Jesus såg på sina apostlar med gudomlig kärlek och med den ömmaste sympati och sade: “Nu är Människosonen förhärligad, och Gud ar förhärligad i honom.“ Judas hade lämnat apostlakretsen och Jesus var ensam med de elva. Han skulle nu börja tala med dem om att han snart måste skiljas ifrån dem. Men innan han gjorde det ville han påpeka den stora avsikten med sitt uppdrag. Det var detta han alltid hade haft framför sig. Det var hans glädje att all hans förödmjukelse och allt hans lidande skulle förhärliga Faderns namn. Till detta riktar han först apostlarnas tankar.
Han tilltalar dem med det intima uttrycket “kära barn“ och säger sedan: “Allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: ’Dit jag går, dit kunnen I icke komma’, detsamma säger jag nu ock till eder.“
Apostlarna kunde inte glädja sig då de hörde detta. Fruktan kom över dem. De trängde sig närmare Frälsaren. Deras Mästare och Herre, deras älskade lärare och vän, var dem kärare än livet. Hos honom hade de sökt hjälp i alla svårigheter, tröst i alla sina sorger och besvikelser. Nu skulle han lämna dem, en ensam, beroende grupp. Mörka föraningar fyllde deras sinnen.
Men Frälsarens ord var fulla av hopp. Han visste att de skulle bli angripna av fienden och att Satans konstgrepp skulle bli mest framgångsrika mot sådana som är nedtryckta av svårigheter. Därför ledde han dem bort ifrån “de ting som synas” och till “dem som icke synas”. (2 Kor. 4:18.) Han vände deras tankar från den jordiska exilen till det himmelska hemmet.
“Edra hjärtan vare icke oroliga”, sade han, “tron på Gud, tron ock på mig. I min Faders hus äro många boningar; om så icke vore, skulle jag nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum. Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skolen I ock vara. Och vägen som leder dit jag går, den veten I.“ Det var för er skull som jag kom till världen. Jag arbetar för ert bästa. När jag går bort, kommer jag alltjämt att arbeta ivrigt för er. Jag kom till världen för att uppenbara mig för er, så att ni skulle kunna tro. Jag går nu till Fadern för att samarbeta med honom för ert bästa. Avsikten med att Jesus lämnade dem var den motsatta mot vad apostlarna fruktade för. Den betydde inte någon slutlig skilsmässa. Han skulle bereda en plats för dem, så att han skulle kunna komma tillbaka och ta dem till sig. Medan han byggde bostäder åt dem, skulle de bygga upp en karaktär i likhet med den gudomliga förebilden.
Apostlarna var alltjämt förvirrade. Tomas, som ständigt plågades av tvivel, sade: ”’Herre, vi veta icke vart du går; huru kunna vi då veta vägen?’ Jesus svarade honom: ’Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig. Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I honom och haven sett honom’.”
En enda väg
Det finns inte många vägar till himmelen. Ingen människa kan välja sin egen väg. Jesus säger: “Jag är vägen . . . Ingen kommer till Fadern utom genom mig.“ Sedan det första evangeliska budskapet förkunnades, då det i Eden blev sagt att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud, hade Kristus upphöjts som “Vägen och sanningen och livet”. Han var vägen, då Adam levde, då Abel kom till Gud med blodet av det slaktade lammet, en symbol på Återlösarens blod. Kristus var vägen till frälsning för patriarker och profeter. Han är den enda väg på vilken vi kan få tillträde till Gud.
“Haden I känt mig”, sade Jesus, “så haden I ock känt min Fader; nu kännen I honom och haven sett honom.“ Men apostlarna förstod det ännu inte. “Herre, låt oss se Fadern“, utbrast Filippus, “så hava vi nog.”
Överraskad av hans tröghet att förstå, frågade Jesus honom med smärtfylld förvåning: “Så lång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus?” Är det möjligt att du inte ser Fadern i det som han gör genom mig? Tror du inte att jag kom för att vittna om Fadern? “Huru kan du då säga: ’Låt oss se Fadern’?” “Den som har sett mig, han har sett Fadern.” Kristus hade inte upphört att vara Gud, då han blev människa. Även om han hade sänkt sig ned till att bli människa, hade han alltjämt kvar sin gudomliga natur. Bara Jesus kunde representera Fadern inför människorna. Denna representation hade apostlarna haft förmånen att kunna se i över tre år.
“Tron mig: jag är i Fadern, och Fadern är i mig. Varom icke, så tron för själva gärningarnas skull.“ Deras tro kunde tryggt vila på de bevis som allt det utgjorde, som Jesus hade gjort, handlingar som ingen människa av sig själv någonsin hade gjort eller någonsin skulle kunna göra. Det som Jesus hade utfört, vittnade om hans gudomliga ursprung. Genom honom hade Fadern blivit uppenbarad.
Om apostlarna trodde på detta levande samband mellan Fadern och Sonen, skulle deras tro inte svikta, när de fick se Jesu lidande och död för att frälsa en förlorad värld. Jesus försökte leda dem ut ur det svaghetstillstånd som deras tro befann sig i, till den upplevelse som de skulle kunna få ta emot, om de verkligen insåg vad han var -- Gud i mänsklig gestalt. Han försökte få dem att förstå att deras tro måste leda fram till Gud och bli förankrad där. Hur ivrigt och uthålligt hade inte vår medkännande Frälsare försökt bereda sina apostlar för den frestelsens storm som snart skulle bryta lös över dem. Han ville att de skulle söka sin tillflykt till honom i Gud.
