Apostlarna var medlemmar av Jesu familj och de hade följt honom när han vandrade till fots genom Galileen. De hade delat arbete och svårigheter med honom. De hade vandrat med Guds Son. De hade lyssnat till hans tal. Genom hans dagliga undervisning hade de lärt sig hur de skulle arbeta för att höja mänskligheten. När Jesus arbetade för de stora männi-skoskarorna som samlades omkring honom, betjänade de ho-nom, ivriga att utföra det han bad dem om och att underlätta hans arbete. De hjälpte honom att ordna folkskarorna, förde de hjälpbehövande till honom och sökte göra det bekvämt för alla. De lade märke till de intresserade åhörarna, förklarade skrifterna för dem och arbetade på olika sätt för deras andliga välfärd. De meddelade människorna vad de hade lärt av Jesus och samlade rika erfarenheter varje dag. Men de behövde också lära sig att arbeta på egen hand. De behövde ännu mycket undervisning, hängiven kärlek och oföränderligt tålamod. Medan Jesus ännu var personligen hos dem och kunde påpeka deras misstag och råda och förmana dem, sände han ut dem som sina representanter.
Under den tid de hade varit tillsammans med Frälsaren hade apostlarna ofta blivit bekymrade på grund av prästernas och fariséernas undervisning, men de kom alltid med sina bekymmer till Jesus. Han hade framställt för dem skrifternas sanningar i motsats till traditionen. På så sätt hade han stärkt deras tro på Guds ord och till stor del frigjort dem från deras fruktan för de skriftlärde och deras bundenhet till traditionerna. I apostlarnas utbildning var Frälsarens exempel och liv långt mera effektivt än doktrinär undervisning. Då de var skilda från honom kom de ihåg hans blick, hans tonfall och hans ord. Ofta återgav de hans ord då de kom i strid med evangelii fiender. Och när de såg ordens effekt på folket blev de mycket glada.
Jesus kallade till sig de tolv och sade till dem att de skulle gå ut två och två i städerna och byarna. Ingen sändes ut ensam, utan broder ledsagades av broder, vän av vän. På så sätt kunde de uppmuntra varandra och bedja tillsammans, och den enes styrka kunde avhjälpa den andres svaghet. På samma sätt sände han senare ut sjuttio medarbetare. Det var Frälsarens avsikt att evangelii budbärare skulle följas åt på detta sätt. I vår tid skulle evangelii verk bli långt mera framgångsrikt, om detta exempel följdes mera noggrant.
Apostlarnas budskap var detsamma som Johannes döparens och Jesu budskap: “Himmelriket är nära.” De skulle inte in-veckla sig i några diskussioner med människorna om Jesus av Nasaret var Messias eller ej. Men i hans namn skulle de utföra samma arbete och visa samma barmhärtighet. Han sade till dem: “Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.”
Under sin jordiska verksamhet använde Jesus mera tid till att bota sjuka än åt att undervisa. Hans underverk vittnade om sanningen av hans ord att han inte hade kommit för att fördärva utan för att frälsa människor. Hans rätt gick framför honom och Herrens härlighet följde hans spår. Vart han kom gick ryktet om hans barmhärtighet framför honom. Där han hade varit, gladde sig de som hade varit föremål för hans medkänsla, över sin hälsa och prövade sina nyförvärvade krafter. Skaror samlades omkring dem för att höra dem berätta om det som Jesus hade gjort. Hans röst var det första ljud som många någonsin hade hört. Hans namn var det första ord de någon gång hade sagt och hans ansikte det första de någonsin hade sett. Hur skulle de då inte älska Jesus och tacka honom! När han gick genom städerna och byarna var han lik en levande ström, som spred liv och glädje omkring sig vart han kom.
De som följer Kristus skall arbeta på samma sätt som han gjorde. De skall mätta de hungriga, klä de nakna och trösta de lidande och plågade. De skall stå till tjänst för de förtvivlade, tända nytt hopp hos dem som är utan hopp. Och även på oss skall löftet uppfyllas: “Din rätt skall då gå framför dig och Herrens härlighet skall följa dina spar.” -- Jes. 58:8. Kristi kärlek, uppenbarad i osjälvisk tjänst, skall bidra mer till att omvända brottslingen än svärdet eller domstolen. Dessa är väl nödvändiga för att sätta skräck i lagbrytaren, men en varm, kärleksfull kristen kan göra mer än detta. Det händer ofta att människor blir förhärdade genom tillrättavisning, men Kristi kärlek gör dem tillgängliga. Kristi medarbetare kan inte bara lindra fysiskt lidande utan de kan leda av synd plågade människor till den store Läkaren som kan rena dem från syndens spetälska. Genom sina tjänare har Gud avsett att de sjuka, de olyckliga och de som är besatta av onda andar, skall få höra hans röst. Genom sina mänskliga redskap vill han vara en sådan hjälpare som världen aldrig tidigare lärt känna.
