Jerusalem med sitt underbara tempel var en av världens skönaste städer, men det kunde inte rädda staden från undergång. Den förstördes år 70 e. Kr. Den romerske befälhavaren försökte rädda den och templet, men förgäves. Jesus hade 39 år tidigare profeterat om Jerusalems undergång.
”O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt. ” -- Luk. 19: 42-44.
Från toppen av Oljeberget såg Jesus ut över Jerusalem. Vackert och fridfullt var det landskap som utbredde sig framför honom. Det var vid påsktiden. Från alla länder hade Jakobs efterkommande samlats för att fira den stora nationella högtiden. Mitt ibland trädgårdar, vingårdar och gröna sluttningar, överströdda med pilgrimernas tält, reste sig de terrasserade bergen, de praktfulla palatsen och massiva befästningsverken kring Israels huvudstad. Dottern Sion tycktes i sin stolthet säga: ”Jag sitter såsom drottning och skall inte drabbas av någon sorg”, lika älsklig då och lika övertygad om himmelens gunst, som när den kunglige psalmsångaren tidsåldrar tidigare sjöng: ”Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion. . . den store konungens stad.” -- Ps. 48: 3. Ingenting dolde templets praktfulla byggnader. Den nedgående solens strålar belyste de snövita marmorväggarna. Det glittrade från guldbeslagna portar, torn och tinnar. Som ”skönhetens fullhet” stod den där, den judiska nationens stolthet. Vilken israelit kunde betrakta denna syn utan en känsla av glädje och hänförelse.
Men helt andra tankar fyllde Jesu sinne. ”Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den.” -- Luk. 19: 41. Mitt under den allmänna glädjen över hans triumftåg in i staden, medan man viftade med palmblad, när glada Hosianna-rop väckte ekon bland bergen och tusentals röster utropade honom som konung, överväldigades världens Frälsare av en plötslig och egendomlig sorg. Han, Guds Son, Israels utlovade, vilkens kraft hade besegrat döden och kallat dess fångar ut från graven, brast i tårar, inte av vanlig sorg utan av en intensiv, obetvinglig ångest.
Skugga över vägen
Hans tårar gällde inte honom själv, även om han väl visste varthän hans färd skulle leda. Framför honom såg Getsemane, platsen för den själsångest som väntade honom. Fårporten låg också inom synhåll. Genom den hade offerdjuren under århundradena förts fram till slakt. Den skulle också öppnas för honom, när han skulle gå igenom den ”likt ett lamm, som föres bort att slaktas”. (Jes. 53:7.) Inte långt därifrån låg Golgata, platsen för korsfästelsen. Över den väg som Kristus snart skulle komma att vandra, måste det stora mörkrets skräck sänka sig, då han skulle offra sig själv för synden. Men ändå var det inte tanken på detta som kastade en skugga över hans väg i denna glädjens stund. Inga förebud om hans egen övermänskliga själsångest förmörkade detta osjälviska sinne. Han grät över de tusentals dömda människorna i Jerusalem, över blindheten och obotfärdigheten hos dem som han kommit för att välsigna och frälsa. Mer än tusen års historia av Guds särskilda ynnest och övervakande omsorg som hans utvalda folk varit föremål för, låg öppen för Jesu blick. Där låg Moria berg, där löftets son utan motstånd hade låtit sig bindas vid altaret som ett offer, symbolen på Guds Sons offer. Där hade välsignelsens förbund, det underbara Messiaslöftet, blivit bekräftat för trons fader. (1 Mos. 22:9, 16-18.) Där hade flammorna från offret stigit mot himmelen från Ornans tröskplats och hejdat den ödeläggande ängelns svärd. (1 Krön. 21.) Detta var en lämplig bild på Frälsarens offer och medlartjänst för syndiga människor. Jerusalem hade hedrats av Gud framför alla andra länder. Herren hade ”utvalt Sion”, han hade önskat att där ”hava sin boning”. (Ps. 132:13.) Där hade profeter under århundraden förkunnat sina varningsbudskap. Där hade präster svängt sina rökelsekar och rökens vällukt hade tillsammans med de tillbedjandes böner uppstigit inför Gud. Där hade dagligen blodet från slaktade lamm offrats och pekat fram emot ”Guds lamm”. Där hade Herren uppenbarat sin närvaro i härlighetens ljustöcken ovanför nådastolen. Där vilade foten på den hemlighetsfulla stege som förbinder jorden med himmelen. (1 Mos. 28: 12; Joh. 1: 52.) Denna stege på vilken Guds änglar steg upp och ned beredde tillträde till det allraheligaste för världen. Hade Israel som en nation hållit fast vid troheten mot Herren skulle Jerusalem ha bestått till evig tid, utvald av Gud. (Jer. 17: 21-25.) Men historien om detta folk, som var så gynnat, var ett vittnesmål om avfällighet och uppror. De hade motstått himmelens nåd, missbrukat sina förmåner och förspillt sina tillfällen.
Även om Israel ”begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter” (2 Krön. 36: 16) hade Gud alltjämt uppenbarat sig själv för dem som ”en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet”. (2 Mos. 34: 6.) Trots att de gång på gång hade avvisat honom, hade hans barmhärtighet fortsatt att vädja till dem. Med mer än en faders förbarmande kärlek för den son som står under hans vård, hade Gud fortsatt att sända ”sina budskap till dem titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt folk och sin boning”. (2 Krön. 36: 15.) När föreställningar, vädjanden och tillrättavisningar förfelade sin verkan, sände han dem himmelens bästa gåva, nej, han utgöt över dem hela himmelen i denna enda gåva.
