“Fröjda dig storligen, du dotter Sion; höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.” -- Sak. 9:9.
Femhundra år före Jesu födelse hade profeten Sakarja förutsagt Israels konungs ankomst. Denna profetia skulle nu uppfyllas. Han som så länge hade vägrat att ta emot kungliga hedersbetygelser kommer nu till Jerusalem som den utlovade arvtagaren till Davids tron.
Det var på första dagen i veckan som Jesus höll sitt trium-ferande intåg i Jerusalem. De människoskaror som hade samlats för att få se honom i Betania, följde nu med honom, ivriga att få vara med om hans mottagande. Många var på väg till staden för att fira påsken. Dessa slöt sig till den skara som följde Jesus. Hela naturen tycktes glädja sig. Träden var klädda i grönt. Deras blommor sände ut en fin vällukt. Nytt liv och ny glädje stimulerade folket. Hoppet om det nya riket väcktes på nytt.
För att kunna rida in i Jerusalem hade Jesus sänt två av sina apostlar för att skaffa honom en åsninna och dess fåle. När Jesus föddes, var han beroende av främmande människors gästfrihet. Krubban i vilken han lades, var en lånad viloplats. Även om boskapen på de tusen bergen är hans, är han beroende av en främlings vänlighet för att få tillgång till ett djur på vilket han skall rida in i Jerusalem som dess konung. Men åter avslöjar han sin gudomliga natur och det till och med i de noggranna anvisningar som ges apostlarna. Deras begäran: “Herren behöver den” beviljades genast, precis såsom Jesus på förhand hade sagt. Jesus valde att använda sig av fålen som ingen människa dittills hade suttit på. I glad hänförelse bredde apostlarna ut sina kläder över åsnan och låt Mästaren sätta sig på den. Tidigare hade Jesus alltid vandrat till fots. Till att börja med hade apostlarna varit förvånade över att han nu skulle välja att rida. Men förhoppningarna steg i deras sinnen med den glädjefyllda tanken, att han nu skulle hålla sitt intåg i huvudstaden och förklara sig som konung och hävda sin konungsliga makt. Under det att de uträttade sitt uppdrag, samtalade de med Jesu vänner om sina glada förväntningar. Spänningen spreds nära och fjärran och höjde folkets förväntningar till dess högsta punkt. Jesus följde den judiska ritualen för en konungs intåg. Det djur som han red på var det som Israels konungar använde. Profetian hade förutsagt att så skulle Messias komma till sitt rike. Han hade inte mer än satt sig på åsnan förrän ett högt triumfrop skallade. Folkmassan hälsade honom som Messias, deras konung. Jesus tog nu emot den hyllning som han aldrig tidigare tillåtit. Apostlarna tog detta som ett bevis på att deras glada förväntningar nu skulle förverkligas och att de skulle få se honom sätta sig på sin tron. Folkskarorna var övertygade om att befrielsens stund var inne. I fantasin såg de de romerska krigshärarna drivas ut ur Jerusalem och Israel återupprättas som en oberoende nation. Alla var lyckliga och hänförda. Folket tävlade om att ge honom sin hyllning. De kunde inte åstadkomma någon utvärtes ståt och prakt, men de bredde ut sina kläder och mantlar på hans väg och lade också lövrika grenar av olivträd och palmer på vägen. De kunde inte gå i spetsen för triumftåget med kungliga fanor, men de skar fylliga palmgrenar, naturens segeremblem, och svängde dem högt under starka bifallsoch hosiannarop.
Under det att processionen rörde sig framåt blev folkskarorna ständigt större, genom att de som hade hört om Jesu ankomst skyndade sig till platsen för att sluta sig till processionen. Åskådarna blandade sig hela tiden med skaran och frågade: Vem är detta? Vad betyder all denna uppståndelse? De hade hört talas om Jesus och väntade sig att han skulle gå till Jerusalem, men de visste att han dittills hade motsatt sig alla strävanden att sätta honom på tronen. De blev mycket förvånade över att få veta att detta var han. De undrade över vad som kunde ha åstadkommit denna förändring hos honom som hade förklarat att hans rike inte var av denna värld.
