Guds budbärare förstår inte alltid det budskap de kallas att framföra. Lärjungarna stod oförstående, när Jesus dog. När inte Jesus kom tillbaka år 1844, prövades tron hos det väntande adventfolket till det yttersta.
I Guds verk på jorden har de stora reformationerna och religiösa rörelserna ned genom tiderna visat slående likheter. Metodiken i Guds sätt att arbeta bland människor är alltid densamma. De viktigaste rörelserna i vår tid har haft sina paralleller i gångna tider. Församlingens upplevelser under gångna århundraden innehåller värdefull undervisning för vår tid.
Ingen sanning har tydligare framhållits i Bibeln än den att Gud genom sin Ande på ett särskilt sätt leder sina tjänare på jorden i de stora rörelser som befrämjar frälsningsverket. I Guds hand är människorna redskap som han använder för att utföra sina välvilliga och nådefulla syften. Var och en har sin uppgift att utföra. Han ger var och en så mycket ljus som är nödvändigt för hans tid. Detta ger honom förutsättningar att utföra det som Gud har anförtrott honom. Men ingen människa, hur mycket hon än hedras av himmelen, har någon gång nått så högt att hon fullkomligt har förstått återlösningens stora plan eller fullständigt lärt sig värdesätta Guds avsikter med det som skulle göras på hennes tid. Människor kan inte helt förstå vad Gud vill åstadkomma genom det som han ger dem i uppdrag att utföra. De förstår inte helt det budskap som de förkunnar i hans namn.
”Kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?” ”Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar och mina tankar högre än edra tankar.” ”Jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like icke finnes, jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett.” -- Job 11: 7; Jes. 55: 8, 9; 46: 9, 10.
Inte ens profeterna som hade förmånen att få särskild information av Anden förstod helt betydelsen av de uppenbarelser som meddelades dem. Deras innebörd skulle komma att avslöjas efterhand som Guds folk från tid till tid skulle komma att behöva den information som de innehöll.
Då Petrus skrev om den frälsning som förts fram i ljuset genom evangelium, säger han: Om denna frälsning ”hava profeter ivrigt forskat och rannsakat, de som profeterade om den nåd, som skulle vederfaras eder. De hava rannsakat för att finna, vilken och hurudan tid det var, som Kristi Ande i dem hänvisade till, när han förebådade de lidanden, som skulle vederfaras Kristus, och den härlighet, som därefter skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det icke var dem själva, utan eder, som de tjänade därmed.” -- 1 Petr. 1: 10-12.
Även om det inte blev profeterna förunnat att helt förstå det som meddelades dem var de ändå ivriga att tillägna sig allt det ljus som Gud lät uppenbara. De studerade och forskade ivrigt ”för att finna, vilken och hurudan tid det var som Kristi Ande i dem hänvisade till”. Vilken uppfordran är inte detta för Guds folk under den kristna tidsåldern. Det var ju för deras skull som dessa profetior gavs åt Herrens tjänare. ”Det blev uppenbarat för dem att det icke var dem själva, utan eder, som de tjänade därmed.” Lägg märke till dessa heliga gudsmän, som granskade och studerade de budskap som gavs dem för kommande generationer. Jämför deras helgade nit med den likgiltighet med vilken denna Guds gåva behandlas av dem som under senare tider har fått en liknande förmån. Vilken tillrättavisning är inte detta för den makliga, världsliga likgiltighet, som slår sig till ro med att förklara, att vi inte kan förstå profetiorna.
Människor kan ju inte med sitt begränsade intellekt utforska den Eviges råd eller fullt förstå hur han genomför sina planer. Ändå är det ofta ett eller annat fel eller någon försummelse från deras sida, som är orsaken till att de bara delvis förstår de budskap Herren sänder. Inte sällan är folkets sinnen ja, även Guds tjänares sinnen förmörkade av mänskliga uppfattningar, traditioner eller falska läror. Därför förstår de bara delvis storheten i det som Gud så välvilligt har uppenbarat i sitt Ord. Så var det också med Kristi lärjungar redan då Frälsaren personligen vandrade med dem. Deras sinnen var uppfyllda av den populära uppfattningen att Messias skulle vara en jordisk furste som skulle upphöja Israels rike till ett världsrike. De kunde därför inte förstå vad han menade, när han förutsade sitt lidande och sin död.
