Ett judiskt barn var från sina tidigaste år omgivet av rabbinernas krav. Stränga regler fanns föreskrivna för varje handling ända till de minsta detaljer i det dagliga livet. Synagogans lärare instruerade de unga i otaliga regler som man väntade att de som rättrogna israeliter skulle följa. Men Jesus intresserade sig inte för sådana saker. Redan från barndomen handlade han självständigt odh oberoende av rabbinernas lagar. De gammaltestamentliga skrifterna var föremål för hans ihärdiga studier och han återkom ofta till orden: “Så säger Herren.”
Efter hand som folkets tillstånd började bli klart för honom, insåg han att samhällets krav ständigt kolliderade med Guds krav. Människorna avvek från Guds ord odh hävdade teorier som de själva hade uppfunnit. De följde traditionella föreskrifter som saknade allt värde. Deras gudstjänst var enbart en rad ceremonier, de heliga sanningar som dessa var avsedda art undervisa om, doldes för folket. Han såg att de inte fann någon tillfredsställelse i de trosfattiga gudstjänsterna. De kände inte den andens frihet som skulle komma till dem om de verkligen tjänade Gud. Jesus hade kommit för att lära dem innebörden av att tillbedja Gud. Han kunde inte godkänna inblandningen av mänskliga krav i de gudomliga föreskrifterna. Han angrep inte de lärda laglärarnas föreSkrifter och sedvänjor. Men när han blev klandrad för sina enkla vanor, framhöll han Guds ord som försvar för sitt handlingssätt.
Milt och undergivet sökte Jesus i alla avseenden tillfredsställa dem som han kom i beröring med. Eftersom han var så vänlig och oförarglig gick de skriftlärde och de äldste ut ifrån att han lätt skalle låta sig påverkas av deras undervisning. De försökte övertala honom att godta de grundsatser och traditioner som hade kommit från de gamla rabbinerna, men han frågade efter vilket stöd dessa hade i de heliga skrifterna. Han var villig att lyssna till varje ord som kom från Gud, men han kunde inte lyda människors föreskrifter. Jesus tycktes känna skrifterna från början till slut och han framhöll dem i deras sanna betydelse. Rabbinerna skämdes över att bli undervisade av ett barn. De hävdade att det var deras uppgift att förklara skrifterna och att det tillkom honom att ta emot deras tolkning. De blev förargade över att han motsatte sig deras undervisning.
Traditioner utan stöd
De visste att det inte fanns något stöd i skrifterna för deras traditioner. De förstod att Jesus ifråga om andlig undervisning låg långt före dem. Ändå förargade det dem att han inte ville lyda deras föreskrifter. Då de inte kunde övertyga honom uppsökte de Josef och Maria och förehöll dem hans trotsiga uppträdande. Så blev han föremål för klander och tillrättavisning.
Vid mycket tidig ålder började Jesus handla på egen hand vid utformandet av sitt sätt att leva. Inte ens hans aktning för och kärlek till sina föräldrar kunde leda honom bort från lydnaden mot Guds ord. “Det är skrivet“, var hans motivering för varje handling som avvdk från familjens sedvänjor. Men rabbinernas inflytande gjorde livet bittert för honom. Redan i sin ungdom måste han lära sig tystnadens och den tålmodiga uthållighetens svåra konst.
Hans bröder -- som Josefs söner kallades -- ställde sig på rabbinernas sida. De påstod att traditionerna skulle följas s0m om de vore Guds krav. De satte till och med människors föreskrifter högre än Guds ord, och de förargade sig mycket över Jesu förmåga att klart och genomträngande skilja mellan det falska och det sanna. Hans stränga lydnad mot Guds lag fördömde de som trots. Den kunskap och visdom som han visade i sina krav till rabbinerna förvånade dem. De visste att han inte hade fått någon undervisning hos de lärda männen, men de kunde inte undgå att se att han undervisade dem. De insåg att hans utbildning var av värdefullare slag än deras egen. Men de förstod inte att han hade tillgång till livets träd, en kunskapskälla som de inte visste någonting om.
