Danmark fick höra evangelium av von Tausen. Bröderna Olaus och Laurentius Petri predikade Guds budskap i Sverige. Den svenske kungen stödde brödernas arbete. Därigenom fick evangelium stor framgång i vårt land. Den stora Reformationen hade tagit sin början.I Piemontbergen, på de franska slätterna och längs de holländska kusterna markerades evangelii framgång av anhängarnas blod. Men i länderna norrut fick Reformationen en fredlig debut. Studenter som reste hem från Wittenberg förde Reformationens läror till Skandinavien. Utgivandet av Luthers skrifter gjorde mycket för att sprida ljuset. De lägre klassernas härdade folk i Norden vände sig ifrån romarkyrkans sedefördärv, prakt och vidskepelse för att med glädje ta emot de rena, enkla och livgivande sanningarna i Bibeln.
Hans Tausen ”Danmarks reformator” var bondson. Pojken visade tidigt tecken på ett rörligt intellekt. Han längtade efter att få utbildning, men föräldrarnas förhållanden gjorde det omöjligt. Han gick i kloster. Här vann han priorns gillande genom sitt rena liv och sin trohet och flit. Samtal med honom visade att han hade en begåvning som gav löfte om, att han en gång i framtiden skulle kunna bli till nytta i kyrkans tjänst. Det bestämdes därför att han skulle få utbildning vid ett av de tyska eller holländska universiteten. Den unge mannen fick tillåtelse att själv välja läroanstalt med det enda förbehållet, att han inte fick resa till Wittenberg. Kyrkans elev skulle inte utsattas for giftiga villoläror, sade munkarna.
Tausen reste till Köln, som då var ett av katolicismens fasta bålverk. Här fick han snart avsmak för lärarnas mysticism. Han kom över Luthers skrifter. Han läste dem med förundran och glädje och ville mycket gärna få tillfälle att åtnjuta reformatorns personliga undervisning. Men därmed skulle han nog riskera att förolämpa sin klosterföreståndare och förlora sitt underhåll. Ändå dröjde det inte länge förrän han hade fattat sitt beslut. Snart var han inskriven som student i Wittenberg.
Då han kom hem till Danmark vände han tillbaka till sitt kloster. Hittills var det ingen som misstänkte honom för att vara lutherskt sinnad. Han röjde inte sin hemlighet. Han sökte utan att väcka fördomar hos sina klosterbröder att leda dem till en renare tro och ett mer helgat liv. Han läste Bibeln och förklarade dess rätta betydelse för dem. Till sist förkunnade han Kristus för dem som syndarens rättfärdighet och enda hopp om frälsning. Priorn blev mycket vred, eftersom han hade haft stora förhoppningar på honom som en säker försvarare av den romerska kyrkan. Tausen blev strax förflyttad från sitt eget kloster till ett annat och under sträng tillsyn inspärrad i sin cell.
Till stor skräck för de nya vaktarna förklarade snart flera av munkarna att de hyllade protestantismen. Genom gallret i sin cell hade Tausen undervisat sina klosterbröder om sanningen. Hade dessa danska fäder känt till kyrkans metoder ifråga om kätteriet, skulle man aldrig mer ha fått höra Tausens röst. Men i stället för att ge honom en grav i en eller annan underjordisk fängelsehåla, jagade de honom bort ifrån klostret. Nu stod de maktlösa. En kunglig förordning som just hade utfärdats, beskyddade den som anslöt sig till den nya läran. Tausen började predika. Kyrkorna öppnades för honom. Folk strömmade till för att lyssna. Också andra förkunnade Guds ord. Nya testamentet som blev översatt till danska, fick stor spridning. De ansträngningar som katolikerna gjorde för att hejda arbetet bidrog bara till att påskynda det. Under löpet av en kort tid förklarade Danmark att det hade tagit emot den lutherska läran.
Sverige blir frihetens försvarare
Också till Sverige förde unga män, som hade druckit ur källan i Wittenberg, livets vatten till sina landsmän. Två av ledarna i den svenska Reformationen, Olaus och Laurentius Petri, söner till en smed i Örebro, studerade under Luther och Melanchthon. De sanningar som de inhämtade förkunnade de flitigt. På samma sätt som den store reformatorn väckte Olaus folket genom sin iver och vältalighet medan Laurentius i likhet med Melanchthon var lärd, betänksam och lugn. Båda var besjälade av en varm fromhet, hade god teologisk utbildning och försvarade sanningen med orubbligt mod. Det saknades inte motstånd från katolskt håll. Den romerska kyrkans präster uppviglade den okunniga och vidskepliga befolkningen till motstånd. Olaus Petri blev ofta angripen av pöbeln. Han undslapp vid flera tillfällen nätt och jämt med livet. Dessa reformatorer åtnjöt emellertid konungens gunst och beskydd.
