Gud hade en gång gett undervisning för att förhindra detta. Berättelsen om Job hade påvisat att lidandet orsakades av Satan och att barmhärtighetens avsikter befrämjas av Guds försyn. Men Israel förstod inte undervisningen. Samma fel som Gud hade tillrättavisat Jobs vänner för, upprepades nu av judarna när de förkastade Jesus.
Jesu apostlar delade judarnas tro om förhållandet mellan synd och lidanden. När Jesus rättade deras misstag förklarade han inte orsaken till mannens lidanden, utan meddelade dem vad resultatet skulle bli. Det skulle föra till att Guds gärningar uppenbarades. “Så länge jag är i världen“, sade han, “är jag världens ljus.” Efter att ha smort den blinde mannens ögon, sände han honom till dammen Siloam för att tvätta sig och när mannen kom tillbaka kunde han se. Därigenom besvarade Jesus apostlarnas fråga på ett praktiskt sätt, såsom han i allmänhet svarade på frågor som ställdes till honom av nyfikenhet. Det var inte apostlarnas sak att diskutera frågan om vem som hade syndat eller inte hade syndat utan att förstå Guds kraft och medkänsla när han botat den blindes ögon. Det är uppenbart att det inte fanns någon läkande kraft i degen av jord eller i dammen dit den blinde mannen sändes för att tvätta sig, utan att kraften fanns hos Jesus.
Fariséerna kunde inte annat än bli förundrade över botandet. Trots detta blev de ännu mer uppfyllda av hat, eftersom undret hade utförts på sabbatsdagen.
Den unge mannens grannar och de som hade känt honom under den tid han varit blind sade: “Är detta icke den man som satt och tiggde?” De såg tvivlande på honom. Eftersom hans ögon hade öppnats och hans utseende därigenom blivit förändrat och upplyst, såg han ut att likna någon annan. Frågan gick från den ene till den andre. Några sade: “Det är han“. Andra sade: “Nej, men han är lik honom.“ Men han som varit föremål för den stora välgärningen avgjorde frågan genom att säga: “Jag är den mannen.” Så berättade han för dem om Jesus och om det sätt på vilket han blivit botad och de frågade: “Var är den mannen? Han svarade: ’Det vet jag icke’.”
Därpå förde de honom fram inför fariséernas råd. Åter blev mannen tillfrågad, hur han hade fått sin syn. “Han lade en deg på mina ögon”, sade han, “och jag fick två mig, och nu kan jag se.” Då sade några av fariséerna: “Den mannen är icke från Gud, eftersom han icke håller sabbaten.” Fariséerna hoppades kunna få det att betyda att Jesus var en syndare och därför inte kunde vara Messias. De visste inte att den som hade botat den blinde mannen var han som hade instiftat sabbaten och som kände alla dess förpliktelser. De föregav sig att vara mycket angelägna om sabbatens helighållande. Ändå planlade de mord just på den dagen. Men många blev starkt påverkade av att höra om detta under. De blev överbevisade om att den som hade öppnat den blindes ögon, var mer än en vanlig människa. Som svar på beskyllningen att Jesus var en syndare, därför att han inte helighöll sabbaten, sade de: “Huru skulle någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?“
Åter vände sig rabbinerna till den blinde mannen: “Vad säger du själv om honom, då det ju var dina ögon han öppnade? Han svarade: ’En profet är han’.” Fariséerna påstod nu att han inte hade varit född blind och fått sin syn botad.
De tillkallade hans föräldrar och frågade dem: “Är detta eder son, den som I sägen vara född blind?”
Det var mannen själv som förklarade att han var född blind och att han hade fått sin syn botad, men fariséerna ville hellre förneka sina egna sinnens vittnesbörd än de ville medge att de tagit fel. Sådan makt har fördomarna. Så kan fariseisk rättfärdighet förvränga.