Lärare som utvalts av Gud
Apostlarna skulle under sin första missionsresa gå endast till “de förlorade fåren av Israels hus”. Om de hade predikat evangelium för de kringboende folken eller samariterna skulle de ha förlorat sitt inflytande över judarna. Genom att väcka fariséernas fördomar skulle de ha invecklats i en strid, som skulle ha gjort dem missmodiga redan vid början av deras ar-bete. Även apostlarna hade svårt att förstå att evangelium skulle förkunnas för alla folk. Innan de kunde förstå detta var de inte färdiga att börja arbeta bland de avgudadyrkande folken. Om judarna tog emot evangelium, var det Guds avsikt att göra dem till sina budbärare bland de andra folken. Därför skulle judarna vara de första som fick höra budskapet.
Överallt inom Kristi verksamhetsfält vaknade människor till insikt om sitt andliga läge och de kände hunger och törst efter evangelium. Tiden var nu inne att tala med dessa längtande människor om hans kärlek. Till alla dessa skulle apostlarna ga som hans representanter. De som trodde skulle i dem se lärare som utvalts av Gud. När Frälsaren sedan skulle tas ifrån dem, skulle de inte komma att lämnas utan lärare.
Under denna första resa skulle apostlarna bara gå dit där Jesus redan varit förut och vunnit vänner. Deras utrustning för resan skulle vara av enklaste slag. Ingenting skulle få dra deras tankar från den stora uppgiften eller på något sätt väcka opposition och stänga dörren för framtida arbete. De skulle inte klä sig i sina religiösa lärares dräkter eller använda kläder som skilde dem från det enkla folket. De skulle inte gå in i synagogorna eller samla folket till offentliga sammankomster. Deras arbete skulle bestå i personligt arbete från hem till hem. Inte heller skulle de slösa bort tiden med onödiga hälsningar eller gå ur hus i hus för att umgås sällskapligt med människorna. Men på varje plats skulle de ta emot gästfrihet av dem som var värdiga, av dem som tog emot dem lika hjärtligt som om det varit Jesus själv. De skulle gå in i husen med denna vackra hälsning: “Frid vare över detta hus.“ -- Luk. 10:5. Ett sådant hem skulle bli välsignat av deras böner och deras lovsånger och de skulle läsa de heliga skrifterna i familjekretsen.
Apostlarna skulle vara sanningens härolder för att bereda vägen för sin Mästare. De budskap de skulle framföra var det eviga livets Ord. Människornas öde berodde på om de tog emot eller förkastade det. För att betona dess högtidliga allvar sade Jesus till sina medarbetare: “Om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden stoftet av edra fötter. Sannerligen säger jag eder: för Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.”
Nu tränger Frälsarens blick in i framtiden. Han ser ut över det mer vidsträckta fält där apostlarna skall bli hans vittnen efter hans död. Hans profetiska blick omspänner hans tjänares upplevelser genom alla tidsåldrar till dess att han kommer för andra gången. Han visar sina efterföljare de konflikter som de måste möta, han avslöjar kampens karaktär och planläggning. Han avslöjar för dem de faror som de kommer att bli utsatta för och den självförnekelse som kommer att krävas av dem. Han vill att de skall bedöma kostnaderna, så att fienden inte skall komma oväntat över dem. Deras strid kommer inte att bli en kamp mot kött och blod utan “mot furstar och väldigheter och världshärskare som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna”. (Ef. 6:12.) De skulle få kämpa mot övernaturliga makter men de blir försäkrade-om att de skall få övernaturlig hjälp. Alla himmelens intelligenta väsen är med i dessa försvarsstyrkor. Och det är mer än änglar med i leden. Den helige Ande som representerar hövdingen över Herrens här kommer ned för att leda drabbningen. Våra svagheter kan vara många, våra synder och misstag svåra, men Guds nåd är till för alla som söker den med ångerfullt sinne. Allmaktens styrka sätts in till hjälp för dem som överlämnar sig åt Gud.