Det sista tillfället
Guds egen Son sändes för att tala till den förhärdade staden. Det var Kristus som hade fört Israel ut ur Egypten. (Ps. 80: 9.) Med sin egen hand hade han drivit ut hednafolken framför dem. Han hade planterat dem ”på en bördig bergskulle”. Hans övervakande omsorg hade omslutit dem. Den hade vårdats av tjänare som han sänt. ”Vad kunde mer göras för min vingård”, utbrast han, ”än vad jag har gjort för den.” -- Jes. 5: 1- 4. Men när han hade hoppats att den skulle bära ädla druvor hade den åstadkommit vilda druvor. Ändå hoppades han och längtade efter att den skulle bära frukt. Därför kom han själv till sin vingård för att se, om det fanns någon möjlighet att rädda den från ödeläggelse. Han grävde kring sitt vinträd, beskar det och vårdade sig om det. Han var outtröttlig i sina försök att rädda det som han själv hade planterat.
Under tre år hade ljusets och härlighetens Herre gått in och ut bland sitt folk. Han ”vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld”. Han tröstade dem som hade ett förkrossat hjärta och försatte de bundna i frihet. Han gav de blinda syn, botade de halta så att de kunde gå och hjälpte de döva så att de kunde höra. Han renade spetälska, uppväckte de döda och förkunnade evangelium för de fattiga. Till alla samhällsklasser utan åtskillnad ljöd hans nådefulla inbjudan: ”Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade så skall jag giva eder ro!”. -- Apg. 10: 38; Luk. 4: 18; Matt. 11: 5, 28.
Fastän de lönade gott med om och kärlek med hat (Ps. 109: 5) utförde han trofast sitt barmhärtighetsverk. De som sökte honom blev aldrig avvisade. Som en hemlös vandrare var fattigdom och armod hans dagliga lott. Men han levde för att hjälpa människorna i deras nöd och lindra deras sorger, för att övertala dem att ta emot livets gåva. Nådens vågor som slogs tillbaka av dessa hårda sinnen strömmade ut över dem på nytt i en ännu större flodvåg av medkännande, obeskrivlig kärlek. Men Israel hade vänt sig bort från sin bäste vän och ende hjälpare. Hans kärleksfulla vädjanden hade avvisats, hans råd hade föraktats och hans varningar gjorts till åtlöje.
Hoppets och förlåtelsens timma närmade sig snabbt sitt slut. Bägaren med Guds länge tillbakahållna vrede var nästan full. Skyarna som samlats under tidsåldrar av avfällighet och uppror, var nu hotfullt svarta. Stormen var på väg att bryta lös över ett skuldbetungat folk. Han som var den Ende som kunde frälsa dem från den hotande olyckan hade man visat likgiltighet, smädat och avvisat. Honom skulle man snart komma att korsfästa. När Kristus upphängdes på Golgata kors skulle Israels tid som ett folk som var välsignat och utvalt av Gud, vara slut. En enda människa som går förlorad är en olycka av sådan omfattning att den inte kan ersättas av alla världens skatter eller förmåner. Men när Kristus såg över Jerusalem, såg han det öde som skulle drabba en hel stad, ett helt folk. Det var den stad och det folk som Gud en gång hade utvalt till att vara hans särskilda egendom.
Profeter hade gråtit över Israel avfall och över de fruktansvärda ödeläggelser som hemsökte dem för deras synders skull. Jeremia önskade att hans ögon hade varit en tårekälla, så att han kunde gråta dag och natt över de ”slagna hos dottern mitt folk” och över Herrens hjord som hade förts bort i fångenskap. (Jer.9: 1; 13: 17.) Hurudan skulle då inte hans sorg vara, som i en profetisk blick kunde se, inte år utan tidsåldrar. Han såg ödeläggelsens ängel med svärdet lyft mot den stad som så länge hade varit Herrens boning. Från toppen av Oljeberget, på samma plats där Titus och hans armé senare skulle samlas, såg han ut över dalen mot de helgade gårdarna och portikerna. Med tårhöljda ögon såg han i ett fruktansvärt panorama hur murarna omringades av främmande krigshärar. Han hörde marscherandet av arméer som ordnade sig till strid. Han hörde rösterna av mödrar och barn, som grät efter bröd, i den belägrade staden. Han såg dess heliga, praktfulla hus, dess palats och torn överlämnade åt lågorna. Där de en gång stod såg han endast en hög av rykande ruiner.
Spridda som vrakspillror
Han såg in i kommande århundraden och såg förbundets folk spridda i alla länder, likt vrakspillror på en öde strand. Den förestående vedergällning som snart skulle drabba stadens invånare var bara den första drycken ur den vredens bägare som den vid den slutliga domen skulle komma att få tömma till sista droppen. En gudomlig medkänsla och en innerlig kärlek fann uttryck i de sorgfyllda orden: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under små vingar! Men I haven icke velat.” -- Matt. 23 :37. O, att du som en nation, som fått större förmåner än någon annan, hade tagit vara på den tid då du erbjöds räddning och allt det som tillhör din frid. Jag har hejdat rättvisans ängel. Jag har kallat dig till omvändelse, men förgäves. Det är inte bara tjänare, utsända och profeter som du har avvisat och förkastat, utan den Helige i Israel, din förlösare. Om du blir ödelagd är ansvaret helt ditt eget. ”Men I viljen icke komma till mig för att få liv.” - Joh. 5: 40.
