denne man förakt för förhandlingarna, eftersom han inte försöker att rädda sitt liv? frågade han sig. När han såg hur Jesus uthärdade förolämpningar och hån, utan att ge tillbaka, kände han att Jesus inte kunde vara lika ond och orättfärdig som de skrikande prästerna. I hopp om att kunna få sanningen ur honom och slippa mängdens oväsen, tog Pilatus Jesus med sig åt sidan och frågade honom åter: ”Är du judarnas konung?”

Säger du detta av dig själv?

Jesus svarade inte direkt på denna fråga. Han visste att den helige Ande arbetade med Pilatus och han gav honom tillfälle att erkänna sin övertygelse. ”Säger du detta av dig själv”, frågade han, ”eller hava andra sagt dig det om mig?” Det vill säga: var det prästernas anklagelser eller var det en önskan om, att få upplysning av Jesus som gjorde att Pilatus frågade. Pilatus förstod vad Jesus menade, men stoltheten vaknade i hans sinne. Han ville inte erkänna den överbevisning som trängde sig på honom: ”Jag är väl icke en jude!”, sade han. ”Ditt eget folk och översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?”

Pilatus’ gyllene tillfälle var förbi. Ändå lät Jesus honom inte bli utan ytterligare upplysning. Även om han inte direkt svarade på Pilatus’ fråga, uttalade han sig klart om sitt eget uppdrag. Han lät Pilatus förstå att han inte stod efter någon jordisk tron.

”Mitt rike är icke av denna världen”, sade han. ”Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen. Då sade Pilatus till honom: ’Så är du dock en konung?’ Jesus svarade: ’Du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst ’.”

Jesus bekräftade att hans ord i sig själva var den nyckel som skulle avslöja hemligheten för dem som var beredda att ta emot den. De hade i sig själva en kraft som bekräftade det. Och detta var hemligheten i utbredandet av hans rike av sanning. Han ville att Pilatus skulle förstå att det endast var genom att ta emot och uppskatta sanningen som hans fördärvade natur kunde återupprättas.

Pilatus kände en önskan om att lära känna sanningen. Hans sinne var förvirrat. Han tog ivrigt emot Frälsarens ord. Hans sinne påverkades av en stark längtan efter att få veta vad sanningen verkligen var och hur han skulle kunna få kännedom om den. ”Vad är sanning?”, frågade han. Men han väntade inte på något svar. Oväsendet utanför kallade honom tillbaka till stundens angelägenheter. Prästerna krävde omedelbart handlande. Han gick ut till judarna och förklarade med eftertryck: ”Jag finner honom icke skyldig till något brott.”

Dessa ord från en icke-judisk domare var en bitande tillrättavisning för trolösheten och falskheten hos Israels härskare, som hade anklagat Frälsaren. Då prästerna och de äldste hörde Pilatus säga detta, fanns det inte någon gräns för deras besvikelse och raseri. De hade länge planlagt och väntat på detta tillfälle. Då de såg att det fanns möjligheter att Jesus kunde friges, tycktes de vara färdiga att slita honom i stycken. De klandrade Pilatus högljutt och hotade honom med att anmäla honom för den romerska regeringen. De beskyllde honom för att ha vägrat att döma Jesus, som enligt deras anklagelser hade satt sig upp emot kejsaren.

Nu ljöd vredgade röster som förklarade att Jesus utövade ett uppviglande inflytande som var känt över hela landet. Prästerna sade: ”Han uppviglar med sin lära folket i hela Judéen, allt ifrån Galiléen och ända hit.” Ända till dess hade Pilatus inte haft någon tanke på att döma Jesus. Han visste att judarna anklagade honom på grund av hat och fördomar. Han visste vad hans plikt var. Rättvisan krävde att Jesus genast frigavs. Men Pilatus var rädd för folkets illvilja. Om han skulle vägra att överlämna Jesus i deras händer, skulle det uppstå tumult. Detta ville han inte utsätta sig för. Då han hörde att Jesus var från Galiléen beslöt han att sända honom till Herodes, som var härskaren i denna provins och som då uppehöll sig i Jerusalem. På detta sätt tänkte Pilatus överflytta ansvaret för förhöret från sig själv och på Herodes. Han tyckte också att detta kunde bli ett bra tillfälle att utjämna en gammal konflikt mellan honom och Herodes. Och så blev det. De två landshövdingarna blev vänner som följd av förhöret med Frälsaren.