Under det att Jesus sade detta, lyste Guds härlighet från hans ansikte, och alla som lyssnade till honom, kände en helig vördnad, under det att de med hänförd uppmärksamhet lyss-nade till hans ord. De drogs alltmera övertygat till honom, och då de drogs till Jesus i större kärlek, slöt de sig också närmare varandra. De kände att himmelen var mycket nära och att de ord som de lyssnade till, var ett budskap till dem från deras himmelske Fader.
“Sannerligen, sannerligen säger jag eder”, sade Jesus vidare. “Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar som jag gör.“ Frälsaren var mycket angelägen om att hans apostlar skulle förstå, varför hans gudomliga natur hade förenat sig med mänsklig natur. Han kom till världen för att uppenbara Guds härlighet, för att människorna skulle kunna bli återupprättade genom dess förnyande kraft. Gud hade uppenbarat sig i honom, för att han skulle kunna bli uppenbarad i dem. Jesus gav inte uttryck för några egenskaper eller visade sig äga några krafter som människor inte skulle kunna få genom tro på honom. Hans fullkomliga, mänskliga natur är det som alla hans efterföljare kan få del av, om de vill underkasta sig Gud på samma sätt som han gjorde.
“Ännu större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern.” Med detta menade inte Jesus att apostlarnas arbete skulle bli av mer upphöjd natur än hans, utan att det skulle få större omfattning. Han avsåg inte bara utförandet av underverk utan allt det som skulle hända under den helige Andes medverkan.
Efter det att Jesus hade farit upp till himmelen, fick apost-larna se uppfyllandet av hans löfte. Scenerna kring kors-fästelsen, uppståndelsen och himmelsfärden blev levande verkligheter för dem. De såg att profetiorna hade blivit bok-stavligt uppfyllda. De studerade skrifterna och tog emot deras undervisning med en tro och övertygelse, som tidigare varit okänd. De visste nu att den gudomlige läraren var allt det, som han hade utgett sig för att vara. När de talade om sina upplevelser och upphöjde Guds kärlek, uppmjukades män-niskors sinnen och besegrades. Stora skaror kom till tro på Jesus.
Frälsarens löfte till sina apostlar är ett löfte till hans för-samling ända fram till tidens slut. Det var inte Guds avsikt att hans storslagna plan att återlösa människorna bara skulle leda till obetydliga resultat. Alla som ville göra det som ankom på dem och som förtröstade, inte på vad de själva kunde göra, utan på vad Gud kan göra för och genom dem, kommer verkligen att få uppleva uppfyllandet av hans löfte. “Ännu större gärningar skall han göra”, förklarar han, “ty jag går till Fadern.”
Hemligheten till framgång
Vid den här tidpunkten hade apostlarna inte någon uppfattning om Frälsarens obegränsade hjälpkällor och makt. Han sade till dem: “Hittills haven I icke bett om något i mitt namn.” -- Joh. 16:24. Han förklarade att hemligheten till deras framgång skulle ligga i att de bad om kraft och nåd i hans namn. Han skulle finnas närvarande inför Fadern för att utbedja sig det för dem. Den ödmjuke bedjarens bön framställer han som sin egen önskan för just den människan. Varje uppriktig bön blir hörd i himmelen. Den blir kanske inte så väl utformad, men om uppriktigheten finns i den, kommer den att uppstiga till den helgedom, där Jesus gör tjänst. Han skall framlägga den inför Fadern utan ett enda tafatt, stammande ord, vacker och doftande av hans egen fullkomlighets rökelse.
Uppriktighetens och redbarhetens väg är inte en väg utan hinder, men i alla svårigheter skall vi se en uppfordran till bön. Inte någon enda levande har någon kraft, som han inte har fått från Gud. Den källa som den kommer ifrån, är öppen för den svagaste människa. “Vadhelst I bedjen om i mitt namn”, sade Jesus, “det skall jag göra, på det att Fadern må bliva förhärligad i Sonen. Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.”
“I mitt namn“, var vad Jesus bad sina apostlar att bedja. I Jesu namn skall hans efterföljare stå inför Gud. På grund av värdet i det offer som hade getts för dem, har de värde i Guds ögon. På grund av Kristi tillräknade rättfärdighet betraktas de som värdefulla. För Kristi skull förlåter Gud dem som kommer till honom. Han ser inte syndarens förnedring i dem. Han ser i dem likheten med hans Son, på vilken de tror.
Herren blir besviken när hans folk sätter sitt eget värde för lågt. Han vill att hans utvalda arv skall se på sig själva i överensstämmelse med det värde som han själv satt på dem. Gud önskade sig dem, i annat fall skulle han inte ha sänt sin Son på ett uppdrag som kostade så mycket för att frälsa dem. Han hade användning för dem. Han är väl tillfreds när de ställer de allra högsta krav på honom, för att de skall kunna förhärliga hans namn. De kan vänta sig stora ting om de tror på hans löften.
Men att bedja i Jesu namn innebär mycket. Det innebär att vi måste ta emot hans väsens egenskaper, visa samma anda som han och göra det som han gjorde. “Älsken I mig, så hållen I mina bud”, säger han. Han räddar människor inte i synd utan från synd. De som älskar honom skall visa sin kärlek genom att visa lydnad.
