Karl V dömde Luther till döden, men Gud ingrep. Genom Fredrik av Sachsens försorg försvann reformatorn spårlöst. Han blev bortförd från offentligheten till okänd ort. Skulle detta stoppa Reformationen? Nej, här kunde Luther i lugn och ro genomföra sitt verk som består ännu idag.
Luthers mystiska försvinnande väckte allmän förvirring över hela Tyskland. De vildaste rykten var i omlopp. Många trodde att han hade blivit mördad. Sorgen var stor inte bara bland dem som var hans hängivna vänner utan bland tusenden som inte öppet hade ställt sig på Reformationens sida. Många förpliktade sig genom en högtidlig ed att hämnas hans död.
Med skräck såg de katolska ledarna hur våldsam stämningen mot dem hade blivit. I början hade de glatt sig över att Luther antagligen var död. Nu önskade de att de kunde dölja sig för folkets vrede. Hans fiender hade inte känt sig så oroliga över hans djärva handlingar medan han var bland dem, som de gjorde nu då han hade försvunnit. De som i sitt raseri hade försökt göra slut på den modige reformatorn fylldes av fruktan, när han nu hade blivit en hjälplös fånge. ”Det enda sättet som vi kan rädda oss på”, sade en, ”är att tända facklor och söka efter Luther över hela världen för att föra honom tillbaka till den nation som kallar på honom.” -- D’Aubigné, band 9, kap. 1. Kejsarens edikt tycktes förlora all sin makt. De påvliga legaterna kände sig djupt förolämpade, då de såg att det ägnades mycket mindre uppmärksamhet åt dem än åt Luthers öde.
Nyheten om att han var i säkerhet, även om han var fånge, lugnade folket samtidigt som det ökade deras hänförelse för honom. Hans skrifter lästes med större iver än någonsin tidigare. Allt fler och fler slöt sig till denne hjältemodige man som hade försvarat Guds ord inför en så fruktansvärd övermakt. Reformationen växte hela tiden i styrka. Det utsäde som Luther hade sått växte överallt. Hans frånvaro åstadkom det som hans närvaro inte hade kunnat uträtta. Andra arbetare kände ett nytt ansvar vila på sig, när nu deras store ledare var försvunnen. Med tro och nytt allvar gjorde de allt som stod i deras makt för att det verk som fått en så ädel början, inte skulle hindras.
Men Satan var inte overksam. Han försökte nu det som han hade försökt i varje annan reformationsrörelse -- att vilseleda och fördärva folket genom att lura på dem en förfalskning i stället för den äkta Reformationen. Liksom det fanns falska Kristus-gestalter under det första århundradet av den kristna församlingens historia, så uppstod också falska profeter under 1500-talet.Några få män som var starkt påverkade av de oroliga förhållandena på det religiösa området, inbillade sig att de hade fått särskilda uppenbarelser från himmelen. De förkunnade att de hade fått gudomlig order om att fullfölja den reformation som, enligt deras förmenande, bara hade fått en svag början genom Luther. I själva verket höll de på att riva ned det verk som han hade påbörjat. De förkastade de stora principerna som bildade själva underlaget för Reformationen -- att Guds ord är den fullkomliga regeln för tro och liv. Denna ofelbara vägledare ersatte de med en så föränderlig och osäker norm som deras egna känslor och intryck. När de på detta sätt åsidosatte villfarelsens och lögnens stora avslöjare, gjorde de det möjligt för Satan att härska över människornas sinnen såsom det passade honom bäst.
En av dessa profeter påstod att han hade blivit undervisad av ängeln Gabriel. En student som slöt sig till honom avbröt sina studier och förklarade att Gud själv hade utrustat honom med visdom till att tolka hans ord. Andra som av naturen var benägna för fanatism, slog sig ihop med dem. Dessa svärmare skapade inte så liten uppståndelse. Luthers förkunnelse hade överallt väckt folket till insikt om hur nödvändigt det var med en reform. Nu blev en del verkligt uppriktiga människor vilseförda av dessa nya profeters påståenden.
Ledarna för denna rörelse reste till Wittenberg och försökte tvinga på både Melanchthon och hans medarbetare sina synpunkter. De sade: ”Vi är sända av Gud för att undervisa folket. Vi har haft förtroliga samtal med vår Herre. Vi vet vad som skall ske. Kort sagt, vi är apostlar och profeter och vädjar till dr Luther.” -- Samma källa, band 9, kap. 7.
