Bibeln berättar om en magnifik byggnad, en helgedom, som blev byggd efter Guds anvisningar. På sin tid hade den stor betydelse, men för oss idag är den än mer betydelsefull. Byggnaden, dess inredning och den tjänst som förrättades där hjälper oss att förstå Guds stora frälsningsplan.
De ord i Bibeln som framför alla andra hade varit både grunden och den bärande pelaren i tron på ankomsten var: ”Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen bli renad.”1 -- Dan. 8: 14 (KJV). För alla dem som trodde att Herrens ankomst var nära förestående, var dessa ord välbekanta. Tusentals människor hade låtit denna profetia ljuda som ett trons fältrop. Alla förstod att deras djupaste förväntningar och härligaste förhoppningar vilade på de händelser som där förutsades. Det hade fastslagits att dessa profetiska dagar skulle nå sitt slut hösten 1844. I likhet med den övriga kristenheten ansåg de som väntade Kristi ankomst vid denna tidpunkt att jorden eller en del av den måste vara helgedomen. De menade att orden att helgedomen skulle komma till sin rätt igen (eller att den skulle renas), var detsamma som att jorden skulle renas genom eld på den yttersta dagen. De trodde att denna rening skulle äga rum när Kristus kom. Detta ledde fram till slutsatsen att Frälsaren skulle komma på hösten 1844.
1 Ordet för rening i 3 Mos. 16 är taher, men Daniel har valt tsadaq, som har en något vidare betydelse. Septuaginta (ca. 200 f. Kr.) har valt katarizo (rena) för båda orden i sin översättning från hebreiska till grekiska.
Tiden hade gått och Herren hade inte kommit. De troende visste att Guds ord inte kunde slå fel. De måste alltså ha feltolkat profetian. Men var låg felet. Det fanns många som obetänksamt högg av svårigheternas knut. De förnekade att de 2.300 dygnen slutade år 1844. Det enda skäl de kunde ge för en sådan ståndpunkt var att Kristus inte kom vid den tidpunkt, då de hade väntat honom. De framhöll, att om de profetiska dagarna hade utlöpt år 1844, så skulle Kristus ha kommit för att rena helgedomen genom att rena jorden med eld vid den tidpunkten. Nu hade han inte kommit. Alltså kunde dagarna heller inte vara slut.
Att godta en sådan slutsats var detsamma som att förkasta den tidigare beräkningen av de profetiska tidsperioderna. Det hade konstaterats att de 2.300 dagarna började, då den befallning trädde i kraft som Artaxerxes utfärdade om att Jerusalem skulle återuppbyggas. Detta skedde på hösten 457 f. Kr. Med detta som utgångspunkt rådde fullkomlig överensstämmelse mellan alla de händelser som ängeln framställer i förklaringen över denna tidsberäkning i Dan. 9: 25-27. Sextionio veckor eller de första 483 av dessa 2.300 år skulle föra fram till Messias, den smorde. Kristi dop och hans invigning av den helige Ande år 27 e. Kr. uppfyllde exakt denna del av profetian. I mitten av den 70:e veckan skulle Messias förgöras. Tre och ett halvt år efter sitt dop blev Kristus korsfäst på våren 31 e Kr. De 70 veckorna eller 490 åren var särskilt bestämda för judafolket. Då denna tidsperiod utlöpte, bekräftade detta folk att de förkastade Kristus genom att förfölja hans lärjungar. Apostlarna vände sig då till hedningarna år 34 e. Kr. Då de första 490 åren av de 2300 alltså var slut, återstod alltjämt 1810 år. Från år 34 e. Kr. skulle dessa 1810 år nå fram till år 1844. ”Då”, sade ängeln, ”skall helgedomen renas.” Alla de föregående punkterna i profetian hade otvivelaktigt fullbordats vid den angivna tidpunkten.
Förklaring skymtar
Utifrån denna beräkning var sålunda allting klart och överensstämmande om vi undantar att ingen händelse synes ha inträffat som tydde på att helgedomen skulle bli renad år 1844. Men att förneka att dagarna utlöpte vid denna tidpunkt var detsamma som att mörklägga hela frågan. Man måste då förkasta den ståndpunkt som hade bekräftats av att profetians enskildheter i detalj hade uppfyllts.
Gud hade emellertid lett sitt folk i den stora milleritiska rörelsen. Hans kraft och härlighet hade följt verket. Han skulle inte tillåta att rörelsen slutade i mörker och missräkning och blev föremål för hån, som en falsk och fanatisk företeelse. Han ville inte låta sitt Ord insvepas i tvivel och ovisshet. Många tog avstånd från sin tidigare beräkning av de profetiska tidsperioderna. De förnekade att rörelsen, som grundade sig på dessa tidsberäkningar, var den riktiga. Andra däremot var inte villiga att ge avkall på de trospunkter och upplevelser som stödde sig på Bibeln och på Guds Andes ledning. De trodde att de hade följt sunda principer, då de tolkade de profetior som de hade studerat. De betraktade det som sin plikt att hålla fast vid de sanningar som de redan hade funnit. De fortsatte att följa samma metodik i sitt studium av Bibeln. Under allvarlig bön undersökte de på nytt sin ståndpunkt. De studerade Bibeln för att upptäcka sitt misstag. Då de inte kunde upptäcka några fel i sina beräkningar, började de att ännu noggrannare undersöka frågan om helgedomen.
Undersökningen visade klart att det inte fanns något stöd i Bibeln för den allmänna uppfattningen att helgedomen skulle vara jorden. Däremot fann de i Bibeln en full förklaring på hela frågan om helgedomen, dess väsen, var den låg och dess offertjänst. I Hebréerbrevet säger aposteln Paulus: ”Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom. Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas ’det heliga’. Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas ’det allraheligaste’, med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor. Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggade nådastolen.” -- Hebr. 9: 1-5.
Den helgedom som Paulus hänvisar till var ett tabernakel som Moses på Guds befallning byggde som en jordisk boning för den Högste. ”De skola göra åt mig en helgedom för att jag må bo mitt ibland dem.” -- 2 Mos. 25: 8. Detta var det uppdrag som Moses fick, då han var uppe på berget hos Gud. Israel var på vandring genom vildmarken. Tabernaklet skulle byggas på ett sådant sätt att det kunde flyttas från plats till plats. Samtidigt var det ett praktfullt byggnadsverk.
