Av alla de sjukdomar som förekom i Orienten var spetälska den mest fruktade. Den var obotlig och smittsam. Dess fruktansvärda verkan på dess offer fyllde även de modigaste med skräck. Bland judarna betraktades den som en straffdom för synd och därför kallades den “slaget” eller “Guds finger”. Eftersom den gick så på djupet, var så outplånlig och dödlig, betraktades den som en bild av synden. Enligt lagritualen förklarades den spetälske som oren. I likhet med den som redan var död, uteslöts han från samhällets gemenskap. Vadhelst han rörde vid blev orent. Luften besmittades av hans andedräkt. Den som misstänktes för att ha sjukdomen, måste framträda inför prästerna som skulle undersöka honom och avgöra hans öde. Om deras dom löd på spetälska, avskildes han från sin familj och uteslöts ur Israels församling och dömdes till att umgås endast med sådana som redan drabbats av sjukdomen. Lagen var omutlig i sitt krav. Inte ens konungar eller härskare utgjorde något undantag. En monark som angreps av denna fruktansvärda sjukdom, måste avstå från spiran och fly bort ur samhället.
Utdriven från sina vänner och sin släkt måste den spetälske bära sjukdomens förbannelse. Det var hans plikt att tillkännage sin egen misär, riva sönder sina kläder och ropa högt för att varna alla för att komma för nära hans smittfarliga kropp. Ropet: “Oren, oren!” som ljöd med sorgmodig stämma från de ensamma utstötta, var en signal som väckte fruktan och vämjelse.
I de trakter där Jesus verkade fanns det många av dessa sjuka. Ryktet om hans arbete och underverk nådde dem och tände hos dem en gnista av hopp. Sedan profeten Elias dagar hade ett sådant under som att en spetälsk blivit botad, aldrig förekommit. De vågade därför inte vänta att Jesus skulle göra vad han hittills inte hade gjort för någon annan. Där fanns emellertid en som hade börjat hoppas. Ända visste han inte hur han skulle kunna komma i kontakt med Jesus. Hur skulle han kunna nå Botaren, utestängd som han var från allt umgänge med sina medmänniskor? Han ifrågasatte dessutom om Jesus verkligen ville hjälpa honom. Skulle han stanna och låta sin uppmärksamhet riktas mot en som man trodde hade drabbats av Guds straffdom? Skulle han inte som fariséerna och även läkarna uttala en förbannelse över honom och varna honom för att komma för nära de platser där människor bodde och levde? Han tänkte på allt han hade hört om Jesus. Ingen som sökte hans hjälp hade blivit avvisad. Den stackars mannen beslöt sig för att söka finna Frälsaren. Även om han inte fick komma in i städerna, kunde det ju finnas en möjlighet att han skulle kunna träffa honom på en eller annan byväg ute på bergssluttningarna eller sammanträffa med honom när han undervisade utanför städerna. Svårigheterna var stora, men att träffa Jesus var hans enda hopp.
Den spetälske får veta var Frälsaren finns. Jesus undervisar vid sjön och folket samlas omkring honom. Där den spetälske står på långt avstånd, uppfångar han några få ord från Fräl-saren. Han ser honom lägga sin hand på sjuka. Han ser lama, blinda och döende människor resa sig upp med återvunnen hälsa och tacka Gud för sitt tillfrisknande. Hans tro och för-hoppningar blir starkare. Han drar sig allt närmare och när-mare den församlade folkskaran. De försiktighetsmått han måste iaktta, faran att sprida smitta och den fruktan och avsky varmed alla människor betraktade honom, allt detta är nu glömt. Kvar står endast hoppet om att bli botad.
Hans utseende är motlbjudande. Sjukdomen har fått ett fruktansvärt grepp om honom. Hans härjade kropp är hemsk att se. När folket får se honom, drar de sig tillbaka med för-skräckelse. De nästan trampar ned varandra i sin iver att undvika att komma för nära honom. En del försöker förmå honom att inte närma sig Jesus, men förgäves. Han varken hör eller ser dem. Deras tillmälen och förbannelser är bortkastade på honom. Han ser endast Guds Son. Han hör endast den röst som ger den döende nytt liv. Han tränger sig fram och kastar sig ned för Jesu fötter med ropet: “Herre, vill du, så kan du göra mig ren!“
“Jag vill, bliv ren”, svarade Jesus, och lade sin hand på honom. -- Matt. 8:2, 3.