Reformatorerna blev förvånade och förvirrade. Detta var en situation som de aldrig tidigare hade ställts inför. De visste inte vilken kurs de skulle välja. Melanchthon sade: ”Det är verkligen en ovanlig ande i dessa män, men vilken ande? Å ena sidan måste vi vara försiktiga så att vi inte utsläcker Guds Ande och å andra sidan får vi inte låta oss föras vilse av Satans ande.” -- Samma källa, band 9, kap. 7.
Frukten av den nya läran visade sig snart. Folket började försumma Bibeln eller att helt förkasta den. Förvirring uppstod i skolorna. Studenterna avvisade med förakt alla regler, upphörde med sina studier och lämnade universitetet. De män som menade sig vara kompetenta att återuppliva och kontrollera Reformationens verk lyckades endast bringa det till själva randen av ruin. Katolikerna återvann sin självtillit och ropade med jubel: ”Ytterligare bara en sista strid och segern är vår.” -- D’Aubigné, band 9, kap. 7.
I Wartburg fick Luther höra vad som hade hänt och djupt bekymrad sade han: ”Jag har hela tiden väntat på att Satan skulle sända denna hemsökelse över oss.” -- Samma källa, band 9, kap. 7. Han genomskådade dessa föregivna profeters sanna anda och såg den fara som hotade sanningens sak. Motstånd från påven och kejsaren hade inte orsakat honom så stora bekymmer och så stor oro som han nu kände. Från Reformationens bekännande vänner hade dess värsta fiender uppstått. Just de sanningar som hade skänkt honom så stor glädje och tröst, användes nu för att väcka strid och skapa förvirring inom kyrkan.
I reformationsarbetet hade Luther drivits fram av Guds Ande. Det hade inte varit hans avsikt att inta sådana ståndpunkter som han gjorde eller att åstadkomma så radikala förändringar. Han hade endast varit ett redskap i Allmaktens hand. Ändå darrade han ofta vid tanken på resultatet av sin verksamhet. En gång hade han sagt: ”Om jag visste att min lära kunde skada någon, ja, bara en enda människa, likgiltigt hur liten eller oansenlig hon är -- något som den inte kan, eftersom den är själva evangeliet -- så vill jag hellre dö tio gånger än att inte ta den tillbaka.” -- Samma källa, band 9, kap. 7.
Nu var Wittenberg, själva centralpunkten i Reformationen, på väg att snabbt gripas av fanatism och laglöshet. Detta fruktansvärda tillstånd orsakades inte av Luthers lära. Hans fiender runt om i Tyskland lade emellertid skulden på honom. I djupaste förtvivlan frågade han ibland: ”Kan detta stora reformationsverk få en sådan avslutning.” -- Samma källa, band 9, kap. 7. När han då kämpade med Gud i bön strömmade friden åter in i hans sinne. ”Verket är inte mitt utan ditt eget”, sade han. ”Du kommer inte att tillåta att det blir förstört av fanatism och vidskepelse.” Tanken på att han skulle hålla sig borta från striden under en sådan kris blev outhärdlig för honom. Han bestämde sig för att återvända till Wittenberg.
Farlig resa
Utan att vänta begav han sig ut på denna farofyllda resa. Han var bannlyst i hela riket. Hans fiender kunde fritt ta hans liv. Det var förbjudet för hans vänner att stödja honom eller att ge honom skydd. Den kejserliga regeringen införde de skarpaste förhållningsregler mot hans anhängare. Men han såg att evangeliets verk stod i fara. I Herrens namn gick han utan fruktan ut för att kämpa för sanningen.
I ett brev till kurfursten skrev Luther, efter det att han hade talat om, att han hade för avsikt att lämna Wartburg: ”Låt det bli känt för ers höghet att jag reser till Wittenberg under beskydd av en som är långt högre än konungar och kurfurstar. Jag har inte för avsikt att be ers höghet om stöd och långt ifrån att önska ert beskydd, kunde jag tvärt om själv önska att beskydda er. Om jag visste att ers höghet ville beskydda mig reste jag inte alls till Wittenberg. Det finns inte något svärd som kan befrämja denna sak. Gud är den ende som kan göra alltsammans utan människors hjälp eller samtycke. Den som har den starkaste tron, han är den som är skickligast att beskydda.” -- Samma källa, band 9, kap. 8.