Avbilder i guld och konsthantverk
Väggarna var gjorda av uppresta bräder som var överdragna med guld och hade fotstycken av silver. Taket var gjort av flera lager av tygvåder. Ytterst fanns dessutom ett överdrag av skinn. De innersta tygvåderna var av fint linne med invävda bilder av keruber. Förutom den yttre förgården, där brännoffersaltaret stod, hade tabernaklet två avdelningar som kallades det heliga och det allraheligaste. Dessa skildes från varandra av ett praktfullt förhänge eller draperi. Ett liknande draperi täckte ingången till den första avdelningen.
Vid södra väggen i det heliga stod ljusstaken med sina sju lampor som lyste upp helgedomen både dag och natt. Vid norra väggen stod skådebrödsbordet. Framför draperiet, som skilde det heliga från det allraheligaste, fanns det guldbeslagna rökoffersaltaret. Från detta steg ett välluktande rökelsemoln dagligen upp till Gud tillsammans med folkets böner.
I det allraheligaste stod arken, som var en kista av dyrbart trä, överdragen med guld. I denna förvarades de två stentavlorna, på vilka Gud hade skrivit de tio buden. Ovanpå arken fanns nådastolen som lock, ett praktfullt konsthantverk. På denna stod keruber av massivt guld, en på vardera sidan om locket. I denna avdelning uppenbarade sig Gud i det ljusstrålande molnet mellan keruberna.
Efter det att judafolket hade slagit sig ned i Kanaan, ersattes tabernaklet av Salomos tempel. Detta byggdes med samma proportioner och inreddes på liknande sätt, även om det var en permanent byggnad och mycket större än tabernaklet. Om vi undantar de år som templet låg öde på Daniels tid, existerade helgedomen i denna form ända till dess att den ödelades av romarna år 70 e. Kr.
Detta är den enda helgedom på jorden som finns omtalad i Bibeln. Paulus förklarade att den var det första förbundets helgedom. Men finns det då ingen helgedom i det nya förbundet?
De som sökte efter sanningen gick tillbaka till Hebréerbrevet och började studera det. De fann då att det existerade en andra eller en det nya förbundets helgedom, vilket antyds i de ord från Paulus som redan citerats: ”Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.” Användandet av orden ”visserligen också” visar att Paulus har omnämnt denna helgedom tidigare. Då de gick tillbaka till början av det åttonde kapitlet läste de: ”Men detta är summan av vad vi vill säga: Vi har en överstepräst, som sitter på högra sidan om Majestäters tron i himmelen för att göra tjänst i helgedomen, i det sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat och icke någon människa.” -- Hebr. 8: 1, 2 (KJV).
Här förklaras det nya förbundets helgedom. Helgedomen i det gamla förbundet restes av människor och uppfördes av Moses. Den himmelska helgedomen hade däremot uppförts av Herren och inte av någon människa. I den första utförde jordiska präster sin tjänst. I den senare gör Kristus, vår store överstepräst, tjänst vid Guds högra sida. Den ena helgedomen fanns på jorden, den andra finns i himmelen.
Det tabernakel som Moses byggde, blev dessutom format efter en bild. Herren sade till honom: ”Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter de mönsterbilder som jag visar dig.” Och åter ljöd befallningen: ”Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava blivit dig visade på berget.” -- 2 Mos. 25: 9, 40. Paulus säger att det första tabernaklet var ”en sinnebild, som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer”. Han säger att dess heliga platser var ”avbilder av de himmelska tingen”, att prästerna som frambar gåvor enligt lagen tjänade ”som en avbild och en skugga av den himmelska” och att ”Kristus har inte gått in i en helgedom2 som är gjord med händer och som endast är en sinnebild som av är det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen för att nu träda fram inför Guds ansikte, till vår fördel”. -- Hebr. 9: 9, 23; 8: 5; 9: 24 (KJV).
2. Termen ”det allraheligaste” (gr. hagia hagion) förekommer endast i Hebr. 9: 3. Här, som i alla övriga texter i Hebréerbrevet som översatts med det allraheligaste i 1917 Års Översättning, används termen ta hagia (the holy places [KJV]). Termen skall i stället översättas med ”de heliga platserna”, eller enklare, ”helgedomen”. I Hebr. 9: 2 är det dock ”det heliga”.
Helgedomen i himmelen, där Jesus gör tjänst för oss, är det stora originalet som Moses kopierade, då han byggde helgedomen. Gud lät sin Ande vila över dem som byggde den jordiska helgedomen. Den konstnärliga skicklighet som kom till uttryck då den uppfördes, var en uppenbarelse av gudomlig vishet. Väggarna såg ut som om de var av massivt guld. De reflekterade ljuset från de sju lamporna på den gyllene ljusstaken. Skådebrödsbordet och rökelseoffersaltaret lyste som polerat guld. I de praktfulla tygvåder, som bildade det invändiga taket, fanns figurer av änglar, invävda i blått, purpur och scharlakan. Detta gjorde sitt till för att förhöja interiörens skönhet. Innanför det andra draperiet fanns det heliga shekinah, den synliga uppenbarelsen av Guds härlighet. Ingen annan än översteprästen kunde gå in dit utan att mista livet.
Otvetydiga bevis
Den ojämförliga prakten i denna jordiska helgedom var en framställning för människor av härligheten i det himmelska tempel, där Kristus, vår föregångare, gör tjänst för oss inför Guds tron. I detta tempel, där konungarnas Konung bor, är han omgiven av tusen gånger tusen som är hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen står där inför honom (Dan. 7: 10). Det är ett tempel, fyllt av härlighet från den Eviges tron. Serafer, templets ljusomstrålade väktare, döljer där sina ansikten i tillbedjan. Den mest magnifika byggnad som någonsin har kunnat resas av människor, blev bara en svag reflex av dess storlek och härlighet. Men den jordiska helgedomen och tjänsten som utfördes där, undervisade ändå människorna om de viktiga sanningarna angående den himmelska helgedomen och det verk som där utförs för människors frälsning.
