Under 300 år förföljdes de kristna skoningslöst av kejsarnas i Rom. Men efter 313 e. Kr. gav den nyblivne kejsar Konstantin religiös tolerans åt dem av politiska skäl. Detta fick som resultat fundamentala förändringar av den kristna tron. Steg för steg avvek de kristna från den rena läran. Kompromisser med hedendomen och anpassning till världen gjorde att församlingen växte, men också att förföljelse åter uppstod mot dem som stod fasta i tron.
Aposteln Paulus förutsade i sitt andra brev till Tessalonikerna det avfall som skulle föra till att påvemakten upprättades. Han skriver att innan Herrens dag kommer, ”måste först avfallet hava skett och ’laglöshetens människa’, fördärvets man träda fram, vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.” Vidare talar han om för sina bröder att ”redan är ju laglöshetens hemlighet verksam”. (2 Tess. 2: 3, 4, 7.) Redan vid denna tidiga tidpunkt såg han att vissa villfarelser höll på att smyga sig in i församlingen, vilka skulle bereda vägen för påvemaktens utveckling.
Steg för steg genomförde ”laglöshetens hemlighet” sitt bedrägliga, hädiska verk. Den arbetade till att börja med i tysthet och försåtligt men sedan alltmer öppet, efterhand som den växte till i styrka, och vann insteg i människornas sinnen. Nästan omärkligt trängde hedniska seder in i den kristna församlingen. Så länge hedendomens våldsamma förföljelse mot den kristna församlingen pågick, hölls benägenheten att dagtinga och att vika av från den sanna tron tillbaka. Men då förföljelserna upphörde och kristendomen fick tillträde till kungliga hov och palats, övergav man den ödmjuka enkelhet som Kristus och hans apostlar hade visat, och föll offer för de hedniska prästernas och härskarnas prakt och stolthet. Guds krav ersattes av mänskliga teorier och traditioner. Kejsar Konstantins formella omvändelse i början av trehundratalet väckte stor glädje. Så vandrade världen, iklädd rättfärdighetens kappa, in i kyrkan. Nu ökade fördärvet snabbt. Hedendomen som skenbart hade blivit besegrad blev nu segraren. Dess anda kontrollerade kyrkan. Dess doktriner, ceremonier och vidskepelser införlivades med tron och gudstjänsten bland Kristi bekännande efterföljare.
Resultatet av detta samgående mellan hedendom och kristendom blev utvecklingen av den ”syndens människa” som omtalas i profetian. Detta är den makt som sätter sig upp mot Gud och upphöjer sig över honom. Detta gigantiska system av falsk religion är ett mästerverk av satanisk makt -- ett monument över hans ansträngningar att själv sätta sig på tronen och härska över jorden efter sin egen vilja.
Satan gjorde en gång ett försök att komma överens med Kristus. Han kom till Guds Son ute i öknen och frestade honom. Efter det att han hade visat honom alla världens riken och deras härlighet, erbjöd han Kristus att han skulle överlåta allt detta till honom, om han bara ville erkänna mörkrets furstes överhöghet. Kristus tillbakavisade emellertid den övermodige Frestaren, och tvingade honom på flykt. Men Satan har större framgång när han framställer samma frestelser för människor. För att tillförsäkra sig världslig vinning och ära förleddes församlingen till att söka gunst och stöd hos världens stora män. Efter det att den på detta sätt förkastat Kristus, lät den sig övertalas att visa lydnad mot den Ondes representant -- biskopen i Rom.
Det är en av den romerska kyrkans främsta doktriner, att påven är det synliga huvudet över den kristna världsförsamlingen. Han har fått sig tilldelad den högsta myndigheten över biskopar och präster i alla delar av världen. Påven har till och med tilldelats titlar som tillhör själva Gudomen. Han har kallats ”Herren Gud påven” (se ”Tillägg”) och har förklarats ofelbar. Han gör anspråk på hyllning av alla människor. Samma krav som Satan ställde i öknen framställer han alltjämt genom romarkyrkan, och stora skaror står färdiga att ge honom sin hyllning.