Fariséerna hade en enda förhoppning i reserv och det var att kunna skrämma mannens föräldrar. Med skenbar uppriktighet frågade de: “Huru kommer det då till, att han nu kan se?” Föräldrarna var rädda, eftersom det blivit sagt att var och en som erkände Jesus som Kristus skulle “utstötas ur synagogan”. De skulle då vara uteslutna ur synagogan under trettio dagar. Under den tiden fick inte något barn omskäras eller någon död sörjas i överträdarens hem. En sådan dom betraktades som en myoket stor olycka. Om den inte förde till ånger, följde strängare straff. Den stora gärning som blivit utförd för deras son hade överbevisat föräldrarna, men ändå svarade de: “Att denne är vår son och att han föddes blind, det veta vi. Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi, vem som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv, han är gammal nog, han må själv tala för sig.“ Därigenom överförde de ansvaret från sig själva till sin son, eftersom de inte vågade bekänna Kristus.
Den förlägenhet fariséerna befann sig i, deras frågor och fördomar, deras misstro mot vad som verkligen hänt började öppna ögonen hos folkskarorna och framför allt hos folk i allmänhet. Jesus hade ofta utfört sina under på öppen gata. Det som han gjorde var alltid av sådant slag att det lindrade lidande. Frågan för många var: Skulle Gud utföra sådana mäktiga underverk genom en bedragare, som fariséerna påstod att Jesus var? Striden höll på att bli allt allvarligare på båda sidor.
Fariséerna insåg att de hjälpte till att offentliggöra det som Jesus utförde. De kunde inte förneka undret. Den blinde mannen var tacksam och glad. Han såg allt det storslagna i naturen, och den skönhet han såg på jorden fyllde honom med glädje. Han talade fritt om sin upplevelse. På nytt sökte fariséerna få honom att tiga i det att de sade: “Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi veta, att denne man är en syndare.“ Med andra ord: Sluta upp med att säga att denne man har gett dig din syn, det är Gud som har gjort det.
Lät sig inte förvirras
Den blinde mannen svarade: “Om han är en syndare, vet jag icke; ett vet jag: att jag som var blind nu kan se.”
Återigen frågade de: “Vad gjorde han med dig? På vad sätt öppnade han dina ögon?” På alla sätt sökte de förvirra honom, för att få honom att tro att han varit utsatt för ett bedrägeri. Satan och hans onda änglar stod på fariséernas sida och förenade sina krafter och sin list med mänskliga argument för att motverka Jesu inflytande. Det hämmade den överbevisning som var på väg att fördjupas i mångas sinnen. Guds änglar var också där för att styrka den man som fått sin syn botad.
Fariseerna förstod inte att de hade med någon annan att göra än den olärde man som blivit född blind. De kände inte honom som de ingett sig i strid med. Gudomligt ljus lyste in i själens gömslen hos den botade mannen. Då dessa hycklare sökte leda honom in i otro, hjälpte Gud honom att genom sina kärnfulla och exakta svar visa att han inte lät sig snärjas. Han svarade: “Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen också I bliva hans lärjungar? Då bannade de honom och sade: ’Du är själv hans lärjunge, vi äro Moses’ lärjungar. Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är, det veta vi icke’.”
Jesus visste vilket eldprov mannen genomgick och han gav honom styrka och hjälpte honom att finna uttryck, så att denne kunde bli ett vittne för honom. Han svarade fariséerna med ord som var en bitande tillrättavisning för de frågande. De utgav sig för att vara skrifternas tolkare, nationens religiösa vägledare. Här fanns emellertid en som utförde under, men de förklarade sig inte känna till källan till hans makt och hans egenart och anspråk. “Ja däri ligger det förunderliga, att I icke veten, varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon. Vi veta ju, att Gud icke hör syndare, men också att om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom. Aldrig förut har man hört, att någon har öppnat ögonen på en som föddes blind. Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.“
Klara, genomtänkta ord
Mannen hade mött sina förhörsdomare på deras eget område. Hans argument var oangripliga. Fariséerna blev förvånade. De hade tigit stilla, som förlamade av hans klart genomtänkta, bestämda ord. De blev tysta under några ögonblick. Så svepte de uppretade prästerna och rabbinerna sina kappor omkring sig, som om de var rädda för att bli smittade av beröringen med honom, de torkade dammet av sina fötter och slungade ut hotfulla ord om honom: “Du är hel och hållen född i synd, och du vill undervisa oss! Och så drevo de ut honom.”