De heliga platserna i helgedomen i himmelen framställdes genom de två avdelningarna i helgedomen på jorden. Då Johannes i en vision fick se Guds tempel i himmelen, såg han ”sju eldbloss” som brann ”framför tronen”. (Upp. 4: 5.) Han såg också en ängel som hade ”ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse blev given åt honom, för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det gyllene altare, som stod framför tronen”. (Upp. 8: 3.) Här tilläts profeten att få se den första avdelningen i helgedomen i himmelen. Han såg ”sju eldbloss” och ”det gyllene altaret” som i den jordiska helgedomen framställdes genom den gyllene ljusstaken och rökelsealtaret. Vidare såg han att ”Guds tempel i himmelen öppnades”. Han kunde nu se in innanför draperiet, in i det allraheligaste. Här såg han ”hans förbunds ark”. (Upp. 11:19.) Den heliga ark som Moses lät tillverka och som innehöll Guds lag, var en kopia av denna ark i himmelen.
De som studerade detta ämne fann här otvetydiga bevis för att det finns en helgedom i himmelen. Moses tillverkade det jordiska tabernaklet efter en bild som visades honom. Paulus säger att denna bild var den sanna helgedom som finns i himmelen. Johannes vittnar att han såg den där.
I templet i himmelen, Guds boning, är hans tron grundad på rättfärdighet och rätt. I det allraheligaste finns hans lag, den stora rättsregel efter vilken hela mänskligheten skall prövas. Arken som innehåller lagens tavlor täcks av nådastolen, där Kristus hänvisar till sitt blod på syndarens vägnar. Så framställs föreningen mellan rättfärdighet och nåd i frälsningsplanen. Endast den Eviges visdom kunde åstadkomma en sådan förening. Endast Allmakten kunde genomföra den. Det är en förening som fyller hela himmelen med förundran och tillbedjan. Keruberna, som i den jordiska helgedomen med vördnad såg ned på nådastolen, var en framställning av de himmelska härskarornas intresse för återlösningsverket. Detta är det nådens mysterium som änglar längtar efter att få skåda in i, att Gud kan vara rättfärdig när han rättfärdiggör den ångrande syndaren och återupprättar sin förbindelse med den fallna mänskligheten, att Kristus kunde stiga ned för att lyfta otaliga skaror upp ur fördärvets avgrund och klä dem i sin egen fläckfria, rättfärdighets klädnad, så att de kunde umgås med änglar, som aldrig har fallit, och bo i Guds närhet genom alla evigheter.
Kristi verk som medlare för människorna omtalas i den vackra profetian hos Sakarja om honom som kallas ”Telningen”. Profeten säger: ”Ja, han skall bygga upp Herrens tempel och förvärva majestät och sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin tron; och fridens rådslag skola vara mellan dem båda.” -- Sak. 6: 12, 13.
”Han skall bygga upp Herrens tempel.” Genom sitt offer och sin medlartjänst är Kristus både grunden och byggmästaren av Guds församling. Aposteln Paulus omtalar honom som ”hörnstenen. . . i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning i Anden”. (Ef. 2: 20-22.)
Han skall ”förvärva majestät”. Äran för den fallna mänsklighetens återlösning tillhör Kristus. Under evigheterna kommer de återlöstas sång att lyda: ”Honom som älskar oss och som har löst oss från våra synder med sitt blod. . . honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter.” -- Upp. 1: 5, 6.
Han skall ”sitta på sin tron och regera; och en präst skall han vara på sin tron”. Inte ”på sin härlighets tron” eftersom härlighetens rike ännu inte har upprättats. Först när hans medlartjänst har avslutats kommer Gud att ”giva honom hans fader Davids tron”, och ”på hans rike skall ingen ände vara”. Som präst har Kristus nu satt sig med sin Fader på hans tron. Han sitter tillsammans med den Evige, den självexisterande. Det var ”våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig”. Han var ”en som har varit frestad i allting likasom vi, dock utan synd”. Detta gjorde han för att kunna ”hjälpa dem som frestas”. ”Men om någon syndar så hava vi en förespråkare hos Fadern.” (Luk. 1: 32, 33; Upp. 3: 21; Jes. 53: 4; Hebr. 4: 15; 2: 18; 1 Joh. 2: 1.) Som medlare visar han fram en genomstungen och sargad kropp och ett fläckfritt liv. De sårade händerna, den genomstungna sidan och de genomborrade fötterna talar för den fallna människan, vilkens frälsning har kostat ett så oändligt pris.
Fridens rådslag
”Och fridens rådslag skola vara mellan dem båda.” Faderns kärlek är inte i mindre grad än Sonens källan till frälsning för den förlorade mänskligheten. Innan Jesus lämnade sina lärjungar sade han: ”Och jag säger eder icke, att jag skall bedja Fadern för eder, ty Fadern själv älskar eder.” Det var han ”som i Kristus försonade världen med sig själv”. Och i tjänsten i helgedomen i himmelen råder ”fridens rådslag. . . mellan dem båda”. (Joh. 16: 26, 27; 2 Kor. 5: 19.) ’”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” -- Joh. 3: 16.
Frågan: Vad är helgedomen? besvaras klart i Bibeln. Termen ”helgedomen” betecknar i första hand då den används i Bibeln, det tabernakel som byggdes av Moses som en avbild av något som finns i himmelen. För det andra avser den det ”sannskyldiga tabernaklet” i himmelen, till vilket den jordiska helgedomen hänvisade. Vid Kristi död upphörde den symboliska tjänsten. Det ”sannskyldiga tabernaklet i himmelen” är det nya förbundets helgedom. Och eftersom förutsägelsen i Dan. 8: 14 uppfylls i nutiden, måste den helgedom som förutsägelsen hänvisar till vara det nya förbundets helgedom. Då de 2.300 dagarna nådde sitt slut 1844 hade det många hundra år inte funnits någon helgedom på jorden. Denna profetia: ”Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen renas” (KJV), måste därför utan tvivel avse helgedomen i himmelen.
