Många blev förföljda för sin tro. Här berättas om varför de blev förföljda och dödade. Vi kan också läsa om dem som överlevde dessa svårigheter.
När Jesus för sina lärjungar avslöjade Jerusalems öde och de händelser som skulle ha samband med hans andra ankomst, förutsade han också de upplevelser som hans folk skulle genomgå från hans himmelsfärd och till hans återkomst i makt och härlighet för att befria dem. Från Oljeberget såg Frälsaren för sin inre blick de stormar som den apostoliska församlingen snart skulle utsättas för. Han lät sin blick tränga ännu längre in i framtiden till de våldsamma, förödande stormar som skulle drabba hans efterföljare under den kommande tidsåldern av mörker och förföljelse. I några få, korta, men mycket betydelsefulla satser förutsade han de prövningar som världens härskare skulle låta drabba Guds församling. (Matt. 24: 9, 21, 22.) Kristi efterföljare skulle bli tvungna att gå samma förödmjukelsens, förhånandets och lidandets väg som deras Herre hade gått, och samma fiendskap som världens Frälsare utsattes för, skulle alla de som kom till tro på hans namn också drabbas av.
Den första kristna församlingens historia bekräftar också uppfyllandet av Frälsarens ord. Världens och mörkrets makter samlade sig mot Kristus och förföljde hans anhängare. Den hedniska världen insåg att om evangelium skulle segra, skulle hedendomens egna tempel och altaren förstöras. Därför samlade den sina krafter för att utrota kristendomen. Förföljelsens eld tändes. De kristna fråntogs sin egendom och jagades bort från sina hem. De fick ”ståndaktigt uthärda mången lidandets kamp”. (Hebr. 10: 32.) De fick ”underkasta sig begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse”. (Hebr.11: 36.) Ett stort antal av dem fick bekräfta sitt vittnesbörd med sitt blod. Ädlingar och slavar, rika och fattiga, lärda och olärda dödades utan förskoning.
Dessa förföljelser som började under kejsar Nero ungefär vid den tidpunkt då Paulus led martyrdöden, fortsatte med större eller mindre våldsamhet under flera hundra år. Falska anklagelser för de mest fruktansvärda förbrytelser riktades mot de kristna. De blev beskyllda för att vara orsaken till stora olyckor, hungersnöd, jordbävningar och pest. När de blev föremål för folkets hat och misstanke, stod angivare färdiga att förråda de oskyldiga enbart for vinnings skull. De kristna dömdes som upprorsmän mot staten, som fiender till religionen och som en plåga för samhället. Stora skaror kastades för de vilda djuren eller brändes levande i amfiteatrar. Några korsfästes, andra blev klädda i skinn från vilda djur och inkastade på arenan för att sönderrivas av hundar. Deras straff var ofta den mest uppskattade underhållningen vid offentliga fester. Stora människoskaror kom tillsammans för att njuta av denna syn och hälsade de döendes ångestrop med skratt och applåder.
Jagade som vilda djur
Överallt dit Kristi efterföljare sökte tillflykt blev de jagade som vilda djur. De försökte gömma sig på öde, isolerade platser. ”Nödställda, misshandlade, plågade, dessa människor som världen icke var värdig att hysa, de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor.” -- Hebr. 11: 37, 38. Tusentals sökte sin tillflykt till katakomberna. Under höjderna utanför Rom hade långa gallerier huggits in i berggrunden. De mörka, slingrande gångarna sträckte sig miltals utanför stadens murar. I dessa underjordiska tillflyktsorter begravde Kristi efterföljare sina döda. Här fann de också ett hem, när de blev misstänkta och dömda fredlösa. När Livgivaren en gång väcker dem som har kämpat den goda kampen, kommer många Kristi martyrer att stiga fram ur dessa dystra grottor.
Under de mest fruktansvärda förföljelser höll dessa Jesu vittnen fast vid sin tro. Varje form av bekvämlighet berövades dem. De var utestängda från solljuset och gömde sig i jordens mörka, men gästvänliga famn. Men de klagade inte. De talade tro, tålamod och hopp. De uppmuntrade varandra, till att uthärda nöd och umbäranden. Även om de gick miste om allt vad jorden kunde ge, kunde ingen tvinga dem att förneka tron på Kristus. Prövningar och förföljelser förde den bara närmare vilan och belöningen.