I ett annat brev som han skrev på resan till Wittenberg tillfogade Luther: ”Jag är villig att låta mig drabbas av ers höghets misshag och hela världens vrede. Är inte wittenbergarna mina får? Har inte Gud anförtrott dem åt mig? Och borde jag inte om nödvändigt utsätta mig för döden för deras skull? Och dessutom fruktar jag för att bli vittne till ett fruktansvärt uppror i Tyskland genom vilket Gud kommer att straffa vårt land.” -- Samma källa, band 9, kap. 7.
Med stor försiktighet och ödmjukhet, men samtidigt fast och bestämt, tog han itu med sin uppgift. ”Genom Ordet”, sade han, ”måste vi omstörta och fördärva det som är byggt upp med våld. Jag vill inte använda makt mot vidskepelse och otro. . . Ingen får tvingas. Frihet är trons sanna väsen.” -- Samma källa, band 9, kap. 8.
Undervisning, vädjan, inte våld
Det blev snart känt i Wittenberg att Luther hade kommit tillbaka och att han skulle predika. Folk strömmade till från alla kanter och kyrkan blev överfylld. Från talarstolen undervisade, förmanade och tillrättavisade han med stor klokhet och mildhet. Om de metoder som använts av dem som med våld ville avskaffa mässan sade han: ”Mässan är någonting ont. Gud är emot den. Vi borde avskaffa den. Jag skulle önska att den över hela världen ersattes med den evangeliska nattvarden. Men vi får inte riva ned någonting med våld. Vi måste överlåta saken i Guds hand. Hans ord måste verka, inte vi. Varför? kommer du att fråga. Därför att jag inte håller människornas hjärtan i min hand såsom krukmakaren håller leret. Vi har rätt att tala. Vi har inte rätt att handla. Låt oss förkunna. Resten må bli Guds sak. Vad kunde jag uppnå genom att använda makt? Grimaser, formväsen, efterapningar, mänskliga anordningar och hyckleri. . . Men däri skulle inte finnas någon hjärtats uppriktighet, inte heller tro, inte heller kärlek. Där dessa tre saknas, saknas allt. Jag vill inte ge ett vitten för ett sådant resultat. . . Gud uträttar mer genom sitt Ord enbart, än ni och jag och hela världen genom våra förenade krafter. Gud griper sinnet. När sinnet är intaget är allt vunnet. . .
Jag vill predika, diskutera och skriva, men jag vill inte tvinga någon, eftersom tron är en frivillig handling. Se vad jag har gjort. Jag stod upp mot påven, avlat och papister, men utan våld eller tumult. Jag framhöll Guds ord. Jag predikade och skrev -- det var allt jag gjorde. Men under det att jag sov. . . omstörtade det ord jag hade förkunnat påvedömet, så att varken furstar eller kejsare har orsakat det så stor skada. Ändå gjorde jag ingenting. Ordet enbart uträttade det hela. Hade jag önskat använda mig av makt så skulle hela Tyskland kanske ha varit översvämmat av blod. Men vad skulle resultatet ha blivit. Ruin och ödeläggelse både för kropp och själ. Jag höll mig därför stilla och överlät åt Ordet ensamt att löpa genom hela världen” -- D’Aubigné, band 9, kap. 8.
Dag efter dag under en hel vecka fortsatte Luther att tala till ivriga skaror. Guds ord bröt udden av denna fanatiska rörelse. Evangeliets kraft förde de skaror som blivit vilseledda, tillbaka till sanningens väg.
Fanatism bryter ut på nytt
Luther hade inte någon önskan att sammanträffa med de fanatiker som genom sina metoder hade varit orsak till så mycket ont. Han visste att de var obalanserade människor med otyglade lidelser. Han visste att de inte skulle tåla den minsta motsägelse, ja, inte ens en vänlig tillrättavisning eller ett råd, även om de gav sig ut för att ha tagit emot särskilt ljus från himmelen. De gjorde förmätet anspråk på att ha suverän auktoritet och krävde att alla utan förbehåll skulle godta deras påståenden. Men då de krävde att få sammanträffa med honom gav han sitt samtycke. Han avslöjade då så grundligt deras påståenden att bedragarna ögonblickligen lämnade Wittenberg.