Men den viktigaste frågan återstår att besvara: Vad menas med att helgedomens rening? Att det förekom en sådan rening i den jordiska helgedomen ser vi av Gamla testamentet. Men kan det finnas någonting i himmelen som skall renas? I Hebr. 9:e kapitel talas tydligt om en rening både i den jordiska och i den himmelska helgedomen. ”Så renas enligt lagen nästan allting med blod och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse. Alltså var det nödvändigt, att avbilderna av de himmelska tingen själva måste renas genom bättre offer än dessa”, nämligen genom Kristi dyrbara blod. -- Hebr. 9: 22, 23,
Både i den avbildliga och i den verkliga tempeltjänsten måste reningen ske med blod. I den förstnämnda skedde det genom blodet från djur. I den sistnämnda med Kristi blod. Som ett skäl till att denna rening måste ske med blod säger Paulus, att utan att blod utgjutes ges ingen förlåtelse. Reningen består alltså i att synden avlägsnas. Men på vilket sätt har synden knutits till helgedomen, vare sig det nu gäller den i himmelen eller den på jorden? Svaret på detta finner vi genom att hänvisa till den avbildliga tjänsten. De präster som tjänstgjorde på jorden tjänade ”som en avbild och en skugga av den himmelska”. (Hebr. 8: 5.)
Tjänsten i den jordiska helgedomen försiggick i två avdelningar. Prästerna utförde en daglig tjänst i det heliga. Översteprästerna utförde en gång om året en särskild försoningshandling i det allraheligaste för att rena helgedomen. Dag efter dag förde den ångrande syndaren sitt offer till tabernaklets dörr där han lade sin hand på offerdjurets huvud och bekände sina synder. Genom denna handling överförde han synden symboliskt från sig själv till det oskyldiga offret. Djuret blev därefter slaktat. ”Utan blodsutgjutelse” ges inte någon förlåtelse, säger aposteln. ”Ty allt kötts själ är i blodet.” -- 3 Mos. 17: 11. Guds lag som blivit överträdd, krävde överträdarens liv. Blodet framställde syndarens förspillda liv. Offerdjuret bar hans skuld. Prästen gick in i det heliga med blodet och stänkte det framför draperiet. Bakom detta draperi stod arken, som innehöll den lag som syndaren hade överträtt. Genom denna ceremoni överfördes synden genom blodet symboliskt till helgedomen. I några fall fördes blodet inte in i det heliga. Köttet åts då av prästen såsom Moses bjöd Arons söner, då han sade: Gud ”har givit eder det, för att I skolen borttaga menighetens missgärning”. (3 Mos. 10: 17.) Båda ceremonierna symboliserar på samma sätt överförandet av synden från den ångerfulle och till helgedomen.
Betydelsefullt sammanhang
Så fortgick tjänsten dag efter dag under hela året. Israels synder blev på det sättet symboliskt överförda till helgedomen. Något särskilt måste därför göras för att få dem avlägsnade. Gud gav befallning om att det skulle göras försoning för båda de heliga avdelningarna. ”Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava syndat. Och på samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter.” Han skulle också utföra försoning för altaret för att ”rena och helga det från Israels barns orenheter”. (3 Mos. 16: 16, 19.)
En gång om året, på den stora försoningsdagen, gick översteprästen in i det allraheligaste för att rena helgedomen. Det verk som utfördes där var avslutningen av den årliga tjänsten i tabernaklet. På försoningsdagen blev två bockar förda fram till tabernaklets dörr och man kastade lott om dem -- ”en lott för Herren och en för Asasel”. (3 Mos. 16: 8.) Den bock på vilken lotten för Herren föll skulle slaktas som ett syndoffer för folket. Prästen skulle bära blodet av den innanför draperiet och stänka det på nådastolen och framför nådastolen. Blodet skulle också stänkas på rökoffersaltaret som stod framför förhänget.
”Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles redo därtill släppa honom ut i öknen. Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i vildmarken.” -- 3 Mos. 16: 21, 22. Denna bock kom aldrig mera in i Israels läger. Mannen som förde bort den måste tvätta sig och sina kläder med vatten, innan han fick gå in i lägret igen.
Hela denna ceremoni skulle visa Israel Guds helighet och hans avsky för synd. Det skulle också visa att de inte kunde komma i beröring med synd utan att bli besmittade. Det krävdes av var och en att han skulle ödmjuka sig, under det att detta försoningsverk pågick. Allt arbete lades åt sidan. Hela Israel skulle tillbringa dagen i bön, fasta och djup självrannsakan.
Betydelsefulla sanningar om försoningen framställs i den symboliska tempeltjänsten. En ställföreträdare godkändes i syndarens ställe. Synden utplånades emellertid inte genom blodet från offerdjuret. Det blev ett medel genom vilket den överfördes till helgedomen. När syndaren offrade blod erkände han lagens auktoritet. Han kände sig också skyldig till överträdelse och gav uttryck för sin önskan om att få förlåtelse genom tro på den kommande Frälsaren. Men han hade ännu inte blivit helt löst ifrån syndens förbannelse. Efter det att översteprästen hade tagit emot ett offer från församlingen, gick han på försoningsdagen in i det allraheligaste med blodet av detta offer. Han stänkte det på nådastolen alldeles ovanför lagtavlorna för att tillfredsställa lagens krav. I sin egenskap av medlare tog han därefter Israels synder på sig själv och bar dem ut ur helgedomen. Då han lade sina händer på syndbockens huvud, bekände han över denna alla dessa synder och överförde dem på det sättet symboliskt från sig själv till denna bock. Bocken bar dem därefter bort och de betraktades som skilda från folket för alltid.
Men den tjänst som utfördes i tabernaklet var ”en avbild och en skugga av den himmelska.” Det som symboliskt gjordes i tjänsten i den jordiska helgedomen har sin verklighet i tjänsten i den himmelska helgedomen. Efter sin himmelsfärd började vår Frälsare sin gärning som vår överstepräst. Aposteln säger: ”Kristus har inte gått in i en helgedom3 som är gjord med händer, och som endast är en sinnebild av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, till vår fördel.” -- Hebr. 9: 24 (KJV).
