Vilodagen blev helgad i skapelsen. Den instiftades för människans skull och den leder sitt ursprung från den tid, då “morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop“. (Job 38:7.) Frid urbredde sig över hela jorden, eftersom den då hade full gemenskap med himmelen. “Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” -- 1 Mos. 1:31. Och han vilade i glädjen över sitt fullbordade verk.
Eftersom Gud hade vilat på den sjunde dagen, välsignade han den dagen och helgade den. (1 Mos. 2:3.) Han avskilde den till heligt bruk. Han gav den till Adam såsom vilodag. Den var ett minne av skapelsen och därigenom ett tecken på Guds kärlek och makt. Bibeln säger: “Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse.“ -- Ps. 111:4. “Hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk.” -- Rom. 1:20.
Allting har blivit skapat genom Guds Son. “I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. ... Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.” -- Joh. 1: 1--3. Och eftersom vilodagen är ett minne av skapelsen, är den också ett tecken på Kristi makt och kärlek.
Vilodagen drar våra tankar till naturen och för oss in i gemenskap med Skaparen. I fåglarnas sång, i trädens sus och i havets musik hör vi fortfarande hans röst som talade till Adam i paradiset. Och när vi ser hans makt uppenbarad i naturen finner vi tröst, eftersom de ord genom vilket allt är skapat, också talar liv till oss. “Den Gud, som sade: ’Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken.” -- 2 Kor. 4:6.
Det var denna tanke som inspirerade psalmisten till sången: “Du gläder mig, Herre, med dina gärningar; jag vill jubla över dina händers verk. Huru stora äro icke dina verk, o Herre! Ja, övermåttan djupa äro dina tankar.” -- Ps. 92:5, 6.
Så stor hans makt
Den helige Ande förkunnar också genom profeten Jesaja: “Vid vem viljen I då likna Gud, och vad finnes honom likt att ställa vid hans sida? . . . Haven I då intet förstånd? Hören I då intet? Blev detta icke förkunnat för eder från begynnelsen? Haven I icke förstått vad jordens grundvalar säga? Han är den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor; han är den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den som ett tält att bo inunder. . . Vid vem viljen I då likna mig, så att jag skulle vara såsom han? säger den Helige. Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta? Det har han som för härskaran däruppe fram i räknade hopar; han nämner dem alla vid namn. Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att icke en enda utebliver. Huru kan du då säga sådant, du Jakob, och tala så, du Israel: ’Min väg är fördold för Herren, och min rätt är försvunnen för min Gud’? Vet du då icke, har du ej hört det, att Herren är en evig Gud, han som har skapat jordens ändar? Han bliver ej trött och uppgives icke. .. Han giver den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka.” -- Jes. 40:18--29. “Frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.” -- Jes. 41:10. “Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar; ty jag är Gud och el jest ingen.“ -- Jes. 45:22. Detta är det budskap som finns skrivet i naturen. Vilodagens avsikt är att bevara detta i vårt minne. När Herren bad Israel helighålla hans sabbater, sade han: “Må de vara ett tecken mellan mig och eder, för att man må veta, att jag är Herren, eder Gud.“ Hes. 20:20..
Sabbaten upptogs i lagen på Sinai, men det var inte först då som den helgades till vilodag. Israels barn kände till den före Sinai. Redan på vägen dit helighöll de sabbaten. När någon vanhelgade den, förebrådde Herren dem i det att han sade: “Huru länge viljen I vara motsträviga och icke hålla mina bud och stadgar?“ -- 2 Mos. 16:28.
Det oföränderliga tecknet
Sabbaten gavs inte enbart till Israel utan till hela världen. Den var känd för de första människorna i Eden. Liksom de andra buden i de tio budens lag är sabbatsbudet oföränderligt bindande. Om denna lag, av vilket det fjärde budet utgör en del, säger Jesus: “Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås.” -- Matt. 5:18. Så länge himmel och jord består skall sabbaten alltjämt fortsätta att vara ett tecken på Skaparens makt. Och när paradiset åter skall upprättas på vår jord, skall den av Gud helgade vilodagen äras av alla under solen. “Sabbatsdag efter sabbatsdag“ skall den förhärligade nya jordens invånare komma och “tillbedja inför mig, säger Herren”. (Jes. 66:23.)
Ingen annan förordning som judarna blev ålagda att helighålla, skilde dem så helt och hållet från de omgivande folken som sabbaten. Det var också Guds avsikt att dess helighållande skulle utmärka dem som tillbad honom. Den skulle vara ett tecken pa att de tog avstånd från allt avguderi och en bekräftelse pa deras samband med den sanne Guden. Men för att helighalla sabbaten maste människan själv vara helgad. Genom tron maste hon bli delaktig av Kristi rättfärdighet. När uppmaningen gavs till Israel: “Tänk på sabbatsdagen sa att du helgar den”, sade Gud också: “I skolen vara mig ett heligt folk.” -- 2 Mos. 20:8; 22:31. Endast på det sättet kunde sabbaten känneteckna Israel som Guds tillbedjare.