Kristus såg i Jerusalem en symbol på världen, som är förhärdad i otro och uppror och som skyndar vidare mot Guds vedergällande dom. Den fallna mänsklighetens olycksöde trängde sig in i hans sinne och tvingade fram detta bittra rop. Han såg syndens verk i människosläktets misär, tårar och blod. Hans hjärta fylldes av en outsäglig medkänsla med de lidande och plågade på jorden. Han kände en brinnande längtan efter att kunna hjälpa dem allesamman. Men inte ens hans hand kunde hejda denna flodvåg av mänsklig olycka. Bara några få sökte honom som den ende hjälparen. Han var villig att offra sig intill döden för att ge dem möjlighet till frälsning. Ändå var det få som ville komma till honom för att få liv.
Egendomliga besatthet!
Himmelens majestät i tårar! Den oändlige Gudens Son, djupt förtvivlad, nedtyngd av ångest. Scenen fyllde hela himmelen med förundran. Detta visar oss vilken fruktansvärt svår uppgift det var även för Allmakten att frälsa de skyldiga från följderna av att överträda Guds lag. I det att Jesus såg fram till det sista släktet, såg han världen insnärjd i ett liknande bedrägeri som det, som blev orsaken till ödeläggelsen av Jerusalem. Judafolkets stora synd var att de förkastade Kristus. Kristendomens stora synd kommer att bli densamma. Den förkastar Guds lag, som utgör underlaget för hans regering i himmelen och på jorden. Herrens föreskrifter kommer att bli avvisade och ringaktade. Miljoner som befinner sig i syndens fångenskap, förslavade av Satan, dömda att drabbas av den andra döden, kommer att vägra att lyssna till sanningens ord, när det framställs för dem. Fruktansvärda blindhet, egendomliga besatthet.
Två dagar före påsken, då Kristus för sista gången hade lämnat templet efter det att han hade fördömt hyckleriet bland de judiska rådsherrarna, gick han åter ut till Oljeberget. Med sina lärjungar satte han sig på den gröna sluttningen med utsikt över staden. Ännu en gång betraktade han stadens murar, torn och palats. Ännu en gång såg han templet t dess bländande prakt, ett skönhetens diadem som krönte det heliga berget.
Ett tusental år tidigare hade psalmisten upphöjt Guds nåd mot Israel, i det att Gud lät dem bygga ett heligt hus som boning åt honom: ”I Salem vart hans hydda rest och hans boning på Sion.” Han ”utvalde Juda stam, Sions berg som han älskade. Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen.” -- Ps. 76: 3; 78: 68, 69. Det första templet byggdes under Israels storhetstid. Konung David hade samlat enorma förråd av dyrbarheter till detta byggnadsföretag. Planerna att uppföra det utarbetades under gudomlig inspiration. Salomo, den visaste av Israels furstar, hade fullföljt verket. Templet var det praktfullaste byggnadsverk som världen hade sett. Och ändå uttalade Herren genom profeten Haggai om det andra templet: ”Den tillkommande härligheten hos detta hus skall bliva större, än dess forna var.”
Byggnadsverk med bleknad glans
Efter det att Nebukadnessar hade ödelagt templet blev det, ungefär fem hundra år före Kristus, åter uppbyggt av ett folk, som efter en livslång fångenskap hade kommit tillbaka till ett öde och nästan folktomt land. Bland dem fanns gamla män som hade sett Salomos tempel i dess härlighet. Och då grunden lades till det nya huset grät de därför att det måste bli så mycket mindre än det gamla. Den känsla som gjorde sig gällande skildras dramatiskt av profeten: ”Leva icke ännu bland eder män kvar, som hava sett detta hus i dess forna härlighet? Och hurudant sen I det nu vara? Är det icke såsom intet i edra ögon?” -- Hag. 2: 4; Esra 3: 12. Det var då som löftet gavs att detta senare tempels härlighet skulle bli större än det tidigares.
Detta andra tempel kunde inte mäta sig med det första i prakt. Inte heller blev det helgat genom de synliga tecken på Guds närvaro som hade varit knutna till det första templet. Invigningen av detta andra tempel utmärkte sig inte genom någon uppenbarelse av övernaturlig kraft. Ingen sky av härlighet fyllde den nybyggda helgedomen. Ingen eld från himmelen föll ned för att förtära offret på altaret. Härligheten vilade inte längre mellan keruberna i det allraheligaste. Arken, nådastolen och vittnesbördets tavlor fanns inte längre därinne. Ingen röst ljöd från himmelen för att ge till känna Herrens vilja för den bedjande prästen.
Under århundraden hade judarna försökt visa på vilket sätt Guds löfte genom Haggai hade uppfyllts, men stolthet och otro gjorde dem blinda, så att de inte kunde se den sanna betydelsen i profetens ord. Detta andra tempel blev inte hedrat av Herrens härlighets strålglans men genom att Han, i vilken ”gudomens hela fullhet” bodde, Han som var den människoblivne Guden hade kommit till sitt tempel, då mannen från Nasaret undervisade och botade i de heliga förgårdarna. Bara genom att Kristus var närvarande och inte av någon annan orsak kom detta andra tempel att överglänsa det första i härlighet. Men Israel hade förkastat den gåva som erbjudits dem från himmelen. Med den ödmjuke läraren som den dagen hade gått ut genom den gyllene porten, hade härligheten för alltid lämnat templet. Frälsarens ord: ”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde”, hade redan gått i uppfyllelse.
Kristi förutsägelse om att templet skulle bli ödelagt hade fyllt lärjungarnas sinnen med fruktan och undran. De ville tydligt och klart veta vad han menade. I mer än fyrtio år hade man frikostigt offrat rikedom, arbete och arkitektonisk konst för att förhöja dess skönhet. Herodes den store hade slösat både romersk förmögenhet och judiska skatter på det. Världens kejsare hade också berikat det med sina gåvor. Massiva block av vit marmor av nästan sagolik storlek hade för detta syfte hämtats från Rom och utgjorde nu en del av byggnaden. Det var dessa stenar som lärjungarna hade gjort honom uppmärksam på, då de sade: ”Se, hurudana stenar och hurudana byggnader!” -- Mark. 13: 1.