3. ”the holy places” (de heliga platserna), King James Version (1611).
En säker förankring
Prästens tjänst under året i helgedomens första avdelning ”innanför förlåten”, som bildade ingångsporten och avskilde det heliga från förgården, symboliserar den tjänst som Kristus påbörjade vid sin himmelsfärd. I den dagliga tjänsten var det prästens uppgift att bära fram syndoffrets blod och rökelsen som steg upp tillsammans med Israels böner. Hos Fadern hänvisade Kristus till sitt blod och bar också fram inför honom tillsammans med sin egen rättfärdighet, de ångrande troendes böner. Sådan var tjänsten i den första avdelningen i helgedomen i himmelen.
Kristi lärjungars tro följde honom, då han vid sin himmelsfärd togs bort ifrån deras blickar. Detta var tyngdpunkten i deras hopp. ”I det hoppet”, säger aposteln Paulus, ”hava vi ett säkert och fast själens ankare som når innanför förlåten, dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst ’efter Melkisedeks sätt till evig tid’.” -- Hebr. 6: 19, 20. Han gick ”icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i helgedomen4 och vann en evig förlossning.” (Hebr. 9: 12, KJV.)
4. ”den heliga platsen”, ordagrant översatt. Här har 1917 Års Översättning det felaktiga uttrycket ”det allraheligaste”.
I 1.800 år fortsatte denna tjänst i den första avdelningen i helgedomen. Kristi blod tillförsäkrar de ångrande troende förlåtelse för synd och godtagande hos Fadern. Trots detta kvarstod deras synder ännu i himmelens böcker. Liksom det i den symboliska tabernakeltjänsten gjordes en rening vid årets slut kommer det också, innan Kristus har avslutat sitt återlösningsverk för människorna, att ske ett avlägsnande av synden från helgedomen. Det är den tjänsten som började då de 2.300 dagarna utlöpte. I överensstämmelse med profeten Daniels förutsägelse gick vår överstepräst vid den tidpunkten in i det allraheligaste för, att utföra den sista delen av sin högtidliga gärning -- att rena helgedomen.
I forntiden överfördes folkets synder i tro på syndoffret. Genom dess blod överfördes synderna symboliskt till den jordiska helgedomen. Så blir i det nya förbundet de ångrandes synder genom tro lagda på Kristus och i verklig mening överförda till den himmelska helgedomen. Den avbildliga reningen av den jordiska helgedomen gjordes genom att de synder som vanhelgat den, avlägsnades. Så kommer den verkliga reningen av den himmelska helgedomen att utföras genom att de synder som finns upptecknade där avlägsnas eller utplånas. Innan detta kan ske måste det försiggå en undersökning av böckerna, för att konstatera vem som genom omvändelse från synd och genom tro på Kristus har fått del av hans försoning. Reningen av helgedomen förutsätter därför en undersökning -- ett domsverk. Denna handling måste äga rum innan Kristus kommer tillbaka för att återlösa sitt folk. När han kommer har han ju sin lön med sig ”för att vedergälla var och en efter som hans gärningar äro”. (Upp. 22: 12.)
De som följde ljuset i det profetiska ordet såg nu, att i stället för att komma tillbaka till jorden vid slutet av de 2.300 dagarna år 1844, gick Kristus in i det allraheligaste i den himmelska helgedomen för att där utföra sin avslutande tjänst som en förberedelse för sin återkomst.
De förstod att syndoffret pekade fram till Kristus som ett offer och att översteprästen var en framställning av Kristus såsom medlaren. De förstod också att bocken var en bild på Satan, syndens upphovsman. Han måste till sist stå till ansvar för de synder som han har förfört de ångrande troende att begå. När översteprästen i kraft av syndoffrets blod avlägsnade synden från helgedomen lade han dem på bocken. I kraft av sitt eget blod tar Kristus bort sitt folks synder från den himmelska helgedomen vid avslutningen av sin tjänst. Satan får det slutliga straffet när domen blir verkställd. Bocken sändes bort till ett öde land för att aldrig mer komma in i Israels församling. På samma sätt kommer Satan att för evigt bli utstött från Gud och hans folk. I det slutliga utplånandet av synd och syndare kommer han att bli utplånad för evigt.
1. Brännoffersaltaret med askhögen.
2. Bassäng för rening.
3. Skådebrödsbordet vid norra väggen hade tolv kakor bröd.
4. Ljusstaken stod vid den södra väggen.
5. Rökelsealtaret stod framför förhänget till det allraheligaste.
6. Förhänget, mellan det heliga och det allraheligaste, nådde inte ända upp till taket, för att rökelsen skulle nå innanför det.
7. Förbundsarken, med de tio buden. Över den stod två keruber böjda i vördnad.
Helgedomen, med sin försoningstjänst, uppfylls profetiskt och historiskt i Kristus. Han är ”Guds Lamm” (Joh. 1: 36), som offrats, ”livets bröd” (Joh. 6: 35), ”världens ljus” (Joh. 8: 12) och rättfärdighetens väldoftande rökelse. Rökelsen är blandad med de heligas böner, vilka stiger upp inför Gud (Upp. 8: 3-4; 5: 8). Askan är det ondas förintelse (Upp. 20: 14).
Vår store Överstepräst, Kristus, hänvisar till sitt fullständiga försoningsoffer från Golgata, genom att visa fram sina genomstungna händer för vår frälsning i sin beständiga medlingstjänst inför den allsmäktige Fadern (Jes. 49: 16), ”ty han lever alltid för att mana gott för oss” (Hebr. 7: 25; 1 Joh. 2: 1).
Försvar på hög nivå
Förståelsen av den jordiska helgedomen är en nyckel som ger oss insikt i många av Bibelns sanningar. Den uppenbarar vilket betydelsefullt verk för vår frälsning Jesus utför just nu i den himmelska helgedomen.