All sann lydnad kommer inifrån. Den låg Jesus varmt om hjärtat. Om vi samtycker till det, kommer han i så hög grad att ingå i våra tankar, att vi inriktar våra tankar och vårt sinne i överensstämmelse med hans vilja, så att vi, när vi lyder honom, bara följer våra egna ingivelser. Viljan som är renad och helgad kommer att finna sin största tillfredsställelse i att utföra hans tjänst. När vi lär känna Gud på det sätt som det är vår förmån att kunna lära känna honom, kommer vårt liv att bli ett liv i oavbruten lydnad. Då vi tillägnar oss Jesu väsens egenskaper och lever i gemenskap med Gud, kommer synden att bli avskyvärd för oss.
Liksom Jesus i sin mänskliga natur levde efter lagen, kommer också vi att kunna göra det, om vi griper tag i den starke för att få styrka. Men vi får inte lägga ansvaret för våra plikter på andra och vänta att de skall tala om för oss vad vi skall göra. När vi behöver söka råd, får vi inte göra oss beroende av människor. Herren kommer att undervisa oss om vår plikt, lika villigt som han kommer att undervisa andra. Om vi kommer till honom i tro, kommer han att omtala sina hemligheter för oss personligen. Vi kommer ofta att bli hänförda och ivriga, när han kommer oss nära för att samtala med oss på samma sätt som han samtalade med Enok. De som bestämmer sig för att inte i något avseende göra något som skulle misshaga Gud kommer, efter det att de har framlagt sina problem för honom, att exakt veta vilken väg de skall följa. Och de kommer inte bara att få klarhet utan också kraft. De kommer att få kraft att lyda och tjäna, precis som Jesus har lovat. “Alle“, som Fadern hade gett Jesus för att tillgodose fallna människors behov, gavs till honom som mänsklighetens huvudman och representant. Och “vadhelst vi bedja om det få vi av honom, eftersom vi hålla hans bud och göra vad som är välbehagligt för honom“. (1 Joh. 3:22.)
Den viktigaste gåvan
Innan Jesus lät offra sig som slaktoffer, sökte han efter den viktigaste och mest fullständiga gåva han kunde tänka sig, för att till sina efterföljare ge en gåva som skulle föra nådens obegränsade hjälpkällor inom räckhåll för dem. “Jag skall bedja Fadern“, sade han, “och han skall giva eder en annan Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder: sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder. Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder.“
Anden hade funnits i världen redan tidigare. Ända från återlösningsverkets början hade han påverkat människors sinnen. Men under det att Jesus var på jorden hade apostlarna inte önskat sig någon annan Hjälpare. Inte förrän de hade berövats hans närvaro, skulle de komma att känna behov av Anden, och då skulle han komma.
Den helige Ande är Kristi representant, men fri ifrån mänsklig natur och oberoende därav. Hindrad av mänsklig natur kunde Jesus inte personligen vara närvarande överallt. Därför var det till deras bästa att han skulle gå till Fadern och sända Anden att bli hans efterföljare på jorden. Då skulle ingen ha någon förmån på grund av vistelseort eller personlig kontakt med Jesus. Genom Anden skulle Frälsaren vara tillgänglig för alla. I det avseendet skulle han vara dem närmare än om han inte hade farit upp till himmelen.
“Den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och jag skall älska honom och skall uppenbara mig för honom.” Jesus såg in i sina apostlars framtid. Han såg en föras till galgen, en till korset, en i landsförvisning bland ensliga klippor ute i havet, andra till förföljelse och död. Han upp-muntrade dem med löftet att han skulle vara hos dem i varje prövning. Detta löfte har inte förlorat något av sin kraft. Herren vet allt om sina trofasta tjänare, som för hans skull sitter i fängelse eller har förvisats till ensliga öar. Han tröstar dem med sin egen närvaro. När de troende för sanningens skull dras inför orättfärdiga domstolar, står Kristus vid deras sida. Alla de anklagelser som riktas mot dem, riktas mot Kristus. Kristus blir dömd på nytt i sina efterföljares gestalt. När någon blir inspärrad inom fängelsemurarna, hänför Kristus hans sinne med sin kärlek. När någon lider döden för hans skull säger han: “Jag är ... den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evighet och har nycklarna till döden och dödsriket.“ -- Upp. 1:18. Den som ger sitt liv för mig skall få det bevarat till evig härlighet.
I alla situationer
Under alla tider och på alla platser, i alla sorger och i alla lidanden gäller löftet att, när utsikterna tycks vara mörka och framtiden förvirrande och vi känner oss hjälplösa och ensamma, kommer Hjälparen att sändas som svar på trons bön. Omständigheter kan skilja oss från varje jordisk vän, men inga omständigheter och inga avstånd kan skilja oss från den himmelske Hjälparen. Var vi än befinner oss, var vi än färdas, finns han alltid på vår högra sida för att stödja, uppehålla, bära och uppmuntra.
Apostlarna kunde fortfarande inte förstå Jesu ord i deras andliga innebörd, och återigen förklarade han vad han menade. Genom Anden, sade han, skulle han uppenbara sig för dem. “Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt.” Aldrig mer skall ni säga: Jag förstår det inte. Ni skall inte längre se dunkelt, såsom i en spegel, utan så att ni “till fullo förmån fatta vad bredden och längden och höjden och djupet är och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap“. (Ef. 3:18, 19.)