Påminnelse om Faderns egenskaper
Men när judarna skilde sig från Gud och inte ville ta emot Kristi rättfärdighet genom tron, förlorade sabbaten sin betydelse för dem. Satan sökte upphöja sig själv och dra människorna bort från Kristus. Han sökte också förändra vilodagen, därför att den var ett tecken på Kristi makt. Judarnas ledare förverkligade Satans avsikter genom att belasta Guds sabbatsdag med betungande förordningar. På Jesu tid hade sabbatsfirandet blivit så förvänt, att det bara återspeglade själviska och godtyckliga människors karaktär i stället för att vara en påminnelse om den kärleksfulle himmelske Faderns egenskaper. De skriftlärde framställde faktiskt Gud som om han hade gett lagar som det var omöjligt för människor att lyda. De förledde folket till att uppfatta Gud som en tyrann och att anse att sabbatens helighållande, enligt hans krav, gjorde människorna grymma och hårdhjärtade. Det var Jesu uppgift att undanröja dessa missuppfattningar. Även om de skriftlärde vaktade på honom med obönhörlig fiendskap, sökte han inte ens skenbart ge vika för deras fordringar, utan gick sin väg rakt fram och firade sabbaten i överensstämmelse med Guds lag.
En sabbat gick Jesus och hans apostlar genom ett moget sädesfält, när de återvände från den plats där de tillbedit. Eftersom Jesus hade fortsatt med sitt arbete till sent på eftermiddagen, blev apostlarna hungriga. Medan de gick genom fältet började de rycka av ax och gnugga dessa mellan händerna och äta. En vanlig dag skulle detta inte ha väckt något uppseende, eftersom man hade rätt att ta vad man behövde för att stilla sin hunger, när man gick genom ett sädesfält, en fruktträdgård eller en vingård. (Se 5 Mos. 23:24, 25.) Men att göra detta på en sabbat ansågs vara en vanhelgande hand-ling. Att rycka av axen betraktades då som ett slags skördearbete. Men inte nog därmed, att gnugga dem i händerna betraktades som ett slags tröskning. Alltså var apostlarnas handling enligt de skriftlärdes uppfattning ett dubbelt brott.
Genast var spionerna framme och klagade pa Jesus: “Se, dina lärjungar göra, vad som icke är lovligt att göra pa en sabbat.“
När Jesus vid Betesda blev anklagad för sabbatsbrott för-svarade han sig genom att åberopa sitt förhallande till Gud som hans Son. Han förklarade da att han arbetade i samförstånd med sin Fader. När hans medarbetare nu blev anklagade, hänvisade han spionerna till händelser ur Gamla testamentet, till handlingar som utförts på sabbaten av sådana som stod i Guds tjänst.
De judiska lärarna var stolta över sin kunskap i skrifterna. I Frälsarens svar till dem fanns en underförstådd tillrättavisning för deras okunnighet i de heliga skrifterna.
“Haven I icke läst“, sade han, “om det som David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo hungriga: huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt... fastän det ju icke är lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant bröd?” “Därefter sade han till dem: ’Sabbaten blev gjord för människans skull och icke människan för sabbatens skull’.” “Eller haven I icke läst i lagen, att prästerna på sabbaten bryta sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld? Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen.” “Ty Människosonen är herre över sabbaten.” -- Luk. 6:3, 4; Mark. 2:27, 28; Matt. 12:5, 6, 8.
Om det var rätt av David att stilla sin hunger genom att äta av det bröd som var avskilt för heligt bruk, då kunde också apostlarna stilla sin hunger genom att plocka ax under sabbatens heliga timmar. För övrigt utförde prästerna i templet mera arbete på sabbaten än på övriga veckodagar. Arbete i samma utsträckning på det världsliga området skulle ha varit sabbatsbrott, men prästernas arbete var en del av Guds uppdrag. De utförde de ceremonier som pekade framåt mot Kristi aterlösande makt. Deras arbete stod i överensstämmelse med sabbatens anda. Men nu hade Kristus själv kommit. Apostlarna arbetade för Gud, då de samarbetade med Jesus och det som var nödvändigt att utföra i detta arbete, hade de rättighet att göra på sabbaten.