Men de som fruktar och ärar Gud möter denna hädiska förhävelse på samma sätt som Kristus mötte den listige fiendens förespeglingar: ”Herren din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.” -- Luk. 4: 8. Gud har aldrig någonstans i sitt Ord antytt att han utsett någon människa att vara församlingens ledare. Läran om påvlig överhöghet står i direkt motsats till Bibelns undervisning. Påven kan inte ha någon makt över Kristi församling utom genom att olagligt tillskansa sig den.
Den romerska kyrkans anhängare har framhärdat i att anklaga protestanterna för kätteri och medveten separation från den sanna församlingen. Dessa anklagelser gäller snarare dem själva. Det är de som har lämnat Kristi fana och avvikit från ”den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga”. (Jud. vers 3.)
Avslöjat bedrägeri
Satan visste mycket väl att Bibeln skulle göra det möjligt för människorna att genomskåda hans bedrägeri och motstå hans makt. Genom ett ord ur Bibeln hade även världens Frälsare motstått hans angrepp. Vid varje angrepp höll Kristus fram den eviga sanningens sköld i det han sade: ”Det är skrivet.” Varje förslag från fiendens sida tillbakavisade han med Bibelns visdom och kraft. Om Satan skulle kunna upprätthålla sin dominans över människorna och befästa den påvlige tronrövarens auktoritet måste han förhindra att de fick tillgång till Bibeln. Bibeln upphöjer ju Gud och sätter människan på hennes rätta plats. Därför måste dess heliga sanningar döljas och undertryckas. Denna logik upptogs av den romerska kyrkan. Under hundratals år har det varit förbjudet att sprida Bibeln. Människor fick inte tillåtelse att läsa den eller att ha den i sina hem. Skrupelfria präster och prelater tolkade dess lära till stöd för sina egna anspråk. Detta medförde att påven nästan överallt erkändes som Guds ställföreträdare på jorden och erkändes äga makt över både kyrka och stat.
Då det instrument som avslöjar villfarelse hade avlägsnats, kunde Satan genomföra sin egen vilja. Profetian hade sagt om påvedömet att det skulle ”sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar”. (Dan. 7: 25.) Detta dröjde den inte med att försöka. För att de som hade vunnits från hedendomen skulle få en ersättning för sin avgudatillbedjan, och på det sättet befrämja deras skenbara antagande av kristendomen, blev tillbedjan av bilder och reliker gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Ett dekret som utfärdades av ett allmänt kyrkomöte, befäste till slut detta, hedniska system. (Se” Tilllägg”.) För att fullborda sitt hädiska verk var den romerska kyrkan förmäten nog att från Guds lag utesluta det andra budet, som förbjöd tillbedjan av avbilder, och att dessutom dela det tionde budet i två, för att bevara antalet.
I det att kyrkan var villig att göra eftergifter för hedendomen banades väg för ett ytterligare åsidosättande av Herrens auktoritet. Satan som arbetar genom ogudaktiga ledare inom kyrkan, förgrep sig också på det fjärde budet och försökte åsidosätta den urgamla sabbaten, den dag som Gud hade välsignat och helgat (1 Mos. 2: 2, 3) och i dess ställe upphöja den festdag som iakttogs av hedningarna som ”solens hedervärda dag”. Denna förändring gjordes till att börja med inte öppet. Under de första århundradena hade den sanna sabbaten firats av alla kristna. De var ivrigt angelägna att ära Gud, och då de trodde att hans lag var oföränderlig vakade de noga över de heliga buden. Men Satan arbetade med stor list genom sina redskap. För att folket skulle få sin uppmärksamhet riktad mot söndagen, gjordes den till en festdag till minne av Kristi uppståndelse. Man höll gudstjänster på denna dag. Den blev också betraktad som en dag för vila och rekreation. Sabbaten hölls alltjämt helig.
För att bereda vägen för det verk Satan hade i sinnet att genomföra, förmådde han judarna att vid tiden för Kristi ankomst belasta sabbaten med de strängaste regler och föreskrifter. Det blev en börda att helighålla den. Därefter använde han sig av den falska belysning i vilken han förlett människorna att betrakta den, för att göra den till en föraktad, judisk institution. Under det att de kristna i allmänhet fortsatte att fira söndagen som en glädjedag, ledde han dem till att göra sabbaten till en fastedag, en glädjelös och dyster dag som uttryck för deras hat mot judendomen.