Fanatismen hade tillfälligt stoppats, men några få år senare bröt den ut igen med ännu större våldsamhet och ännu mer fruktansvärda resultat. Luther sade om ledarna i denna rörelse: ”För dem var Bibeln bara en död bokstav. De började alla att ropa: ’Anden anden!’ men jag vill i sanning inte följa dem dit deras ande leder dem. Måtte Gud i sin barmhärtighet bevara mig ifrån en kyrka där det bara finns helgon. Jag vill vara tillsammans med de ringa, de svaga, de sjuka, med dem som inser och känner sina synder och som ständigt suckar och ropar till Gud från djupet av sina hjärtan för att få tröst och stöd ifrån honom.” -- D’Aubigné, band 10, kap. 10.
Thomas Münzer, den mest verksamme av fanatikerna, var en man med stor begåvning. Om han blivit ledd på rätt sätt skulle han ha kunnat uträtta mycket gott. Men han hade inte lärt sig de första grunderna i sann kristendom. ”Han var besatt av en önskan att reformera världen och glömde i likhet med alla de andra svärmarna att Reformationen skulle börja med honom själv.” -- Samma källa, band 9, kap. 8. Han traktade efter att uppnå ställning och inflytande och var inte villig att vara andre man, ens efter Luther. Han påstod att reformatorn, genom att insätta Bibelns auktoritet i stället för påven, bara upprättat ett påvedöme i en ny form. Han framhöll att han själv hade fått det gudomliga uppdraget att införa den sanna reformen. ”Den som har denna ande”, sade Münzer, ”har den rätta tron, även om han aldrig i sitt liv får se Bibeln.” -- Samma källa, band 10, kap. 10. De fanatiska förkunnarna lät sig behärskas av intryck. De betraktade varje tanke och infall som Guds röst. Följaktligen gick de till stora ytterligheter. Några brände till och med sina biblar under det att de sade: ”Bokstaven dödar, men anden gör levande.” Münzers lära tilltalade människors intresse för det egendomliga, samtidigt som den tillfredsställde deras stolthet genom att i själva verket sätta mänskliga idéer och åsikter högre än Guds ord. Tusentals tog emot hans lära. Det dröjde inte länge förrän han förkastat all ordning i den offentliga gudstjänsten och påstod att lydnad mot furstar var ett försök att tjäna både Gud och Belial.
Lidelserna släpps lösa
. Folket som redan börjat kasta av sig påvedömets ok började nu också visa ovilja inför de borgerliga myndigheternas påbud. Münzers revolutionära åsikter som folk menade hade godkänts av Gud, kom dem att frigöra sig från all kontroll och låta sina fördomar och lidelser få fria tyglar. De mest fruktansvärda scener av uppror och strider följde. Tysklands jord dränktes i blod.
De svåra själsliga strider som Luther för så länge sedan hade upplevt i Erfurt, trängde sig nu åter på honom med dubbel styrka när han såg att Reformationen fick skulden för följderna av denna fanatism. De katolska furstarna förklarade att upproret var den naturliga följden av Luthers lära. Många stod färdiga att ansluta sig till denna förklaring. Även om denna beskyllning var helt utan grund kunde den inte annat än vålla djup smärta hos reformatorn. Att sanningens sak skulle bli vanhedrad och ställd i klass med den lägsta fanatism föreföll honom vara mer än han kunde tåla. Å andra sidan hyste ledarna för upproret hat mot Luther. Han hade ju inte bara motarbetat deras lära. Han ville inte heller godta deras krav på gudomlig inspiration. Dessutom hade han kallat dem för upprorsmakare mot de borgerliga myndigheterna. I gengäld fördömde de honom som en föraktlig hycklare. Det såg ut som om han hade dragit över sig både furstarnas och folkets fiendskap.
Identifierad upprorsanda
Katolikerna gladde sig och väntade att snart få se Reformationen bryta samman. De anklagade Luther för de villfarelser som han hade gjort de största ansträngningar för att röja ur vägen. Under falska anspråk på att ha blivit behandlade mycket orättfärdigt, lyckades det fanatikerna att vinna sympati hos en stor del av folket. Och som så ofta sker med dem som ställer sig på fel sida, betraktades de som martyrer. De som hade ansträngt sig till det yttersta för att motarbeta Reformationen blev beklagade och utropade som offer för grymhet och förtryck. Detta var Satans verk. Det drevs fram av samma upproriska anda som först hade gett sig till känna i himmelen.