Jesus ville lära sina efterföljare, såväl som sina fiender, att arbetet för Gud gar före allt annat. Avsikten med det som Gud gör här i världen är människans återlösning. Allt det som är nödvändigt att göra på sabbaten för att befrämja detta, står därför i överensstämmelse med sabbatsbudets anda. Sedan gav Jesus eftertryck och auktoritet åt sitt argument genom att förklara, att han var Herre också över sabbaten. Han står över alla frågor och över all lag. Den evige domaren frikände apostlarna från all skuld och åberopade just de lagar som de var anklagade för att ha brutit.
Om de hade förstått
Jesus nöjde sig emellertid inte med att endast tillrättavisa sina fiender. Han förklarade att de i sin blindhet missuppfattat sabbatens avsikt. Han sade: “Haden I förstått, vad det är: ’Jag har behag till barmhärtighet och icke till offer’, så skullen I icke hava dömt dem skyldiga, som äro utan skuld.“ -- Matt. 12:7. Deras hårda riter kunde inte ersätta bristen på omutlig redlighet och innerlig kärlek, vilket alltid kommer att känneteckna Guds sanna tillbedjare.
Åter betonade Jesus sanningen om att offren i sig själva inte hade något värde. De var ett medel, inte ett mål. Deras uppgift var att föra människorna till Frälsaren och på så sätt återupprätta deras gemenskap med Gud. Det är kärlekens tjänst han uppskattar. Saknas den är ceremonierna en förolämpning mot honom. Så är också förhållandet med sabbaten. Dess uppgift är att föra människorna i gemenskap med Gud. Men när sinnet blev upptaget med tröttsamma ceremonier omintetgjordes sabbatens avsikter. Enbart ett yttre iakttagande var ett hån.
En annan sabbat gick Jesus in i en synagoga. Han såg där en man med en förvissnad hand. Fariséerna “vaktade på honom“, ivriga att se vad han skulle göra. Jesus visste mycket väl att om han botade på sabbaten, skulle han bli betraktad som lagöverträdare. Men han tvekade inte att bryta ned denna mur av traditionella restriktioner som omgärdade sabbatsbudet. Jesus kallade fram den sjuke mannen och frågade sedan: “Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra, vad gott är, eller att göra, vad ont är, att rädda någons liv eller att döda?” Det betraktades som en grundsats bland judarna att försummelse att göra det goda, om tillfälle gavs, var detsamma som att göra det onda, och att försumma att rädda liv var detsamma som att döda. Här mötte alltsa Jesus dem pa deras egen mark. “Men de tego. Då sag han sig omkring pa dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: ’Räck ut din hand!’ Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen.” -- Mark. 3:4, 5.
På deras fråga: “Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?“, svarade Jesus: “Om någon bland eder har ett far och detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och drager upp det? Huru mydket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.” -- Matt. 12: 10--12.
Spionerna vågade inte svara Jesus i folkets närvaro, ty de skulle ha invecklat sig i svårigheter. De visste att han talade sanning. Hellre än att bryta mot sina traditioner var de färdiga att utlämna en människa till lidande, medan de kunde försöka rädda ett djur som råkat i fara, för att ägaren inte skulle lida någon förlust. Därigenom visade man större omsorg om ett oskäligt djur än om en människa som skapats till Guds avbild. Detta ger en bild av hur de falska religionssystemen fungerar. De har sitt upphov i människans önskan att höja sig över Gud, men följden blir att hon sjunker under djurens nivå. Varje religion som bekämpar Guds överhöghet, berövar människan den härlighet som gavs henne vid skapelsen och som skall återges henne i Kristus. Varje falskt religionssystem påverkar sina anhängare att visa likgiltighet för de mänskliga behoven och rättigheterna, liksom för det mänskliga lidandet. Evangelium sätter människans värde högt, eftersom mänskligheten är köpt med Kristi blod. Evangelium lär oss också att visa hänsyn för människans behov och medkänsla med hennes lidande.
När Jesus vände sig till fariséerna med frågan, om det enligt lagen var lovligt att göra gott eller att göra ont på sabbaten, att rädda liv eller att döda, ställde han dem ansikte mot ansikte med deras eget onda uppsåt. De jagade honom med bittert hat, därför att han räddade liv och ville skänka människorna lycka. Vilket var bättre: att döda på sabbaten, som de lade planer för att göra, eller att hjälpa människor som var hemsökta av sjukdom och nöd, såsom han gjorde? Var det mera rättfärdigt att hysa mordbegär på Herrens heliga dag än en allomfattande människokärlek, som tog sig uttryck i barmhärtiga gärningar?