Under den första delen av trehundratalet utfärdade kejsar Konstantin en lag som gjorde söndagen till en offentlig festdag i det romerska riket. (Se” Tillägg”.) Solens dag hedrades av hans hedniska undersåtar och ärades av de kristna. Kejsaren hade satt som mål att knyta de motstridande intressena inom hedendomen och kristendomen tillsammans. Han påverkades av kyrkans biskopar att göra detta. I sin äregirighet och sitt fikande efter makt insåg de, att om både de kristna och hedningarna firade samma dag, skulle det bli lättare för hedningarna att ta emot kristendomen. Kyrkans makt och härlighet skulle förstärkas. Många gudfruktiga kristna började efter hand tillskriva söndagen en viss grad av helighet, men de betraktade alltjämt den bibliska sabbaten som Herrens heliga dag och iakttog den i lydnad för det fjärde budet.
Ärkebedragaren hade emellertid inre fullbordat sitt verk. Hans målsättning var att samla kristenheten under sitt baner. Han ville utöva sin makt genom sin ställföreträdare, den stolta överstepräst som gjorde anspråk på att vara Kristi representant. Med hjälp av halvomvända hedningar, äregiriga prelater och världsligt sinnade människor inom kyrkan nådde han sitt mål. Då och då hölls stora kyrkomöten till vilka höga ämbetsmän inom kyrkan från alla delar av världen samlades. I nästan varje sådant kyrkomöte blev sabbaten, som Gud hade instiftat, nedvärderad, medan söndagen i motsvarande grad upphöjdes. Så blev den hedniska festdagen till slut hedrad som en gudomlig institution. Bibelns sabbat blev däremot förklarad vara en kvarleva från judendomen. Förbannelse uttalades över den som firade den.
Förmätna maktanspråk
Den stora avfällingen hade lyckats upphöja sig själv ”över allt vad gud heter och allt som kallas heligt”. (2 Tess. 2: 4.) Han hade vågat förändra det enda bud i den gudomliga lagen som otvetydigt visar hela människosläktet till den sanne och levande Guden. I det fjärde budet framställs Gud som himmelens och jordens Skapare och därigenom upphöjd framför alla falska gudar. Som ett minne av skaparverket blev den sjunde dagen helgad som vilodag för människorna. Den skulle alltid påminna dem om den levande Guden som källan till allt liv och som den som de skulle ära och tillbedja. Satan anstränger sig för att dra människorna bort från deras trohet mot Gud och från att visa lydnad mot hans lag. Därför riktar han sina angrepp framförallt mot det bud som betecknar Gud som Skaparen.
Protestanterna hävdar nu att Kristi uppståndelse på en söndag gjorde den till de kristnas vilodag. Men det finns inte något bibliskt underlag för detta påstående. Varken Kristus eller hans apostlar tillskrev dagen en sådan ära. Firandet av söndagen som en kristen institution hade sitt upphov i ”laglöshetens hemlighet” (2 Tess. 2: 7) som redan hade börjat sitt verk på Paulus’ tid. Var och när adopterade Herren denna påvedömets avkomma? Vilket giltigt skäl kan man ge för att göra en sådan förändring som Bibeln inte godkänner?
