Tiden hade kommit då Jesus skulle fara upp till Faderns tron. Som en gudomlig erövrare stod han i begrepp att vända hem med segertroféerna till den himmelska världen. Före sin död hade han sagt till Fadern: ”Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.” -- Joh. 17:4. Efter sin uppståndelse blev han kvar på jorden ännu en tid, för att apostlarna skulle kunna bli förtrogna med honom i hans uppståndna och förhärligade kropp. Nu var han färdig att ta farväl. Han hade gett bekräftelse på, att han var en levande Frälsare. Hans efterföljare behövde inte längre förknippa honom med graven. De kunde tänka på honom som förhärligad inför det himmelska universum.
Kapitlet bygger på Lukasevangeliet 24:50-53; Apostlagärningarna 1:9-12.
Som utgångspunkt för sin himmelsfärd valde Jesus den plats som så ofta hade helgats av hans närvaro, under det att han vistades bland människorna. Inte Sions Berg, där Davids stad låg, inte Moria Berg, där templet var byggt, skulle äras på detta sätt. Där hade Jesus blivit hånad och förkastad. Där hade nådens vågor, som alltjämt återvände i en starkare ström av kärlek, slagits tillbaka av sinnen som var hårda som klippan. Därifrån hade Jesus trött och med tungt sinne gått ut för att finna vila på Oljeberget. Då Guds härlighet, den heliga Shekinah, hade lämnat det första templet, hade den vilat över det östra berget, som om den inte gärna ville överge den utvalda staden. Så stod nu Jesus på Oljeberget och såg med längtan ut över Jerusalem. Skogsdungarna och skrevorna i berget hade helgats av hans böner och tårar. Dess stup hade genljudit av de triumferande ropen från de skaror som utropade honom till konung. På dess sluttningar hade han funnit ett hem hos Lasarus i Betania. I Getsemane örtagård, vid bergets fot, hade han bedit och kämpat ensam. Från detta berg skulle han stiga upp till himmelen. På dess topp skall hans fötter vila, när han kommer tillbaka. Inte som en sorgernas man, utan som en härlig och segerrik konung kommer han att stå på Oljeberget, under det att hebreiska halleluja-rop, blandade med de icke-judiska folkens hosianna-rop och röster från de återlösta, som en mäktig härskara utfyller det jublande tillropet: Krön honom allas Herre.
Tillsammans med de elva apostlarna begav sig Jesus upp på berget. Då de gick genom Jerusalems port, betraktade många med undrande blickar den lilla gruppen som leddes av en som rådsherrarna för några få veckor sedan hade dömt och korsfäst. Apostlarna visste inte att detta skulle bli deras sista sammanträffande med Mästaren. Jesus använde tiden till samtal med dem, i det att han återupprepade sin tidigare undervisning. Då de närmade sig Getsmane, stannade han för att de skulle påminnas om den undervisning han hade gett dem den natten under den stora själsångesten. Åter såg han på vinträdet, som han den gången hade använt som en bild på församlingens förening med honom själv och Fadern. Åter påminde han dem om de sanningar som han då hade förklarat. Överallt omkring honom fanns påminnelser om hans obesvarade kärlek. Till och med apostlarna, som var honom så kära, hade gjort honom besviken i hans förnedrings stund och övergett honom.
Kristus hade vistats i världen i 33 år. Han hade uthärdat dess förakt, dess hån och förlöjligande. Han hade blivit förkastad och korsfäst. Nu, när han står i begrepp att uppstiga till sin härlighets tron och när han tänker på otacksamheten hos de människor som han kom för att rädda, vill han då inte vända sin sympati och kärlek ifrån dem? Kommer inte hans tillgivenhet att riktas mot det rike, där han blir uppskattad och där syndfria änglar väntar på att få utföra hans befallningar? Nej! Hans löfte till dessa kära, som han efterlämnar på jorden, är: ”Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” -- Matt. 28:20.