På detta gav Jesus det allvarsfyllda och överraskande svaret: ”Sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” -- Matt. 24: 2.
Lärjungarna satte Jerusalems ödeläggelse i samband med de händelser som de menade skulle äga rum vid Kristi personliga återkomst i jordisk harlighet. De väntade att han skulle sätta sig på ett världsrikes tron, straffa de hårdnackade judarna och befria nationen från det romerska oket. Herren hade sagt dem att han skulle komma tillbaka för andra gången. När han talade om straffdomar över Jerusalem gick deras tankar genast till hans återkomst. Under det att de var samlade omkring Frälsaren uppe på Oljeberget sade de: ”Säg oss, när detta skall ske och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände.” -- Vers 3.
Framtiden doldes av barmhärtighet för lärjungarna. Hade de vid detta tillfälle helt förstått de två fruktansvärda händelser som skulle inträffa -- Frälsarens lidande och död och att deras stad och deras tempel skulle bli ödelagda -- skulle de ha blivit överväldigade av skräck. Kristus omnämnde endast för dem de mest framträdande händelser som skulle äga rum strax före tidens slut. De förstod inte just då vad han sade, men dess innebörd skulle komma att avslöjas för hans folk då de behövde den undervisning som han då gav. Hans förutsägelser hade dubbel betydelse: de skildrade ödeläggelsen av Jerusalem, men de var också en framställning av ödeläggelsen på den sista stora dagen.
Hedniska fanor på ”helig plats”
Jesus berättade för de lyssnande lärjungarna om den dom som skulle drabba det avfälliga Israel och framförallt den vedergällningens hämnd som skulle komma att drabba dem därför att de hade förkastat och korsfäst Messias. Tecken som ingen skulle ta miste på skulle visa när tiden var inne för dessa skrämmande händelser. Den fruktade stunden skulle komma plötsligt och överraskande. Frälsaren varnade sina efterföljare: ”När I nu fån se ’förödelsens styggelse’, om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats -- den som läser detta, han give akt därpå -- då må de som äro i Judéen fly bort till bergen.” -- Matt. 24: 15,16; Luk. 21: 20, 21. När Roms hedniska fanor skulle resas på den heliga mark som sträckte sig några stadier utanför stadsmurarna, skulle Kristi efterföljare sätta sig i säkerhet genom att fly. När det varnande tecknet visade sig skulle de som ville fly, inte tveka. Överallt i Judéen såväl som i Jerusalem måste tecknet på att de skulle fly, ögonblickligen åtlydas. Den som då kanske var uppe på taket fick inte ens gå ned i huset för att rädda sina dyrbaraste skatter. De som arbetade på åkern eller i vingården fick inte ta tid till att hämta ytterkläderna som de hade lagt av sig medan de arbetade i dagens hetta. De fick inte vänta ett ögonblick. Annars skulle de omkomma i ödeläggelsen.
Under Herodes’ regering hade Jerusalem i hög grad blivit förskönat. Anläggandet av torn, murar och befästningsverk i samband med det starka skydd som staden var utrustad med genom sitt läge, hade gjort den praktiskt taget ointaglig. Om någon vid denna tidpunkt offentligt hade förutsagt att staden skulle bli ödelagd, skulle han liksom Noa ha blivit kallad en förryckt olycksprofet. Men Kristus hade sagt: ”Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.” -- Matt. 24: 35. Det var på grund av stadens synder som Guds vrede hade uttalats över Jerusalem. Dess hårdnackade otro gjorde straffdomen oundviklig. Herren hade sagt genom profeten Mika: ”Hören då detta, I hövdingar av Jakobs hus och I furstar av Israels hus, I som hållen för styggelse, vad rätt är, och gören krokigt allt vad rakt är. I som byggen upp Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet -- den stad, vars hövdingar döma för mutor, vars präster undervisa för betalning och vars profeter spå för penningar, allt under det de stödja sig på Herren och säga: ’Är icke Herren mitt ibland oss? Olycka skall ej komma över oss’.” -- Mika 3: 9-11.
Dessa ord ger en verklighetstrogen bild av de demoraliserade och egenrättfärdiga medborgarna i Jerusalem. Samtidigt som de bekände sig att strängt iaktta Guds lag överträdde de alla dess principer. De hatade Kristus därför att hans renhet och helighet uppenbarade deras ogudaktighet. De beskyllde honom for att vara orsaken till alla de olyckor som hade drabbat dem på grund av deras synder. Fastän de visste att han var oskyldig, hade de förklarat att han måste röjas ur vägen av hänsyn till nationens säkerhet. ”Om vi låta honom så fortfara”, sade de ledande bland judarna, ”skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk” -- Joh. 11: 48. Om Kristus offrades skulle de kanske ännu kunna bli ett starkt och enat folk. Så resonerade de och samryckte med översteprästen, då han förklarade att det var bättre att en man dog för folket än att hela folket skulle förgås.
På det sättet hade judafolkets ledare byggt ”Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet”. (Mika 3:10.) Och då de mördade sin Frälsare, därför att han hade bestraffat deras synder, var deras egenrättfärdighet ändå så stor, att de betraktade sig själva som Guds särskilt gynnade folk och väntade att Herren skulle befria dem från deras fiender. ”Därför”, skrev profeten vidare, ”skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker och Jerusalem bliva en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd.” -- Mika 3: 12.