“Se”, sade Jesus, “jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.“ Jesus höll själv inte tillbaka ett enda sanningens ord, men han talade alltid kärleksfullt. Han visade den största taktfullhet och en omtänksam, vänlig uppmärksamhet då han umgicks med folket. Han var aldrig brutal, talade aldrig något strängt ord utan att det var nödvändigt, gjorde aldrig någon känslig människa ledsen utan orsak. Han fördömde inte mänsklig svaghet. Utan fruktan brännmärkte han hyckleri, otro och orättfärdighet, men det var tårar i hans ögon när han uttalade sina skarpa tillrättavisningar. Han grät över Jerusalem, den stad som han älskade och som vägrade att ta emot honom, som var vägen, sanningen och livet. De förkastade honom, Frälsaren, men han betraktade dem med en medkänsla och sorg så djup att det orsakade honom själsligt lidande. Varje människa är dyrbar i hans ögon. Samtidigt som han alltid förde sig med gudomlig värdighet, böjde han sig med den innerligaste aktning inför varje medlem av Guds familj. I alla såg han människor som det var hans uppgift att frälsa
Kristi tjänare skall inte handla efter det naturliga sinnets ingivelser. De bör stå i nära gemenskap med Gud så att de inte låter det egna jaget göra sig gällande. De kommer eljest lätt att förhasta sig och i en ström av ord säga olämpliga saker. Deras ord bör vara lika daggen eller de stilla regnskurar som uppfriskar vissnade plantor. Satan vill att de skall förhasta sig, ty det är hans taktik. Det är draken som vredgas. Det är Satans anda som avslöjar sig i vredesutbrott och anklagelser. Guds tjänare skall representera sin Gud. Han vill att de endast skall handla med himmelens valuta, den sanning som bär hans bild och påskrift. Det är genom Kristi makt de skall övervinna det onda. Kristi härlighet är deras styrka. De bör ha sina blickar riktade på hans kärlek och medkänsla. Då kan de framställa evangelium med gudomlig takt och finkäns-lighet. Att alltid bibehålla ett lugnt och vänligt uppträdande kommer att tala mer för sanningen än något som helst argu-ment, hur kraftigt det än må vara.
De som råkar i strid med den gudomliga sanningens fiender måste möta inte bara människor utan också Satan och hans styrkor. De bör minnas Frälsarens ord: “Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.“ -- Luk. 10:3. Då skall de vila i Guds kärlek och bibehålla sitt sinneslugn även vid personliga förolämpningar. Herren skall då klä dem i sin gudomliga vapenrustning. Den helige Ande skall utöva sitt inflytande över dem, så att deras röster inte påminner om vargarnas tjut.
Inte obetingat förtroende
När Jesus fortsatte sin undervisning, sade han: “Tagen eder till vara för människorna.“ De skulle inte obetingat lita på dem som inte kände Gud eller låta dem få del av deras beslut, eftersom detta skulle ge Satans sändebud ett företräde. Männi-skors beslut motverkar ofta Guds planer. De som bygger Her-rens tempel, skall bygga i överensstämmelse med den gudomliga förebilden. Vi vanärar Gud och sviker evangelium, när vi som hans tjänare litar på råd, som getts av människor som inte står under den helige Andes ledning. Världslig klokhet är oförstånd inför Gud. De som litar på sådant kommer att fara vilse.
“De skola draga eder inför domstolar .. . och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.“ -- Matt. 10: 17, 18. Förföljelsen kommer att sprida evangelium. Kristi tjänare kommer att föras fram inför världens män, som inte på annat sätt skulle ha fått höra evangelium. Det kristna bud-skapet har blivit missrepresenterat inför dessa män. De har fått falska uppgifter om Jesu efterföljares tro. Det enda tillfället för dem att lära känna dess verkliga innebörd är ofta de vittnesmål som avläggs när Jesu efterföljare star inför dom-stolar för sin tros skull. Under förhör uppmanas de att svara och domarna måste lyssna till deras vittnesmål. Guds nåd skall ges åt hans tjänare, så att de kan möta varje sådan situation. “Ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden. Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som skall tala i eder.” Då Guds Ande upplyser hans tjänares sinnen, kommer evangelii sanning att framställas i sin gudomliga kraft och dess värde uppenbaras. De som förkastar det kristna budskapet kommer att träda fram för att anklaga de kristna och förtrycka dem. Men under förluster och under lidanden ja, till och med intill döden skall Herrens folk visa sin gudomliga förebilds saktmod. Därigenom kommer skillnaden mellan Satans redskap och Kristi representanter att visa sig. Frälsaren kommer att bli upphöjd inför de makthavande och inför folket.