Kristus hade själv sänt ut dem med budskapet om Guds rike. ”Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära, gören bättring och tron evangelium.” -- Mark. 1: 15. Detta budskap var grundat på profetian i Daniels boks nionde kapitel. Ängeln förklarade att de 69 veckorna skulle nå fram till Messias, en furste. Och med stora förhoppningar och glad förväntan såg lärjungarna fram till att Messias’ rike skulle upprättas i Jerusalem för att regera över hela jorden.
De förkunnade det budskap som Kristus hade meddelat dem. Ändå förstod de själva inte innebörden av det. Deras budskap byggde på Daniel 9: 25. De lade emellertid aldrig märke till det som står i nästa vers i samma kapitel, att Messias skulle förgöras. Ända från barndomen hade de väntat på ett jordiskt rikes härlighet. Detta hade förmörkat deras sinnen, så att de varken förstod profetian eller Kristi ord. De gjorde sin plikt då de förkunnade nådens budskap för judafolket. Men just då de väntade sig att få se sin Herre stiga upp på Davids tron, fick de uppleva hur han greps som en förbrytare, hudflängdes, hånades, fördömdes och spikades på Golgata kors. Vilken förtvivlan och sorg fyllde inte lärjungarnas sinnen de dagar deras Herre sov i graven.
Vid den förutsagda tidpunkten
Kristus hade kommit vid den bestämda tidpunkten och på det sätt som hade förutsagts i profetian. Bibelns förutsägelser hade uppfyllts i alla avseenden i hans verk. Han hade förkunnat frälsningens glada budskap. ”Han talade med makt och myndighet.” Hans lyssnare kände i sina hjärtan att budskapet kom från himmelen. Guds ord och Guds Ande vittnade om Sonens gudomliga uppdrag.
Lärjungarna höll med orubbad kärlek fast vid sin älskade Mästare. Men deras sinnen var inhöljda i ovisshet och tvivel. I sin ångest erinrade de sig inte Kristi ord som förutsagt hans lidande och död. Skulle de ha blivit utsatta för en sådan sorg och besvikelse om Jesus av Nasaret hade varit den sanne Messias? Den frågan plågade dem medan Frälsaren låg i graven, de hopplösa timmarna under sabbaten mellan hans död och hans uppståndelse.
Men även om sorgens natt medförde mörker för dessa Jesu efterföljare, var de ändå inte övergivna. Profeten säger: ”Om jag än sitter i mörkret, är dock Herren mitt ljus. . . till dess att han för mig ut i ljuset, så att jag med lust får se på hans rättfärdighet.” ”Så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, nattens timmar skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.” Gud hade sagt: ”För de redliga går han upp såsom ett ljus i mörkret.” ”De blinda skall jag leda på en väg som de icke känna, på stigar som de icke känna skall jag föra dem. Jag skall göra mörkret framför dem till ljus och det som är ojämnt till jämn mark. Detta är, vad jag skall göra, och jag skall ej rygga mitt ord.” -- Mika 7: 8, 9; Ps. 139: 12; 112: 4; Jes. 42: 16.
