När Jesus stod bara ett steg från sin himmelska tron, gav han sina efterföljare uppdraget. ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden”, sade han. ”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar.” ”Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat.” -- Mark. 16:15. Gång på gång blev orden upprepade, för att apostlarna skulle förstå deras betydelse. Över alla jordens inbyggare, höga och låga, rika och fattiga, skulle himmelens ljus lysa i klara, starka strålar. Apostlarna skulle bli medarbetare med sin Återlösare i uppgiften att frälsa världen.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 28:16-20.
Uppdraget hade getts till de tolv redan vid det tillfälle, då Jesus samlade dem till sig i påskmåltidsrummet, men nu gavs det till ett större antal. Till sammankomsten på ett berg i Galiléen hade alla de troende som han kunde nå, kallats tillsammans. För denna sammankomst hade Jesus själv före sin död bestämt både tid och plats. Änglarna vid graven påminde apostlarna om hans löfte att möta dem i Galiléen. Löftet hade återupprepats för de troende som var samlade i Jerusalem under påskveckan. Genom dem nådde det ut till många ensamma, som sörjde över sin Herres död. Med spänt intresse såg alla fram emot denna sammankomst. De gick till samlingsplatsen på omvägar för att undvika att väcka de nitiska judarnas misstankar. Med undrande sinnen kom de, och de talade allvarligt med varandra om de nyheter som hade nått dem om Jesus.
Vid den fastställda tidpunkten var omkring 500 samlade i små grupper på bergssidan, angelägna om att få höra allt som de kunde få veta av dem som hade sett Jesus efter hans uppståndelse. Apostlarna gick från grupp till grupp och berättade allt de hade hört och sett av Jesus. De samtalade med dem om vad Skrifterna uppenbarade, precis som Jesus hade gjort. Tomas upprepade redogörelsen för sin otro och berättade hur hans tvivel hade undanröjts. Plötsligt stod Jesus hos dem. Ingen kunde se varifrån eller hur han kom. Många av de närvarande hade aldrig sett honom tidigare, men i hans händer såg de märkena efter korsfästelsen. Hans ansikte var som Guds och då de såg på honom tillbad de honom.
Men några tvivlade. Så har det alltid varit. Det finns människor som har svårt för att utöva tro. De ställer sig på de tvivlandes sida. Sådana människor förlorar mycket genom sin otro.
Detta är den enda sammankomst, som Jesus efter sin uppståndelse hade med en större grupp av troende. Han kom och talade till dem och sade: ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden.” De troende hade tillbett honom innan han talade, men hans ord, som kom från läppar som hade varit slutna i döden, träffade dem med en egendomlig kraft. Nu var han den uppståndne Frälsaren. Många av dem hade sett honom använda sin makt för att bota de sjuka och bemästra djävulska makter. De trodde att han ägde makt att upprätta sitt rike i Jerusalem, makt att krossa allt motstånd och makt över naturens krafter. Han hade fått de vreda vågorna att bli stilla, han hade vandrat på de skummande vågorna, han hade väckt de döda till liv. Nu förklarade han att ”all makt” hade getts honom. Hans ord höjde åhörarnas tankar upp över jordiska och timliga ting till det himmelska och eviga. De fick de högsta föreställningar om hans värdighet och ära.
Jesu ord på bergssidan var tillkännagivandet av att hans offer för människornas bästa var tillfredsställande och fullkomligt. Villkoren för försoningen hade uppfyllts. Det uppdrag som han hade kommit till världen för att utföra var fullbordat. Han var på väg till Guds tron för att där bli hedrad av änglar, andefurstar och makter. Han hade börjat sin medlargärning. Beklädd med en myndighet utan gränser gav han sina efterföljare befallningen: ”Gån . . . ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände!” -- Matt. 28:19, 20.
