För att ikläda sig mänsklig gestalt fick härlighetens Konung stiga “djupt“ ned. Torftig och motbjudande var hans jordiska omgivning. Hans härlighet beslöjades, för att det majestätiska i hans hållning och gestalt inte skulle bli föremål för uppmärksamhet. Han avstod från all yttre glans. Rikedom, världslig ära och storhet kan aldrig frälsa en människa från döden. Jesus ville inte att någonting tilldragande av jordiskt stlag skulle komma människor att ställa sig på hans sida. Bara skönheten i det himmelska budskap han förkunnade, skulle få påverka dem som ville följa honom. Messias’ framträdande och egenskaper hade för länge sedan blivit förutsagda i profetian, och han ville att människorna skulle ta emot honom på vad Guds ord sade om honom.
Änglarna hade förundrat sig över återlösningens härliga plan. De iakttog vad som hände för att se hur Guds folk skulle ta emot Guds Son, då -han kom i mänsklig gestalt. Änglar besökte det utvalda folkets land. Andra folkslag höll sig till fabler och tillbad falska gudar. Till det land där Guds härlighet hade blivit uppenbarad och där profetians ljus hade lyst, kom änglarna. Osynliga kom de till Jerusalem, till dem som hade getts förmåga att tolka de heliga skrifterna, till prästerna i Guds hus. Att tiden var nära för Befriarens ankomst hade redan blivit förkunnad för prästen Sakarias, under det att han förrättade sin tjänst vid altaret. Förelöparen var redan född. Dennes uppgift hade bekräftats genom underverk och profetior. Budskapet om hans födelse och om den säregna betydelsen av hans uppdrag hade spritts vida omkring. Men Jerusalem förberedde sig inte för att bjuda sin Åter lösare välkommen.
Med förvåning betraktade de himmelska sändebuden likgiltigheten hos det folk, som Gud hade kallat till att meddela världen den heliga sanningens ljus. Den judiska nationen hade blivit bevarad som ett vittne om att Kristus skulle födas av Abrahams ätt och av Davids stam. Ändå visste de inte att hans ankomst nu var nära. I templet pekade morgonoch aftonoffren dagligen fram mot Guds Lamm. Ändå gjordes inte heller här någon förberedelse för att ta emot honom. Folkets präster ooh lärare visste inte att tidsåldrarnas största händelse stod för dörren. De mumlade sina meningslösa böner och utförde ceremonierna i gudstjänsten för att bli sedda av människor. Men under sin strävan efter rikedom ooh världslig ära var de inte förberedda på Messias’ framträdande. Samma likgiltighet rådde överallt i Israels land. Egoistiska och världsligt sinnade människor förblev oberörda av den fröjd som genom-strömmade hela himmelen. Bara några få längtade efter att få se den Osynlige. Till dessa kom himmelens ambassadörer.
Till Betlehem enligt profetian
Änglar följde Josef och Maria under det att de reste från sitt hem i Nasaret till Davids stad. Den romerske kejsarens befallning om att folken i det vidsträckta riket skulle man-talsskrivas, hade nått folket bland bergen i Galileen. Liksom Kores i forntiden kallades till världsrikets tron för att han skulle kunna ge Herrens fångar frihet, görs nu kejsar Augustus till redskap för uppfyllandet av Guds syfte att föra Jesu mor till Betlehem. Hon är av Davids släkt, och Davids Son skall födas i Davids stad. Från Betlehem, sade profeten, “skall åt mig utgå en som Skall bliva en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar“. (Mika 5:2.) Men i den stad som tillhör deras kungliga ätt, är Josef och Maria okända och utan anseende. Trötta och hemlösa vandrar de längs den trånga gatan från stadens port till den östra utkanten och söker förgäves efter en viloplats för natten. Det finns ingen plats för dem i det överfyllda värdshuset. I ett torftigt skjul, där djuren inhystes, finner de slutligen en tillflyktsort. Där blir världens Återlösare född.
Människorna vet det inte, men underrättelsen fyller himmelen med glädje. Med ett djupare och mer innerligt intresse dras de heliga väsendena från ljusets värld till denna jord. Over bergen i Betlehem samlas en otalig änglaskara. De väntar på signalen för att förkunna för världen den glada nyheten. Hade de iledande i Israel varit trogna mot den uppgift som anförtrotts dem, kunde de ha fått ta del i den glädje som kungjorde Jesu födelse. Men de blev förbigångna.
Gud förklarar: “Jag skall utgjuta vatten över de törstiga och strömmar över det torra.“ “För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret.“ -- Jes. 44:3; Ps. 112:4. För dem som söker ljuset och som vill ta emot det med glädje, skall de klara strålarna från Guds tron lysa.