Den nya kunskapen om helgedomen var den nyckel som avslöjade mystiken kring besvikelsen år 1844. Den avslöjade ett fullständigt, sammanhängande och följdriktigt sanningssystem. Det visade att Guds hand hade lett i den stora milleritiska rörelsen. De närmast föreliggande plikterna uppenbarades genom att Guds folk fick ljus över situationen och sin egen uppgift. Liksom Jesu lärjungar efter den svåra natten i ångest och besvikelse blev ”glada när de sågo Herren”, så blev nu de som i tro hade väntat på hans andra ankomst, också glada. De hade väntat på att få se honom komma i härlighet för att ge sina tjänare deras lön. Då deras hopp vändes i besvikelse, hade de förlorat Jesus ur sikte. Liksom Maria vid graven ropade de: ”De hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava lagt honom.” I det allraheligaste såg de honom nu på nytt som deras medkännande överstepräst som snart skulle uppenbara sig som deras konung och befriare. Strålar från helgedomen lyste upp den gångna tiden, nutiden och framtiden. De visste att Gud hade lett dem genom sin försyn, som aldrig tar miste. Fastän de, såsom fallet också var med hans första lärjungar, inte själva hade förstått det budskap de förkunnade, hade det ändå i alla avseenden varit det riktiga. Genom förkunnelsen av budskapet hade de fullbordat Guds avsikt. Deras arbete hade inte varit förgäves. De hade blivit födda ”på nytt till ett levande hopp” och de gladde sig nu ”med outsäglig och härlig glädje”.
Både profetian i Daniel 8:14 ”Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen renas” (KJV), och den första ängelns budskap: ”Frukten Gud, och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom”, pekade fram emot Kristi tjänst i det allraheligaste. Det gällde den rättsliga undersökningen där, inte Frälsarens återkomst för att återlösa sitt folk och utplåna de ogudaktiga. Felet låg inte i uträkningen av de profetiska tidsperioderna utan i uppfattningen om den händelse som skulle inträffa vid slutet av de 2.300 dagarna. Som följd av detta fel hade de troende gått igenom en svår missräkning, men allt detta hade förutsagts i profetian. Allt det som de med stöd av Bibeln hade rätt att vänta hade inträffat. Just vid den tidpunkt då de sörjde över sina svikna förhoppningar inträffade det som budskapet hade förutsagt. Det måste ske innan Herren kunde uppenbara sig för att ge sina tjänare deras lön.
Kristus hade kommit -- inte till jorden såsom de hade väntat utan till det allraheligaste i Guds tempel i himmelen, såsom det också antyddes i avbilden. Profeten Daniel framställer honom som en som vid denna tidpunkt kommer fram till ”den gamle”. ”Sedan fick jag, i min syn om natten, se huru en som liknade en människoson komma med himmelens skyar” -- inte till jorden utan - ”han nalkades den gamle och fördes fram inför honom.” -- Dan. 7: 13.
Denna ankomst hade förutsagts hos profeten Malaki: ”Den Herre som I åstunden, ja, förbundets ängel som I begären, se, han kommer, säger Herren Sebaot.” -- Mal. 3: 1. Då Herren kom till sitt tempel skedde det plötsligt och oväntat för hans folk. De sökte honom inte där. De väntade att han skulle komma till jorden ”i lågande eld” för att låta ”straffet drabba dem som icke känna Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga.” -- 2 Tess. 1: 8.
Men människorna var ännu inte beredda att möta sin Herre. De måste förberedas. De skulle få ljus som kunde leda deras tankar till Guds tempel i himmelen. När de i tro följde sin överstepräst i hans tjänst skulle nya plikter uppenbaras. Ett nytt budskap med varning och undervisning skulle förkunnas för församlingen.
Profeten säger: ”Vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld och såsom en valkares såpa. Och han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det; han skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver; och sedan skola de frambära åt Herren offergåvor i rättfärdighet.” -- Mal. 3: 2, 3. De som lever på jorden när Kristi tjänst i helgedomen i himmelen avslutas, kommer att stå inför en helig Guds ansikte utan någon medlare. Deras kläder måste vara fläckfria, deras karaktärer renade i Kristi blod. Genom Guds nåd och genom egen målmedveten insats måste de vinna seger i striden mot det onda. Under det att denna undersökning pågår i himmelen och de ångrande troendes synder blir avlägsnade från helgedomen, skall det bland Guds folk på jorden utföras ett särskilt verk av rening, ett avlägsnande av synden. Detta har utförligare beskrivits i de budskap som omtalas i Upp. 14.
Beredda att ta emot honom
När detta verk är färdigt kommer Kristi efterföljare att vara beredda för hans uppenbarelse. Då skall ”Juda offergåvor och Jerusalems. . . behaga Herren väl, likasom i forna dagar och i förgångna år”. (Mal. 3: 4.) Då skall församlingen, som Herren vid sin ankomst kom för att ta med sig, vara en härlig församling, ”utan fläck och skrynka och annat sådant”. Då skall den lysa ”lik en morgonrodnad, skön såsom månen, strålande såsom solen, överväldigande såsom en härskara”. (Ef. 5: 27; Höga V. 6: 9.)
Förutom förutsägelserna om Herrens ankomst till sitt tempel förutsäger Malaki också hans andra ankomst, hans uppenbarelse för att verkställa straffet. Han säger: ”Ja, jag skall komma till eder, för att hålla dom, och jag skall vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare, så ock mot dem som förhålla dagakarlen hans lön eller förtrycka änkan och den faderlöse eller vränga rätten för främlingen, men icke frukta mig, säger Herren Sebaot.” Mal. 3: 5.
Aposteln Judas hänvisar till samma händelse då han säger: ”Se, Herren kommer med sina mångtusen heliga för att hålla dom över alla och bestraffa alla de ogudaktiga för alla de ogudaktiga gärningar som de hava övat.” -- Jud. vers 14, 15. Den ankomst som omtalas här, och Herrens ankomst till sitt tempel är två olika och helt skilda händelser.
Kristi ankomst som vår överstepräst till det allraheligaste för att rena helgedomen, som framställs i Dan. 8: 14, och Människosonens ankomst till ”den gamle” som omtalas i Dan. 7: 13 och Herrens ankomst till sitt tempel, som förutsägs av Malaki, beskriver samma händelse. Den framställs också genom brudgummen som kommer till bröllopet, såsom Kristus skildrar det i liknelsen om de tio jungfrurna i Matt. 25 kapitel.