Det judiska folket hade gjorts till förvaltare av de heliga sanningarna. Fariséerna hade emellertid gjort judarna till de mest avvisande, de mest förblindade av alla människor. Allt som hade samband med prästerna och rådsherrarna, deras kläder, deras sedvänjor, deras ceremonier, deras traditioner gjorde dem olämpliga till att vara världens ljus. De såg på sig själva, på den judiska nationen, som om de var världen. Men Jesus gav sina efterföljare uppdraget att förkunna en tro och en gudsfruktan som inte hade något med kastväsen eller nationsgränser att göra, en tro som skulle passa alla folkslag och nationer och människor av alla klasser.
Innan Jesus lämnade sina efterföljare, uttalade han sig tydligt om sitt rikes natur. Han påminde dem om vad han tidigare hade sagt till dem om det. Han förklarade att det inte var hans avsikt att här i världen upprätta ett materiellt utan ett andligt rike. Han skulle inte härska som en jordisk konung på Davids tron. Han förklarade återigen Skrifterna för dem och visade, att allt som han hade gått igenom, hade blivit bestämt i himmelen i rådslag mellan Fadern och honom själv. Allt hade förutsagts av människor som blivit inspirerade av den helige Ande. Han sade: Ni ser att allt det som jag har uppenbarat för er, om att man skulle förkasta mig som Messias, har gått i uppfyllelse. Allt det som jag har sagt om den förödmjukelse jag skulle utsättas för och den död som jag skulle dö, har gått i uppfyllelse. På den tredje dagen uppstod jag igen. Studera Skrifterna flitigare, så kommer ni att förstå att profetians detaljer om mig i alla dessa avseenden har gått i uppfyllelse.
Jesus utsåg sina efterföljare till att utföra det uppdrag som han hade lagt i deras händer och att börja i Jerusalem. Jerusalem hade varit skådeplatsen för hans häpnadsväckande förödmjukelse för människornas skull. Där hade han lidit, där hade han blivit förkastad och dömd till döden. Judéen var hans födelseplats. Där hade han som människa vandrat tillsammans med människor. Ytterst få hade förstått hur nära himmelen hade kommit jorden, då Jesus vandrade bland dem. I Jerusalem måste Jesu efterföljare börja sitt arbete.
Med tanke på allt som Jesus hade lidit där och allt det som han hade gjort, som inte hade blivit uppskattat, kunde hans efterföljare ha vädjat om att få ett mer lovande arbetsområde, men de kom inte med någon sidan begäran. Just det område som han hade besått med sanningens utsäde, skulle bearbetas av hans efterföljare. Därigenom skulle utsädet gro och växa upp till en rik skörd. I sitt arbete skulle hans efterföljare komma att möta förföljelse på grund av judarnas avundsjuka och hat, men Mästaren hade uthärdat detta och de skulle inte heller fly ifrån det. Det första erbjudandet om nåd måste ges till Frälsarens mördare.
Medan staden var i rörelse
I Jerusalem fanns också många som i det fördolda hade trott på Jesus och många som hade blivit vilseledda av prästerna och rådsherrarna. För dessa skulle evangelium förkunnas. De skulle kallas till omvändelse. Den storslagna sanningen, att förlåtelse för synd kunde vinnas bara genom Kristus, måste klargöras. Medan ännu hela Jerusalem var i rörelse på grund av de spännande händelserna under de senaste veckorna, skulle förkunnandet av evangelium göra det djupaste intrycket.
Men arbetet skulle inte stanna med detta. Det skulle utsträckas till jordens avlägsnaste gränser. Till sina efterföljare sade Jesus: Ni har varit vittnen till mitt självuppoffrande liv för världens bästa. Ni har sett mitt arbete för Israel. Även om de inte ville komma till mig för att de skulle få liv och även om präster och rådsherrar har gjort med mig vad de ville och även om de har förkastat mig, såsom Skrifterna har förutsagt, skall de ändå få ytterligare ett tillfälle att ta emot Guds Son. Ni har sett att jag villigt tar emot alla som kommer till mig och bekänner sina synder. Den som kommer till mig, honom kommer jag inte att avvisa. Alla som vill kan bli försonade med Gud och få evigt liv. Till er, mina efterföljare, överlämnar jag detta budskap om nåd. Det skall först förkunnas för Israel och sedan för alla släkten och språkområden och folk. Det skall förkunnas för judar och för ickejudar. Alla som tror skall samlas i en enda församling.