Genomfört tronskifte
Under femhundratalet blev påvedömet fullt etablerat. Dess huvudsäte blev kejsarstaden. Den romerska biskopen förklarades vara hela kyrkans överhuvud. Hedendomen hade gett plats för påvedömet. ”Draken” hade gett vilddjuret ”sin makt och sin tron och gav det stor myndighen. (Upp: 13: 2.) (Se ”Tillägg”.) Och nu började de 1260 åren av påvligt förtryck som hade förutsagts i Daniels boks och Uppenbarelsebokens profetior. (Dan. 7: 25; Upp. 13: 5-7.) De kristna blev tvungna att välja. Antingen måste de göra avkall på sin trohet och följa de påvliga ceremonierna i sin gudstjänst eller omkomma i fängelsehålor, lida döden på sträckbänken, bålet eller i galgen. Här gick Jesu ord i uppfyllelse: ”I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull.” -- Luk. 21: 16, 17. Förföljelsen bröt lös över de trogna med större raseri än någon gång tidigare. Världen blev ett enda stort slagfält. Under många hundra år sökte Kristi församling sin tillflykt till isolerade och okända platser. Profeten säger: ”Kvinnan flydde ut i öknen där hon har en plats sig beredd av Gud och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två hundra dagar.” -- Upp. 12: 6. Denna romarkyrkans maktställning utgjorde början till den mörka tidsåldern. Efter hand som dess makt växte blev mörkret större. Tron överflyttades från Kristus, dess sanna grundval, till påven i Rom. I stället för att lita på Guds Son och söka förlåtelse för synd och evig frälsning hos honom, började människorna att se upp till påven och till de präster och prelater till vilka han överlämnade myndighet. Människorna lärdes tro att påven var deras jordiske medlare och att ingen kunde närma sig Gud utom genom honom. Vidare att han för dem stod i Guds ställe och därför måste vara föremål för obetingad lydnad. En avvikelse från hans bud var tillräckligt för att döma överträdare till de hårdaste straff, både till kropp och själ. Människornas tankar vändes bort från Gud till felande, vilsegångna, grymma människor, ja, till själva mörkrets furste, som utövade sin makt genom dessa. Synden uppträdde i helighetens kappa. När Bibeln undertrycks och människan betraktar sig som den högste kan vi bara vänta oss svek, bedrägeri och en förödande ogudaktighet. Med upphöjandet av mänskliga lagar och traditioner befästes det fördärv som alltid följer av att Guds lag åsidosätts.
En farofylld tid
Detta var en farofylld tid för Kristi församling. De trogna fanbärarna var i sanning få. Även om sanningen aldrig var utan vittnen, fanns det tider, då villfarelse och otro tycktes få fullständigt överhand och den sanna kristendomen såg ut att vara utrotad från jorden. Evangelium förlorades ur sikte. Religiöst formväsen växte och människorna nedtrycktes av stränga påbud.
De lärdes inte bara att betrakta påven som sin medlare utan också att lita på sina egna gärningar som ett försoningsmedel för synd. Långa pilgrimsresor, botgöring, relikdyrkan, byggande av kyrkor, vallfartsorter och altaren, stora penninggåvor till kyrkan, detta och mycket annat påbjöds för att sona Guds vrede och vinna hans gunst. Som om Gud skulle vara lik en människa och kunna bli vred över småsaker eller kunna tillfredsställas genom gåvor och botövningar.
Den romerska kyrkans inflytande rycktes ständigt tillväxa, trots att lastbarhet var förhärskande till och med bland dess ledare. Omkring slutet av sjuhundratalet hävdade katolikerna att kyrkans biskopar i Rom under församlingens första tid hade ägt samma andliga makt som de nu tillskansat sig. För att bekräfta detta måste kyrkan finna ett eller annat sätt att ge den sken av auktoritet. Lögnens fader kom beredvilligt med förslag i denna riktning. Munkar förfalskade antika skrifter. Man upptäckte dittills okända dekret som hade utfärdats av kyrkomöten och vilka fastslog påvens överhöghet från den allra första tiden. En kyrka som hade förkastat sanningen tog emot dessa bedrägerier med begärlighet. (Se ”Tillägg”.)
De få som alltjämt troget byggde på den sanna grunden (1 Kor. 3: 10, 11) förvirrades och hindrades av den mängd falska läror som försenade arbetet. På samma sätt som bland arbetarna som byggde upp Jerusalems murar på Nehemjas tid, fanns det också nu några som var benägna att säga: ”Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren.” -- Neh. 4: 10. De var trötta på den ständiga kampen mot förföljelse, svek, ogudaktighet och allt som Satan fann på för att hindra deras framgång. En del av dem som hade varit trogna arbetare, blev modlösa. För fridens skull och för att trygga både sin egendom och sina liv vände de sig bort ifrån den sanna grunden. Andra sade modigt och opåverkade av fiendens motstånd: ”Frukten icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde.” -- Neh. 4: 14. Och de fortsatte med arbetet var och en med sitt svärd vid bältet. (Ef. 6: 17.)
Samma hatets och motståndets anda mot sanningen har inspirerat Guds fiender under alla tidsåldrar, och samma verksamhet och trohet har krävts från hans tjänares sida. Kristi ord till de första lärjungarna gäller hans efterföljare till tidens slut: ”Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!” -- Mark. 13: 37.