Då de kom till Oljeberget, gick Jesus framför dem över bergstoppen och bort till trakten av Betania. Här stannade han. Apostlarna samlades omkring honom. I det att han betraktade dem kärleksfullt, var det som om strålar av ljus gick ut ifrån hans ansikte. Han klandrade dem inte för deras fel och misstag. Ord som vittnade om den djupaste ömhet var de sista de hörde från sin Herre. Med händerna utsträckta till välsignelse och liksom för att försäkra dem om sin beskyddande omsorg lyftes han långsamt upp ifrån dem, dragen uppåt mot himmelen av en kraft som var starkare än någon jordisk attraktion. Under det att han färdades uppåt, stirrade de förskräckta apostlarna med ansträngda ögon för att få se den sista skymten av sin himmelsfarande Herre. En sky av härlighet dolde honom för deras blickar. När molnvagnen av änglar tog emot honom, nådde dem orden: ”Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Samtidigt strömmade ned över dem den ljuvaste och mest glädjefyllda musik från änglakören.
På samma sätt som han for upp
Under det att apostlarna fortfarande stirrade uppåt hördes röster som talade till dem som den ljuvaste musik. De vände sig om och såg två änglar i mänsklig gestalt som talade till dem och sade: ”I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen.” Dessa änglar tillhörde den grupp som hade väntat i en lysande sky för att följa Jesus till hans himmelska hem. Som de mest upphöjda av änglaskaran var det dessa två, som hade kommit till graven vid Jesu uppståndelse. De hade varit med honom under hela hans liv på jorden. Med ivrig längtan hade hela himmelen väntat på avslutningen av hans vistelse i en värld som var vanställd av syndens förbannelse. Tiden hade nu kommit då det himmelska universum skulle ta emot sin Konung. Längtade inte de två änglarna efter att kunna ansluta sig till skaran som bjöd Jesus välkommen? Men av medlidande och kärlek till dem som han hade lämnat kvar, väntade de för att ge dessa tröst. ”Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull, som skola få frälsning till arvedel?” -- Hebr. 1:14.
Jesus hade farit upp till himmelen i mänsklig gestalt. Apostlarna hade sett molnet ta emot honom. Samme Jesus, som hade vandrat och talat och bedit tillsammans med dem, han som hade brutit brödet tillsammans med dem, som hade varit med dem i deras båtar på sjön och som just den dagen tillsammans med dem hade arbetat sig uppför Oljebergets sluttningar, denne samme Jesus hade nu gått för att sitta på sin Faders tron. Änglarna hade försäkrat dem om att just han som de hade sett fara upp till himmelen skulle komma tillbaka på samma sätt som han farit upp. Han skall komma ”med skyarna, och allas ögon skola se honom”. ”Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå.” ”Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron.” -- Upp. 1:7; 1 Tess. 4:16; Matt. 25:31. Så kommer Herrens löfte till apostlarna att uppfyllas: ”Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skolen l ock vara.” -- Joh. 14:3. Med all rätt kunde apostlarna glädja sig i hoppet om sin Herres återkomst. Då apostlarna vände tillbaka till Jerusalem, såg folk på dem med förvåning. Efter rannsakningen med Jesus och efter det att han blivit korsfäst, hade man tänkt sig att de skulle se skamsna och nedslagna ut. Deras fiender hade väntat sig att få se uttryck för sorg och nederlag i deras ansikten. Vad de såg var emellertid bara glädje och triumf. Deras ansikten glödde av en lycka som inte hörde till denna värld. De sörjde inte över grusade förhoppningar, utan var fulla av tacksägelse och lovprisning till Gud. Med glädje berättade de om Jesu storslagna uppståndelse och om hans himmelsfärd, och de var många som lyssnade och trodde på deras berättelse.
Apostlarna kände inte längre någon ängslan inför framtiden. De visste att Jesus var i himmelen och att de alltjämt var inneslutna i hans välvilja. De visste att de hade en vän vid Guds tron och de var angelägna om att få framställa sina önskemål inför Fadern i Jesu namn. I högtidlig vördnad böjde de sig i bön och upprepade försäkringen: ”Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” -- Joh. 16:23, 24. De sträckte trons hand högre och högre uppåt med det kraftfyllda argumentet: ”Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss.” -- Rom. 8:34. Och pingsten tillförde dem glädjens fullhet genom Hjälparens närvaro, precis som Jesus hade lovat.
Hele himmeln väntade på att få bjuda Frälsaren välkommen till det himmelska hovet. När han for upp visade han vägen. Skaran av fångar som hade befriats vid hans uppståndelse följde honom. Den himmelska härskaran följde det glada triumftåget med glädje, jubelrop och överjordisk sång.