Satan försökte hela tiden att förleda människorna och få dem att kalla synd för rättfärdighet och rättfärdighet för synd. Och vilken framgång hade han inte haft i sitt verk! Hur ofta blir inte Guds trofasta tjänare utsatta för klander och hån, därför att de utan fruktan har framträtt och försvarat sanningen. Människor som inte är någonting annat än Satans redskap, blir lovordade och smickrade, ja, till och med betraktade som martyrer. De däremot som borde åtnjuta respekt och finna stöd på grund av sin trohet mot Gud blir tvingade att stå ensamma, utsatta för misstänksamhet och misstro.
En oäkta helighet och en falsk helgelse utövar alltid sitt bedrägliga inflytande. Under olika former uppenbarar den samma anda som den gjorde på Luthers tid. Den leder tanken bort ifrån Bibeln. Den får människor att följa sina egna känslor och intryck i stället för att visa lydnad mot Guds lag. Detta är ett av Satans mest effektiva bedrägerier för att misstänkliggöra renhet och sanning.
Frimodigt försvar
Utan fruktan försvarade Luther evangeliet mot angrepp från alla kanter. Guds ord visade sig vara ett mäktigt vapen i varje strid. Med detta ord kämpade han mot den myndighet som påven orätt hade tillskansat sig och mot skolastikernas rationalistiska filosofi. Han stod därvid fast som en klippa mot den fanatism som sökte alliera sig med Reformationen.
Samtliga av dessa partier som kämpade mot Reformationen åsidosatte Bibeln var och en på sitt sätt. De upphöjde mänsklig visdom som källan till kristen sanning och kunskap. Rationalismen förgudar förnuftet och gör det till norm för religionen. Katolicismen påstår att påven äger en inspiration som oförändrad och i obruten linje härstammar från apostlarna. Detta ger många tillfällen till att dölja all slags extravagans och sedefördärv under sken av en förment helig, apostolisk befallning. Den inspiration som Münzer och hans anhängare menade sig äga hade inte sitt ursprung från högre källa än fantasins tankevillor. Dess inflytande var nedbrytande för all auktoritet, både gudomlig och mänsklig. Sann kristendom erkänner Guds ord som sanningens stora förrådskammare och som prövostenen för all inspiration.
Då Luther kom tillbaka från Wartburg fullbordade han översättningen av Nya testamentet. Det tyska folket hade snart därefter evangelium på sitt eget språk. Denna översättning togs emot med stor glädje av alla som älskade sanningen. Däremot möttes den med förakt och blev förkastad av dem som föredrog mänskliga traditioner och människobud.
Prästerna blev uppskrämda av tanken på att det allmänna folket nu skulle kunna diskutera med dem om Guds ord och befallningar, och att deras egen bristande kunskap skulle bli avslöjad. Deras mänskliga argument stod maktlösa inför Andens svärd. Den romerska kyrkan satte in hela sin myndighet på att hindra att Bibeln blev spridd. Dekret, förbannelser och tortyr blev emellertid utan varje effekt. Ju mer man fördömde Bibeln och förbjöd den, dess större blev folkets önskan om att få veta vad den egentligen innehöll. Alla som kunde läsa, studerade Bibeln med iver. De tog Bibeln med sig varthelst de gick och de läste den om och om igen och lät sig inte nöjas, förrän de kunde stora delar av den utantill. Då Luther såg hur välvilligt Nya testamentet togs emot, började han genast översätta Gamla testamentet. Detta gav han ut i avsnitt så fort de blev färdiga.
Flygblad väcker slumrande krafter
Luthers skrifter välkomnades i varje stad och i varje by. ”Det som Luther och hans vänner skrev spreds av andra. Munkar överbevisades om att munklivets förpliktelser var orättfärdiga. De ville nu byta ett långt liv i overksamhet mot ett liv i aktiv verksamhet. De var alltför okunniga för att förkunna Guds ord. Men de vandrade genom provinserna, besökte byar och stugor och sålde Luthers och andra reformatorers böcker. Snart vimlade det av dessa orädda kolportörer över hela Tyskland.” -- D’Aubigné, band 9, kap. 11.
Dessa skrifter lästes med stort intresse av rik och fattig, lärd och olärd. På kvällarna läste skollärarna i byarna högt för små grupper som hade samlats i hemmen. Överallt blev en och annan överbevisad om sanningen, tog emot Ordet med glädje och berättade för andra om det glada budskapet.