Inte på det sätt de väntade
Det budskap som lärjungarna hade förkunnat i Herrens namn var i alla avseenden riktigt. De händelser som det förutsade, blev uppfyllda redan på deras tid. ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nära”, hade varit deras budskap. Vid slutet av ”tiden”, de 69 veckorna i Daniels nionde kapitel, som skulle nå fram till Messias, den smorde, hade Kristus blivit smord av Anden, efter det att han hade blivit döpt av Johannes. Och det Guds rike som de hade sagt var nära, upprättades vid Kristi död. Det blev emellertid inte, som de hade sagt och trott, ett jordiskt rike. Det blev heller inte det som skall upprättas när ”rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk”, det eviga rike som ”alla välden skola tjäna och lyda”. (Dan. 7: 27.) Uttrycket ”Guds rike”, används i Bibeln både för att beteckna nådens och härlighetens rike. Nådens rike omtalas av Paulus i brevet till hebréerna. Efter det att aposteln har hänvisat till Kristus, den barmhärtige översteprästen som ”kan hava medlidande med våra svagheter”, säger han: ”Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” -- Hebr. 4: 15, 16. Nådens tron symboliserar nådens rike. Där det finns en tron, måste det ju också finnas ett rike. I många av sina liknelser använder Kristus uttrycket ”himmelriket” för att beteckna det verk som den gudomliga nåden utför i människors sinnen. Härlighetens tron symboliserar härlighetens rike. Det är detta som Frälsarens ord åsyftar: ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och inför honom skola församlas alla folk.” -- Matt. 25:31, 32. Detta rike hör ännu framtiden till. Det kommer inte att upprättas förrän vid Kristi andra ankomst.
Den bittra besvikelsen bästa beviset
Nådens rike upprättades strax efter det att människorna hade fallit i synd. Då lades planen för att rädda det fallna människosläktet. Det fanns redan vid denna tid i Guds plan och löfte. Genom tron fick människan medborgarrätt där. Ändå blev det inte i verkligheten upprättat förrän vid Kristi död. Till och med efter det att Frälsaren hade börjat sin tjänst på jorden kunde han, trött på människornas trots och otacksamhet, ha undandragit sig Golgata. I Getsemane darrade ångestens bägare i hans hand. Den natten kunde han ha torkat blodssvetten från sin panna och överlämnat den fallna mänskligheten åt att förgås i sina synder. Om han hade gjort det, skulle det inte ha funnits någon möjlighet till räddning för den fallna människan. Men Frälsaren gav sitt liv på korset och ropade innan han dog: ”Det är fullbordat.” Då var förverkligandet av frälsningsplanen säkrat. Löftet om frälsning, som hade getts den fallna människan i Edens lustgård, bekräftades. Nådens rike, som tidigare bara hade existerat i Guds löfte, hade nu upprättats. Kristi död, som först hade krossat lärjungarnas hopp, blev i stället den händelse som bekräftade hoppet. Den bittra besvikelsen var det bästa beviset på, att deras tro hade varit riktig. Händelsen som hade fyllt dem med sorg och förtvivlan öppnade hoppets dörr för varje människa. Den lade grunden till hoppet om evigt liv och evig sällhet för alla Guds trogna tjänare under alla tider.
Till och med genom lärjungarnas besvikelser blev Guds nådiga planer uppfyllda. Deras hjärtan vanns genom den gudomliga nåd och kraft som uppenbarades i hans lära. Han talade ju så som ingen människa tidigare hade talat. Ändå var världslig stolthet, egenkärlek och ärelystnad blandad med deras kärlek till Jesus. Så sent som då de firade påsken vid det allvarliga tillfälle, då deras Mästare redan hade gått in i Getsemanes skugga, uppstod strid ”mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste”. (Luk. 22: 24.) Deras tankar var upptagna av tronen, kronan och härligheten. Det som väntade dem ute i Getsemane, i domsalen och vid Golgata kors var i stället skam och förtvivlan. Det var deras stolthet och deras begär efter världslig ära som hade fått dem att hålla så krampaktigt fast vid sin tids falska läror. Samtidigt åsidosatte de Frälsarens ord som förklarade hans rikes sanna natur och pekade fram emot hans lidande och död. Villfarelsen förde till en prövning, som visserligen var hård men nödvändig, men som Gud tillät för att pröva dem. Lärjungarna hade missförstått betydelsen av budskapet. De blev därför svikna i sina förväntningar. Ändå hade de förkunnat det budskap som Gud hade gett dem. Herren lönade deras tro och berömde deras lydnad. De fick sig anförtrott uppgiften att för alla folk förkunna det härliga evangeliet om deras uppståndne Herre. Den upplevelse som tycktes dem så bitter, måste de gå igenom för att förberedas för den uppgiften.