Ögonblickligen skedde en markant förändring med den spetälske. Hans kropp blev frisk, hans nerver återfick sin känselförmåga och hans muskler blev spänstiga. Den grova, skorviga huden som är utmärkande för spetälska, försvann, och en mjuk och skär hud, som på ett friskt barn, tog dess plats.
Jesus uppmanade mannen att inte för någon tala om vad som hade skett utan genast gå odi offra ett tackoffer i templet. Ett sådant offer kunde inte frambäras, förrän prästerna undersökt mannen och förklarat honom vara frisk från sjukdomen. Hur ovilliga de än var att fullgöra en sådan tjänst kunde de ju inte undandra sig sin skyldighet.
Det sätt på vilket Bibeln återger Jesu ord visar vilken vikt han lade vid nödvändigheten av tystnad och snabb handling.
Snabb handling nödvändig
“Se till“, sade Jesus, “att du icke säger detta för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den offergåva, som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.“
Om prästerna hade känt till de verkliga förhållandena kring den spetälskes botande, hade kanske deras hat mot Jesus förmått dem att göra en falsk bedömning. Jesus ville därför att mannen skulle visa sig i templet, innan ryktet om hans botande hade nått dem. På så sätt kunde man vara säker på att få ett opartiskt bedömande. Sedan kunde den botade än en gång förena sig med sin familj och sina vänner.
Det fanns också andra saker som Jesus tänkte på när han förmanade mannen att ingenting säga till någon. Frälsaren visste att hans fiender ständigt sökte begränsa hans verksamhet och få folket att vända sig bort från honom. Han visste att om botandet av den spetälske utbasunerades, skulle andra som led av denna fruktansvärda sjukdom strömma till honom. Man skulle börja tala om att folket kunde bli besmittat genom att komma i kontakt med dem. Manga av de spetälska skulle inte använda sig av sin nyvunna hälsa på ett sådant sätt att de skulle bli till välsignelse för sig själva eller andra. Och genom att samla spetälska omkring sig, skulle han väcka klagomål över att han överträdde de i ceremoniallagen fastställda föreskrifterna. Därigenom skulle hans möjligheter att förkunna evangelium bli begränsade.
Jesu varning visade sig vara berättigad. En mängd människor hade bevittnat den spetälskes botande. De var ivriga att få höra prästernas dom. Då mannen kom tillbaka till sina vänner blev uppståndelsen stor. Trots Jesu varning gjorde mannen inte några försök att dölja att han blivit botad. Det skulle visserligen ha varit omöjligt att hålla det hemligt, men den spetälske omtalade det överallt. I tron att det bara var Jesu anspråkslöshet som var orsaken till att han fått detta förbud, vandrade han omkring och berättade om den store Botarens makt. Han förstod inte att varje sådant underverk gjorde prästerna och de äldste ännu mer uppretade och fasta i sitt beslut att röja Jesus ur vägen. Mannen som hade blivit botad betraktade hälsan som ovärderlig. Han gladde sig över att äga sin mandoms fulla kraft och över att vara återförenad med sin familj och med samhället. Han fann det omöjligt att avhålla sig från att tala om den läkare som hade gjort honom frisk. Men hans sätt att utbasunera händelsen blev ett hinder för Frälsarens verksamhet. Det kom folket att samlas omkring Jesus i sådana mängder att han blev tvungen att tillfälligt avbryta sitt arbete.