Till Herodes

Pilatus överlämnade Jesus till soldaterna på nytt. Under pöbelns hot och förolämpningar fördes han snabbt till Herodes’ domstol. ”När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade sedan lång tid velat se honom.” Han hade aldrig tidigare träffat Jesus. Han hade däremot hört talas om honom. Han hoppades nu att få se honom göra något tecken. Denne Herodes var den som hade besudlat sina händer med Johannes’ blod. Då Herodes först hörde talas om Jesus, blev han skräckslagen och sade: ”Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda.” ”Därför verka dessa krafter i honom.” -- Mark. 6:16; Matt. 14:2. Ändå ville Herodes träffa Jesus. Nu fick han ett tillfälle att rädda denne profets liv, och konungen hoppades att för alltid kunna befria sig från minnet av det blodiga huvudet som bars fram till honom på ett fat. Han ville också få sin nyfikenhet stillad. Han trodde att om Jesus finge löfte om frigivande, skulle han göra vad som helst han bad honom om.

En stor skara av prästerna och de äldste hade följt med Jesus till Herodes. Och då Frälsaren fördes in, framlade dessa uppsatta, andliga ämbetsmän med upprörda röster sina beskyllningar emot honom. Men Herodes tog inte stor hänsyn till deras anklagelser. Han befallde tystnad. Han ville själv få ett tillfälle att utfråga Jesus. Han befallde att repen med vilka de hade bundit Jesus skulle tas bort. Samtidigt beskyllde han Jesu fiender för att ha behandlat honom brutalt. När han med medlidande betraktade världens Återlösares lugna ansikte, läste han däri bara vishet och renhet. Liksom Pilatus var han övertygad om att anklagelserna mot Jesus berodde på ondska och avundsjuka.

Herodes ställde många frågor till Jesus, men hela tiden iakttog Frälsaren djup tystnad. På konungens befallning blev därefter ålderdomssvaga och krymplingar tillkallade, och Jesus fick befallning om att bevisa sina påståenden genom att utföra ett underverk. Man säger att du kan bota de sjuka, sade Herodes. Jag är angelägen om att få veta om din vitt utbredda berömmelse inte är en lögn. Jesus svarade inte. Herodes fortsatte att pressa honom: Om du kan göra underverk för andra, så gör det nu för ditt eget bästa och det kommer ju också att tjäna ett gott ändamål. Åter befallde han: Visa oss ett tecken på att du besitter den makt som ryktet har sagt att du äger. Men Jesus betedde sig som en som varken hörde eller såg. Guds Son hade påtagit sig människans natur. Han måste handla som en människa skulle göra under liknande omständigheter. Därför ville han inte utföra något underverk för att rädda sig själv från lidande och förödmjukelse som en människa måste uthärda, när hon ställs i en liknande situation.

Herodes lovade att om Jesus ville utföra något underverk i hans närvaro, skulle han bli frigiven. Jesu anklagare hade med egna ögon sett det mäktiga under som han hade gjort genom sin kraft. De hade hört honom befalla graven att lämna tillbaka sina döda. De hade sett de döda komma fram i lydnad för hans röst. De greps av fruktan att han nu skulle göra ett underverk. Framför allt var de rädda för ett uppenbarande av hans makt. Ett sådant avslöjande skulle betyda ett dödligt slag mot deras planer och kanske kosta dem livet. Med stor oro framförde prästerna och rådsherrarna åter sina klagomål mot honom. Med kraftigare röster förklarade de: Han är en förrädare, en hädare. Han utför sina under med en kraft som han får från Beelsebul, djävlarnas furste. Förvirring uppstod i domsalen. Människor ropade i munnen på varandra.

Herodes’ samvete var nu betydligt mindre känsligt, än då han hade darrat av skräck inför Herodias’ begäran om Johannes Döparens huvud. Under någon tid hade han känt de kraftiga stingen av ånger över sin fruktansvärda handling, men genom sitt tygellösa liv hade hans moraliska uppfattningsförmåga blivit mer och mer avtrubbad. Nu hade hans sinne blivit så förhärdat, att han till och med kunde skryta med det straff han hade låtit drabba Johannes, som hade vågat tillrättavisa honom. Och nu hotade han Jesus och sade flera gånger, att han hade makt att frige honom och makt att döma honom. Men ingenting hos Jesus tydde på att han hade hört ett ord. Herodes blev irriterad över denna tystnad. Den tycktes antyda en fullständig likgiltighet för hans auktoritet. För den fåfänge och uppblåste konungen skulle en öppen tillrättavisning ha varit mindre stötande än att på detta sätt bli ignorerad. I vrede hotade han åter Jesus, som alltjämt förhöll sig orörlig och tyst.