Genom den helige Andes gåva skulle Jesu efterföljare få en häpnadsväckande kraft. Deras förkunnelse skulle bekräftas genom tecken och under. Underverk skulle utföras, inte bara av apostlarna, utan av alla dem som toge emot deras budskap. Jesus sade: ”Genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål, ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola bliva friska.” -- Mark. 16:17, 18.
På den tiden använde man sig ofta av förgiftning. Samvetslösa människor drog sig inte för att på detta sätt röja ur vägen sådana som stod i vägen för deras ärelystnad. Jesus visste att hans efterföljares liv skulle komma att utsättas för faror. Många skulle komma att anse, att de gjorde Gud en tjänst genom att döda hans vittnen. Därför lovade han dem skydd mot denna fara.
Jesu efterföljare skulle få samma makt att bota ”alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket”, som Jesus hade. Genom hans namn skulle de bota kroppens sjukdomar, samtidigt som de vittnade om hans makt att läka själen. (Matt. 4:23; 9:6.) Och nu gavs löfte om en ny nådegåva. Jesu efterföljare skulle förkunna evangelium bland andra folk och de skulle få förmåga att tala andra språk. Apostlarna och deras medhjälpare var olärda människor, men genom Andens utgjutande på pingstdagen blev deras tal rent, enkelt och exakt, både i fråga om uttryckssätt och språkmelodi, vare sig de talade sitt eget eller ett främmande språk.
På detta sätt gav Jesus sina efterföljare deras uppdrag. Han skapade alla förutsättningar för arbetets utförande och tog själv på sig ansvaret för dess framgång. Så länge de lydde hans ord och arbetade i gemenskap med honom, skulle de inte misslyckas. Han uppmanade dem att gå ut till alla nationer. Res till de avlägsnaste platserna i den bebodda världen och kom ihåg, att jag kommer att vara med er där. Arbeta i tro och med tillförsikt, för den tid kommer aldrig, då jag överger er.
Frälsarens uppdrag till apostlarna inbegriper alla troende. Det inbegriper alla som tror på Jesus, intill tidens slut. Det är ett ödesdigert misstag att tro att arbetet för människors frälsning uteslutande hänger på den därtill utsedde förkunnaren. Evangelium har anförtrotts alla som har fått del av den himmelska inspirationen. Alla som tar emot Kristi liv, har fått uppdraget att arbeta för sina medmänniskors räddning. Det var för detta arbete som församlingen grundades. Alla som tar dess heliga löften på sig, är därmed förpliktade att vara Kristi medarbetare.
”Anden och bruden säga: ’Kom’. Och den som hör det, han säge: ’Kom.’” -- Upp. 22:17. Var och en som hör, skall upprepa inbjudningen. Vilken vår uppgift än må vara i livet, bör vårt första intresse vara att vinna människor för Kristus. Vi kan kanske inte tala till församlingen, men vi kan arbeta för enskilda människor. Vi kan låta dem få del av den undervisning, som vi fått från vår Herre. Att vara Kristi medarbetare är inte bara att förkunna. De som ger lindring åt de sjuka och lidande, som hjälper de behövande, som talar tröstens ord till dem som är förtvivlade och till dem som har svag tro, är Kristi medarbetare. Nära och fjärran finns det människor, som tyngs ned av skuldkänsla. Det är inte umbäranden, hårt arbete eller fattigdom som gör att mänskligheten degenererar, utan skuld och felaktigt handlande. Detta skapar oro och otillfredsställdhet. Jesus vill att hans tjänare skall hjälpa människor, som är sjuka av synd.