Vittgående avsikter
Allt som Jesus gjorde i sin verksamhet hade vittgående av-sikter. De inbegrep inte bara det som kom fram i själva hand-lingen. Sa var också förhallandet i den spetälskes fall. Under det att Jesus hjälpte alla som kom till honom, längtade han efter att ocksa hans välsignelser skulle kunna nå dem som inte kom. Under det att han drog till sig tulloch skatteindrivare, människor som bekände sig till andra religioner och samariter, längtade han efter att hans undervisning också skulle nå präs-terna och lärarna som gick instängda i sina fördomar och tra-ditioner. Han lämnade inte några medel oprövade genom vilka han skulle kunna vinna deras uppmärksamhet. Då han sände den botade spetälske till prästerna, gav han dem ett bevis som avsåg att undanröja deras fördomar.
Fariséerna hade förklarat att Jesu undervisning stod i mot-sättning till den lag som Gud hade gett genom Moses, men de föreskrifter han gav den botade spetälske, att frambära ett tackoffer i överensstämmelse med lagen, omkullkastade denna anklagelse. Detta var ett tillfredsställande bevis för alla som var villiga att låta sig övertygas.
För att röja honom ur vägen
Ledarna i Jerusalem hade sänt ut spioner för att söka finna någonting som skulle ge dem orsak att röja Jesus ur vägen. Han svarade med att ge dem ett tydligt bevis på sin kärlek till människorna, sin aktning för lagen och sin makt att frälsa från synd och död. Därför förklarade han: “De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.” -- Ps. 109:5. Han som på berget hade förklarat “älsken edra ovänner“ (Matt. 5:44), var själv ett föredöme ifråga om denna princip i det att han inte återgäldade “ont med ont, icke smädelse med smädelse”, utan tvärtom välsignade dem. (1 Petr. 3:9.)
Samma präster som hade bannlyst den spetälske, bekräftade nu hans botande. Friskförklarandet, som blev offentligt kun-gjort och registrerat, blev ett gällande bevis till Jesu förmån. Eftersom den botade mannen, i överensstämmelse med prästens egen försäkran om att det inte fanns några spår kvar av sjukdomen hos honom, åter intogs i Israels församling, blev han själv ett levande vittne om sin välgörare. Med glädje frambar han sitt offer och lovprisade Jesu namn. Prästerna var överbevisade om Frälsarens gudomliga makt. De hade fått tillfälle att lära känna sanningen och att dra fördel av den upplysning de fått. Om de förkastade den skulle den gå dem förbi och aldrig mer komma tillbaka. Många förkastade den också, men ändå gavs den inte förgäves. Många påverkades utan att man ändå kunde se någon verkan av den. Under vår Frälsares liv på jorden tycktes hans kärleksverk inte väcka något gensvar hos prästerna, men efter hans himmelsfärd blev en stor del av prästerna “lydiga och trodde”. (Apg. 6:7.)
När Jesus renade den spetälske från hans fruktansvärda sjukdom blev det en bild av det som han gör då han renar människan från synd. Den man som kom till Jesus “var full av spetälska“. Det dödliga giftet hade spritt sig i hela hans kropp. Apostlarna försökte hindra sin Mästare från att röra vid honom. Den som rörde vid en spetälsk blev ju själv oren. Men Jesus blev inte smittad av att lägga sin hand på den sjuke. Hans beröring gav i stället livgivande kraft. Den spetälske blev renad. Så är det också med syndens spetälska. Den är djupt rotad, dödsbringande och omöjlig att befria sig ifrån genom egen kraft. “Hela huvudet är ju krankt, och hela hjärtat är sjukt. Ifrån fotbladet ända upp till huvudet finnes intet helt, blott sårmärken och blånader och friska sår.“ -- Jes. 1:5, 6.
Ett renande inflytande
Men Jesus som kom “i mänskligt kötts gestalt” blev inte smittad. Hans närvaro hade ett renande inflytande på syn-daren. Var och en som faller ner för hans fötter och i tro säger: “Herre, vill du, så kan du göra mig ren”, skall få till svar: “Jag vill, bliv ren.“ -- Matt. 8:2, 3.