Övertygelse grundad på kunskap
Efter sin uppståndelse visade sig Jesus för lärjungarna på vägen till Emmaus. Han ”begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem, vad som i alla skrifterna var sagt om honom”. (Luk. 24: 27.) Lärjungarna blev upptända. Deras tro vaknade till liv. De blev ”födda på nytt till ett levande hopp” även innan Jesus avslöjade sig för dem. Hans avsikt var att upplysa deras sinnen och att lära dem att bygga sin tro på det profetiska Ordet. Han ville att sanningen skulle så djupa rötter i deras sinnen, inte bara därför att den bekräftades av hans personliga vittnesmål utan på grund av de säkra bevis som fanns i ceremoniallagens symboler och förebilder och i Gamla testamentets profetior. Kristi efterföljare måste ha en förnuftig tro, inte bara för sin egen skull utan för att kunna förmedla kunskapen om Kristus till världen. Som det första steget på den vägen hänvisade Jesus lärjungarna till ”Moses och profeterna”. Så vittnade den uppståndne Frälsaren om värdet och betydelsen av det Gamla testamentet.
Glädje och triumf
En stor förändring ägde rum i lärjungarnas sinnen, då de åter en gång fick betrakta sin älskade Mästares ansikte. På ett mera fullständigt och exakt sätt än någonsin tidigare, hade de funnit ”den som Moses har skrivit om i lagen, och som profeterna hava skrivit om”. Ovisshet, ängslan och tvivel vek undan för fullkomlig förvissning och en stark tro. Det är därför inte att undra på att de efter hans himmelsfärd ”voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud”. Människor som bara kände till Frälsarens vanärande död, väntade att de skulle se bedrövade, förvirrade och nedslagna ut. Men glädje och triumf präglade dem. Vilken förberedelse hade inte lärjungarna fått för den uppgift som de skulle utföra. De hade gått igenom det hårdaste prov de kunde möta. De hade sett hur Guds ord segerrikt blev uppfyllt, då allt tycktes förlorat, sett från mänsklig synpunkt. Vad skulle nu kunna slå ned deras tro eller avkyla deras kärleks iver efter denna tid? I sin djupaste sorg hade de ”kraftig uppmuntran” och ett hopp som var ”ett säkert och fast själens ankare”. (Hebr. 6: 18, 19.) De hade bevittnat Guds visdom och makt. De var övertygade om att ”varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i djupet, ej heller något annat skapat” skulle kunna skilja dem ifrån ”Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”. ”I allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss.” (Rom. 8: 38, 39, 37.) ”Herrens ord förbliver evinnerligen” (1 Petr. 1: 25) och ”vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått, och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss”. (Rom. 8: 34.)
Herren sade: ”Mitt folk skall icke komma på skam evinnerligen.” -- Joel 2: 26. ”Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel.” -- Ps. 30: 6. Då lärjungarna på uppståndelsedagen mötte Frälsaren, blev deras hjärtan brinnande i dem, medan de lyssnade till hans ord. De betraktade hans huvud, händer och fötter, som hade varit sårade för dem. Före sin himmelsfärd förde Jesus dem ut till Betania. Under det att han lyfte upp sina händer och välsignade dem, bjöd han dem: ”Gån ut i hela världen och prediken evangelium”, och tillfogade: ”Och se, jag är med eder alla dagar in till tidens ände.” -- Mark. 16: 15; Matt. 28: 20. Tröstaren som hade lovats dem, kom på pingstdagen. De blev iklädda kraft från höjden. Deras sinnen var helt fyllda av medvetandet om att deras Herre, som hade farit upp till himmelen, var närvarande. Tjänsten för nådens evangelium ledde till offer och martyrdöd. Men den ledde också till rättfärdighetens krona som de skall få vid hans ankomst. Skulle de ha varit villiga att byta detta mot den jordiska härlighet som de först hoppades på, då de blev hans lärjungar? Han ”som kan göra långt mer än vi kunna bedja eller tänka” hade förutom delaktighet i hans lidanden gett dem del av hans glädje, den glädje som skall föra ”de många till härlighet”, en outsäglig glädje, ”en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet”. Detta, säger Paulus, kan vi inte jämföra med ”vår bedrövelse som varar ett ögonblick och väger föga”.