Liksom Guds tjänare i gångna tider lät sig många av dem ”läggas på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse”. (Vers 35.) De erinrade sig Herrens ord om att när de blev förföljda för Kristi skull, skulle de glädja sig och fröjda sig, därför att deras lön skulle bli stor i himmelen. Så hade man ju förföljt profeterna förr i tiden. De gladde sig över att de blev aktade värdiga att lida för sanningens skull. Mitt under de knastrande lågorna ljöd deras segersånger. Med trons blick riktad uppåt såg de Kristus och änglarna, som betraktade dem från himmelen med det största intresse och gladde sig över deras ståndaktighet. Från Guds tron hörde de en röst som sade ”Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona.” -- Upp. 2: 10.
Satans försök att utplåna Kristi församling med våld misslyckades. Den stora strid som kostat Jesu lärjungar livet, upphörde inte, då dessa trofasta fanbärare föll på sin post. De vände nederlaget i seger. Guds arbetare blev ihjälslagna, men hans verk gick alltjämt framåt. Evangelium vann allt större utbredning och dess anhängare växte i antal. De trängde in på platser som var otillgängliga, ja, in i själva hjärtat av Rom. En kristen som gick till rätta med de hedniska ämbetsmän som var ivriga förföljare sade: Ni kan ”döda och plåga oss, fördöma oss... er orättfärdighet är bara ett bevis på vår oskuld... inte heller kommer er grymhet att hjälpa er något.” Den gjorde bara sitt till så att ännu fler blev överbevisade. ”Ju oftare vi blir nedmejade dess mer växer vi i antal. De kristnas blod är ett utsäde.” Tertullianus Apologeticum, paragraf 50.
Tusentals fängslades och dödades, men andra trädde fram och fyllde deras platser. De som blev martyrer för sin tro, var nu trygga i Kristus och betraktades av honom som segervinnare. De hade kämpat den goda kampen. De skulle få härlighetens krona vid Kristi återkomst. De lidanden som de fick utstå, förde de kristna närmare varandra och närmare Frälsaren. Genom sitt exemplariska liv och sitt vittnesmål, då de dog för honom, vittnade de ständigt för sanningen. Där man minst väntade det, lämnade Satans undersåtar hans tjänst och ställde sig under Kristi fana.
Satan uttänkte därför en mer effektiv plan mot Guds regering: att resa sin fana i själva den kristna församlingen. Om Kristi efterföljare kunde förledas till att misshaga Gud, skulle deras styrka, trygghet och fasthet svikta och de skulle bli ett lättare byte för honom.
Falska läror, vidskepliga riter
Den store bedragaren sökte genom list uppnå det som han inte kunnat åstadkomma genom makt. Förföljelsen upphörde. I dess ställe inträdde ett fredligt tillstånd med materiell välgång och världsligt anseende. Avgudadyrkarna övertalades att godta en del av den kristna tron, medan de förkastade viktiga trosläror. De gav sig ut för att ha godtagit Jesus som Guds Son och att tro på hans död och uppståndelse. Men de hade inte någon överbevisning om synd och kände inte något behov av omvändelse eller sinnesändring. De gjorde vissa medgivanden och föreslog att de kristna skulle göra detsamma, så att de alla kunde samlas kring tron på Kristus.
Här stod församlingen i en fruktansvärd fara. Fängelse, tortyr, eld och svärd var välsignelser i jämförelse med dessa förhållanden. En del av de kristna stod fasta och ville inte gå med på någon kompromiss. Andra var benägna att ge efter i vissa avseenden ifråga om sin tro, för att kunna sluta sig till dem som hade tagit emot en del av den kristna tron. De hävdade nämligen, att detta kanske kunde bli ett medel till en fullständig omvändelse för dessa andra. Det blev en orons tid för de trofasta kristna. Fienden hade klätt sig i kristendomens kappa. Han listade sig in i församlingen för att föröda de kristnas tro och föra deras sinnen bort från sanningen.