Då de närmade sig Guds stad, gavs uppmaningen av de ledsagande änglarna: ”Höjen, I portar, edra huvuden, höjen eder, I eviga dörrar, för att ärans konung må draga därin!” Glädjefyllt ljuder gensvaret från de väntande vaktposterna: ”Vem är då ärans konung?”
Detta säger de inte därför att de inte vet vem han är utan därför att de vill höra den upphöjda lovprisning som svarar: ”Det är Herren, stark och väldig, Herren, väldig i strid. Höjen, I portar, edra huvuden, höjen dem, I eviga dörrar, för att ärans konung må draga därin!”
Åter hörs uppmaningen: ”Vem är då denne ärans konung?” Änglana blir nämligen aldrig trötta på att höra hans namn upphöjas. De ledsagande änglarna ger svaret ”Det är Herren Sebaot han är ärans konung.” -- Ps. 24:7-10. Så öppnas portarna till Guds stad på vid gavel och änglaskaran strömmar in under hänryckande musik.
Där står tronen. Omkring den strålar löftets båge. Där står keruber och serafer. De som för befäl över änglarnas härskaror, Guds söner, de icke fallna världarnas representanter har samlats. Det himmelska rådet inför vilket Lucifer hade anklagat Gud och hans Son, representanter från de syndfria världar över vilka Satan hade tänkt sig kunna upprätta sitt rike -- allesammans är de på plats för att bjuda Återlösaren välkommen. De är ivriga att få fira hans triumf och att lovprisa sin konung.
Men han håller dem tillbaka. Inte ännu! Han kan ännu inte ta emot härlighetens krona och den kungliga manteln. Han går in i sin Faders närvaro. Han pekar på sitt sargade huvud, sin genomstungna sida, de ärrmärkta fötterna. Han lyfter sina händer som bär märken efter spikarna. Han pekar på bevisen för sin triumf. Han bär fram inför Gud viftofferskärven, dem som har uppstått tillsammans med honom som representanter för den väldiga skara som skall komma ut ur gravarna vid hans andra ankomst. Han närmar sig Fadern, som känner glädje över varje syndare som omvänder sig och som fröjdar sig över denne med sång. Innan världens grund blev lagd hade Fadern och Sonen ingått ett förbund om att friköpa människan, om hon skulle övervinnas av Satan. Med högtidlig förpliktelse hade de gett varandra händerna på att Kristus skulle gå in som trygghetsgarant för mänskligheten. Detta löfte hade Jesus uppfyllt. När han på korset ropade: ”Det är fullbordat”, riktade han dessa ord till Fadern. Överenskommelsen hade förverkligats. Nu förklarar han: ”Fader, det är fullbordat.” Jag har utfört din vilja, min Gud, jag har fullbordat återlösningsverket. Om din rättfärdighet är tillfredsställd, vill jag ”att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig”. (Joh. 19:30; 17:24.)
Så hörs Guds röst förklara att rättfärdigheten är tillfredsställd. Satan är övervunnen. Jesu strävande, kämpande efterföljare på jorden har blivit benådade i den älskade. (Ef. 1:6.) Inför de himmelska änglarna och representanterna för de icke fallna världarna förklaras de vara rättfärdigade. Där han är, där skall hans församling vara. ”Godhet och trofasthet skola där mötas, rättfärdighet och frid kyssas.” -- Ps. 85:11. Faderns armar omsluter hans Son och befallningen ges: ”Alla Guds änglar skola tillbedja honom.” -- Hebr. 1:6.
Med outsäglig glädje erkänner härskare, andefurstar och makter livets Furstes överhöghet. Änglaskaran böjer sig inför honom, under det att det glada ropet fyller den himmelska världen: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att mottaga makten, så ock rikedom och vishet, och starkhet och ära, och pris och lov.” -- Upp. 5:12. Segersånger, blandade med musik från änglarnas harpor, fyller himmelen, till dess att den tycks flöda över av glädje och lovprisande. Kärleken har segrat. Det förlorade är återfunnet. Himmelen genljuder av röster som i upphöjda melodier förklarar: ”Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter.” -- Upp. 5:13.
Från de himmelska glädjescenerna kommer tillbaka till oss på jorden ekot av Jesu egna, storslagna ord: ”Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.” -- Joh. 20:17. Familjen i himmelen och familjen på jorden har förenats. Det var för oss som vår Herre for upp till himmelen, och för oss lever han. ”Därför kan han ock till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.” -- Hebr. 7:25.