Apostlarna skulle vittna om Jesu liv och gärning. Genom deras ord skulle han tala till alla folk över hela jorden. Men i samma anda som Jesus mötte förödmjukelse och död, skulle de uthärda stora svårigheter och besvikelser. För att deras redogörelse för denna upplevelse skulle bli korrekt, lovade Jesus dem att Hjälparen skulle “påminna . . . om allt vad jag har sagt eder“.
“Jag hade ännu mycket att säga eder”, fortsatte han, “men I kunnen icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall förkunna det för eder.” Jesus hade avslöjat stora sanningar för sina apostlar. Men det var ytterligt svårt för dem att skilja hans undervisning från de skriftlärdes och fariséernas traditioner och regler. De hade uppfostrats till att godta rabbinernas läror som Guds röst. Dessa hade alltjämt i viss mån makt över deras sinnen och satte sin prägel på deras uppfattning. Jordiska föreställningar och timliga angelägenheter hade alltjämt stor plats i deras tankevärld. De förstod inte Kristi rikes andliga natur, trots att han så ofta hade förklarat det för dem. Deras sinnen hade blivit förvirrade. Mycket av hans undervisning tycktes nästan bortkastad på dem. Jesus såg att de inte riktigt kunde uppfatta den riktiga betydelsen av hans ord. Av medkänsla gav Jesus löftet om att den helige Ande skulle påminna dem om vad han hade sagt. Och han hade utelämnat många saker som apostlarna inte kunde förstå. Också dessa saker skulle avslöjas för dem av Anden. Anden skulle skärpa deras uppfattningsförmåga, så att de skulle kunna uppfatta himmelska ting. “När han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen.”
Hjälparen kallas “sanningens Ande”. Hans uppgift skulle vara att klargöra och upprätthålla sanningen. Han tar sin boning i sinnet som sanningens Ande. Därigenom blir han Hjälparen. Det finns tröst och frid i sanningen, men ingen verklig frid eller tröst finns i lögnen. Det är genom falska teorier och traditioner som Satan får makt över sinnet. Genom att leda människor till falska normer, vanställer han karaktären. Genom Bibeln talar den helige Ande till människornas sinnen och skriver in sanningen i deras medvetande. På det sättet avslöjar han villfarelsen och driver ut den ur sinnet. Det är genom sanningens Ande, som verkar genom Guds ord, som Kristus leder sitt utvalda folk till att underordna sig honom.
Då Jesus beskrev den helige Andes uppgift för sina apostlar, försökte han inspirera dem med den glädje och det hopp som hade inspirerat honom själv. Han gladde sig över den omfattande hjälp som han hade kunnat åstadkomma för sin församling. Den helige Ande var den främsta av alla gåvor som han kunde utbedja sig av sin Fader för sitt folks förkovran. Anden skulle ges som en förnyande kraft. Utan detta skulle Kristi offer ha varit till ingen nytta. Ondskans makt hade ökat under århundraden och människors underkastelse under den sataniska fångenskapen var otrolig. Människor kunde stå emot och övervinna synden bara genom den väldiga makt som den tredje personen i gudomen utövade. Han skulle inte komma med någon begränsad kraft utan i fullheten av gudomlig makt. Det är Anden som förverkligar det som utverkats av världens Äterlösare. Det är genom Anden som sinnet renas. Genom Anden blir den troende delaktig av den gudomliga naturen. Kristus har gett sin Ande som en gudomlig kraft, för att vi skall kunna övervinna alla nedärvda och tillägnade benägenheter till det som är ont och för att överföra sitt eget väsens egenskaper till sin församling.
Hans godhets välvilja uppenbarad
Om Anden sade Jesus: “Han skall förhärliga mig.“ Jesus kom för att förhärliga Fadern genom att uppenbara hans kärlek. På samma sätt skulle Anden förhärliga Kristus genom att uppenbara hans godhets välbehag för världen. Själva Guds bild skulle återges i mänskligheten. Guds ära, Kristi ära har knutits till fullkomnandet av hans folks karaktär.
“När han (sanningens Ande) kommer, skall han låta världen få veta sanningen ifråga om synd och rättfärdighet och dom.“ Evangelii förkunnelse skulle inte få någon effekt utan den helige Andes ständiga närvaro och bistånd. Detta är den enda effektiva läraren i gudomlig sanning. Det är bara när den helige Ande för sanningen in i våra sinnen, som den väcker samvetet och förändrar livet. Några kanske kan framställa Guds ord i detalj som det återges eller göra sig förtrogna med alla befallningar och löften, men med mindre den helige Ande inför sanningen i sinnet, kommer ingen människa att falla på klippan och bli krossad. Ingen utbildning, inga framsteg, hur stora de än kan vara, kan göra någon till en ljusets förmedlare, utan att Guds Ande medverkar. Arbetet att förmedla sanningen till andra kommer inte att ge något resultat, med mindre det som blivit sagt väcks till liv av Andens påverkan. Innan ännu en enda av de nytestamentliga böckerna hade skrivits och innan en enda evangelisk förkunnelse hade ägt rum efter Jesu himmelsfärd, kom den helige Ande över de bedjande apostlarna. Deras fienders vittnesmål blev då: “Och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning.” -- Apg. 5:28.