Utsträckt fördragsamhet
Närmare fyrtio år efter det att Jesus hade förutsagt Jerusalems förstörelse väntade Herren med att sända sina straffdomar över staden och nationen. Sällsamt var i sanning Guds tålamod med dem som hade förkastat hans evangelium och mördat hans Son. Liknelsen om det ofruktbara trädet var en symbol på Guds handlingssätt med judafolket. Befallningen hade getts: ”Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?” -- Luk. 13:7. Men i sin barmhärtighet sparade Herren det ännu en liten tid. Det fanns alltjämt många bland judafolket som inte kände Kristi liv och hans verk. Barnen hade inte heller fått de tillfällen eller det ljus som deras föräldrar hade visat ifrån sig. Genom apostlarna och deras medarbetares förkunnelse vill Gud låta ljuset lysa för dem. De skulle få se hur profetian hade uppfyllts, inte bara genom Kristi födelse och i hans liv utan också i hans död och uppståndelse. Barnen dömdes inte för de synder som föräldrarna hade begått, men då de förkastade det större ljus de själva såg, gjorde de sig delaktiga i föräldrarnas synder och bekräftade sin obotfärdighet.
Guds tålamod med Jerusalem bidrog till att stärka judarna i deras hårdnackade förhärdelse. Genom sitt hat och sin grymhet mot Jesu lärjungar förkastade de sitt sista erbjudande om nåd. Gud drog nu tillbaka sitt beskydd ifrån dem och sitt återhållande inflytande över Satan och hans änglar, nationen överlämnades till den ledare som de själva hade valt. Judarna hade med förakt tillbakavisat Kristi nåd, som skulle ha gjort det möjligt för dem att övervinna sina onda benägenheter. Men nu fick dessa övertaget. Ondskans makter väckte de häftigaste och lägsta drifterna i deras sinnen. Förnuftet sattes ur spel. Människorna lät sig kontrolleras av impulser och blint raseri. De blev djävulska i sin grymhet. I familjen, såväl som i samhällslivet rådde inom alla samhällsklasser utan undantag, misstänksamhet, avundsjuka, hat och stridigheter som ledde till uppror och mord. Ingestans kunde man känna sig säker. Vänner och släktingar förrådde varandra. Föräldrar mördade sina barn och barn sina föräldrar. Folkets ledare hade inte längre någon makt att styra ens sig själva. Otyglade drifter gjorde dem till tyranner. Judarna hade använt sig av falska vittnen för att kunna döma Guds oskyldige Son. Nu gjorde falska beskyllningar deras eget liv osäkert. Genom sina handlingar hade de länge sagt: ”Skaffen bort ur vår åsyn Israels Helige” -- Jes. 30: 11. Nu var deras önskan uppfylld. Gudsfruktan störde dem inte längre. Satan var nationens ledare och de högsta borgerliga och kyrkliga myndigheterna var i hans våld.
Ledarna för de grupper som låg i strid med varandra slöt sig ibland samman för att plundra och tortera sina olyckliga offer. Vid andra tillfällen angrep de varandras stridskrafter och mördade och slog ned utan förskoning. Inte ens templets helgd kunde hejda deras fruktansvärda vildsinthet. De som tillbad, slogs ned framför altaret. Helgedomen förorenades av de mördades kroppar. Uppviglarna var blinda och hädiska i sitt övermod. I det djävulska verk de hade satt i gång, förklarade de offentligt art de inte trodde det minsta på att Jerusalem skulle bli ödelagt. Den var ju Guds egen stad. För att befästa sin makt mutades falska profeter att förkunna för folket att de skulle vänta på Guds befrielse. Detta skedde under det att de romerska legionerna belägrade templet. In i det sista trodde folket att den Högste skulle gripa in och besegra deras motståndare. Men Israel hade förkastat det gudomliga beskyddet och stod nu värnlösa. Olyckliga Jerusalem -- sargat av inre strider med gatorna färgade av blodet från dess inbyggare som mördat varandra, medan främmande härar intog dess befästningar och dödade dess soldater.
Alla Kristi förutsägelser om Jerusalems undergång blev bokstavligen uppfyllda. Judarna fick uppleva sanningen av hans ord: ”Med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder.” -- Matt. 7: 2.
Tecken och under visade sig som varslade om olyckor och undergång. Vid midnatt lyste ett onaturligt ljus över templet och altaret. Vid solnedgången såg man på himlen bilder av stridsvagnar och krigare som samlade sig till kamp. Präster som hade nattjänst i helgedomen, skrämdes av mystiska ljud. Jorden bävade och man hörde en mängd röster som ropade: ”Låt oss gå bort härifrån!” Den östra potten, som var sa tung att tjugo man knappast kunde stänga den, var låst med kraftiga järnstänger långt ned i den massiva stenläggningen. Den öppnades mitt i natten av osynliga krafter. -- Milman, Judarnas historia, band 13.
Skyddade av löftet
Under sju år fortsatte en man att gå fram och tillbaka på Jerusalems gator och förklara att olyckor skulle drabba staden. Dag och natt sjöng han den fanatiska sorgesangen: ”En röst från öster! En röst fan väster! En röst från de fyra vindarna! En röst mot Jerusalem och mot templet! En röst mot brudgummen och bruden! En röst mot folket!” -- Milman, Judarnas historia, band 13. Denna underliga man fängslades och piskades, men ingen klagan undslapp honom. Det enda svar han gav på allt hån och all misshandel var: ”Ve, ve Jerusalem!” ”Ve, ve dess inbyggare!” Hans rop upphörde inte förrän han dödades i den belägring som han hade förutsagt.