Mörkret tycktes öka. Tillbedjan av bilder blev alltmera vanligt. Brinnande ljus ställdes framför bilderna och böner uppsändes till dem. De mest otroliga, vidskepliga seder tog överhand. Människors sinnen behärskades fullständigt av övertro. Förnuftet tycktes ha satts ur spel. När präster och biskopar själva var nöjeslystna, sinnliga och demoraliserade, kunde man inte vänta annat än, att de människor för vilka de var vägledare skulle sjunka ned i okunnighet och lastbarhet.
Ett nytt steg framåt i den påvliga självupphöjelsen togs av påven Gregorius VII (1073-1085), då han förklarade att den romerska kyrkan var fullkomlig. En av de punkter han framhöll var att kyrkan aldrig hade tagit fel och enligt Bibeln heller aldrig skulle komma att ta fel. Men detta påstående hade inte något stöd i Bibeln. Den stolte påven påstod också att han hade makt att avsätta kejsare. Han förklarade att ingen kunde förändra ett domsutslag som han hade avkunnat, utan att det var hans rätt att ändra alla andras beslut. (Se ”Tillägg”.)
Maktfullkomlighet och tyranni
Ett slående exempel som belyser de tyranniska tendenser som denne ofelbarhetens förkämpe behärskades av, har man i den behandling han gav den tyske kejsaren Henrik IV. Konungen hade dristat sig till att sätta sig över påvens myndighet och blev därför bannlyst och avsatt. Han blev förskräckt över hotelserna från sina egna furstar som svek honom och som uppmuntrades till uppror mot honom av den påvlige mandaten. Henrik insåg därför att der var nödvändigt för honom att förlika sig med Rom. Tillsammans med sin hustru och en trofast tjänare reste han mitt i vintern över Alperna för att ödmjuka sig inför påven. Då han kom till den borg där Gregorius höll hov blev han utan sin egen vakt införd på den yttre borggården. Mitt i vintern, barhuvad och barfota och klädd i en usel dräkt, väntade han där på påvens tillåtelse att få audiens. Först efter tre dagars fasta och bekännelse nedlät sig påven till att bevilja honom förlåtelse. Men till och med då skedde det endast på villkor att kejsaren skulle vänta på påvens godkännande, innan han återigen kunde återta sina insignier och utöva sin furstliga myndighet. Uppblåst av denna sin seger skröt påven Gregorius över att det var hans plikt att göra konungars högmod till intet.
Hur slående är inte kontrasten mellan denne övermodige påves hänsynslösa stolthet och den ödmjukhet och mildhet som besjälade Kristus. Denne framställde sig som den som står och klappar på hjärtats dörr för att komma in och meddela förlåtelse och frid. Han lärde sina lärjungar: ”Den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng.” Matt. 20: 27. Under de århundraden som följde införde den romerska kyrkan ständigt fler villfarelser i sin lära. Till och med innan påvedömet hade upprättats, hade hedniska filosofers lärosatser väckt uppmärksamhet och utövat sitt inflytande i församlingen. Många av dem som gav sig ut för att vara omvända, höll fast vid sina hedniska uppfattningar. De fortsatte inte bara själva att studera dessa, utan framhöll dem också för andra som ett medel till att vinna större inflytande ibland hedningarna. Detta gjorde att allvarliga villfarelser trängde in i den kristna tron. Framträdande bland dessa var läran att människan i sig själv har medfödd odödlighet och fortsätter en medveten tillvaro efter döden. På denna grund byggde den romerska kyrkan läran om bön till helgonen och tillbedjan av jungfru Maria. På samma grund vilar också den falska läran om evig pina, som tidigt inlemmades i de påvliga dogmerna.
Nu var vägen öppen för införande av ytterligare en hednisk uppfinning, som Rom gav namnet purgatoriet eller skärselden. Den användes för att ingjuta skräck hos de lättrogna och vidskepliga folkmassorna. Denna villfarelse stärkte tron på att det finns en tortyrplats där deras själar, som inte har förtjänat evigt straff, skall få lida straffet för sina synder, intill dess att de har blivit renade och får tillträde till himmelen. (Se ”Tillägg”.)