Löfte med villkor
Jesus hade lovat sin församling den helige Andes gåva. Detta löfte tillhör oss i lika hög grad som det tillhörde de första apostlarna. Men liksom alla andra löften har det getts på villkor. Det finns många som tror eller bekänner sig ha tillgodogjort sig Herrens löfte. De talar om Kristus och om den helige Ande, men utan att det blir till någon nytta för dem. De underordnar inte sina sinnen så att de kan bli vägledda och behärskade av de himmelska krafterna. Vi kan inte använda oss av den helige Ande. Den helige Ande skall använda sig av oss. Genom Anden verkar Gud i sitt folk “både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske“. (Fil. 2:13.) Men det är inte så många som vill böja sig för detta. De vill klara sig på egen hand. Detta är själva grundorsaken till att de inte får den himmelska gåvan. Anden ges bara till dem som i ödmjukhet vänder sig till Gud och som väntar på hans vägledning och nåd. Guds kraft väntar på att de skall bedja och ta emot. Då vi i tro gör anspråk på den utlovade välsignelsen, för den alla andra välsignelser med sig. Den tilldelas i överensstämmelse med Kristi nåds rikedom. Han är beredd att ge åt varje människa i överensstämmelse med hennes förmåga att ta emot.
I sitt tal till apostlarna gjorde inte Jesus någon sorgfylld hänvisning till sina egna lidanden eller till sin död. Det sista han lämnade efter sig åt dem som ett arv, var ett fridens arv. Han sade: “Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda.”
Innan de lämnade det rum där de ätit påskmåltiden sjöng Frälsaren tillsammans med sina apostlar en lovsång. Hans röst hördes inte som en sorgfylld klagan, utan i påsklovsångens glädjefyllda melodi: “Loven Herren, alla hedningar, prisen honom, alla folk. Ty hans nåd är väldig över oss, och Herrens sanning varar i evighet. Halleluja!“ -- Ps. 117.
Mot Oljeberget
Efter lovsången gick de ut. Genom de överfyllda gatorna banade de sig väg, fortsatte ut genom stadsporten i riktning mot Oljeberget. De vandrade sakta fram, var och en upptagen av sina egna tankar. Då de började gå ner genom dalen och närmade sig Oljeberget, sade Jesus med den djupaste sorgsenhet: “I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull, ty det är skrivet: ’Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola förskingras’.” -- Matt. 26:31. Apostlarna lyssnade med sorg och förvåning. De kom ihåg hur många hade tagit anstöt och lämnat Jesus, då han i synagogan i Kapernaum talade om sig själv som livets bröd. Men de tolv hade ju inte visat sig svekfulla. Petrus, som talade på sina medapostlars vägnar, hade förklarat sin trohet mot Jesus. Frälsaren hade då sagt: “Har icke jag själv utvalt eder, i tolv? Och likväl är en av eder en djävul.” -- Joh. 6:70. Under påskmåltiden hade Jesus sagt att en av de tolv skulle förråda honom och att Petrus skulle förneka honom. Men nu gällde hans ord dem alla.
Nu protesterade Petrus häftigt: “Om än alla andra komma på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall“ Under påskmåltiden hade han förklarat: “Mitt liv vill jag giva för dig.“ Jesus hade då varnat honom att han redan den natten skulle förneka sin Frälsare. Nu upprepar Jesus varningen: “Sannerligen säger jag dig: Redan i denna natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger förneka mig.“ Men Petrus försäkrade då “ännu ivrigare: ’Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock icke förneka dig.’ Sammalunda sade ock alla de andra“. (Mark. 14:29, 30, 31.) I sitt självförtroende förnekade de det som sagts till dem två gånger av honom som visste allt. De var inte beredda för provet. När frestelsen kom över dem, skulle de förstå sin egen svaghet.
Omedveten om faran
Då Petrus sade att han skulle följa sin Herre i fängelse och död, menade han varje ord han sade. Men han kände inte sig själv. Dolt i hans sinne fanns någonting ont, som förhållandena skulle blåsa liv i. Med mindre han blev medveten om den fara i vilken han befann sig, skulle detta komma att betyda hans eviga undergång. Frälsaren såg hos honom en kärlek till det egna jaget och en trygghet som skulle komma att dominera till och med över hans kärlek till Jesus. Hans erfarenhet hade avslöjat mycket svaghet, obesegrad synd och andlig vårdslöshet. Han hade visat sig ha ett inte helgat temperament, han hade tanklöst kastat sig in i frestelser. Jesu högtidliga varning var en uppmaning till självrannsakan. Petrus behövde bli misstrogen mot sig själv och få en djupare tro på Jesus. Om han i ödmjukhet hade tagit emot varningen, skulle han ha vädjat till hjordens herde att bevara sina får. På Galileiska sjön hade han, då han var på väg att sjunka, ropat: “Herre, hjälp mig.“ -- Matt. 14:30. Då hade Jesu utsträckta hand gripit hans hand. Om han nu hade ropat till Jesus: Rädda mig från mig själv, skulle han ha blivit bevarad. Men Petrus tyckte att man misstrodde honom. Han tyckte att detta var grymt. Han kände sig redan stött och blev ännu mer hårdnackad i sitt självförtroende. Jesus ser med medkänsla på sina apostlar. Han kan inte skona dem från prövningen, men han lämnar dem inte utan tröst. Han försäkrar dem att han kommer att bryta dödens bojor och att hans kärlek till dem inte kommer att svikta. “Efter min upp-ståndelse skall jag före eder gå till Galileen.” -- Matt. 26:32. Innan de ännu har förnekat honom, får de försäkran om förlåtelse. Efter hans död och uppståndelse vet de att de har fått förlåtelse och att Jesus fortfarande älskar dem.