Hans tillfälle var förbi

Jesu uppdrag i denna värld bestod inte i att tillfredsställa ren nyfikenhet. Han hade kommit för att hela dem som hade ett förkrossat sinne. Om han hade kunnat säga ett ord för att läka såren hos en människa som var sjuk av synd, skulle han inte ha förhållit sig tyst. Men han hade ingenting att säga till dem som vara ville trampa sanningen under sina vanhelgande fötter.

Till Herodes hade Jesus kunnat säga saker som skulle ha genomborrat den förhärdade konungens öron. Han kunde ha slagit honom med fruktan och bävan genom att framlägga för honom hela ondskan i hans liv och den dom som närmade sig. Men Jesu tystnad var den strängaste tillrättavisning han kunde ha gett. Herodes hade förkastat den sanning som hade framhållits för honom av den störste bland profeterna. Något annat budskap skulle han inte få. Inte ett enda ord hade himmelens Majestät över för honom. Det öra som alltid hade varit öppet för människors lidande hade inget utrymme för Herodes’ befallningar. Det öga som alltid hade sett med medkänsla och med förlåtande kärlek på den ångrandes synder, hade inte någon blick att skänka Herodes. Han som hade sagt de mest uttrycksfulla sanningar och som på det mildaste och mest bönfallande sätt hade talat till de mest syndfulla och urartade, hade ingenting att säga till den högmodige konungen, som inte kände något behov av en Frälsare.

Herodes’ ansikte mörknade av vrede. Han vände sig mot folkskaran och förklarade vredgat att Jesus var en bedragare. Därefter sade han till Jesus: Om du inte vill ge något bevis på ditt påstående, kommer jag att överlämna dig åt soldaterna och folket. Kanske skall det lyckas för dem att få dig att tala. Om du är en bedragare, är döden genom deras händer bara vad du förtjänar. Om du däremot är Guds Son, rädda dig själv genom att utföra ett underverk.

Förenade i djävulskt raseri

Dessa ord hade inte mer än sagts, förrän hela hopen stormade fram mot Jesus. Likt vilda djur kastade folkmassan sig över sitt byte. Jesus släpades hit och dit och Herodes förenade sig med pöbeln i försök att förödmjuka Guds Son. Hade inte de romerska soldaterna ingripit och tvingat den rasande folkmassan tillbaka skulle Frälsaren ha slitits i stycken.

”Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och . . . de hade satt på honom en lysande klädnad.” De romerska soldaterna deltog i dessa smädelser. Allt vad dessa ondskefulla, fördärvade soldater med hjälp av Herodes och de höga judiska, andliga ämbetsmännen kunde finna på, överöstes Frälsaren med. Ändå sviktade aldrig hans gudomliga tålamod.

Jesu förföljare hade försökt mäta Jesu väsens egenskaper med sina egna. De hade framställt honom som en som var lika fördärvad som de själva. Men bakom allt det som nu hände, trängde sig en annan scen fram -- en scen som de en dag skulle få se i all dess härlighet. Det fanns några som darrade i Jesu närvaro. Under det att den råbarkade folkmassan böjde sig hånfullt inför honom, fanns det några som kom fram med samma avsikter men som vände tillbaka, skräckslagna och tystade. Herodes var överbevisad. De sista strålarna av barmhärtighetens ljus lyste in i hans av synd förhärdade sinne. Han kände att detta inte var någon vanlig människa, ty den gudomliga naturen bröt igenom den mänskliga. Just i den stund, då Jesus var omringad av hädare, horkarlar och mördare, tyckte Herodes att han såg en konung som satt på sin tron.

Hur förhärdad Herodes än var, vågade han inte bekräfta domen över Jesus. Han ville befria sig från det fruktansvärda ansvaret och sände därför Jesus talbaka till den romerska domstolen.

Pilatus blev besviken och väldigt missnöjd. Då judarna kom tillbaka med sin fånge, frågade han otåligt vad de ville att han skulle göra. Han påminde dem om att han redan hade förhört Jesus och inte funnit honom skyldig till något. Han meddelade dem att de hade kommit med anklagelser emot honom, men de hade inte kunnat bevisa en enda av sina anklagelser. Han hade sänt Jesus till Herodes, landshövdingen i Galiléen, en av deras eget folk, men inte heller han hade funnit något hos honom som förtjänade döden. ”Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom”, sade Pilatus.