I vissa fall av botande gav Jesus inte omedelbart den väl-signelse som man sökte. Men när det gällde spetälska var bönen knappast uttalad, förrän den besvarades. När vi beder om jordiska välsignelser, kanske svaret dröjer eller också ger Gud oss något annat än det som vi begär, men så är det inte när vi ber om rening från synd. Det är hans vilja att befria oss från synden, att göra oss till sina barn och göra det möjligt för oss att leva ett rent liv.
Kristus har “utgivit sig själv för våra synder för att rädda oss fran den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja“. (Gal. 1:4.) “Och detta är den fasta tillförsikt vi hava till honom, att om vi bedja om något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi veta att han hör oss, vadhelst vi bedja om, så veta vi ock att vi redan hava det som vi hava bett honom om.” -- 1 Joh. 5:14, 15. “Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” -- 1 Joh. 1:9.
När Jesus botade den lame i Kapernaum framhöll han just detta. Det var för att bevisa sin makt att förlåta synder som han utförde underverket. Botandet av den lame mannen illustrerar andra dyrbara sanningar. Berättelsen härom är full av hopp och tröst. Genom den bild den ger av de klandrande fariséerna, innehåller den också en varning.
Liksom den spetälske, hade den lame förlorat allt hopp om tillfrisknande. Hans sjukdom var en följd av ett liv i synd. Hans lidande förbittrades av samvetskval. Han hade långt dessförinnan sökt fariséernas och läkarnas hjälp i hopp att få lindring från själsligt lidande och fysiska plågor. Men de fastslog kallt, att han var obotlig och överlämnade honom åt Guds vrede. Fariséerna ansåg sjukdom vara ett bevis på Guds missnöje. De höll sig på avstånd från de sjuka och behövande. Ändå var det ofta just dessa som höll sig själva för heliga, som var större syndare än de lidande som de fördömde.
Längtan efter sinnesfrid
Den lame mannen var helt och hållet hjälplös. Då han inte såg någon möjlighet till hjälp från något håll, hade han sjunkit ned i förtvivlan. Då fick han höra om det förunderliga som Jesus hade gjort. Man berättade för honom om andra syndiga och hjälplösa människor som hade blivit botade, och att till och med spetälska hade blivit renade. Och de vänner som berättade detta för honom, uppmuntrade honom att tro, att också han skulle kunna bli frisk, om han bara blev förd till Jesus. Men hans hopp slocknade, när han tänkte på hur han dragit på sig sin sjukdom. Han fruktade att den renhjärtade Läkaren inte skulle vilja ha honom i sin närhet.
Han längtade inte så mycket efter att bli fysiskt frisk som efter att bli befriad från sina samvetsförebråelser. Om han bara fick komma till Jesus och få förlåtelse för sin synd och frid med Gud, skulle han vara nöjd, antingen han fick leva eller dö. Den dödssjuke mannen ropade inom sig: Om jag bara kunde komma i hans närhet! Det var ingen tid att förlora. Redan visade hans utmärglade kropp tecken till att tyna bort. Han vädjade till sina vänner om att bära honom på en bår till Jesus. Med glädje gjorde de som han ville. Men folkskaran var så tät utanför det hus där Frälsaren var, att det var omöjligt för den sjuke mannen att komma fram till honom eller ens komma så nära, att de kunde höra hans röst.
Jesus undervisade i Petrus’ hem. Som vanligt satt apostlarna tätt intill honom. “Där sutto några fariséer och laglärare -- sådana hade nämligen kommit dit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem.“ De hade kommit dit som spioner för att få något att anklaga Jesus för. Förutom dessa ämbetsmän, trängdes en blandad hop av nitiska, respektfulla, nyfikna och icke-troende människor. Olika nationer och samhällsklasser var representerade. “Och Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.“ Livecs Ande hade utgjutits över de församlade, men fariséerna och de lagkloka kunde inte känna dess närvaro. De var inte medvetna om att någonting saknades i deras eget liv. Botande var därför ingenting för dem. “Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.” -- Luk. 1:53.