Jesus fick höra vad de hade gjort. Då han snart därefter träffade honom frågade han: “Tror du på Människosonen?”
För första gången betraktade den blinde mannen sin hjälpares ansikte. I rådsförsamlingen hade han sett sina föräldrar besvärade och förlägna, han hade sett på rabbinernas vredgade ansikten. Nu vilade hans blick på Jesu älskliga, fridfulla ansikte. Med stor möda hade han redan erkänt honom som en representant för gudomlig makt, nu fick han en högre uppenbarelse.
På Frälsarens fråga: “Tror du på Människosonen?“ svarade den blinde mannen med att fråga: “Herre, vem är han då? Säg mig det, så att jag kan tro på honom.“ Jesus sade: “Du har sett honom; det är han som talar med dig.“ Mannen kastade sig i tillbedjan ned för Frälsarens fötter. Han hade inte bara fått sin naturliga syn botad. Hans förstånds ögon hade också blivit öppnade. Messias hade uppenbarats för honom och han tog emot honom som den av Gud utsände.
En grupp fariséer hade samlats i närheten, och när Jesus såg dem, kom han att tänka på de motsättningar som alltid blev följden av vad han sade och gjorde. Han sade: “Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som icke se skola varda seende, och för att de som se skola varda blinda.” Jesus hade kommit för att öppna de blindas ögon och för att upplysa dem som sitter i mörker. Han hade förklarat om sig själv att han var världens ljus. Det underverk han nyss utfört var ett bevis på hans uppdrag. Det folk som hade sett Frälsaren vid hans ankomst hade getts förmånen att få se fullare uppenbarelse av den gudomliga närvaron, än världen någonsin tidigare hade kunnat glädja sig över. Kunskapen om Gud hade uppenbarats mera fullständigt. Men just i denna uppenbarelse uttalades en dom över människorna. Deras karaktär prövades, deras öde avgjordes.
Den uppenbarelse av gudomlig kraft som hade gett den blinde mannen både naturlig och andlig syn hade lämnat fariséerna i ännu djupare mörker. Några av åhörarna hade känslan av att hans ord gällde dem och frågade: “Äro då kanske också vi blinda?” Jesus svarade: “Voren I blinda, så haden I icke synd.” Om Gud hade gjort det omöjligt för er att se sanningen, så skulle er otro inte ha medfört någon skuld. “Men nu sägen I: ’Vi se.’“ Ni tror att ni ser, men ni förkastar det enda medel varigenom ni kan få er syn. Jesus kom med obegränsad hjälp till alla som erkände att de behövde den. Men fariséerna ville inte erkänna att de behövde något. De vägrade att komma till Jesus och därför fick de behålla sin blindhet, en blindhet som de själva hade skulden till. Jesus sade: “Därför står eder synd kvar.“
Fariséerna hade inte gått in genom denna dörr. De hade tagit sig in i fållan en annan väg än genom Jesus och de utförde inte en god herdes arbete. Prästerna och rådsherrarna, de skriftlärde och fariséerna ödelade de grönskande betesmarkerna och grumlade vattnet i de friska källflödena. Bibeln ger en riktig beskrivning på dessa falska herdar: “De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka . .. utan med förtryck och hårdhet foren I fram mot dem.“ -- Hes. 34:4.
Under alla tidsåldrar har filosofer och lärare för världen framställt olika teorier för att möta människans andliga behov. De olika avgudatillbedjande folken har haft sina stora lärare och sina religionssystem som erbjudit andra vägar till frälsning än genom Kristus. De har vänt människors blickar bort från Fadern och kommit människor att frukta honom som endast hade gett dem sin välsignelse. Tendensen i deras arbete är att röva från Gud det som är hans både genom skapelsen och genom återlösningen. Dessa falska lärare rövar också från människan. Miljoner människor släpar sig fram som lastdjur, bundna av falska religionssystem, av slavisk fruktan eller av slö likgiltighet. De har berövats allt hopp, all glädje och all längtan efter något högre här i tiden och känner endast en obestämd rädsla för framtiden. Endast evangelium om Guds nåd kan lyfta människan. Att meditera över Guds kärlek som uppenbarats i hans Son påverkar och väcker själens krafter som ingenting annat. Jesus kom för att återställa Guds avbild i människan. Och vem som än vänder hennes sinne från Jesus leder henne bort från källan till sann utveckling. Genom sitt bedrägeri berövar han henne hopp, mening och skönhet i livet. Han är en tjuv och en rövare.