Här visade Pilatus sin svaghet. Han hade förklarat att Jesus var oskyldig, men han var ändå villig att låta honom piskas för att tillfredsställa hans anklagare. Han ville offra rättvisa och principer för att dagtinga med döden. Detta försatte honom i ett ofördelaktigt läge. Folkmassan utnyttjade hans vacklande inställning och ropade än mer på fångens liv. Om Pilatus redan från början hade stått fast och vägrat att döma en man som han funnit vara oskyldig, skulle han ha brutit den ödesdigra länk som skulle binda honom vid samvetskval och skuldkänsla, så länge han levde. Hade han genomfört sin övertygelse om vad han betraktade som rätt, skulle judarna inte ha vågat ställa förmätna krav på honom. Jesus skulle ha överlämnats till att dö, men skulden skulle inte ha vilat på Pilatus. Men Pilatus hade tagit det ena steget efter det andra i strid mot sitt eget samvete. Han hade underlåtit att döma rättvist och opartiskt. Nu befann han sig som ett nästan hjälplöst offer i prästernas och rådsherrarnas händer. Hans vacklan och obeslutsamhet blev hans undergång.

Inte ens nu överlämnades Pilatus till att handla i okunnighet. Ett budskap från Gud varnade honom för det som han stod i begrepp att utföra. Som svar på Jesu bön hade en ängel från himmelen besökt Pilatus’ hustru. I en dröm hade hon sett Frälsaren och samtalat med honom. Pilatus’ hustru var inte judinna, men då hon i sin dröm såg på Jesus, kände hon inga tvivel om hans väsen eller hans uppdrag. Hon visste att han var Guds Furste. Hon såg honom i förhör i domsalen. Hon såg hans händer fastbundna, som händerna på en förbrytare. Hon såg Herodes och hans soldater utföra sin fruktansvärda gärning. Hon hörde prästerna och rådsherrarna, som var fyllda av avundsjuka och hat, som galningar anklaga honom. Hon hörde orden: ”Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö.” Hon såg hur Pilatus lät piska Jesus efter det att han hade förklarat: ”Jag finner intet brottsligt hos denne man.” Hon hörde Pilatus fälla domen och överlämna Jesus till hans mördare. Hon såg korset resas på Golgata. Hon såg jorden inhöljd i mörker och hörde det hemlighetsfulla ropet ”det är fullbordat”. Ytterligare en scen mötte hennes blick. Hon såg Jesus sitta på den stora vita skyn, medan jorden raglade i rymden och hans mördare flydde från hans härlighets närvaro. Med ett skrik av skräck vaknade hon och skrev genast en varning till Pilatus.

Befatta dig inte med denne . . .

Under det att Pilatus tvekade om hur han skulle handla, trängde sig en budbärare fram genom folkmassan och överlämnade ett brev från hans hustru. Där stod det: ”Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.”

Pilatus bleknade. Han var förvirrad av sina egna motstridande sinnesrörelser. Men under det att han hade väntat med att handla, hade prästerna och rådsherrarna upphetsat folket än mer. Pilatus tvingades till handling. Han kom att tänka på en tradition som kanske kunde bli ett medel till att Jesus kunde friges. Det var sed vid denna högtid att frige en fånge som folket självt fick välja. Denna sed var av icke-judiskt ursprung. Det fanns inte en skugga av rättvisa i den, men judarna satte stort värde på den. De romerska myndigheterna hade vid detta tillfälle en fånge vid namn Barabbas som hade dömts till döden. Denne man hade påstått att han var Messias. Han hävdade att han hade bemyndigande att införa en annan ordning och att kunna rätta till världsförhållandena. Förblindad av Satan påstod han, att allt som han kunde tillägna sig genom stöld och rån tillhörde honom. Med hjälp av sataniska krafter hade han gjort egendomliga saker. Han hade vunnit en del efterföljare bland folket och hade uppeggat till uppror mot den romerska regeringen. Under täckmantel av religiös hänförelse var han en förhärdad och desperat skurk, inriktad på uppror och grymhet. Genom att låta folket välja mellan denne man och den oskyldige Frälsaren, trodde Pilatus att han skulle kunna väcka dem till besinning och rättvisa. Han hoppades vinna deras sympati för Jesus i opposition mot prästerna och rådsherrarna. I det han vände sig till folkmassan, sade han med stort allvar: ”Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?”