Desperat åtgärd
Gang pa gång försökte bärarna tränga sig fram genom mängden med den lame, men förgäves. Den sjuke mannen såg sig omkring under allt starkare ångest. När den efterlängtade hjälpen var sa nära, kunde han inte uppge hoppet. På hans begäran bar hans vänner honom upp på taket, som de bröt upp. Sedan sänkte de honom ned och lade honom vid Jesu fötter. Jesus avbröt sin undervisning. Frälsaren såg ned i det sorgsna ansiktet. Han såg de bedjande ögonen riktade mot sig. Han förstod allt. Det var han själv som dragit denna tvivlande och modlösa människa till sig. Ännu medan den sjuke låg i sitt hem hade Frälsaren väckt hans samvete. När han ångrade sin synd och trodde på Jesu makt att göra honom frisk, hade Frälsarens livgivande nåd fyllt hans sinne. Jesus hade sett den första gnistan av tro växa till förvissning om, att han var syndarens enda hjälp. Han hade sett denna tro växa sig starkare vid varje nytt försök att komma i hans närhet.
Med ord som ljöd som musik för den sjuke, sade Frälsaren: “Min vän, dina synder äro dig förlåtna.”
Ångestens börda försvann. Förlåtelsens frid fyllde honom, och hans ansikte lyste. Hans fysiska smärtor hade upphört. Hela hans varelse var förvandlad. Den hjälplöse lame var botad. Den skuldtyngde syndaren hade fått förlåtelse!
Med rättfram tro tog han emot Jesu ord om det nya livets gåva. Han frågade inte mera utan låg där i glädjefull tystnad, alltför lycklig för att säga något. Ett himmelskt ljus återspeglades i hans ansikte. Folket betraktade scenen med vördnadsfull undran. Med spänning hade rabbinerna väntat för att få se, hur Jesus skulle behandla detta fall. De kom ihåg att mannen hade vänt sig till dem för att få hjälp och att de hade avslagit hans begäran, utan att ge honom något hopp eller visa honom någon sympati. De hade inte ens nöjt sig med detta, utan hade också sagt att han drabbats av Guds förbannelse för sina synder. Allt detta kom de tydligt ihåg, när de såg den sjuke mannen framför sig. De lade märke till det intresse varmed alla betraktade scenen. De kände en ökande fruktan för, att de skulle förlora sitt inflytande över folket.
Dessa folkets ledare sade ingenting till varandra, men då de såg på varandra, kunde de hos varandra läsa samma tanke, att någonting måste göras för att hejda denna känslostorm. Jesus hade förklarat att den lames synder hade blivit förlåtna. Fariséerna betraktade dessa ord som hädelse och ansåg nu att de kunde framställa det som ett brott som medförde dödsstraff. De tänkte: “Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?” -- Mark. 2:7.
Jesus såg nu på de skriftlärde på ett sätt som kom dem att rygga tillbaka och sade: “Vad är det I tänken i edra hjärtan? Vilket är lättare, att säga: ’Dina synder äro dig förlåtna’, eller att säga: ’Stå upp och gå?’ Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlata synder, så säger jag dig ... ’Stå upp, tag din säng och ga hem’.” Han som hade blivit buren till Jesus på en bår, reste sig nu upp med en ynglings spänstighet och styrka. Det livgivande blodet strömmade genom hans ådror. Organen i hans kropp kom i funktion. Hälsans friska färg efterträdde den döendes blekhet. “Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade legat på, och gick hem, prisande Gud. Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade, fulla av häpnad: ’Vi hava i dag sett förunderliga ting’.”
Vilken kärlek visade inte Jesus, då han böjde sig ned för att bota de syndbetyngda och bedrövade! Gudomen sörjer över och lindrar sjukdom och lidande hos människor. Vilken förunderlig kraft som på detta sätt verkade till människors bästa! Vem kan då tvivla på frälsningens budskap? Vem kan avvisa en medkännande Återlösares välvilja?
Samma skapande kraft
Det var ingenting mindre än skapande kraft som hade återgett denna döende människa hennes hälsa. Det var samma röst som gav människan liv, då hon skapades av jordens stoft. Och samma kraft som hade gett kroppen liv, hade förvandlat sinnet. Han som vid skapelsen “sade, och det vart“ och som “bjöd, och det stod där” (Ps. 33:9), hade talat liv till den som var andligt död i överträdelser och synder. Kroppens botande var ett bevis på den makt som hade förnyat sinnet. Jesus bjöd den lame mannen att stå upp och gå “för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder”.