Deras frågor överröstas av ett triumfrop. Gång på gång upprepas det av de ivriga folkskarorna. Det genljuder från folket långt borta under det att ekot hörs från de omkringliggande bergen och dalarna. Och nu ansluter sig grupper från Jerusalem till processionen. Från de skaror som har samlats för att fira påsken går tusentals fram för att hälsa Jesus välkommen. De hälsar honom med svängande palmgrenar och med ett brus av helig sång. Prästerna i templet blåser i basunen till kvällens gudstjänst, men det är få som kommer. Rådsherrarna säger bekymrat till varandra: “Hela världen löper ju efter honom.“
Triumferande färd
Aldrig tidigare i sitt jordiska liv hade Jesus tillåtit en sådan demonstration. Han förutsåg klart vad följden skulle bli. Den skulle föra honom till korset. Men det var hans avsikt att på detta sätt offentligt framställa sig själv som Äterlösaren. Han ville rikta uppmärksamheten på det offer som skulle kröna hans uppdrag till en fallen värld. Under det att folk samlades i Jerusalem för att fira påsken, skulle han, det förebildade lammet, frivilligt avskilja sig till ett offer. Under alla efterföljande tidsåldrar skulle det vara nödvändigt för hans församling att göra hans död för världens synder till föremål för noggrant studium och djup eftertanke. Alla förhållanden i samband därmed måste kunna verifieras på ett sätt som inte kunde betvivlas. Det var därför nödvändigt att folkets ögon nu skulle riktas mot honom. De händelser som föregick hans stora offer måste vara sådana att de riktade uppmärksamheten på själva offret. Efter en sådan demonstration som den som åtföljde hans intåg i Jerusalem skulle allas ögon följa hans snabba väg till den avslutande scenen.
Alla skulle komma att tala om händelserna i samband med denna triumferande färd. Det skulle leda deras tankar till Jesus. Efter hans korsfästelse skulle många påminna sig dessa händelser och deras samband med hans förhör och död. Detta skulle komma dem att börja studera profetiorna och föra dem till övertygelse om att Jesus var Messias. I alla länder skulle antalet öka av dem som omvände sig till tron.
I denna enda triumfscen i sitt liv kunde Frälsaren ha uppträtt, åtföljd av himmelska änglar och anmäld av Guds basun, men en sådan demonstration skulle ha stridit mot avsikten med hans uppdrag, emot den lag som hade varit rådande i hela hans liv. Han förblev trogen den anspråkslösa ställning som han hade tagit emot. Han måste bära mänsklighetens börda till dess att hans liv hade offrats för att världen skulle få leva.
Denna dag, som apostlarna betraktade som den största i deras liv, skulle ha skuggats av mörka skyar, om de hade förstått att denna glada scen bara var förspelet till Mästarens lidande och död. Trots att han gång på gång hade berättat för dem om sin ofrånkomliga offerdöd, glömde de under stundens glada triumf hans sorgfyllda ord och såg framåt mot hans framgångsrika regering på Davids tron.
Nya skaror slöt sig hela tiden till processionen. Alla som förenade sig med den greps av stundens inspiration och bidrog till att förstärka de hosiannarop som ljöd och genljöd från berg till berg, från dal till dal. Ropen hördes hela tiden: “Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.“
Aldrig tidigare hade världen sett en sådan segerprocession. Den liknade inte någon av jordens berömda erövrares segertåg. Ingen skara av sörjande fångar, troféer över kunglig tapperhet, ingick i denna scen. Men runt Frälsaren fanns de härliga trofeerna av hans kärleksverk för syndfulla människor. Där fanns de fångar som han hade befriat ur Satans makt och som lovsjöng Gud för sin befrielse. De blinda, som han hade återgett deras syn, gick i spetsen. De stumma, vilkas tungor han hade löst, ropade de mest högljudda hosiannaropen. Krymplingarna, som han hade botat, gjorde glädjesprång och var de ivrigaste att bryta palmgrenar och vifta med dem framför Frälsaren. Änkor och faderlösa upphöjde Jesu namn för hans barmhärtiga gärningar mot dem. De spetälska, som han hade gjort friska, spred ut sina inte längre orena kläder över hans väg och hälsade honom som härlighetens konung. De som av hans röst hade väckts ur dödens sömn, fanns med i folkskaran. Lasarus, vars kropp hade börjat upplösas i graven, gladde sig nu i sin mandoms styrka och ledde det djur som Frälsaren red på.