Inte en enda kristen omkom då Jerusalem förstördes. Kristus hade varnat sina lärjungar. Alla de som trodde hans ord var på sin vakt efter det tecken som hade utlovats. ”Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar”, sade Jesus, ”då skolen I veta, att dess ödeläggelse är nära. Då må de som äro i Judéen fly bort till bergen och de som äro inne i staden må draga ut därifrån.” -- Luk. 21: 20, 21.
Efter der att romarna under Cestius hade omringat staden, då allt tycktes vara fördelaktigt för ett omedelbart angrepp, upphävde de plötsligt belägringen. De belägrade och de som hade uppgett hoppet om att kunna göra effektivt motstånd stod i begrepp am kapitulera. Men plötsligt drog den romerske härföraren utan någon som helst påtaglig orsak sina stridskrafter tillbaka. I sin nådiga försyn ledde Gud händelserna till det bästa för sitt eget folk. De väntande kristna hade fått tecknet som hade lovats dem. Nu hade alla de som ville, tillfälle att lyda Frälsarens varning. Förhållandena lades tillrätta så att varken judar eller romare kunde hindra de kristna från att fly. Då Cestius drog sig tillbaka, ryckte judarna ut från Jerusalem och förföljde hans vikande arme. Men under det att de båda kämpande härarna var fullt upptagna hade de kristna tillfälle att lämna staden. Vid denna tidpunkt var också landet befriat från fiender som annars kunde ha försökt att infånga dem. Vid tiden för belägringen var judarna samlade i Jerusalem för att fira lövhyddohögtiden. De kristna från alla delar av landet, kunde fly utan att bli förföljda. Utan att dröja flydde de till en stad där de kunde finna säkerhet, till staden Pella i Peréen på andra sidan Jordan.
Skenbar seger eggar till motstånd
De judiska stridskrafterna som förföljde Cestius och hans armé angrep fienden i ryggen med sådan våldsamhet att den hotades av fullständig tillintetgörelse. Med stora svårigheter lyckades romarna dra sig tillbaka. Judarna kunde dra sig till baka utan förluster och med sitt byte drog de i triumf tillbaka till Jerusalem. Men denna skenbara seger gjorde bara ont värre. Den uppeggade dem till så hårdnackat motstånd mot romarna, att det snart drog med sig obeskrivlig olycka över den dödsdömda staden.
De olyckor som drabbade Jerusalem då Titus återupptog belägringen var fruktansvärda. Staden omringades under påsken, då miljoner judar var samlade innanför dess murar. Den proviant som genom omsorgsfull lagring skulle ha kunnat försörja invånarna under åratal hade tidigare förstörts genom avundsjuka och hämndaktioner från de inbördes stridande parternas sida. Och nu måste de gå igenom en hungersnöds alla hemsökelser. Ett mått vete såldes för en talent. Så fruktansvärd var hungersnöden att människorna åt lädret i sina bälten och sandaler och läderbeklädnaden på sköldarna. Stora mängder av befolkningen smög sig ut om natten för att samla vilda växter som växte utanför murarna, fastän många av dem infångades och dödades under fruktansvärd tortyr. De som kom tillbaka helskinnade måste ofta lämna ifrån sig det som de med så stora risker hade insamlat. De som hade makten använde sig av de mest omänskliga tortyrformer för att fråntvinga de nödlidande människorna de sista knapphändiga förråd som de kunde ha gömt. Sådana grymheter utfördes inte sällan av män som själva hade tillräckligt att äta, men som bara ville hamstra proviant för framtiden.
Tusentals omkom genom hunger och pest. De naturliga, mänskliga känslorna tycktes vara försvunna. Män stal från sina hustrur och hustrur från sina män. Man kunde se barn som rev maten ur munnen på sina gamla föräldrar. Profetens fråga: ”Kan då en moder förgäta sitt barn?” fick sitt svar innanför murarna i denna olyckliga stad: ”Med egna händer måste ömsinta kvinnor koka sina barn för att hava dem till föda vid dottern mitt folks skada.” -- Jes. 49: 15; Klag. 4: 10. Åter uppfylldes den varning profeten hade uttalat 1.400 år tidigare: ”En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan yppighet och veklighet, att hon icke ens försökte sätta sin fot på jorden, hon skall då så missunnsamt se på mannen i sin famn och på sin son och sin dotter... och barnen som hon föder, ty då hon nu lider brist på allt annat, skall hon själv i hemlighet äta detta. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar.” -- 5 Mos. 28: 56, 57.
De romerska ledarna försökte skrämma judarna för att få dem att kapitulera. Fångar som gjorde motstånd då de greps, piskades, torterades och korsfästes framför stadens murar. Dagligen dödades hundratals. Dessa fruktansvärda ogärningar fortsatte till dess att det längs Josafats dal och på Golgata hade rests så många kors att man knappast kunde ta sig fram emellan dem. Judarna hade själva nedkallat denna fruktansvärda straffdom över sig. Inför Pilatus’ domstol hade de sagt: ”Hans blod komme över oss och över våra barn.” -- Matt. 27: 25.
Titus ville helst göra slut på denna fruktansvärda scen och skona Jerusalem från fullständig undergång. Då han såg de döda kroppar som låg i högar överallt i dalarna uppfylldes han av avsky. Från Oljebergets topp betraktade han som i hänryckning det praktfulla templet och gav order om att inte en sten i det fick röras. Innan han försökte inta denna fasta borg riktade han en inträngande vädjan till judarnas ledande män att inte tvinga honom att besmitta den heliga platsen med blod. Om de ville komma ut och kämpa på någon annan plats skulle ingen romare kränka templets helgd. Josefus själv försökte i en mycket vältalig vädjan att övertala dem att ge upp för att rädda sig själva, sin stad och sin gudstjänstplats. Men hans ord besvarades med bittra förbannelser. Spjut kastades mot honom som var deras sista mänskliga medlare där han stod och vädjade till dem. Judarna hade förkastat Guds Sons vädjanden. Nu gjorde alla övertalningsförsök och vädjanden dem endast ännu mer bestämda att hålla ut till det sista. Förgäves försökte Titus rädda templet. En som var större än han hade förklarat att här skulle inte lämnas sten på sten.