Jesus var inte avvisande men han hade väckt särskild anstöt hos fariséerna genom att i detta avseende avvika från deras stränga regler. Han fann det religiösa området inhägnat av höga skiljemurar som om det var för upphöjt för det dagliga livet. Dessa skiljemurar rev han ned. 1 sitt umgänge med människorna frågade han inte: Vilken är din trosbekännelse? Vilken trosriktning tillhör du? Sin kraft att hjälpa använde han på bästa sätt för alla som behövde hjälp. I stället för att stänga sig inne i en eremits cell för att visa sin him-melska avskildhet arbetade han ihärdigt för människorna. Han inskärpte principen att biblisk religion inte betyder att man Skall plåga kroppen. Han undervisade om att en ren och obesmittad gudstjänst inte skall gälla bara för bestämda tidpunkter och vid särskilda tillfällen. Vid alla tider och på alla platser visade han ett kärleksfullt intresse för människorna och spred ljuset om en upplivande fromhet omkring sig. Allt detta var en tillrättavisning för fariséerna. Det visade att religionen inte består av själviskhet och att deras sjukliga intresse för personliga ifördelar var långt ifrån sann gudsfruktan. Detta hade väckt deras fiendskap mot Jesus så att de försökte tvinga honom att rätta sig efter deras regler.
Jesus arbetade för att lindra varje form av lidande som han mötte. Han hade inte mycket pengar att ge bort, men ofta avstod han från maten för att kunna hjälpa dem som var mer nödställda än han själv var. Hans bröder kände att hans inflytande starkt bidrog till att motverka deras. Han ägde en taktfullhet som ingen av dem ägde eller ens ville äga. När de talade hårt till stackars förfallna människor, uppsökte Jesus just dessa och talade uppmuntrande till dem. Till de behövande kunde han ge en bägare kallt vatten och i stillhet kunde han lägga sin egen måltid i deras händer. De sanningar han delgav dem när han lindrade deras nöd, sattes i samband med hans barmhärtiga handlingar och gjorde att de kom ihåg dem bättre. Allt detta väckte brödernas missnöje. De var äldre än Jesus och tyckte att de borde bestämma över honom. De beskyllde honom för att anse sig vara överlägsen dem och tillrättavisade honom för att han satte sig själv högre än deras lärare, prästerna och folkets rådsherrar. Ofta kom de med hot och försökte skrämma honom, men han fortsatte som tidigare och gjorde skrifterna till sin vägledare.
Bröderna kunde inte förstå
Jesus älskade sina bröder och behandlade dem med en aldrig svikande vänlighet, men de avundades honom och visade honom en uttalad misstro och tydligt förakt. De kunde inte förstå hans uppträdande. Stora motsättningar visade sig hos Jesus. Han var Guds gudomlige Son men ändå ett hjälplöst barn. Han var världarnas Skapare. Jorden var därför hans egendom, men ändå präglaides hela hans liv av fattigdom. Han ägde en värdighet och en personlighet som var fullständigt skild från världsligt högmod och förmätenhet. Han jagade inte efter världslig storhet. Även med den anspråkslösaste ställning var han tillfreds. Detta förargade hans bröder. De kunde inte förklara hans ständiga sinnesro under påfrestningar och fattigdom. De visste inte att det var för vår skull han hade blivit fattig, för att vi “genom hans fattigdom skulle bliva rika“. (2 Kor. 8:9.) De kunde lika litet förstå hemligheten med hans uppgift som Jobs vänner kunde förstå dennes ödmjukhet och lidande.
Jesus blev missförstådd av sina bröder, därför att han inte liknade dem. Hans bedömningsgrund var annorlunda än deras. Genom att se på människor hade de vänt sig bort från Gud och de hade inte Guds kraft i sina liv. De religiösa sedvänjor som de följde kunde inte förändra deras liv. De gav “tionde av mynta och dill och kummin“, men underlät det “som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten”. (Matt. 23:23.) Jesu exempel irriterade dem ständigt. Han avskydde bara en enda sak i världen och det var synd. Han kunde inte se en orätt handling utan att det vållade honom en smärta som var omöjlig att dölja. Kontrasten var stark mellan formalisterna, vilkas heliga utse ende dolde kärleken till synd, och honom vars nitälskan för Gud alltid gick före allt annat. Eftersom Jesus i sitt liv fördömde det onda mötte han motstånd både hemma och borta. Hans osjälviskhet och rättrådighet blev föremål för förlöjligande. Hans tålamod och vänlighet betraktades som feghet.