Ytterligare en konstruktion var nödvändig för att den romerska kyrkan skulle kunna använda sig av sina anhängares fruktan och laster. Detta uppnådde man genom läran om avlat. Full befrielse från synd i det förgångna, i nutiden och i framtiden, och befrielse från alla de plågor och straff dessa skulle ha medfört utlovades. Villkoret var att de skulle ta del i påvens krig för att utvidga hans världsliga välde, straffa hans fiender eller utrota dem som vågade förneka hans andliga överhöghet. Folket lärdes också att tro, att de genom att ge pengar till kyrkan kunde befria sig från synd och också befria sina döda vänners själar, som pinades i lågorna. Med sådana medel fyllde den romerska kyrkan sina skattkammare och kunde upprätthålla en prakt, lyx och last som de kunde hänge sig åt ändå föregav de sig vara representanter för honom som inte hade någon plats där han kunde luta sitt huvud. (Se ”Tillägg”.)
Herrens nattvard, som var en biblisk instiftelse, hade ersatts av det förgudade mässoffret. De påvliga prästerna gjorde anspråk på att de genom sitt meningslösa mummel kunde förvandla det enkla brödet och vinet till att verkligen vara ”Kristi lekamen och blod”. -- Kardinal Wiseman The Real Precense of the Body and Blood of our Lord Jesus Christ in the Blessed Eucharist, Proved From Scripture, lec. 8, sec. 3, par. 26. Med hädisk arrogans påstod de öppet att de ägde samma skaparmakt som Gud, alltings Skapare. Man krävde att kristna under hot om dödsstraff skulle bekänna sin tro på denna fruktansvärda, himmelen förolämpande, villolära. Stora skaror som vägrade att göra detta överlämnades åt bålet. (Se ”Tillägg”.)
Inkvisitionen
Under tolvhundratalet togs det mest fruktansvärda av alla påvedömets redskap, inkvisitionen, i bruk. Mörkrets furste samarbetade med de ledande männen i den påvliga hierarkin. I deras hemliga rådslag behärskade Satan och hans änglar onda människors sinnen. Men osynlig för dem fanns i deras mitt en Guds ängel som nedskrev den fruktansvärda berättelsen om detta ogudaktiga påbud och beskrev handlingar som är för avskyvärda för att ses av människor. ”Det stora Babylon” var ”drucken av de heligas blod”. Från miljoner martyrers lemlästade kroppar steg ropet upp till Gud om hämnd över denna avfallna makt.
Påvedömet hade blivit denna världs förtryckare. Konungar och kejsare böjde sig för den romerske påvens dekret. Människors öde både för tid och evighet tycktes ligga i hans hand. Under århundraden hade den romerska kyrkans läror tagits emot obetingat och i vidaste utsträckning. Dess ritual följdes med vördnad och dess festdagar firades överallt. Aldrig sedan den tiden har påvemakten uppnått en sådan värdighet, härlighet och makt.
Men ”påvedömets middagstid var världens midnatt”. -- J. A. Wylie, The History of Protestantism, band 1, kap. 4. Bibeln var nästan okänd, inte bara bland folket utan också bland prästerna. Liksom fariséerna fordom, hatade påvekyrkans ledande män det ljus som avslöjade deras synder. Eftersom Guds lag, normen för rättfärdighet, hade satts ur spel, kunde de utöva en obegränsad makt och tygellöst hänge sig åt lastbarhet. Bedrägeri, begär och hållningslöshet härskade. Människorna vek inte tillbaka för någon förbrytelse som kunde skaffa dem vinning eller inflytande. I påvars och prelaters palats försiggick de vildaste utsvävningar. Vissa påvar gjorde sig skyldiga till så upprörande förbrytelser, att jordiska härskare försökte avsätta dessa kyrkans stormän som var monster och alltför brottsliga för att kunna tolereras. Under århundraden gjorde Europa inte några framsteg i upplysning, konst eller civilisation. En moralisk och intellektuell förlamning hade drabbat kristenheten.
Tillståndet i världen under den romerska kyrkans makt var en fruktansvärd och påtaglig uppfyllelse av profetens ord: ”Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Men eftersom du har förkastat kunskap, därför skall ock jag förkasta dig. . . såsom du har förgätit din Guds lag, så skall ock jag förgäta dina barn.” ”Eftersom ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap finnes i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begå äktenskapsbrott; man far fram på våldsverkares vis och blodsdåd följer på blodsdåd.” -- Hos. 4: 6, 1, 2. Sådan blev följden av att förkasta Guds ord.