De som förkunnade budskapet om Kristi andra ankomst upplevde något som i många avseenden liknade det som lärjungarna upplevde, då de förkunnade evangelium om riket vid hans första ankomst. Lärjungarna gick ut för att förkunna att ”tiden är fullbordad och Guds rike är nära”. Miller och hans medarbetare förkunnade att den längsta och sista av de profetiska tidsperioder som omtalas i Bibeln, var nästan slut. Domen var nära och det eviga riket skulle snart upprättas. Denna förkunnelse om tiden var baserad på de 70 veckorna i Daniels nionde kapitel. Det budskap som Miller och hans medarbetare förkunnade var att de 2.300 dagarna i Dan. 8: 14, av vilka de 70 veckorna var en del, nu närmade sig sitt slut. Båda förkunnelserna var baserade på uppfyllelsen av var sin del av samma stora profetiska tidsperiod.
Liksom fallet var med de första lärjungarna förstod inte heller William Miller och hans medarbetare den fulla betydelsen av det budskap som de förkunnade. Villfarelser, som så länge hade varit rådande inom församlingen, hindrade dem att förstå denna viktiga punkt i profetian. Även om de förkunnade det budskap Gud hade gett dem att meddela världen, blev de besvikna på grund av ett missförstånd.
Godtog en allmän uppfattning
Då Miller förklarade Dan. 8: 14 ”två tusen tre hundra aftnar och morgnar, därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen” (eller renas), hade han, som tidigare nämnts, godtagit den allmänna uppfattningen att helgedomen var jorden och att reningen av helgedomen var det samma som att jorden skulle renas genom eld när Herren uppenbarades. Man fann att tidpunkten för avslutningen av de 2.300 dagarna var tydligt förutsagd. Han kom därför till slutsatsen att detta också betecknade tidpunkten för Kristi andra ankomst. Han tog fel därför att han godtog den allmänna uppfattningen angående helgedomen.
I den förebildliga tjänsten, som var en förebild på Kristi offer och prästämbete, var reningen av helgedomen den sista handling som översteprästen utförde under sin årliga ämbetsperiod. Det var den sista delen av försoningen. Genom den avlägsnade han all synd från Israel. Den var en förebild på det sista verk som vår överstepräst skulle utföra i himmelen, då han avlägsnar eller utplånar sitt folks synder, som är skrivna i de himmelska böckerna. Denna tjänst omfattar också den undersökande dom som pågår strax innan Kristus kommer på himmelens skyar med stor kraft och härlighet. När han kommer är varje människas sak avgjord. Jesus säger: ”Se, jag kommer snart och har med mig min lön, för att vedergälla var och en efter som hans gärningar äro.” -- Upp. 22: 12. Denna undersökande dom försiggår strax före Kristi andra ankomst. Den framställs i den första ängelns budskap i Upp. 14: 7: ”Frukten Gud och given honom ära, ty stunden är kommen då han skall hålla dom.”