Jesus och apostlarna var på väg till Getsemane vid foten av Oljeberget, en avskild plats som han ofta hade besökt för att meditera och bedja. Frälsaren hade förklarat sitt uppdrag i världen för sina apostlar, liksom det andliga samband med honom, som de skulle upprätthålla. Nu illustrerar han sin undervisning. Månen lyser klart och han får se ett blommande vinträd. Han riktar apostlarnas uppmärksamhet på detta och använder det som en symbol.
“Jag är det sanna vinträdet”, sade han. I stället för att välja den gracila palmen, den högresta cedern eller den starka eken väljer Jesus vinträdet, som med sina slingrande klängen får representera honom. Palmen, cedern och eken står för sig själva. De behöver inte något stöd. Men vinrankan slingrar sig runt spaljéerna och klättrar på det sättet mot himlen. På samma sätt var Jesus i sin mänskliga natur beroende av gudomlig kraft. “Jag kan icke göra något av mig själv“, förklarar han. -- Joh. 5:30.
“Jag är det sanna vinträdet.“ Judarna hade alltid betraktat vinträdet som det ädlaste av alla träd och som en bild på allt som var kraftfullt, utsökt och fruktbärande. Israel hade framställts som ett vinträd som Gud hade planterat i det utlovade landet. Judarna hade byggt sitt hopp om frälsning på sitt samband med Israel. Men Jesus sade: Jag är det verkliga vinträdet. Tro inte att ni genom sambandet med Israel blir delaktiga av Guds liv och arvingar till hans löfte. Endast genom mig kan ni få andligt liv.
“Jag är det sanna vinträdet och min Fader är vingårdsmannen.” På Palestinas höjder hade vår himmelske Fader planterat detta goda vinträd. Han var själv vingårdsmannen. Många tilltalades av skönheten hos detta vinträd och gav uttryck för dess himmelska ursprung. Men för de ledande i Israel såg det ut som ett rotskott ur förtorkad jord. De tog plantan, knäckte den och trampade den under sina vanhelgande fötter. Deras avsikt var att tillintetgöra den för all framtid. Men den himmelske vingårdsmannen förlorade aldrig sin planta ur sikte. När människor menade att de hade dödat den, tog han den och planterade den på nytt på den andra sidan av muren. Vinstocken skulle inte längre vara synlig. Den blev dold för människors häftiga angrepp. Men vinträdets rankor klättrade över muren. De skulle representera vinträdet. Genom dem kunde ympkvistar alltjämt förenas med vinträdet. Från dem har man kunnat få frukt. De har gett en skörd som de som gått förbi, har kunnat plocka av.
Bestående gemenskap
“Jag är vinträdet, I ären grenarna“, sade Jesus till sina apostlar. Även om han snart skulle tas ifrån dem, skulle deras andliga förening med honom förbli oförändrad. Grenens inympning, sade han, är en framställning av det förhållande som ni skall upprätthålla till mig. Ympkvisten inympas i det levande vinträdet och den växer in i vinstocken, fiber för fiber, åder för åder. Vinträdets liv blir grenens liv. På samma sätt tar den människa, som är död i överträdelser och synder, emot liv genom förening med Kristus. Föreningen uppstår genom tro på honom som en personlig Frälsare. Syndaren förenar sin svaghet med Kristi styrka, sin tomhet med Kristi fullhet, sin bräcklighet med Kristi bevarande makt. Då har han Kristi sinne. Kristi mänskliga natur har berört vår mänsklighet och vår mänsklighet har berört den gudomliga naturen. Genom den helige Ande som förmedlare blir människan delaktig av den gudomliga naturen. Hon blir “benådad i den älskade“. (Hebr. 1:6.) När denna förening med Kristus en gång har ingåtts, måste den hållas vid liv.
Jesus sade: “Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Så-som grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.“ Detta är inte någon tillfällig gemenskap, inte någon gemenskap då och då. Grenen blir en del av det levande vinträdet. Förmedlandet av liv, kraft och fruktbarhet från roten till grenarna försiggår obehindrat och oavbrutet. Skild från vinträdet kan grenen inte leva. Lika litet kan ni leva skilda från mig, sade Jesus. Det liv som ni har fått från mig kan uppehållas bara genom ständig gemenskap. Utan mig kan ni inte övervinna en enda synd eller motstå en enda frestelse.
“Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder.” Att förbli i Kristus betyder att ständigt ta emot hans Ande, ett liv i oför-behållsam hängivenhet åt hans tjänst. Förbindelselinjen mellan oss och vår Gud måste ständigt vara öppen. Liksom vinträdets grenar ständigt måste hämta sav från det levande vinträdet, måste vi klänga oss vid Jesus och från honom, genom tron, ta emot hans eget väsens kraft och fullkomlighet.
Roten sänder sin näring genom grenen till den yttersta kvisten. På samma sätt förmedlar Kristus den andliga styrkans strömmar till varje troende. Så länge människan är förenad med Kristus, finns det inte någon risk för att hon skall vissna eller förmultna.
Vinträdets liv kommer att visa sig i doftande frukt på dess grenar: “Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra.” När vi lever i tro på Guds Son kommer Andens frukter att visa sig i vårt liv, och inte en enda av dem kommer att saknas.