Inte honom utan Barabbas

Likt vrålet från vilda djur kom svaret från pöbeln: ”Ge oss Barabbas lös!” Högre och högre ljöd ropet: ”Barabbas! Barabbas!” Pilatus trodde inte att folket hade förstått vad han hade sagt och frågade därför: ”Viljen I då att jag skall giva eder ’judarnas konung’ lös?” Men de ropade på nytt: ”Icke honom utan Barabbas.” ”Vad skall jag då göra med Jesus som kallas Messias?” frågade Pilatus, Åter vrålade den stormande folkmassan som onda andar. Verkliga demoner i mänsklig gestalt var närvarande i folkhopen. Vad annat kunde man vänta sig än svaret: ”Låt korsfästa honom!”

Pilatus var bekymrad. Han hade inte trott att det skulle gå så. Han ryggade tillbaka för att överlämna en oskyldig man till den mest vanärande och grymma död som någon kunde få. Efter det att vrålet av röster hade tystnat, vände han sig till folket på nytt och sade: ”Vad ont har han då gjort?” Men händelseutvecklingen hade gått för långt för att argument skulle ha någon effekt. Det var inte bevis på Jesu oskuld som de ville ha. De ville se honom dömd.

Men Pilatus försökte fortfarande rädda honom. ”Då talade han till dem för tredje gången och frågade: ’Vad ont har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom’.” Men själva nämnandet av att han skulle friges upprörde folket till tiofaldigt raseri. ”Korsfäst, korsfäst honom!” ropade de. Högre och högre gjöd den storm som Pilatnus’ tveksamhet hade framkallat.

I purpurfärgad mantel

Så blev Jesus, utmattad av trötthet och täckt av sår, piskad inför folkmassan. ”Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och kallade tillhopa hela den romerska vakten. Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på honom. Sedan begynte de hälsa honom: ’Hell dig, judarnas konung!’ Och de . . . spottade på honom, därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning.” Då och då hände det att en ondskefull hand grep den stav som man hade satt i hans hand och slog till kronan som fanns på hans huvud och drev törntaggarna in i hans tinningar, så att blodet droppade ned i hans ansikte och skägg.

Förundra er, ni himlar och förvånas, du jord! Se förtryckaren och den förtryckte! En till vansinne upphetsad folkmassa sluter sig kring världens Frälsare. Hån och gyckel blandas med grova förbannelser och hädelser. Hans anspråkslösa härkomst och ödmjuka liv kommenteras av den okänsliga pöbeln. Hans anspråk på att vara Guds Son förlöjligas. Vulgära skämt och förolämpande stickord går från mun till mun.

Satan ledde den grymma pöbeln då den skymfade Frälsaren. Hans avsikt var att om möjligt provocera honom till att ge tillbaka eller förmå honom att utföra ett underverk för att rädda sig själv och därigenom omintetgöra frälsningsplanen. Om det hade funnits en enda fläck i Jesu mänskliga liv, om han vid ett enda tillfälle i sin mänskliga natur inte hade uthärdat den fruktansvärda prövningen, skulle Guds Lamm ha blivit ett ofullkomligt offer och människans återlösning skulle ha omintetgjorts. Men han som genom en befallning kunde ha kallat på hela himmelens härskara till sin hjälp -- han som kunde ha drivit denna pöbel i skräckslagen flykt ifrån sig, genom att låta sitt gudomliga majestät lysa fram -- han fann sig med fullkomligt lugn i de grövsta förolämpningar och våldsutbrott.

Jesu fiender hade krävt ett underverk som bevis för hans gudom. De hade ett bevis som var betydligt större än något de hade sökt efter. Liksom obarmhärtigheten hos dem som plågade Jesus, nedvärderade dem under mänsklig nivå till likhet med Satan, upphöjde hans ödmjukhet och hans tålamod honom över den mänskliga nivån och bevisade hans släktskap med Gud. Hans förnedring var panten på hans upphöjelse. Ångestens blodsdroppar, som från de sargade tinningarna rann ned över hans ansikte och skägg, var underpanten på hans smörjelse med ”glädjens olja” som vår store överstepräst. (Hebr. 1:9.)

Satans raseri var starkt då han såg, att all den misshandel som Frälsaren utsattes för, inte hade kunnat tvinga fram den minsta klagan ifrån honom. Även om han hade tagit på sig mänsklig natur, uppehölls han av en gudomlig själsstyrka och avvek inte i något avseende från sin Faders vilja.