De som förkunnade detta varningsbudskap, förkunnade rätt budskap i rätt tid. De första lärjungarna förkunnade att ”tiden är fullbordad och Guds rike är nära”. De baserade detta på Daniels profetia i det nionde kapitlet. Men de underlät att lägga märke till att Messias’ död hade förutsagts i samma kapitel. På samma sätt förkunnade Miller och hans medarbetare ett budskap som var baserat på Dan. 8: 14 och Upp. 14: 7. De lade emellertid inte märke till att flera budskap framställdes i Upp. 14 vilka också skulle förkunnas, innan Kristus kom tillbaka. Lärjungarna tog fel när det gällde det rike som skulle upprättas vid slutet av de 70 veckorna. På samma sätt tog också Miller och hans medarbetare fel med avseende på den händelse som skulle inträffa vid slutet av de 2.300 dagarna. Vid båda tillfällena godtog Herrens tjänare eller, rättare sagt, de höll fast vid vissa populära villfarelser. Detta gjorde att de inte kunde se sanningen. Båda grupperna uppfyllde Guds vilja genom att förkunna det budskap som han ville ha förkunnat. Båda blev besvikna därför att de missförstod budskapet.
Tiden inne att bekänna färg
Gud genomförde emellertid sin nåds avsikt. Han tillät att varningsbudskapet förkunnades precis så som det utformats. Den stora dagen var nära. Hans försyn såg till att människor blev satta på prov genom att vänta Jesus vid en bestämd tidpunkt. De skulle själva kunna se vad som fanns i deras sinnen.
Budskapet prövade och renade församlingarna. De skulle få möjlighet att visa om de älskade denna värld eller Kristus och himmelen. De bekände att de älskade Frälsaren. Nu skulle de bevisa sin kärlek. Var de villiga att frigöra sig från sina världsliga intressen och sina förhoppningar och hälsa sin Herres ankomst med glädje? Avsikten med budskapet var att göra det möjligt för dem att se sitt eget andliga tillstånd. Det var ett nådens budskap för att väcka dem till att söka Herren i ånger och ödmjukhet.
Men även besvikelsen, som orsakades av att de hade missförstått budskapet, skulle ge dem något av värde. Det skulle pröva dem som bekände sig tro på budskapet. Skulle de, efter det att de hade blivit besvikna, obetänksamt förkasta sin upplevelse och uppge sin tillit till Guds ord? Eller skulle de i ödmjukhet och bön söka finna var felet låg och söka förstå betydelsen av profetian? Hur många hade tagit emot det på grund av fruktan? Hur många hade bara följt ögonblickets ingivelse eller en känsloreaktion? Hur många var halvhjärtade och saknade tro? En hel del bekände att de älskade Herrens ankomst. Skulle de kunna uthärda världens hån och förakt? Skulle de förneka sin tro på grund av dröjsmålet och besvikelsen? Skulle de, på grund av att de inte genast förstod Guds sätt att leda dem, förkasta de sanningar som bekräftats av de tydligaste bevis i hans Ord?
Detta prov skulle uppenbara styrkan hos dem som med verklig tro hade visat lydnad mot det som de trodde var i Bibelns och Guds Andes undervisning. Erfarenheten visade dem, tydligare än något annat kunde ha gjort det, hur farligt det är att godta mänskliga teorier och förklaringar i stället for att låta Bibeln vara sin egen tolk. Den missräkning och sorg som följde på denna feltolkning gav de sanna troende en nödvändig tillrättavisning. De lärde sig att studera det profetiska ordet mer noggrant. De lärde sig att granska underlaget för sin tro mer omsorgsfullt än de tidigare gjort. De lärde sig att förkasta allt som inte vilade på Bibelns undervisning, utan hänsyn till om det var allmänt antaget inom den kristna världen.
Det gick dessa troende som det gick de första lärjungarna. Det som i prövningens stund såg mörkt ut för deras sinnen, förstod de först senare. När de såg Herrens avsikt, förstod de att hans kärleksfulla plan för dem hela tiden hade blivit förverkligad, trots de prövningar som följde deras feltolkning. Genom denna välsignelsebringande upplevelse lärde de sig att ”Herren är nåderik och barmhärtig” och att ”alla Herrens vägar äro nåd och trofasthet för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd”.