Om dessa tiger
Många fariséer bevittnade scenen, medan avund och hat brände i deras sinnen, under det att de försökte vända folkstämningen. Med all sin myndighet försökte de tysta folket, men deras vädjanden och hotelser ökade bara entusiasmen. De fruktade att dessa folkskaror skulle kunna göra Jesus till konung på grund av att de var så stora. Som en sista utväg trängde de sig fram genom folkträngseln dit där Frälsaren var och vände sig till honom med dessa klandrande och hotande ord: “Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.” De för-klarade att sådana högljudda demonstrationer inte var tillåtna och inte heller skulle tolereras av myndigheterna. Men Jesu svar tystade dem: “Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.” Denna segerprocession hade Gud själv anordnat. Den hade förutsagts av profeten. Människor kunde inte göra Guds avsikter om intet. Om människor hade försummat att förverkliga hans plan, skulle han ha gett röst åt de livlösa stenarna och de skulle ha hälsat hans Son genom att lovsjunga honom. När de nedtystade fariséerna drog sig tillbaka, höjdes hundratals röster som stämde in i Sakarjas ord: “Fröjda dig storligen, du dotter Sion; höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.” -- Sak. 9:9.
När processionen hade kommit fram till bergssluttningen och skulle börja gå ned till staden stannade Jesus och hela folkskaran med honom. Framför dem låg Jerusalem i all sin glans, där den just då badade i ljuset från den nedgående solen. Templet tilldrog sig allas blickar. I överväldigande prakt höjde det sig över allt annat och tycktes peka mot himmelen, som för att visa folket till den ende, sanne och levande Guden. Templet hade länge varit den judiska nationens stolthet och ära. Också romarna berömde sig av dess härlighet. En konung som tillsatts av romarna hade förenat sig med judarna för att återuppbygga och försköna det. Roms kejsare hade berikat det med sina gåvor. Den storslagna byggnadens rikedom och prakt hade gjort den till ett av världens underverk.
Under det att den nedgående solen förgyllde himlavalvet, lyste dess skimrande härlighet på tempelväggarnas rena, vita marmor och glittrade i pelarnas förgyllda kapitäler. Från bergskrönet där Jesus och hans efterföljare stod, liknade det ett massivt byggnadsverk av snö prytt med gyllene torn. Vid ingången till templet stod ett vinträd av guld och silver med gröna blad och väldiga druvklasar, utförda av de skickligaste konstnärer. De framställde Israel som ett fruktbart vinträd. Guldet, silvret och det levande gröna hade sammanställts med utsökt smak och stor konstfärdighet. Grönskan som behagfullt slingrade sig kring de vita, glänsande pelarna och med lysande klängen sökte sig upp för den gyllene ornamenteringen, uppfångade prakten av den nedgående solen och lyste som om det hade lånat sin glans från själva himmelen.
Skönhetssyn väcker sorg
Jesus betraktade scenen. Den väldiga folkskaran dämpade sina rop, trollbundna av den plötsliga skönhetssynen. Allas ögon vändes mot Frälsaren och väntade att få se hans ansikte lysa av samma beundran som de själva kände. Men i stället såg de ett uttryck av sorg. De blev förvånade och besvikna, då de såg hans ögon fyllas av tårar och hans kropp vagga fram och tillbaka som ett träd i storm, under det att ett ångestrop bröt fram över hans skälvande läppar som från djupet av ett förkrossat hjärta. Vilken syn var inte detta för änglar att betrakta! Deras älskade anförare i ångesttårar! Vilken syn var det inte för den glada folkskaran som med triumfrop och viftande av palmgrenar hade eskorterat honom till den härliga staden, där de innerligt hoppades att han nu skulle börja regera! Jesus grät också vid Lasarus’ grav, men det var en gudomlig sorg av medlidande med mänsklig olycka. Men denna plötsliga sorg var som en klagande ton i en stor triumferande kör. Mitt i denna glädjescen, där alla visade honom sin hyllning, föll Israels konung i tårar, inte stilla glädjetårar, utan tårar och suckar av en ångest som han inte kunde hålla tillbaka. Folkskarorna slogs av en plötslig dysterhet. Många grät av deltagande med en sorg, som de inte kunde fatta.