Till sist gick flertalet med på att sänka kraven. En förening mellan kristendom och hedendom kom till stånd. Men även om avgudadyrkarna bekände sig vara omvända och slöt sig till församlingen höll de fast vid sitt avguderi. De förändrade bara föremålet för sin avgudadyrkan genom att tillbedja bilder av Jesus, ja, till och med av Maria och ”helgonen”. Avgudatillbedjandets orena surdeg infördes i församlingen och fortsatte sitt ödeläggelseverk. Falska läror, vidskepliga riter och hedniska ceremonier införlivades med den kristna tron och gudstjänsten. När Kristi efterföljare förenade sig med avgudadyrkarna, blev den kristna tron fördärvad och församlingen förlorade sin renhet och kraft. Ändå fanns det några som inte ville låta sig vilseledas av dessa bedrägerier. De fortsatte att vara trogna mot honom som är sanningens ursprung och tillbad endast Gud.
Det har alltid funnits två grupper bland dem som bekänt sig vara Kristi efterföljare. Den ena gruppen har studerat Frälsarens liv och uppriktigt sökt rätta till sina brister och bli lika förebilden. Den andra gruppen har tagit avstånd från de klara, praktiska sanningar som avslöjar deras villfarelser och fel. Inte ens i sitt allra bästa tillstånd bestod församlingen uteslutande av sanna, rena och uppriktiga människor. Frälsaren förklarade att de som med avsikt begick synd, inte borde tas in i församlingen. Men ändå knöt han ju till sig människor som hade en bristfällig karaktär. Han gav dem tillfälle att dra nytta av hans lära och exempel, för att de skulle kunna inse sina fel och rätta till dem. En av de tolv apostlarna var en förrädare. Judas blev inte godkänd därför att det fanns brister i hans karaktär utan trots dessa brister. Han upptogs bland lärjungarna för att han genom Kristi lära, undervisning och exempel skulle förstå vad en kristen karaktär är. Så skulle han lära sig inse sina fel och omvända sig och genom Guds nåds hjälp rena sin själ ”i lydnad för sanningen”. (1 Petr. 1: 22.) Men Judas följde inte det ljus som Gud så kärleksfullt lät lysa för honom. Han gav efter för synd och öppnade på det sättet vägen för Satans frestelser. Hans dåliga karaktärsdrag blev framträdande. Han lät sig ledas av mörkrets makter, och han blev förargad då hans fel påtalades. På detta sätt förleddes han till att begå den fruktansvärda synden att förråda sin Herre. Alla som ger näring åt det onda, under det att de bekänner sig älska Gud, kommer att hata dem som stör deras sinnesfrid genom att påpeka deras syndfulla liv. När ett gynnsamt tillfälle yppar sig, kommer de, liksom Judas, att förråda dem som har sökt hjälpa dem tillrätta.
Apostlarna upptäckte i församlingen människor som bekände sig vara goda kristna, medan de i det fördolda gav efter för synden. Ananias och Safira spelade bedragarnas roll. De gav sken av att de förde fram till Gud ett helt offer, medan de på grund av girighet behöll en del för eget bruk. Sanningens ande avslöjade för apostlarna den sanna karaktären hos dessa hycklare. Guds straffdomar renade församlingen från denna fula fläck på dess renhet. Detta synliga bevis på att Kristi Ande genomskådade församlingen blev till varning för hycklare och syndare. De kunde inre längre vara tillsammans med dem som i hela sin livsföring var Kristi vittnen. När Kristi anhängare utsattes för prövningar och förföljelser var det bara de som var villiga att offra allt för sanningens skull som ville bli hans lärjungar. Så länge förföljelserna pågick höll församlingen sig därför jämförelsevis ren. Men då förföljelserna upphörde upptogs som medlemmar sådana som var mindre uppriktiga och Gud-hängivna. Nu stod vägen öppen för Satan att vinna fotfäste.