Mildhet, underkastelse, medkänsla

Då Pilatus utlämnade Jesus till att bli gisslad och skändad, trodde han att han skulle kunna väcka folkmassans medkänsla. Han hoppades att den skulle anse att detta var straff nog. Till och med prästernas hat skulle nu vara tillfredsställt, trodde han. Men med skarp uppfattning såg judarna svagheten i att på detta sätt straffa en man, som hade förklarats oskyldig. De visste att Pilatus försökte att rädda fångens liv. De hade bestämt sig för att Jesus inte skulle ges fri. Det var för att lugna och tillfredsställa dem som Pilatus lät piska honom, förstod de. Om de dreve saken till ett bestämt avgörande, skulle de säkert uppnå sin avsikt.

Pilatus sände nu bud för att hämta Barabbas till domstolen. Där ställde han fram de två fångarna sida vid sida. I det han pekade på Frälsaren, sade han högtidligt och med bönfallande stämma: ”Se människan!” ”Se, jag vill föra honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner honom skyldig till något brott.”

Där stod Guds Son, iförd smädelsens kappa och törnekronan. Han var avklädd till midjan och på hans rygg kunde man se de långa, fruktansvärda strimmorna varifrån blodet rann fritt. Hans blodfläckade ansikte bar märken av utmattning och plåga, men aldrig hade det sett vackrare ut än nu. Frälsarens ansikte var inte vanställt inför hans fiender. Varje drag uttryckte mildhet, underkastelse och den ömmaste medkänsla med hans grymma fiender. Hans uppträdande avslöjade ingen feg svaghet, utan den styrka och värdighet som hör tålamodet till. En slående motsats var fången vid hans sida. Varje drag i Barabbas’ ansikte avslöjade honom som den skurk han var. Kontrasten talade till alla i folkskaran. Några av åskådarna grät. När de såg på Jesus fylldes deras sinnen av medkänsla. Till och med präster och rådsherrar var övertygade om att han var allt det som han gav sig ut för att vara.

De romerska soldater som omringat Jesus, var inte allesammans förhärdade. Några av dem såg honom allvarligt i ansiktet och sökte efter ett enda bevis på att han var en förbrytare eller en farlig person. Då och då vände de sig om och kastade en föraktfull blick på Barabbas. Det krävdes inte stor insikt för att genomskåda honom. Därefter vände de sig åter till honom som förhördes. De såg med djup medkänsla på den gudasände som fick lida. Jesu stillsamma underkastelse inpräglade scenen i deras sinnen, så att den aldrig kunde utplånas, förrän de antingen erkänt honom som Kristus eller, genom att förkasta honom, avgjort sitt eget öde.

Pilatus fylldes av förvåning över tålamodet hos Frälsaren som aldrig klagade. Han tvivlade inte på att judarna, när de finge se denne man som en kontrast till Barabbas, skulle bevekas till medkänsla. Men han förstod inte prästernas hat till honom, världens Ljus, som hade avslöjat deras mörker och villfarelser. De hade upphetsat pöbeln till ett fanatiskt hat. Återigen höjde präster, rådsherrar och folket det fruktansvarda ropet: ”Korsfäst honom, korsfäst honom!” Efter att till slut ha förlorat allt tålamod med deras oresonliga grymhet, ropade Pilatus i desperation: ”Tagen I honom och korsfästen honom; jag finner honom icke skyldig till något brott.”

Trots att den romerske guvernören var van vid grymma scener, rördes han av sympati för den lidande fången som, dömd och sargad, med blödande panna och sönderpiskad rygg, alltjämt hade en hållning som en konung på sin tron. Men prästerna förklarade: ”Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds Son.”

Pilatus blev överraskad. Han hade ingen riktig uppfattning om Kristus och hans uppdrag, men han hade en oklar tro på Gud och på väsen som stod högre än människorna. En tanke som en gång tidigare hade dykt upp i hans sinne tog nu mer bestämd form. Han frågade om det ändå inte kunde vara ett gudaväsen som stod framför honom, klätt i hånets purpurmantel och med krona av törne.

Åter gick han in i domsalen och sade till Jesus: ”Varifrån är du?” Men Jesus svarade honom inte. Frälsaren hade talat fritt med Pilatus och förklarat sitt eget uppdrag som ett vittne för sanningen. Pilatus hade förkastat ljuset. Han hade missbrukat sitt höga ämbete som domare genom att göra avkall på sina principer och sin myndighet efter order från pöbeln. Jesus hade inte mera ljus att ge honom. Upprörd över hans tystnad sade Pilatus stolt: ”Svarar du mig icke? Vet du då icke att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?”