Även den minst lovande platsen
Jesu efterföljare skulle börja sitt arbete på den plats de befann sig. Den svåraste och minst lovande arbetsplatsen skulle inte förbigås. Så skulle varje Kristi arbetare börja, där han befinner sig. I våra egna familjer kan det finnas de som törstar efter sympati och hungrar efter livets bröd. Det kan finnas barn att uppfostra för Kristus. Där finns icke-kristna alldeles utanför våra dörrar. Låt oss i trohet utföra det arbete som ligger närmast. Sedan kan vi utvidga våra ansträngningar så långt Guds hand öppnar vägarna. Mångas arbete kan tyckas vara begränsat av omständigheterna. Men vad de än gör, kommer det att bli känt till jordens avlägsnaste platser, när det utförs i tro och uthållighet. Jesu verksamhet, då han var på jorden, tycktes vara begränsad till ett väldigt litet område, men skaror ifrån alla länder hade hört hans budskap. Gud använder ofta de enklaste medel för att åstadkomma de största resultat. Det är hans avsikt att varje del av hans verk skall vara beroende av varje annan del, som ett hjul inuti ett annat hjul vilka alla fungerar harmoniskt. Den enklaste medarbetare, som påverkas genom den helige Ande, kommer att kunna vidröra osynliga strängar, vilkas vibrationer kommer att höras till jordens ändar och skapa melodi genom eviga tidsåldrar.
Vi fått emellertid inte glömma uppmaningen: ”Gån ut i hela världen!” Vi uppmanas att höja våra blickar till ”trakter som ligga bortom”. Kristus river ned alla barriärer, alla särskiljande, nationella fördomar, och lär oss att älska hela mänskligheten. Han lyfter människor ur den snäva krets, som deras egoism föreskriver. Han avskaffar alla territoriella gränser och alla klassgränser i samhället. Han gör ingen skillnad på grannar och främlingar, på vänner och fiender. Han lär oss att betrakta varje behövande människa som vår bror eller syster, och världen som vår arbetsplats.
Då Frälsaren sade: ”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar!” sade han också: ”Dessa tecken skola åtfölja dem som tro: Genom mitt namn skola de driva ut onda andar de skola tala nya tungomål, ormar skola de taga i händerna och om de dricka något dödande gift skall det icke alls skada dem, på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska.” -- Mark. 16:17, 18. Löftet är lika vittomfattande som uppdraget. Inte så att alla gåvor ges till varje enskild troende. Anden ger ”åt var och en någon särskild gåva”. (1 Kor. 12:11.) Varje kristen har emellertid löfte om Andens gåvor i den mån han behöver dem i sin Herres uppdrag. Löftet är precis lika fast och tillförlitligt nu, som det var på apostlarnas tid. ”Dessa tecken skola åtfölja dem som tro.” Detta är Guds folks särskilda förmån. Vår tro bör gripa tag om allt som det är möjligt att få, som en bekräftelse på tron.
”På sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska.” Denna värld är en enorm karantän. Jesus har emellertid kommit för att bota de sjuka och för att förkunna befrielse för Satans fångar. I sig själv var han hälsa och styrka. Han gav av sitt liv åt de sjuka, de plågade och åt dem som var besatta av onda andar. Han avvisade inte någon som kom till honom för att få del av hans läkande kraft. Han visste att de som bad honom om hjälp, själva hade bidragit till att de blivit sjuka, men ändå vägrade han inte att göra dem friska. Och när kraft från Kristus trängde in i dessa arma människor, blev de överbevisade om synd. Många blev botade från sin andliga sjukdom såväl som från sina fysiska svagheter. Evangelium äger fortfarande samma kraft. Varför skulle inte vi idag få bli vittnen till samma resultat?
Jesus känner smärtorna hos var och en som lider. När onda andar sliter i en mänsklig kropp, känner Jesus förbannelsen. När feber förtär livets ström, känner han ångesten. Och han är lika villig att hota de sjuka nu, som när han personligen vandrade på jorden. Kristi tjänare är hans representanter, de kanaler genom vilka han arbetar. Han vill genom dem utöva sin botande kraft.