Den lame hade i Jesus funnit bot för både kropp och själ. Det andliga botandet hade följts av fysisk hälsa. Betydelsen av detta far inte förbises. Det finns idag tusentals människor som lider av fysiska sjukdomar och som i likhet med den lame längtar efter att få höra orden: “Dina synder äro dig förlåtna.” Syndens börda med dess kraftlöshet och otill-fredsställda begär utgör underlaget för deras sjukdomar. De kan inte finna någon lindring, förrän de kommer till honom som botar själen. Den frid som ingen annan än han kan ge, kommer att ge sinnet styrka och kroppen hälsa.
Jesus kom för att “göra om intet djävulens gärningar“. (1 Joh. 3:8.) “I det var liv”, (Joh. 1:4), och han säger: “Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog.“ -- Joh. 10:10. Han är “en levandegörande ande”. (1 Kor. 15:45.) Han har alltjämt samma livgivande kraft som då han på jorden botade de sjuka och sade till människorna, att deras synder hade blivet förlåtna. “Han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister.“ -- Ps. 103:3.
Den effekt som botandet av den lame hade på folket var, som om himmelen hade öppnats och den himmelska världens härlighet hade blivit uppenbarad. Då den botade mannen gick genom folkskaran och lovade Gud för varje steg han tog och bar sin börda så lätt som en fjäder, vek folket åt sidan för att ge honom plats. De stirrade på honom med skräckfylld vördnad, i det att de stilla viskade till varandra: “Vi hava i dag sett förunderliga ting.”
Mållösa och förkrossade
Fariséerna stod mållösa och förkrossade över sitt nederlag. De förstod att detta inte var något lämpligt tillfälle att med sin avundsjuka påverka folket. Det säregna som hänt med denne man, som de överlämnat åt Guds vrede, hade gjort ett så djupt intryck på folket, att de skriftlärde för ögonblicket fullständigt hade ställts åt sidan. Fariséerna såg att Jesus hade en makt som de tillskrivit Gud. Ändå stod den stilla värdigheten i hans sätt i stark kontrast till deras eget överlägsna uppträdande. De var förvirrade och generade. De insåg ett högre väsens närvaro, men ville inte erkänna det. Ju starkare bevisen var för att Jesus hade makt på jorden att förlåta synder, dess bestämdare förskansade de sig bakom sin otro. Från Petrus’ hem, där den lame blivit botad, gick de bort för att tänka ut nya sätt genom vilka de skulle kunna röja Guds Son ur vägen.
Elakartade och djupt rotade sjukdomar hade botats genom Jesu makt, men själens sjukdomar fick ett fastare grepp om dessa, som vägrade att se verkligheten i ögonen. Spetälska och förlamning var inte så fruktansvärda som fanatism och otro.
Det blev stor glädje i den lame mannens hem, när han åter-vände frisk och med lätthet bar den bår, på vilken han för endast några timmar sedan sakta burits bort från hemmet. Familjens medlemmar samlades omkring honom och grät av glädje. De kunde knappast tro sina ögon. Han stod nu framför dem i sin fulla kraft. Dessa armar som de sett livlösa, reagerade snabbt efter mannens vilja. Musklerna som varit slappa och blytunga, var nu spänstiga och starka. Han gick ledigt och obehindrat. Glädje och hopp var skrivet i varje linje i hans ansikte. Ett uttryck av renhet och frid hade ersatt syndens och lidandets märken. Glada tacksägelser uppsteg från detta hem. Gud förhärligades genom Sonen, som hade gett den hopplöse nytt hopp och den kraftlöse ny styrka. Denne man och hans familj var redo att ge sina liv åt Jesus. Inga tvivel skymde deras tro, ingen otro störde deras tillgivenhet till honom, som fört ljuset till deras av sjukdom och synd fördystrade hem.