Den osjälviska kärlekens dag
Genom att bota mannen med den förvissnade handen fördömde Jesus judarnas sedvänjor och lät sabbatsbudet stå som Gud gett det. “Det är lovligt att på sabbaten göra vad gott är“, hade han förklarat. Genom att sopa undan judarnas orimliga förbud ärade Jesus sabbaten, medan hans åklagare vanärade den av Gud helgade dagen.
De som menar att Jesus avskaffat lagen, säger att han bröt sabbaten och att han försvarade sina medarbetare, när de också gjorde det. De intar därmed i själva verket samma ståndpunkt som de kritiserande judarna. De motsäger därigenom Jesu uttalande om sig själv då han sade: “Jag har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek.” -- Joh. 15:10. Varken Frälsaren eller hans efterföljare överträdde sabbatsbudet. Jesus var en levande representant för lagen. Ingen kränkning av dess föreskrifter kunde upptäckas i hans liv. I det han såg sig omkring på en nation av vittnen, som sökte tillfälle att få något att döma honom för, kunde han, utan att bli motsagd, fråga: “Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd?” -- Joh. 8:46.
Jesus hade inte kommit för att åsidosätta det som patriarker och profeter hade sagt, eftersom han själv hade talat genom dessa, som ju var hans representanter. Alla Guds ords sanningar kom från honom. Men dessa dyrbara juveler hade blivit insatta i falska infattningar. Deras dyrbara ljus hade endast använts för att vilseleda. Gud ville flytta sanningens juveler ur dessa villfarelsernas falska infattningar och sätta dem tillbaka i sanningens infattning. Detta kunde bara utföras av en gudomlig hand. Genom att anknyta sanningen till lögnen hade den fått tjäna dens avsikter som är Guds och människors fiende. Kristus hade kommit för att återge sanningen dess rätta plats, där den kunde förhärliga Gud och föra mänskligheten till frälsning.
För människans skull
“Sabbaten blev gjord för människans skull, och icke män-niskan för sabbatens skull“, sade Jesus. De förordningar som Gud hade gett är till mänsklighetens bästa. “Allt sker nämligen för eder skull.“ -- 2 Kor. 4:15. “Det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen, det må vara liv eller död, vad som nu är eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till. Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.” -- 1 Kor. 3:22, 23. De tio budens lag, av vilka sabbatsbudet utgör en del, gavs av Gud som en välsignelse till hans folk. “Herren bjöd oss“, säger Moses, “att göra efter alla dessa stadgar och att frukta Herren, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl, i det att han behölle oss vid liv.“ -- 5 Mos. 6:24. Och genom psalmisten gavs detta budskap till Israel: “Tjänen Herren med glädje, kommen inför hans ansikte med fröjderop. Förnimmen, att Herren är Gud. Han har gjort oss, och icke vi själva, till sitt folk och till får i sin hjord. Gån in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov.“ -- Ps. 100:2--4. “Alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den,... dem skall jag låta komma till mitt heliga berg och giva dem glädje i mitt bönehus.“ -- Jes. 56:6, 7.
“Så är då Människosonen herre också över sabbaten.” Dessa ord är fulla av undervisning och tröst. Eftersom sabbaten är gjord för människans skull, är den Herrens dag. Den tillhör Kristus. Ty genom honom “har allt blivit till“, och utan honom har “intet blivit till som är till“. Eftersom Kristus har gjort allt, har han också gjort sabbaten. Av honom avskildes den för att vara ett minnesmärke över skapelseveiket. Den hänvisar till honom som är både Skaparen och den som helgar. Den säger oss att den som har skapat allt i himmelen och på jorden och genom vilket allt sammanhålls, är ledaren för församlingen. Genom honom är vi försonade med Gud. När han talade om Israel sade han: “Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan mig och dem, för att man skulle veta, att jag är Herren, som helgar dem.“ -- Hes. 20:12.
Sabbaten är alltsa ett tecken på Kristi makt att helga oss. Och den har getts till alla som Kristus helgar. Som ett tecken på hans helgande kraft har sabbaten gett-s åt alla som genom Kristus blir en del av Guds Israel.
Och Herren säger: “Om du är varsam med din fot på sab-baten, så att du icke på min heliga dag utför dina sysslor; om du kallar sabbaten din lust och Herrens helgdag en äredag ... då skall du finna din lust i Herren.” -- Jes. 58:13, 14. För alla dem som tar emot sabbaten som ett tecken på Kristi skapande och återlösande makt, blir den en lust. De ser Kristus i sabbaten och de fröjdar sig i honom. Sabbaten hänvisar dem till skapelseverket såsom ett bevis på hans makt att återlösa. Samtidigt som den påminner oss om det förlorade paradiset, talar den om den frid som Jesus återvunnit åt oss. Och allt i naturen återger hans inbjudan: “Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro.” -- Matt. 11:28.