Lydnad för naturens lagar
I Frälsarens sätt att göra de sjuka friska låg en undervisning för hans efterföljare. Vid ett tillfälle lade han en deg av jord på en blind mans ögon och sade till honom: ”Gå bort och tvål dig i dammen i Siloam . . . Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se.” -- Joh. 9:7. Mannen kunde bli frisk bara genom den store Läkarens kraft, men ändå använde sig Jesus av naturens enkla medel. Medan han inte uppmuntrade medicinering med droger (drug medication) godkände han användandet av enkla och naturliga botemedel. Till många av de hemsökta som blev botade sade Jesus: ”Synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.” -- Joh. 5:14. Därmed lärde han att sjukdom är resultat av överträdande av Guds lagar, både fysiska och andliga. Världens stora misär skulle inte existera om människorna bara ville leva i överensstämmelse med Skaparens plan.
Kristus hade varit det forntida Israels ledare och lärare. Han lärde dem att hälsa följer på lydnad för Guds lagar. Den store Läkaren, som botade de sjuka i Palestina, hade talat till sitt folk från molnstoden och talat om för dem vad de måste göra och vad Gud ville göra för dem. ”Om du hör Herrens, din Guds, röst och gör vad rätt är i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är Herren, din läkare.” -- 2 Mos. 15:26. Kristus gav Israel direkta instruktioner med avseende på deras livsvanor och han försäkrade dem: ”Herren skall avvända från dig all krankhet.” -- 5 Mos. 7:15. När de uppfyllde villkoren bekräftades löftet till dem. ”I hans stammar var ingen som stapplade.” -- Ps. 105:37.
Denna undervisning gäller också oss. Det finns villkor som skall iakttas av alla som vill bevara hälsan. Alla bör lära sig vad dessa villkor är. Herren ser inte med välbehag på okunnighet i fråga om hans lagar, vare sig de fysiska eller de andliga. Vi skall samarbeta med Gud för att upprätta och återställa både kroppens och sinnets hälsa.
Vi skall också undervisa andra hur de kan återvinna och bevara hälsan. För de sjuka skall vi använda de botemedel som Gud har försett oss med i naturen. Vi skulle hänvisa dem till honom som den ende som kan bota dem. Det är vår uppgift att bära de sjuka och lidande fram inför Kristus på vår tros armar. Vi bör lära dem att tro på den store Läkaren. Vi bör gripa tag i hans löfte och bedja honom om att uppenbara sin makt. Själva kärnan i evangelium är återupprättelse. Frälsaren vill att vi skall uppmana de sjuka, dem som saknar hopp och de hemsökta, att gripa tag i hans kraft.
Kärlekens kraft var med i allt det som Jesus gjorde då han hotade de sjuka, och bara genom att få del av denna kärlek genom tron kan vi bli redskap för hans arbete. Om vi försummar att sluta oss till Kristus genom en gudomlig gemenskap med honom, kan strömmen av livgivande kraft inte flyta i rika strömmar från oss till människorna. Det fanns platser där inte ens Frälsaren kunde utföra många väldiga gärningar på grund av människornas otro. Det händer också nu att otro skiljer församlingen från dess gudomlige Hjälpare. Dess grepp om de eviga verkligheterna är svagt. Genom sin brist på tro orsakar den Gud besvikelse och berövar honom hans ära.
Det var för utförandet av Kristi gärning som församlingen fick löftet om hans närvaro. Gå ut och undervisa alla folk, sade han, ”och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände”. Att ta på sig hans ok är ett av de första villkoren för att få hans kraft. Själva livet i församlingen beror på dess trohet att fullgöra Herrens uppdrag. Att försumma detta är i själva verket att inbjuda andlig svaghet och tillbakagång. Där inte något aktivt arbete för andra utförs, avtar kärleken, och tron fördunklas.
Det är Jesu avsikt att bans tjänare skall vara församlingens lärare i evangeliskt arbete. De skall undervisa folket om hur man skall uppsöka och rädda de förlorade. Men är detta den gärning de utför? Hur många är det tyvärr inte som strävar efter att blåsa in livets gnista i en församling som håller på att dö. Hur många församlingar blir inte behandlade som sjuka lamm av dem som borde söka efter det förlorade fåret! Och under tiden finns det miljoner och åter miljoner som går förlorade utan Kristus.