Under den romerska kyrkans välde hade folket sjunkit ned i fattigdom och hade undertryckts. Bibeln hade de inte. Då deras religion uteslutande bestod av symboler och ceremonier som inte upplyste sinnet, var de på väg tillbaka till sina hedniska seder och vidskepliga läror. Landets befolkning var splittrad i partier som kämpade mot varandra. På grund av dessa ständiga stridigheter ökade misären för alla. Konungen bestämde att en reformation skulle genomföras i staten och kyrkan. Han bjöd dessa duktiga medarbetare välkomna i kampen mot Rom.
I närvaro av konungen och de ledande männen i Sverige försvarade Olaus Petri med stor skicklighet den lutherska läran inför den romerska kyrkans förespråkare. Han förklarade att kyrkofädernas läror bara kunde godkännas om de överensstämde med Bibeln och att de viktigaste troslärorna framhölls i Bibeln på ett klart och rättframt sätt, så att alla kunde förstå dem. Kristus sade: ”Min lära är icke min, utan hans, som har sänt mig.” Och Paulus skrev, att om han förkunnade något annat evangelium än det som han hade tagit emot, skulle han vara förbannad. (Joh. 7: 16; Gal. 1: 8.) ”Hur”, frågade reformatorn, ”kan då andra vara förmätna nog att införa dogmer efter godtycke och påbjuda dem som något som är nödvändigt för att man skall vinna frälsning?” -- Wylie, band 10, kap. 4. Han visade att kyrkans föreskrifter saknade auktoritet, när de stod i strid mot Guds befallningar. Han hävdade den stora protestantiska principen, att Bibeln och ingenting annat än Bibeln är regeln för tro och liv.
Fastän denna konfrontation ägde rum inom en ganska sluten krets, räcker den dock för att visa ”vad slags människor det var som utgjorde eliten inom Reformationen. De var inte olärda, sekteriska, högröstade, stridslystna personer. Långt därifrån. De var män som hade studerat Guds ord och som förstod att använda de vapen som Bibeln gav dem. I fråga om humanistisk lärdom låg de före sin egen tid. Om vi begränsar vår uppmärksamhet till sådana lysande centra som Wittenberg och Zürich och så berömda namn som Luther och Melanchthon, Zwingli och Oecolampadius, ser vi snart att dessa var ledare för rörelsen. Vi väntar helt naturligt av dem en häpnadsväckande kraft och överlägsen begåvning. Av de mer underordnade väntade man sig inte en sådan resning. Låt oss då vända oss till den mer avsidesliggande skådeplatsen i Sverige, till mer anspråkslösa namn som Olaus och Laurentius Petri -- från mästarna till lärjungarna och vad finner vi?. . . Lärda och teologer, män som grundligt hade satt sig in i hela det evangeliska sanningssystemet och som vinner en lätt seger över de skolastiska sofisterna och de påvliga dignitärerna.” -- Wylie, band 10, kap. 4.
Som resultat av denna konfrontation tog konungen av Sverige emot den protestantiska tron. Det dröjde inte heller länge förrän riksdagen uttalade sig till förmån för den. Olaus Petri hade översatt Nya testamentet till svenska. På konungens önskan åtog sig de två bröderna att översätta hela Bibeln. Så fick svenska folket för första gången Guds ord på sitt eget språk. Riksdagen bestämde att präster runtomkring i landet skulle förklara Bibeln och att barnen i skolorna skulle lära sig att läsa Bibeln.
Lugnt och säkert drevs okunnighetens och vidskepelsens mörker undan av evangeliets välsignade ljus. Efter det att nationen befriats från den romerska kyrkans förtryck nådde den en storhet och styrka som aldrig tidigare. Sverige blev ett av protestantismens starkaste bålverk. Ett århundrade senare kom denna lilla och hittills svaga nation Tyskland till undsättning i den fruktansvärda kampen under trettioåriga kriget. Det var det enda land i Europa som vågade räcka en hjälpande hand vid en ohyggligt farlig tidpunkt. Hela Nordeuropa tycktes bli tvingat tillbaka in under Roms tyranni. Det var den svenska hären som gjorde det möjligt för Tyskland att åstadkomma en vändpunkt i den romerska maktens framgångar och skaffa tolerans åt protestanterna, kalvinister såväl som lutheraner, och att återupprätta samvetsfriheten i de länder som hade godkänt Reformationen.