Sommaren och hösten år 1844 hördes förkunnelsen: ”Se, brudgummen kommer!” Då bildades också de två grupper som framställs genom de förståndiga och oförståndiga jungfrurna: En grupp som med glädje väntade på Herrens ankomst och som ivrigt hade berett sig för att möta honom, och en annan grupp som under påverkan av fruktan och en tillfällig ingivelse hade låtit sig nöja med en sanningsteori men som inte ägde Guds nåd.
”De som voro redo” då brudgummen kom, gick enligt liknelsen ”in med honom till bröllopet.” Brudgummens ankomst, som omtalas här, äger rum före bröllopet. Bröllopet är här en bild på att Kristus övertar sitt rike. Den heliga staden, det nya Jerusalem, som är huvudstaden och representerar riket, kallas ”bruden, Lammets hustru”. Ängeln sade till Johannes: ”Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.” ”Han förde mig i anden åstad”, säger profeten, ”och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen från Gud.” -- Upp. 21: 9, 10. Det är därför uppenbart, att bruden är en framställning av den heliga staden, och att de jungfrur som går ut för att möta brudgummen är en symbol för församlingen. I Uppenbarelseboken sägs Guds folk vara gäster vid bröllopsmåltiden. (Upp. 19: 9.) Om de är gäster, kan de inte samtidigt vara bruden. Enligt profeten Daniel kommer Kristus att ta emot ”välde och ära och rike” av ”den gamle” i himmelen. Han skall ta emot det nya Jerusalem, huvudstaden i hans rike, ”färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum”. Dan. 7: 14; Upp. 21: 2. När han har tagit emot riket kommer han i sin härlighet såsom konungarnas Konung och herrarnas Herre för att återlösa sitt folk. De skall då ”få vara med Abraham, Isak och Jakob” och ta del i Lammets bröllopsmåltid. (Matt. 8: 11; Luk. 22: 30.)
Förkunnelsen: ”Se, brudgummen kommer!” under sommaren 1844 medförde att tusentals människor kom att vänta på Herrens omedelbara ankomst. Vid den angivna tiden kom inte brudgummen till jorden, som människorna väntade, utan till ”den gamle” i himmelen, till bröllopet, för att ta emot sitt rike.
”De som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.” De skulle inte personligen vara närvarande vid bröllopet, eftersom det äger rum i himmelen, medan de är på jorden. Kristi efterföljare skall ”vänta på att deras herre, skall bryta upp från bröllopet”. (Luk. 12:36.) Men de skall förstå hans verk och följa honom i tro, då han träder fram inför Gud. Det är i detta avseende som det sägs att de går in till bröllopet.
De som tåligt väntade
I liknelsen var det de som hade olja i sina lampor, som gick in till bröllopet. De som, förutom biblisk kunskap om sanningen, också hade Guds Ande och nåd och som i sin bittra prövnings natt hade väntat tåligt och sökt efter klarare ljus i Bibeln -- dessa kunde se sanningen om helgedomen i himmelen och den förändring som inträtt i Frälsarens tjänst. I tro följde de honom i hans arbete i den himmelska helgedomen. Alla de som enligt Bibelns undervisning tar emot dessa sanningar och i tro följer Kristus, där han träder fram inför Gud för att utföra den sista medlartjänsten, och därefter tar emot sitt rike -- alla dessa framställs som de som går in till bröllopet.
I liknelsen i Matt. 22 används också bröllopet som symbol. Denna undersökande domsförhandling framställs som något som sker först. Före bröllopet går konungen in för att se på gästerna, om alla har bröllopsklädnad, den fläckfria karaktärsklädnad som blivit tvagen och gjord vit i Lammets blod. (Matt. 22: 11; Upp. 7: 14.) Den som inte är klädd så, kastas ut. Alla de som vid undersökningen visar sig ha bröllopsklädet godtas av Gud och betraktas värdiga att få del i hans rike och sitta på hans tron. Denna granskning av karaktären och fastställandet av vilka som är beredda för Guds rike, utgör den undersökande domsförhandling, som är det avslutande verket i helgedomen där uppe.
När undersökningen har avslutats, när alla de som ned genom tiderna genom sitt liv har bekänt sig vara Kristi lärjungar, har blivit undersökta och bedömda, först då men inte tidigare, kommer nådens tid att avslutas och nådens dörr att stängas. Detta uttrycks i en enda kort mening: ”De som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.” Detta för oss ned till Frälsarens sista tjänst och till den tid, då det stora frälsningsverket för människorna har fullständigt genomförts.
Tjänsten i den jordiska helgedomen var, såsom vi redan visat, en avbild på tjänsten i den himmelska. När översteprästen i sin jordiska tjänst på försoningsdagen gick in i det allraheligaste, hade tjänsten i den första avdelningen avslutats. Guds befallning var: ”Ingen människa får vara i uppenbarelsetältet från den stund, då han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till dess han har gått ut.” -- 3 Mos. 16: 17. Då Kristus gick in i det allraheligaste för att utföra den sista delen av sin tjänst, upphörde därför tjänsten i den första avdelningen. Men när tjänsten i den första avdelningen avslutades, började tjänsten i den andra avdelningen. Då översteprästen i den avbildliga tjänsten lämnade det heliga på försoningsdagen, gick han in inför Guds ansikte för att frambära syndoffrets blod på alla deras vägnar i Israel, som verkligen hade ångrat sina synder. Kristus hade därför bara fullbordat ett avsnitt av sin tjänst som vår medlare för att börja på ett nytt. Med sitt blod talar han ännu för syndaren hos Fadern.