”Jesus svarade: ’Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig’.” Mitt under sitt starka lidande och sin sorg ursäktade således den medkännande Frälsaren så långt som möjligt den romerske landshövdingen, som överlämnade honom till att korsfästas. Vilken scen var inte detta att överlämna till eftervärlden för all framtid! Vilket ljus kastar det inte över hans väsens egenskaper som är hela jordens domare!

”Den som överlämnat mig åt dig”, sade Jesus, har ”större synd.” Med detta avsåg Jesus Kaifas, som var överstepräst och stod som representant för hela det judiska folket. De kände till de principer som behärskade de romerska myndigheterna. De hade fått ljus genom de profetior som vittnat om Kristus och i hans egen undervisning och hans underverk. De judiska domarna hade fått oemotsägliga bevis på att han som de dömde till döden, var sänd av Gud. Och i överensstämmelse med det ljus de hade, skulle de komma att bli dömda.

Det tyngsta ansvaret på nationens ledare

Den största skulden och det tyngsta ansvaret föll på dem som innehade höga ämbeten i nationen, bärarna av det heliga förtroendeuppdrag som de på detta lumpna sätt förrådde. Pilatus, Herodes och de romerska soldaterna var jämförelsevis okunniga om Jesus. De trodde att de kunde lugna prästerna och rådsherrarna genom att misshandla honom. De hade inte det ljus som den judiska nationen så rikligt hade fått ta emot. Om ljuset hade getts till soldaterna, skulle de inte ha behandlat Jesus så grymt som de gjorde.

Åter föreslog Pilatus att man skulle frige Jesus. ”Men judarna ropade och sade: ’Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän’.” Så gav dessa hycklare sken av att de var angelägna om kejsarens ära. Av alla motståndare mot det romerska herradömet var judarna de bittraste. När de tryggt kunde göra det, var de i högsta grad tyranniska ifråga om att tvinga igenom sina egna nationella och religiösa krav. Men när de försökte genomföra någonting grymt, upphöjde de kejsarens makt. För att kunna genomföra undanröjandet av Jesus var de villiga att bekänna sin trohet mot den utländska regering som de hatade. ”Vem helst som gör sig till konung”, sade de vidare, ”han sätter sig upp mot kejsaren.” Detta var att vidröra en ömtålig punkt hos Pilatus. Den romerska regeringen hade vissa misstankar mot den romerske guvernören. Han visste att en sådan rapport skulle betyda hans undergång. Han visste att om judarna inte finge sin vilja igenom, skulle deras raseri vända sig mot honom. De skulle inte låta någonting bli ogjort för att fullfölja sin hämnd. Han hade ett exempel för sina ögon på den hårdnackade iver, varmed de sökte ta livet av en som de hatade utan skäl.

Pilatus intog därför sin plats på domarsätet och ställde åter fram Jesus inför folket och sade: ”Se här är eder konung!” Åter hördes det vanvettiga ropet: ”Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst honom!” Med en röst som hördes både nära och fjärran frågade Pilatus: ”Skall jag korsfästa eder konung?” Men från vanhelgade, hädiska människor utgick orden: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.”

Genom att välja en hednisk härskare hade judafolket avsagt sig gudsriket. De hade förkastat Gud såsom sin konung. Från och med nu hade de inte någon Befriare. De hade ingen annan konung än kejsaren. Till detta hade prästerna och laglärarna fört folket. För detta och det fruktansvärda resultat som det medförde, var de ansvariga. En nations synd och en nations undergång var vad de religiösa ledarna fick bära ansvaret för.

”När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: ’Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför’.” Med fruktan och självfördömande såg Pilatus på Frälsaren. l det stora havet av uppåtvända ansikten var Jesu ansikte det enda fridfulla. Ett milt ljus tycktes lysa omkring hans huvud. Pilatus sade inom sig: Han är en gud. Vänd mot folkmassan förklarade han: Jag är oskyldig till denne mans blod. Ta honom och korsfäst honom, men lägg märke till, ni präster och rådsherrar, jag förklarar honom vara en rättfärdig man. Må den som han påstår är hans Fader döma er och inte mig för denna dags gärning. Därpå sade han till Jesus: Förlåt mig denna handling. Jag kan inte rädda dig. Och då han åter hade låtit gissla Jesus överlämnade han honom till att korsfästas.