Facklan som tände branden
De judiska ledarnas blinda egensinnighet och de avskyvärda förbrytelser som begicks i den belägrade staden väckte romarnas avsky och indignation och Titus bestämde sig till slut för att ta templet med storm. Han beslöt emellertid att om möjligt försöka rädda det från förstörelse. Men hans order åtlyddes inte. Efter det att han hade dragit sig tillbaka till sitt tält för natten, ryckte judarna ut från templet och angrep soldaterna utanför. Under det att kampen pågick kastade en av soldaterna en fackla in genom en öppning i porten. Genast stod de cederträklädda kamrarna runt det heliga huset i brand. Titus skyndade sig tillsammans med sina officerare och legionärer till platsen och gav soldaterna order om att släcka elden. Men ingen lydde. I sitt raseri kastade soldaterna brinnande facklor in i kamrarna runt templet och därefter högg de med svärden ned många av dem som hade sökt sin tillflykt dit. Blodet flöt ut för tempeltrapporna som vatten. Tusen och åter tusen judar omkom. Över stridens larm kunde man höra stämmor som ropade I-Kabod -- härligheten har försvunnit.
Titus fann att det var omöjligt att hejda soldaternas raseri. Tillsammans med sina ledande officerare gick han in och betraktade det inre av den heliga byggnaden. Dess prakt fyllde dem med förundran och då eldsflammorna ännu inte hade trängt fram till det heliga, gjorde han ett försök att rädda detta. Han sprang fram och befallde soldaterna ännu en gång att hejda eldens framfart. Stabsofficeren Liberalis försökte tvinga trupperna till lydnad med sitt ämbetstecken, men inte ens respekt för kejsaren kunde hejda deras raseri mot judarna eller stridens våldsamma upphetsning eller deras osläckliga begär att få plundra. Soldaterna såg allting omkring sig strålande av guld vilket lyste bländande i det vilda ljuset från eldsflammorna. De trodde att enorma skatter var samlade i helgedomen. En soldat som såg att han inte var observerad kastade en brinnande fackla mellan dörrens gångjärn och hela byggnaden stod i ett ögonblick i lågor. Den förblindande röken och elden tvingade officerarna att dra sig tillbaka och den ädla byggnaden lämnades åt sitt öde.
Undergång i lågor
Det var en skrämmande syn för romarna -- vad var det då inte för judarna. Hela toppen av berget, som dominerade staden, flammade som en vulkan. Med fruktansvärt brak störtade den ena byggnaden efter den andra samman och försvann i eldhavet. Taken av cederträ var som flammande eldflak. De gyllene tinnarna lyste som spiror av rött ljus och porttornen sände upp väldiga pelare av flammor och rök. De närliggande bergen lystes upp och man kunde se mörka grupper av människor som med ängslan och skräck följde ödeläggelsen. Murarna och höjderna i den övre staden var kransade av ansikten, några bleka av ångest och förtvivlan, medan andra skrek ut hotelser om meningslös hämnd. Ropen från de romerska soldater som sprang fram och tillbaka och skriken från insurgenterna som omkom i lågorna blandade sig med dånet från elden och de åskliknande braken från nedstörtande timmerstockar. Från bergen runtomkring ljöd ekot och genljudet av skrik från dem som uppehöll sig på sluttningarna. Överallt längs murarna ljöd ångestrop och jämmer. Människor som höll på att dö av svält samlade sina sista krafter till ett ångestfullt och ohyggligt rop.
Slaktningen innanför murarna var ännu mer fruktansvärd än det som man var vittne till utanför. Män och kvinnor, unga och gamla, upprorsmän och präster, de som kämpat och de som vädjade om barmhärtighet nedhöggs utan åtskillnad. Antalet av de dödade var större än antalet av dem som dödade. De romerska soldaterna måste klättra över högar av lik för att fullborda ödeläggelsen.” -- Milman, The History of the Jews, bok 16.
Efter det att templet hade ödelagts föll snart hela staden i romarnas händer. Judarnas ledare övergav sina ointagliga torn och Titus fann dem på undangömda platser. Han betraktade dem med förvåning och sade att Gud måste ha överlämna dem i hans händer. Inga krigsredskap, hur kraftiga de än hade varit, skulle ha kunnat utföra något mot de väldiga befästningsverken. Men både staden och templet revs ner till sin grundvalar. Den plats där helgedomen hade stått, upplöjdes ”till en åker”. (Jer. 26: 18.) Under belägringen och den slaktning som följde därefter omkom över en miljon människor. De som överlevde fördes bort som fångar, såldes som slavar eller släpades till Rom för att pryda segerherrens triumftåg. Andra kastades för de vilda djuren i amfiteatrarna eller spreds som hemlösa vandrare runt om i världen.