En viktig tidpunkt
Detta förstod inte de som väntade på Herren år 1844. Efter det att tidpunkten var förbi, då de väntade Frälsaren, trodde de alltjämt att hans ankomst var nära. De ansåg att de hade nått fram till en betydelsefull kris och att Kristi verk som människans medlare inför Gud hade upphört. De trodde att Bibelns undervisning var, att människornas prövningstid skulle upphöra en kort tid före Herrens ankomst på himmelens skyar. Detta tycktes dem uppenbart av bibeltexter som talade om en tid, då människorna skulle söka, ropa och klappa på nådens dörr utan att den öppnas. De hade väntat Kristi återkomst. Nu frågade de sig själva: Är detta början till tidsperioden strax före hans ankomst? Efter det att de hade förkunnat varningen om domen som väntade, ansåg de att deras arbete för världen var avslutat. De kände inte längre något ansvar för syndares frälsning. De ogudaktigas fräckhet och hädiska hån tycktes dem vara ytterligare en bevis på, att Guds Ande hade lämnat dem som förkastat hans nåd. Allt detta styrkte dem i tron på att nådens tid var slut eller, som de då uttryckte det, att ”nådens dörr var stängd”.
Men klarare ljus kom i och med forskningen angående helgedomen. Nu förstod de, att det var riktigt att de 2.300 dagarna, som utlöpte år 1844, utmärkte en viktig kris. Men även om det var sant, att den hoppets och nådens dörr genom vilken människorna under 1.800 år hade haft tillgång till Gud, nu hade stängts, så hade en annan dörr öppnats. Förlåtelse för synd erbjöds människorna på grund av Kristi medlartjänst i det allraheligaste. Ett avsnitt av hans tjänst hade avslutats endast för att avlösas av ett nytt. Alltjämt fanns det ”en öppen dörr” till den himmelska helgedomen, där Kristus utförde tjänst för syndares bästa.
Han som öppnar och tillsluter
Nu insåg de, hur de skulle förstå de ord som Kristus i Uppenbarelseboken talar till församlingen just vid denna tidpunkt: ”Så säger den Helige, den Sannfärdige, han som har ’Davids nyckel’, han som ’upplåter och ingen kan tillsluta’, han som ’tillsluter och ingen upplåter’: Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta.” -- Upp. 3: 7, 8.
Det är de som i tro följer Jesus i det stora försoningsverket som blir frälsta genom hans medling för deras skull. De däremot som förkastar det ljus som belyser Jesu medlargärning, kan inte tillgodogöra sig den. Judarna, som förkastade det ljus som gavs vid Kristi första ankomst och vägrade att tro på honom som världens Frälsare, kunde inte få förlåtelse för synd genom honom. Då Jesus vid sin himmelsfärd med sitt eget blod gick in i den himmelska helgedomen för att låta denna medlartjänsts välsignelser strömma över sina lärjungar, blev judarna lämnade i fullständigt mörker. De fortsatte med sina meningslösa offer. Den tjänst som bestod av avbilder och skuggor hade avslutats. Den dörr som människorna tidigare hade gått in igenom för att få tillträde till Gud, var inte längre öppen. Judarna vägrade att söka honom där han fanns i helgedomen i himmelen. Därför fann de inte någon gemenskap med Gud. För dem var dörren stängd. De hade inte någon kunskap om Kristus som det sanna offret och som den ende medlaren hos Gud. Därför kunde de heller inte dra någon nytta av hans medlartjänst.
Den situation i vilken de icke-troende judarna befann sig, kastar ljus över de vårdslösa och icke-troendes situation bland bekännande kristna som medvetet underlåter att skaffa sig kunskap om vår nådefulle översteprästs verk. När översteprästen i den förebildliga tjänsten gick in i det allraheligaste måste hela Israel samlas omkring helgedomen. De måste allvarligt och uppriktigt ödmjuka sig inför Gud för att få förlåtelse för sina synder och undgå att utrotas ur folket. Hur mycket viktigare är det då inte att vi nu på den verkliga försoningsdagen förstår det arbete som vår överstepräst utför och känner de plikter som vilar på oss.
Människor kan inte ostraffat förkasta de varningar som Gud i nåd sänder dem. På Noas tid sände himmelen ett budskap till världen. Dessa människors räddning var beroende av att de tog emot budskapet. Eftersom de förkastade varningen, togs Guds Ande bort ifrån detta syndiga släkte, och de omkom i vattenfloden. På Abrahams tid upphörde Guds barmhärtighet att tala till de ogudaktiga invånarna i Sodom, och alla med undantag av Lot och hans hustru och två döttrar förtärdes av elden, som föll ned från himmelen.
På samma sätt var det på Kristi tid. Guds Son förklarade ifråga om de otrogna judarna i denna generation: ”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” -- Matt. 23: 38. Med tanke på de sista dagarna säger samme mäktige Gud om dem som ”icke gåvo kärleken till sanningen rum så att de kunde bliva frälsta. Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.” -- 2 Tess. 2: 10-12. Efterhand som de förkastar Bibelns undervisning tar han sin Ande bort från dem, och de överlämnas till de villfarelser som de älskar.
Men ännu talar Kristus för människorna inför Gud och medlar för dem. Han vill ge ljus åt dem som söker det. Även om de adventtroende i början inte förstod detta, blev det ändå klart för dem senare då betydelsen av de texter i Bibeln som förklarade deras verkliga situation gick upp för dem.
Då den händelse som de väntade år 1844 inte inträffade, kom en tid av stora påfrestningar för dem som ännu väntade Kristus. Deras enda tröst var ljuset som ledde deras tankar till helgedomen däruppe. Det visade dem var de stod. Några förkastade tron på den tidigare beräkningen av de profetiska tidsperioderna. De ansåg att den helige Andes mäktiga inflytande, som hade följt den milleritiska rörelsen kom från sataniska och mänskliga krafter. Men en annan grupp framhöll bestämt, att Herren hade lett dem i deras tidigare upplevelse. När de väntade och vakade och bad för att förstå Guds vilja, fick de se att deras överstepräst hade börjat en ny tjänst. Genom att följa honom i tro skulle de också förstå det avslutande verk som skulle utföras i församlingen. De fick en klarare syn på den första och den andra ängelns budskap. De blev också beredda att ta emot den tredje ängelns högtidliga varning i Uppenbarelsebokens 14:e kapitel och att förkunna den för världen.