“Min Fader är vingårdsmannen. Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort.” Även om ympkvisten utvändigt är förenad med vinträdet, är det möjligt att det inte har uppstått någon levande förening. Då kommer det inte att bli vare sig någon tillväxt eller någon frukt. På samma sätt kan det finnas en skenbar förening med Kristus, utan att någon verklig gemenskap med honom uppstått genom tro. Genom en religiös bekännelse kommer människor in i församlingen, men karaktär och livsföring avslöjar om de är förenade med Kristus. Om de inte bär någon frukt är de falska grenar. Deras avskiljande från Kristus medför en undergång, lika fullständig som den som framställs genom den döda grenen. “Om någon icke förbliver i mig“, sade Jesus, “så kastas han ut såsom en avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.”
Och den gren “som bär frukt, den rensar han, för att den
skall bära mer frukt“. Av de tolv utvalda som hade följt Jesus, var en på väg att kastas ut som en förtorkad gren. De andra skulle genomgå trädgårdsknivens bittra prövning. Beskärningen skulle orsaka smärta. Men det är Fadern som håller i kniven. Han utför inte sitt uppdrag lättsinnigt eller likgiltigt. Några grenar ligger krypande på marken och dessa måste skäras loss från de jordiska stöd som deras klängen har fäst sig vid. De skall sträcka sig upp mot himlen och finna sitt stöd hos Gud. Det överflödiga lövverk som drar livsströmmen bort från frukten måste skäras bort. För stora grenpartier måste avlägsnas för att tillåta de läkande strålarna från rättfärdighetens sol att få tillträde. Vingårdsmannen hugger bort den skadliga grönskan, för att frukten skall bli bättre och rikligare.
Förutsättningen
“Därigenom bliver min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt”, sade Jesus. Genom er vill Gud uppenbara sitt eget väsens helighet, sin välvilja och medkänsla. Men Frälsaren säger ändå inte till sina apostlar, att de skall arbeta för att bära frukt. Han ber dem om att förbli i honom. “Om I förbliven i mig”, säger han, “och mina ord förbliva i eder, så mån I bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder.” Det är genom Ordet som Kristus förblir i sina efter-följare. Detta är samma levande förening som framställs genom att äta hans kött och dricka hans blod. Kristi blod är Ande och liv. När vi tar emot dem, tar vi emot vinträdets liv. Vi lever “av allt det som utgår av Guds mun“. (Matt. 4:4.) Kristi liv i oss åstadkommer samma frukt som hos honom. När vi lever i Kristus, klänger oss fast vid Kristus, uppehålls av Kristus och får näring från Kristus, kommer vi att bära frukt på samma sätt som Kristus.
Den stora önskan som Jesus gav uttryck åt i fråga om sina apostlar under denna sista sammankomst med dem var, att de skulle älska varandra som han hade älskat dem. Detta upprepade han gång på gång. “Detta är mitt bud”, sade han på nytt, “att I skolen älska varandra.” Hans allra första föreskrift, då han var ensam med dem i rummet där de åt påskmåltiden, var: “Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra, ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.” För apostlarna var detta ett nytt bud. De hade inte älskat varandra som Jesus hade älskat dem. Han såg att nya tankar och ingivelser måste behärska dem, att de måste följa nya principer. Genom hans liv och död skulle de få ett nytt begrepp om vad kärlek var. Budet om att älska varandra fick ny betydelse i ljuset av hans självuppoffring. Hela nådens verk utgör en enda oavbruten tjänst i självförnekande, självuppoffrande strävan. Genom varje timme som Jesus uppehöll sig här på jorden strömmade Guds kärlek ut ifrån honom i oemotståndliga strömmar. Alla som genomströmmas av hans Ande kommer att visa kärlek på samma sätt som han. Själva den princip som var den drivande kraften hos Jesus, kommer att bli den drivande kraften hos dem i all deras gemenskap med varandra.
Denna kärlek är beviset på att de är Jesu efterföljare. “Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I ären mina lärjungar”, sade Jesus. När människor sluter sig samman, inte av tvång eller egna intressen utan av kärlek, uppenbarar de effekten av ett inflytande som är högre än allt mänskligt inflytande. Där denna enhet finns, är den ett bevis för att Guds avbild är på väg att återupprättas i människan och att en ny livsprincip har blivit inplantad. Den visar att det finns kraft i den gudomliga naturen att motstå det ondas övernaturliga tillskyndare och att Guds nåd kan betvinga den egenkärlek som hänger fast vid det naturliga sinnet.
När denna kärlek uppenbaras i församlingen, kommer den verkligen att uppväcka Satans vrede. Det var inte någon lätt väg som Jesus utstakade för sina efterföljare. “Om världen hatar eder”, sade han, “så betänken att hon har hatat mig förrän eder. Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder. Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: ’Tjänaren är icke förmer än sin herre.’ Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert. Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull, eftersom de icke känna honom som har sänt mig.“ Evangelium skall förkunnas under pågående strid, mitt under motstånd, fara, lidande och förluster. Men de som utför detta uppdrag följer endast i sin Mästares fotspår.