Bibelns ord uppfylldes: ”När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga.” -- Ps. 119: 130. Bibelstudiet åstadkom en markant förändring i sinne och livsföring. Påvekyrkan hade lagt ett järnok på sina undersåtar och hållit dem i okunnighet och förnedring. De hade utan samvetsbetänkligheter vidmakthållit ett vidskepligt iakttagande av former och sedvänjor. Men i all deras gudsdyrkan hade sinnet och förståndet tagit föga del. Luthers predikningar, som framhöll Guds ords tydliga sanningar, och Guds ord, som nu kommit ut till den allmänna befolkningen, hade väckt deras slumrande krafter. Det hade inte bara renat och förädlat det andliga livet utan också gett intellektet ny kraft och styrka.
Människor ur alla samhällsklasser gick ut med Bibeln i hand och försvarade Reformationens lära. Katolikerna, som hade överlåtit bibelstudiet åt präster och munkar, uppfordrade nu dessa att träda fram och motbevisa de nya lärorna. Men prästerna och munkarna, som varken kände till Bibeln eller Guds kraft, blev fullständigt slagna till marken av dem som de hade förklarat vara okunniga villolärare. ”Olyckligtvis hade Luther övertalat sina anhängare att inte sätta någon tillit till något annat än Bibeln”, skrev en katolsk författare. -- D’Aubigné, band 9, kap.11. Människor samlades för att höra sanningen förkunnas av människor som bara hade föga utbildning men som ändå diskuterade den till och med med lärda och vältaliga teologer. Den skamliga okunnigheten bland dessa stora män kom i dagen när deras argument konfronterades med Bibelns enkla lära. Arbetare, soldater, kvinnor, ja till och med barn hade större kunskap om Bibelns lära än präster och lärda doktorer.
Oförvägna försvarare
Skillnaden mellan evangeliets anhängare och dem som försvarade påvekyrkans vidskepelse var inte mindre uppenbar bland de lärde, än bland det allmänna folket. ”I opposition till de gamla kämparna bland prästerskapet som hade försummat språkstudier och litteratur. . . stod ädelt tänkande, unga män med stor studieiver, som studerade Bibeln och gjorde sig bekanta med de gamla mästarnas verk. Dessa unga män som hade begåvning, ädla motiv och ett ofördärvat sinne, skaffade sig snart så stor kunskap att det under lång tid inte fanns någon som kunde mäta sig med dem. . . . När dessa ungdomliga försvarare av Reformationen därför konfronterades med de katolska doktorerna i någon församling, angrep de dem med sådan lätthet och tillförsikt, att dessa okunniga män tvekade, blev förvirrade och från alla håll gjordes till föremål för det förakt som de förtjänade.” -- D’Aubigné, band 9, kap. 11.
Det katolska prästerskapet såg att deras församlingar blev mindre. De tillkallade då hjälp från myndigheterna och försökte på alla tänkbara sätt få sina anhängare tillbaka. Men i den nya läran hade folket funnit det som tillfredsställde deras längtan. Därför vände de sig bort ifrån dem som så länge hade mättat dem med värdelösa agnar i form av vidskepliga ceremonier och mänskliga traditioner.
Då förföljelse riktades mot dem som försvarade sanningen tillämpade de Kristi ord: ”När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan.” -- Matt. 10: 23. Ljuset trängde in överallt. Här och där fann flyktingarna en öppen dörr. Under den tid de uppehöll sig på en sådan plats, förkunnade de Kristus, ibland i kyrkan eller när detta vägrades dem i privata hem eller ute i det fria. Överallt där det fanns några som ville lyssna fanns ett heligt tempel för dem. Sanningen förkunnades med kraft och överbevisning och spred sig med oemotståndlig kraft.
Förgäves uppfordrades både andliga och borgerliga myndigheter att undertrycka kätteriet. Förgäves gjorde de bruk av fängelse, tortyr, eld och svärd. Troende i tusental beseglade sin tro med sitt blod, men ändå gick verket framåt. Förföljelse gjorde bara sitt till för att sanningen skulle spridas vidare. Den fanatism som Satan sökte blanda in i den, gjorde ännu mer till att förstärka motsättningarna mellan Satans verk och Guds verk och framställa det i ett klarare ljus.