“Den som går in genom dörren, han är fårens herde.“ Jesus är både dörren och herden. Han går in genom sig själv. Det är genom sitt eget offer som han blir fårens herde. “För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina får vid namn och för dem ut. Och när han släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst.”
Av alla djur är fåret ett av de skyggaste och mest hjälplösa, och i Österns länder är herdens omvårdnad om fåren outtröttlig och oavbruten. I forna tider fanns det liksom nu inte mycket trygghet utanför stadsmurarna. Rövarband från den kringströvande gränsbefolkningen eller rovdjur i klippornas gömställen låg på lur för att röva från hjorden. Herden vaktade sina får, medveten om att han riskerade sitt eget liv. Jakob som vaktade Labans fårhjordar på betesmarken i Haran, beskriver sitt eget outtröttliga arbete med dessa ord: “Om dagen förtärdes jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.” -- 1 Mos. 31:40. Och det var medan David vaktade sin faders hjord som han ensam mötte lejonet och björnen och räddade det stulna lammet ur deras gap.
Hans liv ett med deras
Då herden leder sin hjord över klippiga höjder, genom skogar och branta raviner till de gräsbevuxna flodstränderna, då han vakar över fåren på bergen i den ensliga natten, skyddar dem från rövare, vårdar sig ömt om de sjuka och svaga, blir hans liv till ett med deras. En stark och öm tillgivenhet förenar honom med hans skyddslingar. Hur stor hjorden än är, känner herden varje får. Var och en har sitt namn och lyssnar till sitt namn, då herden ropar.
Liksom en jordisk herde känner sina får, så känner den gudomlige herden sin hjord som är kringspridd över hela världen. “Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor, som I ären, och jag är eder Gud, säger Herren, Herren.“ -- Hes. 34:31. Jesus säger: “Jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.“ “Se, på mina händer har jag upptecknat dig.“ -- Jes. 43:1; 49:16.
Jesus känner oss personligen och ser med deltagande på våra svagheter. Han känner oss alla vid namn. Han vet till och med i vilket hus vi bor och namnet på var och en som bor där. Han har vid något tillfälle gett sina tjänare befallning att gå till en viss gata och till ett bestämt hus för att där finna någon av hans efterföljare.
Jesus känner varje människa lika väl som om hon var den enda för vilken Frälsaren dött. Vars och ens nöd påverkar honom. Han hör varje rop om hjälp. Han kom för att dra alla människor till sig. Han bjuder dem: “Följ mig“, och hans Ande påverkar dem att komma till honom. Många vägrar dock att låta sig påverkas. Jesus vet vilka de är. Han vet också vilka de är som med glädje lyssnar till hans kallelse och är redo att ställa sig under hans herdevård. Han säger: “Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig.“ Han vårdar sig om var och en, som om det inte hade funnits någon annan människa på hela jorden.
“Han kallar sina får vid namn och för dem ut... och fåren följa honom, ty de känna hans röst.” En herde i Österlandet driver inte på sina får. Han använder sig inte av våld eller skrämsel utan går före dem och ropar på dem. De känner hans röst och lyder hans rop. Så gör också Frälsaren, herden, med sina får. Bibeln säger: “Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.” -- Ps. 77:21. Genom profeten förklarar Jesus: “Med evig kärlek har jag älskat dig; därför låter jag min nåd förbliva över dig.“ -- Jer. 31:3. Han tvingar ingen att följa honom. “Med lena band drog jag dem”, sade han, “med kärlekens tåg.“ -- Hos. 11:4.
Det är inte fruktan för straff eller hopp om en evig belöning som förmår Kristi efterföljare att följa honom. De ser Frälsarens oändliga kärlek uppenbarad under hela hans vand-ring på jorden från krubban i Betlehem till korset på Golgata. Och när de ser honom känner de sig dragna till honom. Sinnet mjuknar och underkastar sig honom. Kärleken vaknar hos dem som ser honom. De hör hans röst och följer honom.