Skenbart små resultat
Som världens Frälsare ställdes Jesus ständigt inför skenbara nederlag. Han som var nådens sändebud till denna värld, tycktes få så litet uträttat av det uppdrag som han längtade efter att få fullgöra för att upplyfta och frälsa. Sataniska inflytanden var ständigt i verksamhet för att hindra honom. Men han lät sig inte avskräckas. Genom profeten Jesaja säger han: “Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft; dock, min rätt är hos Herren och min lön hos min Gud ... så att Israel icke rycktes bort -- ty jag är ärad i Herrens ögon, och min Gud har blivit min starkhet.” Det är till Jesus som löftet ges: “Så säger Herren, Israels förlossare, hans Helige, till den djupt föraktade, som är en styggelse för människor... Så säger Herren ... Jag skall bevara dig och fullborda i dig förbundet med folket, så att du skall upprätta landet och utskifta de förödda arvslotterna och säga till de fångna: ’Dragen ut’, till dem som sitta i mörkret: ’Kommen fram’... de skola varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor.” -- Jes. 49:4, 5, 7--10.
Jesus vilade i detta ord och han lät inte Satan få något övertag. Då Jesus snart skulle ta de sista stegen i sin för-ödmjukelse och under det att den djupaste sorg höll på att omsluta honom, sade han till sina apostlar: “Denna världens furste kommer, i mig finnes intet som hör honom till.” “Denna världens furste är nu dömd.” “Nu skall denna världens furste utkastas“ -- Joh. 14:30; 16:11; 12:31. Med profetisk blick såg Jesus de händelser som skulle äga rum under hans sista stora strid. Han visste att när han skulle komma att ropa: “Det är fullbordat!” skulle hela himmelen triumfera. Hans öron uppfångade den avlägsna musiken och segerropen i himmelen. Han visste att dödsklockan då skulle ljuda över Satans rike och att Kristi namn skulle kungöras från värld till värld genom hela universum.
Jesus gladde sig över att han kunde göra mer för sina ef-terföljare än vad de bad om eller förstod. Han talade med övertygelse, därför att han visste att ett allsmäktigt påbud hade utgått redan innan världen blev till. Han visste att sanningen, utrustad med den helige Andes allmakt, skulle segra i kampen mot det onda och att den blodstänkta fanan skulle vaja över dem som följde honom. Han visste att hans tillitsfulla apostlars liv skulle bli som hans: En rad oavbrutna segrar, som inte såg ut som segrar här, men som skulle bli erkända som segrar i det stora härefter.
“Detta har jag talat till eder för att I skolen hava frid i mig”, sade han. “I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.“ Jesus misslyckades inte, och inte heller blev han modlös. De som följer honom skall visa samma uthållighet. De skall leva som han levde och arbeta som han arbetade, eftersom de förlitar sig på honom som den store Mästaren i arbetet. De måste ha frimodighet, energi och uthållighet. Även om det skenbart omöjliga stänger deras väg, skall de genom hans nåd gå framåt.I stället för att beklaga sig över svårigheterna, uppfordras de till att övervinna dem. De skall inte bli förtvivlade över någonting utan hoppas allting. Med sin oförlikneliga kärleks gyllene kedja har Jesus bundit dem vid Guds tron. Det är hans avsikt att det högsta inflytande i universum, som strömmar ut från källan till all makt, skall tillhöra dem. De skall ha kraft att stå emot det onda, en kraft som varken jorden, döden eller dödsriket kan övervinna, en kraft som gör det möjligt för dem att segra, liksom han segrade.
Jesu plan är att himmelens ordning, himmelens styrelsesätt och himmelens harmoni skall komma till uttryck i hans församling på jorden. Därigenom blir han förhärligad i sitt folk. Genom dem skall rättfärdighetens sol lysa med ofördunklad glans i världen. Jesus har gett sin församling rikliga hjälpmedel för att han av sin återlösta, köpta egendom skall kunna få en stor avkastning av härlighet. Han har skänkt sitt folk förmågor och välsignelser, för att de skall kunna representera hans egen tillräcklighet. Församlingen, som har begåvats med Kristi rättfärdighet, är hans förrådshus, vari hans barmhärtighet, hans nåds och hans kärleks rikedomar skall visa sig i full och slutlig utveckling. Jesus betraktar sitt folk I dess renhet och fullkomlighet som lönen för sitt förödmjukande och som ett tillägg till sin härlighet -- Kristus, den stora medelpunkten, varifrån all härlighet utstrålar.
Med starka, hoppfulla ord avslutar Frälsaren sin under-visning. Därefter utgjuter han sin själs börda i bön för sina apostlar. Han lyfter sin blick mot himmelen och säger: “Fader, stunden är kommen; förhärliga din Son på det att din Son må förhärliga dig, eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom. Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.”
Jesus hade fullbordat det uppdrag som hade getts honom att utföra. Han hade förhärligat Gud på jorden. Han hade uppenbarat Faderns namn. Han hade utvalt dem som skulle fortsätta hans uppdrag bland människorna. Och han sade: “Jag är förhärligad i dem. Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn -- det som du har förtrott åt mig -- för att de må vara ett, likasom vi äro ett.“ “Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder att de alla må vara ett... Jag i dem, och du i mig -- ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig”
Jesus uttrycker sig som den som har gudomlig auktoritet och överlämnar sin utvalda församling i Faderns armar. Som en helgad överstepräst går han i förbön för sitt folk. Som en trogen herde samlar han sin hjord under den Allsmäktiges skugga, den starka och säkra tillflykten. För honom återstår nu den sista kampen med Satan och han går ut för att möta den.