Om Jerusalem hade förstått
Jesu tårar berodde inte på förkänslan av hans eget lidande. Omedelbart framför honom låg Getsemane, där skräcken av ett stort mörker snart skulle omsluta honom. Inom synhåll fanns också fårporten genom vilken man under århundraden hade fört offerdjuren in. Denna port skulle snart öppnas för honom, den stora motbilden, till vars offer för världens synder alla dessa offerdjur hade pekat framåt. I närheten fanns Golgata, skådeplatsen för hans förestående själsångest. Ändå var det inte dessa påminnelser om hans grymma död som gjorde att Återlösaren suckade och grät i själsångest. Hans sorg var inte egenkärlekens sorg. Tanken på hans egen ångest skrämde inte denna ädla, självuppoffrande ande. Det var åsynen av Jerusalem som plågade Jesu sinne, Jerusalem som hade förkastat Guds Son och hånat hans kärlek, som hade vägrat att låta sig överbevisas av hans mäktiga underverk och som stod i begrepp att ta hans liv. Han såg vilken skuld staden ådrog sig, då den förkastade sin Återlösare. Han såg vad den skulle ha kunnat bli, om den hade tagit emot honom som ensam kunde läka dess sår. Han hade kommit för att frälsa den. Hur skulle han nu kunna överge den?
Israel hade varit ett gynnat folk. Gud hade gjort dess tempel till sin bostad. “Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd.“ -- Psalm 48:3. Det var symbolen på Jesu mer än tusenåriga beskyddande omsorg och ömma kärlek, som liknade den som en far har till sitt enda barn. I detta tempel hade profeterna uttalat sina högtidliga varningar. Där hade man svängt rökelsekaren, under det att rökelsen, som blandade sig med de tillbedjandes böner, hade stigit upp till Gud. Där hade djurens blod flutit som en förebild på Kristi blod. Där hade härskarornas Gud uppenbarat sin härlighet över nådastolen. Där hade prästerna gjort tjänst. Prakten av symboler och ceremonier hade pågått under tidsåldrar. Men allt detta skulle nu få en avslutning.
Jesus lyfte sin hand -- som så ofta hade välsignat de sjuka och lidande -- och i det han räckte ut den mot den dömda staden, sade han med sorg i rösten: “O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör!“ Här stannade Frälsaren och lät det vara osagt vad Jerusalem kunde ha varit, om det hade tagit emot den hjälp som Gud önskade ge det -- sin älskade Sons gåva. Om staden hade vetat det som det var dess förmån att kunna veta, om den hade tagit vara på det ljus som himmelen hade sänt, skulle den ha kunnat framstå i sin prakt och sitt välstånd som rikenas drottning, fri i kraft av den styrka Gud hade gett den. Inga väpnade romerska soldater skulle ha stått vid stadens portar, inga romerska fanor skulle ha vajat på dess murar. Det storslagna öde som kunde ha blivit Jerusalems, om det hade tagit emot Äterlösaren stod klart för Guds Son. Han såg att den genom honom skulle ha kunnat botas från sin svåra sjukdom, befrias från slaveriet och blivit grundad som jordens mäktigaste huvudstad. Från dess murar skulle fredens duvor ha flugit ut till alla nationer. Den skulle ha blivit världens strålande diadem.
Men den ljusa bild av vad Jerusalem hade kunnat bli tonar bort för Frälsarens blick. Han ser att staden nu står under romerskt ok, att Gud ser på den med misshag och att den är dömd till hans straffdom. Han återupptar den avbrutna tråden i sin klagan: “Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.”
Jesus kom för att frälsa Jerusalem och dess invånare, men fariséernas stolthet, hyckleri, avundsjuka och ondska hade hindrat honom från att fullfölja sina syften. Jesus kände till den fruktansvärda hemsökelse som skulle drabba den dömda staden. Han såg Jerusalem omgivet av krigshärar, hur de belägrade invånarna drevs till svält och död. Mödrar åt upp sina egna barns döda kroppar. Både föräldrar och barn ryckte till sig de sista matbitarna från varandra, på grund av att de naturliga känslorna hade utplånats av den gnagande hungern. Han såg hur judarnas omedgörlighet, som visat sig i att de förkastat hans frälsning, också skulle komma dem att vägra att underkasta sig de invaderande arméerna. Han såg korsen på Golgata uppsatta lika tätt som träden i skogen. Här skulle han också själv spikas på ett kors. Han såg de olyckliga inbyggarna torteras på sträckbänk och korsfästas. Han såg de sköna palatsen raserade, hur templet och dess massiva murar, där man inte lämnat sten på sten, låg i ruiner och hur hela staden hade plöjts upp likt en åker. Det fanns goda skäl för Frälsaren att gråta i ångest vid åsynen av en så fruktansvärd scen.