Skulle de inte fördöma?
Den gudomliga kärleken har satts i rörelse ända ned till sitt ofattbara djup för människornas skull. Änglar förundrar sig över att hos dem som fått ta emot en så stor kärlek, bara se en ytlig tacksamhet. Änglar förundrar sig över människornas ringa uppskattning av Guds kärlek. Himmelen är upprörd över den försummelse som visas för människor. Vill vi veta hur Kristus ser på detta? Hur skulle en far eller en mor känna det om de visste att deras barn, som gått vilse i köld och snö, överlämnats att omkomma av dem som går förbi och som kunde ha räddat det? Skulle de inte bli fruktansvärt bedrövade, ytterligt upprörda? Skulle de inte fördöma dessa mördare med en vrede lika het som sina tårar, lika intensiv som sin kärlek? Varje människas lidande är Guds barns lidande, och de som inte räcker ut någon hjälpande hand till sina medmänniskor som går mot sin undergång, väcker hans rättfärdiga vrede. Detta är Lammets vrede. Till dem som påstår sig ha gemenskap med Kristus men som har varit likgiltiga för sina medmänniskors behov, kommer han på domens stora dag att säga: ”Jag vet icke, varifrån I ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.” -- Luk. 13:27.
I uppdraget till sina efterföljare gav Jesus inte bara riktlinjer för deras arbete utan gav dem också deras budskap. Lär folket, sade han, ”att hålla allt vad jag har befallt eder”. Apostlarna skulle undervisa människorna om det som Kristus hade undervisat dem om. Det som han hade sagt, inte bara i egen person, utan genom alla profeter och lärare i Gamla testamentet, är inbegripet här. Människors läror hålls utanför. Det finns ingen plats för tradition, för mänskliga teorier och slutsatser eller för kyrkliga lagar. Inga lagar som förordnas av kyrkliga myndigheter finns inbegripna i uppdraget. Kristi tjänare skall inte undervisa om något av detta. ”Lagen och profeterna”, med berättelserna om hans egna ord och gärningar, är den skatt som det blev apostlarna anförtrott att meddela världen. Kristi namn är deras fältrop, deras ordenstecken, deras föreningsband, auktoriteten för deras handlingssätt och källan till deras framgång. Ingenting som inte bär hans underskrift skall erkännas i hans rike.
Evangelium skall förkunnas, inte som en livlös teori utan som en levande kraft, som kan förändra livet. Gud vill att de som tar emot nåden skall vara vittnen om dess kraft. De, vilkas sätt att leva har varit mest anstötligt för honom, tar han villigt emot. När de omvänder sig, ger han dem sin gudomlige Ande. Han ger dem de högsta förtroendeuppdrag och sänder dem ut till de icke-kristna för att förkunna hans gränslösa nåd. Han vill att hans tjänare skall vittna om att människor, genom hans nåd, kan komma i besittning av likhet med Kristus till karaktären och kunna glädja sig i förvissningen om hans stora kärlek. Han vill att vi skall vittna om att han inte kan låta sig nöja, förrän mänskligheten blivit omvänd och återinsatts i sina heliga förmåner som hans söner och döttrar.
I Kristus finner vi herdens ömhet, en fars och mors tillgivenhet och den medkännande Frälsarens oförlikneliga nåd. Sina välsignelser beskriver han på det mest lockande sätt. Han nöjer sig inte med att bara tillkännage dessa välsignelser. Han framhåller dem på det mest tilldragande sätt för att väcka en önskan om att få del av dem. Så skall hans tjänare framhålla rikedomen av härlighet i den outsägbara gåvan. Kristi storslagna kärlek kommer att smälta och betvinga människors sinnen, där enbart ett upprepande av lärosatser inte kommer att kunna uträtta något. ”Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud.” ”Stig upp på ett högt berg, Sion, du glädjens budbärarinna; häv upp din röst med kraft, Jerusalem, du glädjens budbärarinna; häv upp den utan fruktan, säg till Juda städer: ’Se, där är eder Gud!’. . . Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte.” -- Jes. 40:1, 9-11. Berätta för folket om honom som är ”härlig framför tiotusen”, den ende om vilken kan sägas att ”hela hans väsende är ljuvlighet”. (Höga Visan 5:10, 16.) Enbart ord kan inte återge det. Låt det återspegla sig i karaktären och uppenbaras i livet. Kristus sitter modell för sitt porträtt i varje efterföljare. Gud har förutbestämt var och en att bli ”hans Sons avbilder”. (Rom. 8:29.) I alla skall Kristi tålmodiga kärlek, hans helighet, hans saktmod, hans barmhärtighet och trofasthet uppenbaras för världen.