Judarna hade smitt sina egna bojor. De hade själva fyllt hämndens bägare. I den fullständiga ödeläggelse som drabbade dem som en nation och i alla de olyckor som följde dem i förskingringen, skördade de bara frukterna av det som de själva hade sått. Som profeten säger: ”Det har blivit ditt fördärv, o Israel”, ”ty genom din missgärning har du kommit på fall.” -- Hos. 13: 9; 14: 1. Deras lidanden framställs ofta som ett straff som kom över dem på direkt befallning från Gud. På det sättet söker den Onde att dölja sitt eget verk. Genom att hårdnackat förkasta den gudomliga nåden och kärleken hade judarna blivit orsak till att Guds beskydd togs ifrån dem och Satan fick tillfälle att härska över dem efter sin vilja. De fruktansvärda grymheter som ägde rum då Jerusalem ödelades, är ett exempel på Satans hämndlystnad mot dem som kommer under hans herravälde.
Vi kan inte fatta hur mycket vi har att tacka Kristus för ifråga om den frid och det beskydd vi åtnjuter. Guds hämmande inflytande hindrar mänskligheten att fullständigt komma under Djävulens herravälde. De olydiga och otacksamma har stor anledning att visa tacksamhet för Guds tålamod, eftersom han håller den Ondes fruktansvärda, ödeläggande makt under kontroll. Men när människor går över gränsen för det gudomliga tålamodet, tas detta hämmande inflytande bort. Gud står inte över syndaren som en bödel för att utdela straffet för överträdelsen. Men de som förkastar hans nåd överlåter han åt sig själva. De måste då själva skörda vad de sått. Varje upplysning de har förkastat, varje varning de har föraktat eller ringaktat, varje benägenhet som de har gett efter för, varje överträdelse av Guds lag är en säd som sås, som kommer att bära sin ofrånkomliga skörd. När man konsekvent motarbetar Guds Ande lämnar han till sist syndaren. Då finns det inte längre någon makt kvar som kan hålla själens onda lidelser under kontroll och inget skydd mot Satans hat och fiendskap. Förstörelsen av Jerusalem inrymmer en fruktansvärd och allvarlig varning för alla som på ett lättsinnigt sätt behandlar Guds nåd och som står emot hans kärleksfulla vädjanden. Aldrig har det på ett mera avgörande sätt demonstrerats att Gud hatar synden och att syndaren inte kan undgå hans straff.
En skugga av framtiden
Frälsarens profetia om straffet över Jerusalem kommer att få en ny uppfyllelse. Den fruktansvärda förstörelsen av Jerusalem var bara en svag skugga av vad som kommer. I det öde som drabbade den utvalda staden, kan vi se straffet över den värld som har förkastat Guds nåd och trampat hans lag under sina fötter. Historien om de mänskliga lidanden som världen har varit vittne till under många århundraden av brott och synd, är i sanning dyster. Resultaten av att förkasta himmelens auktoritet har varit fruktansvärda och tragiskt beklämmande. Men en ännu mörkare scen presenteras i uppenbarelsen om framtiden. Berättelsen om det förgångna, den ändlösa raden av uppror, konflikter och revolutioner, ”stridslarmet och manteln som sölades i blod”, (Jes. 9: 5) vad är den i kontrast med de fruktansvärda scener som skall inträffa de dag, då Guds Andes återhållande makt helt skall dras bort ifrån de förtappade. Då kommer ingenting längre att avvärja följderna av mänskliga drifter och satanisk vrede. Då kommer världen att såsom aldrig tidigare få se resultaten av Satans herravälde.
Men vid den tiden kommer, på samma sätt som fallet var vid Jerusalems undergång, Guds folk att bli befriat, var och en som visar sig vara skriven bland de levande. (Jes. 4:3.) Kristus har sagt att han skall komma för andra gången för att hämta sina trogna. ”Då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se Människosonen komma på himmelens skyar med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra.” -- Matt. 24: 30, 31. Då kommer de som inte varit lydiga mot hans evangelium att förtäras av hans muns anda och bli tillintetgjorda av hans tillkommelses härlighet. (2 Tess. 2: 8.) Liksom det forna Israel kommer de ogudaktiga att ödelägga sig själva. De drabbas av sina egna missgärningar. Genom ett liv i synd har de ställt sig själva utom räckhåll för Gud. Deras natur har blivit så fördärvad av det onda, att uppenbarelsen av hans härlighet kommer att för dem bli en förtärande eld.
Människor bör se till att de inte ringaktar den undervisning som ges dem i Kristi ord. Som han varnade sina lärjungar om Jerusalems förstöring och gav dem ett tecken på den förestående katastrofen, så att de kunde fly undan, så har han varnat världen för den slutliga ödeläggelsens dag. Han har gett dem tecken, så att de kan veta när den närmar sig. Alla som vill, kan fly undan den kommande vreden. Jesus säger: ”Tecken skola ske i solen och i månen och i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken.” -- Luk. 21: 25; Matt. 24: 29; Mark. 13: 24-16; Upp. 6: 12-17. De som ger akt på dessa varningar om hans ankomst skall ”veta att han är nära och står för dörren”. (Matt. 24: 33.) ”Vaken!” är hans förmanande ord. (Mark. 13: 35.) De som ger akt på varningen skall inte lämnas i mörkret så att den dagen kommer oväntat över dem, men för dem som inte vakar kommer Herrens dag ”som en tjuv om natten”. (1 Tess. 5: 2-5.)
Världen är lika ovillig att godta budskapet för denna tid som judarna var ett ta emot Frälsarens varning i fråga om Jerusalem. Livet har sin invanda gång. Människorna är upptagna av nöjeslivet, det dagliga arbetet, penningjakten. Ledande män på det religiösa området berömmer världens framsteg och upplysning. Folken invaggas i en falsk säkerhetskänsla. Men liksom tjuven vid midnattstid smyger sig in i det obevakade huset, kommer plötsligt fördärv över de likgiltiga och motsträviga ”och de skola förvisso icke kunna fly undan”. (1 Tess. 5: 3.)