Ofrånkomlig konfrontation
Det finns emellertid inte någon gemenskap mellan ljusets furste och mörkrets furste. Deras efterföljare kan därför heller inte förenas. När de kristna slog sig ihop med dem som bara var halvt omvända från hedendomen, kom de in på en väg som förde längre och längre bort ifrån sanningen. Satan gladde sig över att han lyckats förföra så många av Kristi efterföljare. Han satte nu in hela sin kraft på att påverka dessa och att inspirera dem till att förfölja dem som förblev trogna mot Gud. Det fanns inga som bättre förstod hur de skulle motarbeta den sanna kristna tron, än de som en gång hade varit dess försvarare. Dessa avfallna kristna förenade sig med sina halvhedniska trosfränder och inriktade sin kamp mot de mest väsentliga dragen i Kristi lära.
Det krävdes en desperat kamp av dem som ville stå trogna och fasta mot de villfarelser och osmakliga läror, som under helig förklädnad presenterades i församlingen. Bibeln godtogs inte som trons norm. Läran om religiös frihet betraktades som kätteri. De som hävdade den blev hatade och dömda fredlösa.
Efter en lång och hård kamp bestämde sig de få kvarvarande trofasta för att bryta varje förbindelse med den fallna församlingen, om denna alltjämt vägrade att frigöra sig ifrån lögn och avguderi. De insåg att en brytning var absolut nödvändig om de skulle kunna lyda Guds ord. De vågade inte gå med på själsförödande villfarelser och ge ett exempel som skulle sätta deras barns och barnbarns tro i fara. För att bevara frid och enighet var de villiga att göra varje eftergift som troheten mot Gud tillät. Men de insåg att själva freden skulle bli för dyrköpt om de skulle ge avkall på sina principer. Om enighet kunde uppnås bara genom att ge avkall på sanning och rättfärdighet, så må det hellre råda oenighet, ja, till och med krig.
Det skulle vara väl för både den kristna kyrkan och för världen, om de principer som besjälade dessa trofasta kristna återupplivades hos dem som i nutiden bekänner sig att vara Guds efterföljare. Det råder en oroväckande likgiltighet inför den kristna trons grundläggande lärosatser. Man lutar alltmer åt uppfattningen, att när allt kommer till allt så har dessa principer inte någon väsentlig betydelse. Denna tillbakagång spelar Satans redskap i händerna, i det att falska teorier och ödesdigra förvillelser vinner insteg, vilka de trofasta under gångna tider satte livet på spel för att bekämpa och avslöja. Dessa villfarelser godtas nu av tusentals människor som ger sig ut för att efterfölja Kristus.
De första kristna var verkligen ett särpräglat folk. Deras klanderfria liv och orubbliga tro var en ständig tillrättavisning som störde de icke-kristnas frid. Även om de var få utan rikedom, anseende eller höga ämbeten var de ändå en skräck för de icke-kristna överallt, där deras karaktär och deras lära blev känd. Därför blev de också hatade av de icke-kristna på samma sätt som Abel blev hatad av den ogudaktige Kain. Av samma skäl som Kain dräpte sin bror, tog de som sökte frigöra sig från den helige Andes hämmande band, och slog ihjäl Guds folk. Av samma skäl korsfäste och förkastade judarna Frälsaren. Hans rena och heliga liv var en ständig tillrättavisning för deras egenkärlek och fördärv. Från Kristi tid och ända till våra dagar har hans trofasta efterföljare väckt hat och motstånd hos dem som älskar syndens väg och som vandrar på den.