En stor glädje
På de marker där David som pojke hade lett sin hjord höll herdar alltjämt vakt om natten. Under de stilla och tysta timmarna samtalade de om den utlovade Frälsaren och bad om konungens ankomst till Davids tron. “Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem: ’Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad’.”
Genom dessa ord fylldes de lyssnande herdarnas sinnen med härliga syner. Befriaren hade kommit till Israel. Makt, upphöjelse och seger skulle följa hans ankomst. Men ängeln måste förbereda dem på att de skulle komma att möta sin Frälsare i fattigdom och ringhet. “Detta skall för eder vara tecknet“, säger han, “I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.“
Det himmelska sändebudet hade stillat deras fruktan. Han hade meddelat dem hur de skulle finna Jesus. Med mild omsorg om dem på grund av deras mänskliga svaghet hade han gett dem tid att bli förtrogna med den gudomliga strålglansen. Men nu kunde glädjen och härligheten inte längre hållas dold. Hela slätten upplystes av den lysande glansen från Guds härskaror. Det blev stillhet på jorden och himmelen böjde sig ner för att lyssna till sången.
“Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag.”
Ack om människosläktet idag skulle kunna känna igen denna sång! Det budskap som då gavs, den ton som då slogs an kommer att tillta i styrka till tidens slut och genljuda till jor-dens ändar. När rättfärdighetens sol går upp med “läkedom under sina vingar“, kommer ekot av denna sång att återljuda i rösterna av en stor skara, lika ljudet av många vatten: “Halleluja! Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom konung.” -- Upp. 19:6.
Då änglarna drog sig tillbaka försvann ljuset. Nattens skuggor sänkte sig åter över Betlehems kullar. Men den ljusaste bild som människor någonsin sett, blev kvar i herdarnas minne. “När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: ’Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, odh som Herren har kungjort för oss.’ Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef och barnet, som låg i krubban.”
Med stor glädje begav de sig iväg och berättade om allt som de hade sett och hört. “Och alla som hörde det förund-rade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Ooh herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud.“
Himmelen och jorden är idag inte längre ifrån varandra än då herdarna lyssnade till änglarnas sång. Mänskligheten är alltjämt i lika hög grad föremål för himmelens omvårdnad som då människor i vanliga situationer mötte änglar under middagsraster och talade med himmelska sändebud i vingår-dar och ute på fälten. Himmelen kan vara oss mycket nära under våra dagliga sysslor. Änglar skall följa dem som fullgör Guds uppdrag.
Berättelsen från Betlehem är ett outtömligt ämne. Häri döljer sig alltjämt “djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud“. (Rom. 11:33.) Vi förundrar oss över Frälsarens uppoffring, då han byter ut himmelens tron mot krubban och de tillbedjande änglarnas sällskap mot djuren i stallet. Mänsklig stolthet och självgodhet står med skam inför honom. Ändå var detta bara början av hans säregna förnedring. Det skulle ha varit en nästan ofattbar förödmjukelse för Guds Son att ikläda sig mänsklig natur, till och med då Adam befann sig i sitt syndfria tillstånd i Eden. Men Jesus iklädde sig mänsklig gestalt, då människosläktet hade blivit försvagat efter fyra tusen år i synd. I likhet med varje Adams barn tog han på sig följderna av ärftlighetslagarna. Vilka dessa följder var framgår av berättelsen om hans jordiska förfäder. Han fick del av detta arv för att kunna förstå våra sorger och frestelser, och för att ge oss exempel genom ett syndfritt liv.
I himmelen hade Satan hatat Kristus för den ställning han innehade hos Gud. Han hatade honom så mycket mer, då han själv blev utstött. Han hatade honom som lovat att återlösa ett syndigt släkte. Till denna värld, i vilken Satan gjorde anspråk att vara härskare, tillät Gud ändå sin Son att komma som ett hjälplöst litet barn, underkastad mänsklig svaghet. Han tillät honom att möta livets faror i likhet med alla människor. Han fick utkämpa den strid som alla människor måste utkämpa, med risk att misslyckas och gå evigt förlorad.
En jordisk far visar de ömmaste känslor för sin son. Han ser in i sitt lilla barns ansikte och bävar inför tanken på livets faror. Han längtar efter att kunna skydda sin son mot Satans makt och bevara honom från frestelse och kamp. Gud överlämnade sin enfödde Son till en ännu bittrare strid och en ännu mer fruktansvärd risk, för att livets väg skulle öppnas i trygghet för våra barn. “Däri består kärleken.“