Pilatus längtade efter att få befria Jesus, men han insåg att han inte kunde göra det och samtidigt behålla sin ärofulla ställning. Hellre än att förlora sin världsliga makt valde han att offra ett oskyldigt liv. Hur många är det inte som på liknande sätt offrar principerna för att slippa förluster eller lidande! Samvete och plikt pekar i en riktning, medan de egna intressena pekar i en annan. Strömmen går stark åt fel håll. Den som dagtingar med det onda, dras in i skuldens tjocka mörker.

Pilatus gav efter för pöbelhopens krav. Hellre än att riskera att mista sin ställning överlämnade han Jesus till att korsfästas. Men trots sina försiktighetsregler drabbades han senare av just det som han fruktade för. Hans värdighet togs ifrån honom, han störtades från sitt höga ämbete. Pinad av samvetskval och sårad, stolthet tog han sitt liv inte långt efter korsfästelsen. Så kommer alla, som dagtingar med synden, bara att vinna sorg och undergång. ”Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.” -- Ords. 14:12.

Då Pilatus förklarade sig oskyldig till Jesu blod, svarade Kaifas utmanande: ”Hans blod komme över oss och över våra barn.” De fruktansvärda orden upprepades av prästerna och rådsherrarna och genljöd som ett eko från folkmassan i ett omänskligt vrål av stämmor. Hela folkmassan svarade och sade: ”Hans blod komme över oss och över våra barn!”

Israels folk hade gjort sitt val. De hade pekat på Jesus och sagt: ”Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös!” Barabbas, rånaren och mördaren, var en bild på Satan. Jesus var Guds representant. Jesus hade förkastats. Barabbas hade valts. Barabbas skulle de få. Genom att välja så, tog de emot honom som från begynnelsen var en lögnare och en mördare. Satan var deras ledare. Som nation skulle de komma att handla efter hans diktat. Hans gärningar skulle de göra. Hans välde måste de underordna sig. Det folk som valde Barabbas i stället för Jesus, skulle komma att få uppleva Barabbas’ grymhet så länge tiden skulle vara.

Med blickarna riktade på det plågade Guds Lamm, hade judarna ropat: ”Hans blod komme över oss och över våra barn!” Detta ohyggliga rop steg upp till Guds tron. Denna dom som de uttalade över sig själva, inskrevs i himmelen. Detta rop blev förverkligat. Guds Sons blod kom över deras barn och deras barnbarn, en ständigt upprepad hemsökelse.

På det mest fruktansvärda sätt blev det förverkligat vid Jerusalems undergång. På ett skrämmande sätt har det förverkligats i den judiska nationens belägenhet under 1 800 år, en gren skild från vinträdet, en död, ofruktbar gren som en gång skall samlas tillhopa med andra och brännas. Från land till land världen över, århundrade efter århundrade död, död i överträdelse och synder.

På ett förkrossande sätt kommer detta rop att förverkligas på domens stora dag. När Jesus kommer tillbaka till jorden,

kommer människorna inte att se honom som en fånge omgiven av pöbelhopar. De kommer att se honom som himmelens Konung. Kristus skall komma i sin egen härlighet, i sin Faders härlighet och de heliga änglarnas härlighet. Tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen änglar, vackra, triumferande Guds söner, som besitter en enastående härlighet och älsklighet, kommer att åtfölja honom på hans färd. Då skall han sitta på sin härlighets tron och alla folkslag skall samlas inför honom. Allas ögon skall se honom, också de som har ”stungit” honom. I stället för en törnekrona kommer han att på sitt huvud ha en härlighetens krona, en krona inuti en annan krona. I stället för den gamla kungliga purpurkappan kommer han att vara iförd en mantel av vitaste vitt, ”så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita”. ”Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: ’Konungarnas konung och herrarnas herre’.” -- Mark. 9:3; Upp. 19:16. Och de som smädade honom och slog honom kommer att vara med där. Prästerna och rådsherrarna kommer åter att få se scenen i domsalen. Varje enskild detalj kommer att visa sig för dem, som om den vore skriven med eldbokstäver. Då kommer de som ropade: ”Hans blod komme över oss och över våra barn!” att få se det förverkligat. Då kommer hela världen att veta och förstå. De kommer att fatta vem och vad det var, dessa arma, fattiga, begränsade väsen har fört krig emot. Med fasansfull ångest och skräck kommer de att ropa till bergen och klipporna: ”Fallen över oss, och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?” -- Upp. 6:16, 17.