En sista vädjan
Jerusalem hade varit det barn som han vårdat sig om. Som en öm far sörjer över en vilsegången son, hade Jesus gråtit över den älskade staden. Hur skulle jag kunna överge dig, hur skulle jag kunna se dig vigd till undergång? Måste jag låta dig löpa, så att du får fylla din ogudaktighets bägare? En människa är av sådant värde att världar i jämförelse därmed blir obetydligheter. Men här var en hel nation på väg att gå förlorad. När den snabbt sjunkande solen i öster inte längre skulle vara synlig på himlen skulle Jerusalems nåds dag vara slut. Medan processionen hade stannat på stranden av Oljeberget var det ännu inte för sent för Jerusalem att ångra sig. Barmhärtighetens ängel var på väg att stiga ned från den gyllene tronen för att ge plats åt rättvisa och snabbt annalkande undergång. Men Jesu kärleksfulla sinne vädjade alltjämt för Jerusalem, som hade hånat hans nåd och föraktat hans varningar och som nu var på väg att vilja doppa sina händer i hans blod. Om Jerusalem bara ville omvända sig, var det ännu inte försent. De sista strålarna från den sjunkande solen dröjde ännu kvar på templet, på dess torn och spiror. Skulle inte någon god ängel kunna föra staden in i Frälsarens kärlek och avvärja dess undergång? Denna vackra och ogudaktiga stad, som hade stenat profeterna, som hade förkastat Guds Son, som genom sin obotfärdighet hade låst sig fast vid slaveriets bojor, såg nu sin nåds dag nästan vara slut.
Ändå talar Guds Ande ännu till Jerusalem. Innan dagen är slut ljuder ännu ett vittnesbörd om Kristus. Den vittnande rösten höjs som gensvar på kallelsen från ett profetiskt förflutet. Om Jerusalem vill höra kallelsen, om den vill ta emot Frälsaren som går in genom dess portar, kan den ännu bli räddad.
Rapporter har nått rådsherrarna i Jerusalem att Jesus närmar sig staden med en stor skara människor. Men de välkomnar inte Guds Son. Av fruktan går de ut för att möta honom i förhoppning om att kunna få folkskaran att skingra sig. När processionen är på väg att stiga ned från Oljeberget hejdas den av rådsherrarna. De frågar om orsaken till den stormande glädjen. Då de frågar: “Vem är denne?“ kommer svaret från apostlarna som fylls av inspirationens Ande. I vältaliga ord upprepar de profetiorna om Kristus:
Adam kan tala om det för er: Det är kvinnans säd som skall sönderkrossa ormens huvud.
Fråga Abraham, han kan tala om det: Melkisedek, Salems konung, fridsfursten. -- 1 Mos. 14:18.
Jakob kan säga er det: Han är Silo av Juda stam.
Jesaja kan tala om det för er: “Immanuel, Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.“ -- Jes. 7:14; 9:6.
Jeremia kan tala om det: Davids spira “Herren vår rätt-färdighet“. -- Jer. 23:5, 6.
Daniel kan tala om det: “Han är Messias.“
Hosea kan tala om det: Han är “Herren, härskarornas Gud, ’Herren’ är hans namn”. -- Hos. 12:5.
Johannes döparen kan tala om det: Han är “Guds lamm, som borttager världens synd!” -- Joh. 1:29.
Herren härskarornas Gud, har förkunnat det från sin tron: “Denne är min älskade Son.“ -- Matt. 3:17.
Vi hans lärjungar förklarar: Detta är Jesus, Messias, livets furste, världens Äterlösare. Och fursten över mörkrets makter erkänner honom i det han säger: “Jag vet vem du är, du Guds helige.” -- Mark. 1:24.