De första apostlarna gick ut för att förkunna Ordet. De uppenbarade Kristus i sitt liv. Och Herren arbetade med dem ”och stadfäste ordet genom de tecken, som åtföljde det”. (Mark. 16:20.) Dessa apostlar förberedde sig för sitt arbete. Före pingstdagen samlades de och lade alla misshälligheter åt sidan. De var ett hjärta och en själ. De trodde på Kristi löfte om att välsignelsen skulle ges, och de bad i tro. De bad inte om en välsignelse enbart för sig själva. De kände ansvaret för människors frälsning. Evangelium skulle förkunnas till jordens avlägsnaste trakter. De gjorde anspråk på att utrustas med den makt som Jesus hade lovat. Det var då som den helige Ande utgöts, och tusenden blev omvända på en dag.
Så kan det också bli nu. Förkunna Guds ord i stället för människors spekulationer. Låt kristna människor lägga sina tvister åt sidan och överlämna sig åt Gud för att rädda de förlorade. Låt dem i tro bedja om välsignelsen, så skall den komma. Utgjutandet av Anden på apostlarnas tid var ”vårregnet”. Storslaget blev också dess resultat. Men ”höstregnet” kommet att bli mer överflödande. (Joel 2:23.)
Alla som helgar själ, ande och kropp åt Gud, kommer ständigt att få nya förråd av fysisk och andlig kraft. Himmelens outtömliga förråd står till deras förfogande. Kristus skall andas över dem av sin Ande och liv av sitt eget liv. Den helige Ande sätter in sina högsta krafter för att verka på människors sinnen. Guds nåd utvidgar och mångfaldigar deras gåvor. Varje fullkomlighet i den gudomliga naturen kommer dem till hjälp i arbetet för att rädda människor.
Genom samarbete med Kristus blir de fullkomnade i honom. I deras mänskliga svaghet görs det möjligt för dem att utföra Allmaktens gärningar.
Frälsaren längtar efter att få sätta sin nåd i verksamhet och prägla sitt väsens egenskaper på hela världen. Den är hans köpta egendom och han vill göra människorna fria, rena och heliga. Även om Satan arbetar för att hindra att dessa syften förverkligas, kommer, genom det blod som har utgjutits för världen, triumfer att vinnas som kommer att skänka glädje åt Gud och Lammet. Kristus kommer inte att bli tillfredsställd, förrän segern är fullkomnad och ”av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad”. (Jes. 53:11.) Alla jordens länder skall få höra evangelium om hans nåd. Inte alla kommer att ta emot hans nåd, men ”kommande ättled skola tjäna honom, man skall förtälja om Herren för ett annat släkte”. (Ps. 22:31.) ”Rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heliga folk”. Och: ”Landet skall vara fullt av Herrens kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.” ”Så skall Herrens namn bliva fruktat i väster, och hans härlighet, där solen går upp.” -- Dan. 7: 27; Jes. 11: 9; 59:19.
”Huru ljuvliga äro icke glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer över bergen, för att förkunna frid och frambära gott budskap och förkunna frälsning, i det han säger till Sion: ’Din Gud är nu konung!’ . . . Ja, bristen ut i jubel tillsammans, . . . Ty Herren tröstar sitt folk, . . . Herren blottar sin heliga arm inför alla hedningars ögon, och alla jordens ändar skola få se Guds frälsning.” -- Jes. 52:7-10.