Såsom herden går före sina får och själv utsätter sig för vägens faror, så går Jesus före sitt folk. “När han har släppt ut alla sina får, går han framför dem.“ Vägen till himmelen är helgad genom Frälsarens fotspår. Stigen är brant och stenig, men Jesus har gått den vägen. Hans fötter har trampat ned de grymma törntaggarna för att göra vägen lättare för oss. Varje börda som vi uppmanas att bära, har han själv burit.
Även om Jesus nu farit upp till sin Fader och med honom delar universums tron, har han inte förlorat sin medlidsamma natur. Han har alltjämt samma medkänsla med mänsklighetens lidanden. Idag räcker han ut sin genomstungna hand för att ännu rikligare välsigna sitt folk på jorden “och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand”. Den som har överlämnat sig åt Kristus är mer dyrbar i hans ögon än hela världen. Frälsaren skulle ha lidit Golgatas kval, även om bara en enda därigenom hade blivit frälst för hans rike. Han skall aldrig överge någon för vilken han har dött. Om inte hans efterföljare väljer att lämna honom skall han troget bevara dem.
Lämnar oss inte ensamma
Under alla prövningar har vi en hjälpare som aldrig sviker. Han lämnar oss inte ensamma att kämpa med frestelsen, att strida mot det onda och slutligen krossas under sorger och bördor. Även om vi inte nu kan se honom, kan vi genom tron höra hans röst säga: “Frukta icke, jag är med dig.“ “Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter.“ -- Upp. 1:18. Jag har uthärdat dina sorger, kämpat dina strider och mött dina frestelser, jag känner dina tårar, jag har också gråtit. Den sorg som är för djup att viskas i en människas öra känner jag. Tro inte att du är ensam och övergiven. Även om din smärta inte kan finna genklang hos någon människa på jorden, se på mig och lev! “Ja, om än bergen vika bort och höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig och mitt fridsförbund icke vackla, säger Herren, din förbarmare.” -- Jes. 54:10.
Hur högt en herde än må älska sina får, älskar han dock sina söner och döttrar ännu högre. Jesus är inte endast vår herde han är “evig Fader“. Och han säger: “Jag känner mina får, och mina får känna mig, såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern.” -- Joh. 10:14, 15. Vilka ord! Den enfödde Sonen som är i Faderns sköte, han som Gud har förklarat vara “den man som fick stå mig nära“. (Sak. 13:7.) Gemenskapen mellan honom och den evige Guden får tjäna som liknelse för att förklara gemenskapen mellan Kristus och hans barn på jorden.
Eftersom vi är Faderns gåva och hans mödas lön, älskar Jesus oss. Han älskar oss som sina barn. Kära läsare, han älskar dig! Själva himmelen kan inte erbjuda någonting större, någonting bättre. Förtro dig därför åt Gud.
Jesus tänkte på alla människor över hela världen som hade vilseletts av falska herdar. De som han längtade efter att samla som sina får i sitt fårhus, var spridda bland vargar. Han sade: “Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus, också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.”
“Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv -- för att sedan taga igen det.“ Det innebär att min Fader har så älskat dig att han älskar mig mer, därför att jag ger mitt liv för att frälsa dig. Genom att bli din ställföreträdare och löftesman, genom att ge mitt liv, genom att ikläda mig din skuld och bära dina överträdelser har jag blivit än mer älskad av min Fader.
“Jag giver mitt liv -- för att sedan taga igen det. Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det.“ Som medlem av den mänskliga familjen var han dödlig, såsom Gud var han källan till liv för världen. Han kunde ha motstått döden och vägrat att gå in under dess välde, men han gav frivilligt sitt liv för att föra liv och oförgänglighet fram i ljuset. Han bar världens synd, utstod dess förbannelse, gav sitt liv såsom ett offer, för att människorna inte skulle dö den eviga döden. “Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor dem lade han på sig ... han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom.“ -- Jes. 53:4--6.