Av den bitterhet som faller på mänsklighetens lott var det inte någon del som inte Jesus fick smaka. Det fanns några som försökte utsätta honom för förakt på grund av hans familjeförhållanden. Redan i barndomen mötte han hånfulla blickar och elakt förtal. Om han hade svarat med otåliga ord eller blickar, om han hade gjort gemensam sak med sina bröder i bara en enda oriktig handling, skulle han inte ha kunnat bli ett fullkomligt exempel. Därigenom skulle han ha misslyckats med genomförandet av planen för vår återlösning. Hade han bara gått med på att det kunde finnas någon ursäkt för synd, så skulle Satan ha triumferat och världen skulle ha gått förlorad. Detta var orsaken till att frestaren arbetade för att göra hans liv så prövande som möjligt, så att Jesus skulle kunna förledas till synd.
Men inför varje frestelse hade han ett svar: “Det är skrivet.” Han påtalade sällan en oriktig handling hos sin bröder, men han hade ett ord från Gud att säga dem. Ofta beskylldes han för feghet därför att han vägrade att ansluta sig till dem och delta i någon handling som var förbjuden, men hans svar var: “Det är skrivet: ’Se, Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd’.” -- Job 28:28. Det fanns de som sökte hans sällskap, därför att de kände sig väl till mods i hans närvaro. Men många undvek honom därför att de uppfattade hans felfria liv som en tillrättavisning. Unga kamrater sökte övertala honom att göra som de. Han var glad och pigg och de tyckte om att vara tillsammans med honom. De hörde gärna på hans kvicktänkta förslag, men de kunde inte stå ut med hans samvetsgrannhet. De sade om honom att han var inskränkt ooh trångbröstad. Jesus svarade: “Det är skrivet: ’Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad? När han håller sig efter ditt ord.“ “Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig’.” -- Ps. 119: 9, 11.
Ofta blev han tillfrågad: “Varför har du satt dig i sinnet att vara sa besynnerlig, så avvikande från oss andra?“ “Det är skrivet“, sade han, ’Saliga äro de vilkas väg är ostrafflig, de som vandra efter Herrens lag. Saliga äro de som taga hans vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söka honom, de som icke göra vad orätt är, utan vandra på hans vägar’.” -- P$. 119:1--3.
När han blev tillfrågad varför han inte tog del i Nasaretungdomens nöjen sade han: “Det är skrivet: ’Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg såsom över alla skatter. Jag vill begrunda dina befallningar och skåda på dina stigar. Jag har min lust i dina stadgar, jag förgäter icke ditt ord’.” -- Ps. 119:14--16.
Jesus kämpade inte för sina rättigheter. Ofta blev hans arbete onödigt hårt, därför att han var villig och aldrig klagade. Ändå svek han aldrig och blev aldrig missmodig. I sitt liv höjde han sig över sådana svårigheter, som om han befann sig i ljuset från Guds ansikte. Han gav inte igen, när han blev illa behandlad, utan bar förolämpning med tålamod.
Hans liv en gåta
Gång på gång frågade man honom: “Varför finner du dig i att bli så illa behandlad till och med av dina bröder?” “Det är skrivet“, sade han, ’Min son, förgät icke min undervisning, och låt ditt hjärta bevara mina bud. Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig. Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig; bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla; så skall du finna nåd och få gott förstånd i Guds och i människors ögon’.” -- Ords. 3:1--4.
Från den tid då Jesu föräldrar fann honom i templet blev hans liv och handlingssätt en gåta för dem. Han inlät sig aldrig i strid med någon, men ändå var hans exempel en ständig undervisning. Han föreföll vara en som på något sätt var utkorad. Sin största lycka fann han, när han var ensam med Gud i naturen. Närhelst han fick ett tillfälle gick han bort från sin arbetsplats och gick ut i naturen för att meditera i de gröna dalarna och umgås med Gud på bergssluttningarna eller bland träden i skogen. Under den tidiga morgonen fann man honom ofta på någon avskild plats, där han mediterade och studerade skrifterna eller bad. Från dessa stilla stunder återvände han till sitt hem eller återupptog sina plikter för att_ vara ett exempel i tålmodigt arbete.
Aktning och kärlek
Jesu liv präglades av aktning och kärlek till hans mor. Maria trodde i sitt hjärta att det heliga barn som hon hade fött var den länge utlovade Messias, men hon vågade ändå inte ge uttryck för sin tro. Under hans liv på jorden hade hon del i hans lidanden. Med sorg såg hon de prövningar han utsattes för under sin barndom och ungdom. Genom att försvara det som hon visste var riktigt i hans handlingssätt, blev hon själv försatt i påfrestande situationer. Hon såg på samlivet i hemmet och moderns ömma omsorger om sina barn som något som var av livsviktig betydelse för karaktärens formande. Josefs söner och döttrar visste detta, och genom att utnyttja hennes ivriga omsorger sökte de genom henne ändra Jesu beteende till att överensstämma med vad de ansåg vara riktigt.