Daglig, uppriktig strävan
Apostlarna blev inte försedda med martyrernas tapperhet och själsstyrka förrän sådana nådegåvor krävdes. Då blev Frälsarens löfte uppfyllt. Då Petrus och Johannes vittnade inför rådsförsamlingen “förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus”. (Apg. 4:13.) Om Stefanus står det att “då nu alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte”. Människorna “förmådde icke stå emot den vishet och den ande som här talade”. (Apg. 6:15, 10.) Och när Paulus skriver om sitt eget förhör inför kejsarens domstol säger han: “Vid mitt första försvar inför rätta kom ingen mig till hjälp, utan alla övergåvo mig . .. Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar finge höra det; och så blev jag räddad ur lejonets gap.“ -- 2 Tim. 4: 16, 17.
Kristi tjänare skulle inte förbereda något väl genomtänkt tal, innan de fördes inför rätta. Deras förberedelser skulle bestå i, att de dag efter dag tillägnade sig Guds ords värdefulla undervisning och att deras tro stärktes genom bön. Då de stod inför sina domare skulle den helige Ande påminna dem om just det de behövde.
En daglig uppriktig strävan att lära känna Gud och den han har sänt, Jesus Kristus, ger själen styrka och kraft. Den kunskap som vi får genom att flitigt studera Bibeln kommer att uppliva minnet i den rätta stunden. Men om någon försummat att stifta bekantskap med Kristi ord och ej upplevt hans nåds kraft i svårigheter, kan han inte vänta att den helige Ande skall påminna honom om Kristi ord. Man måste tjäna Gud med odelad hängivenhet och sedan förtrösta på honom.
Så bitter kan fiendskapen bli mot evangelium att inte ens de intimaste band kommer att ge något skydd. Kristi efterföljare kommer att överlämnas åt döden av sina egna familje-medlemmar. När Jesus uttalat orden: “I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull”, tilläde han, “men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.” -- Mark. 13: 13. Men Jesus bad dem att inte onödigtvis utsätta sig för förföljelse. Han lämnade ofta själv en plats för att vandra till en annan för att undvika dem som ville röja honom ur vägen. När Nasarets invånare förkastade hans budskap och sökte döda honom, gick han därifrån till Kapernaum. Där förvånade sig folket över hans undervisning “ty han talade med makt och myndighet”. (Luk. 4:32.) Hans tjänare skulle inte bli missmodiga på grund av förföljelse utan söka en plats där de fortfarande kunde arbeta för människors frälsning.
Aldrig sinnesfrid genom eftergifter
Tjänaren är inte förmer än sin herre. Himmelens furste blev kallad Beelsebul och hans efterföljare skulle bli förtalade på samma sätt. Men vilka faror det än är fråga om måste de ändå hålla på sina principer. De bör förakta varje form av hemlighetsmakeri. De kan inte stå overksamma till dess att de har fått en försäkran om, att de tryggt kan bekänna evange-lium. De är utsedda till väktare för att varna människor för faran. Det budskap som de tagit emot från Kristus skall fritt och öppet förkunnas för alla. Jesus sade: “Vad jag säger eder i mörkret, det skolen I säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.”
Jesus köpte sig aldrig sinnesfrid genom eftergifter. Han kände en överflödande kärlek till hela mänskligheten, men han visade aldrig någon svaghet inför dess synder. Han var för mycket deras vän för att förhålla sig tyst, när människor följde en linje som skulle dra fördärv över dem. Han hade ju köpt dem med sitt eget blod. Han arbetade för att människorna skulle vara ärliga mot sig själva, ärliga mot sina högsta och eviga intressen. Kristi tjänare har kallats till samma uppgift. När de söker undvika strid bör de se till att de inte förråder det kristna budskapet. De skall alltid “fara efter det som länder till frid”. (Rom. 14:19.) Men verklig frid kan aldrig uppnås genom att man dagtingar med principerna. Och ingen kan vara trogen mot principerna utan att väcka motstånd. En kristenhet som är andlig, kommer att bli bekämpad av olydnadens barn. Men Jesus sade till sina lärjungar: “Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen.” De som är trogna mot Gud behöver inte frukta för människors makt eller för Satans fiendskap. I Kristus är deras eviga liv tryggat. Det enda som de bör frukta, är att de skulle förråda evangelium och därmed den tillit som Gud har hedrat dem med.