Hur kan då evangelium kallas ett fridens budskap? Då Jesaja förutsade Kristi födelse gav han honom beteckningen ”Fridsfurste.” Då änglarna förkunnade för herdarna att Kristus var född, sjöng de därute över Betlehems ängar: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag” -- Luk. 2: 14. Det tycks föreligga en motsägelse mellan dessa profetiska uttalanden och dessa Kristi ord: ”Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.” -- Matt. 10: 34. Men förstår man dem på rätt sätt råder fullkomlig överensstämmelse mellan dessa uttalanden. Evangelium är ett budskap om frid. Kristendomen är ett religionssystem som vill skapa frid, harmoni och lycka överallt på jorden om det tas emot och efterlevs. Kristi religion knyter alla dem som tar emot dess lärosatser, tillsammans till en nära syskongemenskap. Jesu uppgift var att förlika människorna med Gud och med varandra. Men världen som helhet behärskas av den anda som är Kristi bittraste motståndare. Evangelium framhåller livsprinciper som står fullständigt i strid med människors vanor och önskemål. Därför sätter de sig upp emot dessa. De hatar den renhet som avslöjar och fördömer deras synder. De förföljer och bringar fördärv över dem som framhåller dess rättfärdiga och heliga krav för dem. I denna bemärkelse -- därför att de upphöjda sanningar evangelium framställer, leder till hat och strid -- blir evangelium kallat ett svärd.
Frestat förtroende
Den outgrundliga försynen, som tillåter att de rättfärdiga lider förföljelse genom de ogudaktigas hand, har varit orsak till mycket tvivel hos många som är svaga i tron. Många är till och med frestade att förlora sitt förtroende för Gud. Han tillåter ju att de sämsta bland människor har framgång, medan de bästa och renaste plågas och pinas under deras grymma makt. Hur kan en som är rättfärdig och barmhärtig och som samtidigt har all makt, tåla en sådan orättfärdighet och ett sådant förtryck? frågar de. Detta är emellertid en fråga som vi inte här skall gå in på. Gud har gett oss tillräckliga bevis på sin kärlek. Vi får inte tvivla på hans godhet, även om vi inte förstår hur hans försyn verkar. Frälsaren, förutsåg att sådana tvivel skulle tränga sig in bland hans efterföljare under prövningens mörka stunder. Han sade till dem: ”Kommen ihåg det ord, som jag sade till eder: ’Tjänaren är icke förmer än sin herre.’ Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja I eder.” -- Joh. 15: 20. Jesus led mer för oss, än någon av hans efterföljare kan komma att få lida, som följd av ogudaktiga människors grymhet. De som kommer att få genomgå tortyr och martyrskap följer bara Guds Son i fotspåren.
”Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte.” -- 2 Petr. 3: 9. Han varken glömmer eller försummar sitt folk. Han tillåter bara de onda att avslöja sin sanna karaktär, för att ingen som vill göra hans vilja skall föras bakom ljuset i fråga om dem. Dessutom blir de rättfärdiga införda i svårigheternas eldsugn för att själva bli renade, och för att deras exempel skall kunna överbevisa andra om att tro och gudsfruktan är verkligheter. Deras rättfärdiga liv skall fördöma de ogudaktiga och otroende.
Gud tillåter att det onda får framgång och får uppenbara sin fiendskap mot honom. Avsikten är att alla skall se hans rättfärdighet och barmhärtighet i den fullständiga förintelse som kommer att drabba dem, när de har fyllt sin ogudaktighets mått. Hämndens dag närmar sig snabbt. Då skall alla som har överträtt hans lag och förtryckt hans folk, få en rättfärdig vedergällning för sina gärningar. Varje grym, orättfärdig handling mot Guds trofasta folk kommer då att bestraffas som om den hade utförts mot Kristus själv.
Det finns emellertid en annan och viktigare fråga som borde fånga de kristna samfundens uppmärksamhet i vår tid. Paulus säger: ”Alla de som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus få lida förföljelse.” -- 2 Tim. 3: 12. Vad är då orsaken till att förföljelsen till stor del tycks ha upphört? Svaret är att den kristna kyrkan har inrättat sig efter världens seder och bruk. Därför väcker den inte längre motstånd. Den populära kristendomen i vår tid har inte den rena och helgade karaktär som utmärkte den kristna tron på Jesu och apostlarnas tid. När kristendomen skenbart njuter så stort anseende från världens sida, är det endast och enbart därför att det finns en så stor benägenhet att dagtinga med synden. Det beror på att Guds ord behandlas så likgiltigt och att det finns så litet levande gudsfruktan i församlingen. Men låt den första kristna församlingens tro och kraft åter blossa upp, så kommer förföljelsens anda åter att bli upplivad, och förföljelsens flammor blir tända på nytt.