Maria gjorde ofta Jesus uppmärksam på rabbinernas föreskrifter och förmanade honom att rätta sig efter dem. Men han kunde inte övertalas till att ändra sina vanor ifråga om att meditera över Guds gärningar eller att söka lindra människors och till och med stumma djurs lidanden. När prästerna och laglärarna krävde Marias bistånd för att komma till rätta med Jesus blev hon mycket bekymrad, men hennes sinne fick frid då han visade henne att han hade stöd i skrifterna för sitt handlingssätt.
Ibland stod hon vacklande mellan Jesus odh hans bröder, som inte trodde att han var den av Gud utsände, men det fanns alltför många bevis för att hans väsen var gudomligt. Hon såg honom uppoffra sig för andras bästa. Hans närvaro åstadköm en renare atmosfär i hemmet. Hans liv var som en surdeg som verkade genom hela samhället. Oskyldig och öbesmittad färdades han bland de tanklösa, de råa, de ohövliga, bland de ohederliga tulltjänstemannen, de hänsynslösa slösarna, de orättfärdiga samariterna, de hedniska soldaterna, de okunniga bönderna och den blandade hopen. Han sade ett ord av medkänsla här och ett ord där när han träffade människor som var trötta, men ändå tvungna att bära tunga bördor. Han deltog i deras bekymmer och återgav för dem lärdomar som han hade tillägnat sig från naturen om Guds kärlek, mildhet och godhet.
Han sökte lära alla att betrakta sig själva som utrustade med dyrbara gåvor, som genom ett riktigt användande skulle tillförsäkra dem eviga rikedomar. Han höll sitt liv fritt från all fåfänga. Genom sitt eget exempel visade han att det sätt, på vilket vi använder varje ögonblick av vårt liv, ger eviga resultat och att vi därför måste värna om vår tid som om en skatt och använda den till att förverkliga evighetsinriktade syften. Han gick inte förbi någon människa såsom värdelös, utan sökte ge varje människa frälsningens läkemedel. I vilket sällskap han än befann sig framhöll han någon undervisning som var anpassad för tidpunkten och tillfället. Hos de råaste och minst lovande sökte han väcka hopp genom att framhålla för dem en försäkran om att de kunde bli oförvitliga och oskyldiga och uppnå en karaktär som skulle visa att de var Guds barn. Ofta träffade han sådana som kommit under Satans inflytande ooh som inte hade någon kraft att slita sig loss ur hans snaror. Till sådana modlösa, sjuka, fres-tade och fallna människor talade Jesus vänligt och medkännande med sådana ord som de behövde och som de kunde förstå. Andra som han träffade kämpade en hård kamp med Guds och människors fiende. Dessa uppmuntrade han att hålla ut, i det att han försäkrade dem att de skulle vinna seger, eftersom Guds änglar stod på deras sida och skulle ge dem seger. De som han hjälpte på detta sätt, kände sig överbevisade om att de här hade träffat en som de med fullkomlig tillit kunde anförtro sig åt. Han skulle inte komma att förråda de hemligheter som de avslöjade för honom och som han med sympati lyssnade till.
Jesus var kroppens så väl som själens läkare. Han intresserade sig för varje slag av lidande som han mötte på sin väg. Åt alla skänkte han lindring, därför att hans vänliga ord verkade som ett lugnande balsam. Ingen kunde säga att han hade utfört ett underverk, men kraften -- kärlekens läkande kraft -- gick ut ifrån honom till de sjuka och bedrövade. Så arbetade han på ett stillsamt sätt för människorna ända från sin barndom. Och detta var anledningen till att så många med glädje lyssnade till honom efter det att han hade börjat sin offentliga verksamhet.
Ändå vandrade Jesus ensam från sin barndom, genom sin ungdom och sitt vuxna liv. I sin renhet och sin trofasthet “trampade han vinpressen ensam” (Jes. 63:3) och ingen av folket hjälpte honom. Han bar ensam den fruktansvärda bördan av ansvaret för människornas frälsning. Han visste att om det inte skedde en avgjord förändring i människosläktets principer och föresatser, skulle alla gå förlorade. Detta var den börda som tyngde hans själ. Ingen kunde fatta den börda som tryckte honom ned. Fylld av en brinnande föresats ge-nomförde han avsikten med sitt liv, den att han själv skulle vara människornas ljus.