Det är Satans verk att fylla människornas sinnen med tvivel. Han kommer dem att betrakta Gud som en sträng domare. Han frestar dem till synd och därefter att om sig själva anse, att de är för syndiga för att komma till sin himmelske Fader eller kunna väcka hans medkänsla. Herren förstår allt detta. Jesus försäkrar sina efterföljare om Guds medkänsla med dem i deras svårigheter och svagheter. Inte en suck hörs, inte en smärta känns, inte en sorg genomtränger oss utan att Fadern lägger märke till det och berörs därav.
Bibeln visar oss Gud i hans helighet och upphöjdhet, inte i ett tillstånd av overksamhet, inte i tystnad och ensamhet, utan omgiven av tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen heliga väsen, som alla väntar på att göra hans vilja. På vägar som vi inte kan förstå är han i aktiv förbindelse med varje del av sitt rike. Men medelpunkten för hans intresse och för hela himmelens intresse är denna avlägsna prick av universum och de människor som han gav sin enfödde Son för att frälsa. Gud böjer sig ned från sin tron för att höra de förtrycktas rop. På varje uppriktig bön svarar han: “Här är jag.“ Han tar sig an de nödlidande och nedtryckta. Han tar del i alla våra svårigheter. I varje frestelse och varje prövning är hans ansiktes ängel nära för att rädda.
Inte ens en sparv faller till jorden utan att Fadern märker det. Satans hat till Gud leder honom till att hata allt som är föremål för Frälsarens omsorg. Han söker vanhelga det som Gud har skapat och det är en glädje för honom att fördärva till och med de oskäliga djuren. Att fåglarna bevaras för att glädja oss med sina sånger, beror uteslutande på Guds beskyddande omsorg. Han glömmer inte ens sparvarna. “Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.“
Om vi bekänner hans namn
Jesus fortsatte: Såsom ni bekänner mitt namn inför män-niskor så skall jag bekänna er inför min Fader och hans änglar. Ni skall bli mina vittnen på jorden, kanaler genom vilka min nåd kan flyta till världens räddning. Och jag skall bli er representant i himmelen. Och Fadern skall inte se er bristfälliga karaktär utan se er klädda i min fullkomlighet. Jag är medlaren genom vilken himmelens välsignelser skall nå er. Var och en som bekänner mig och delar mitt offer för de förlorade, skall bli erkänd som medarvinge till de återlöstas glädje och härlighet.
De som vill bekänna Kristus måste ha Kristus boende i sig. De kan inte ge det som de inte har fått. Hans efterföljare kanske klart redogör för trosläror eller upprepar Kristi ord, men med mindre de äger kristligt saktmod och kärlek, bekänner de honom inte. En anda som skiljer sig från Kristi anda, skulle förneka honom, vilken deras bekännelse än är. Människorna kan förneka Kristus genom förtal, genom lättsinnigt prat, genom osanna och ovänliga ord. De kan förneka honom genom att undandra sig livets bördor, genom att hänge sig åt syndiga nöjen. De kan förneka honom genom att låta sig präglas av omvärlden, genom ohövligt uppträdande, genom kärlek till sina egna åsikter, genom att rättfärdiga sig själva, genom att hysa tvivel, genom att bära onödiga bekymmer och genom att ha sina tankar riktade på mörkret. “Den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.“
Frälsaren bad sina lärjungar att inte vänta sig att världens fiendskap mot evangelium skulle övervinnas eller att motståndet efter en tid skulle upphöra. Han sade: “Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.“ Orsaken till denna strid är inte evangelium utan en följd av det motstånd som uppstår mot det. Av all förföljelse är stridigheter i hemmet svårast att bära. Följden blir alltid att ett kyligt förhållande inträder mellan nära, jordiska vänner. Men Jesus förklarar: “Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig.”
Kristi tjänares kall är en stor ära och ett heligt förtroende-uppdrag. “Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.“ Inte det minsta vänlighetsbevis skall lämnas obelönat. I samma kärleksfulla hågkomst innesluts den svagaste och minsta i Guds familj. “Den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.”
Så slutade Frälsaren sin undervisning. I Kristi namn gick de tolv ut på samma sätt som han hade gjort för att “förkunna glädjens budskap för de fattiga .. . predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren“. (Luk. 4:18, 19.)