Bibeln är en guldgruva, full med värdefulla sanningar. Vi bör tacka Gud för att vi har frihet att studera den. Följande kapitel ger oss insikt i Guds plan, genom att det berättar om sedan länge glömda sanningar. Dessa sanningar hjälper oss att utveckla en karaktär som gör oss lämpliga för det eviga, himmelska hemmet.
Den sabbatsreform som skall genomföras under den sista tiden har tydligt framställts i Jesajas profetia: ”Så säger Herren: Akten på vad rätt är, och öven rättfärdighet, ty min frälsning kommer snart, och snart bliver min rättfärdighet uppenbarad. Säll är den människa som gör detta, den människoson som står fast därvid, den som håller sabbaten så att han icke ohelgar den, och den som avhåller sin hand från att göra något ont.” ”Och främlingarna som hava slutit sig till Herren för att tjäna honom och för att älska Herrens namn och så vara hans tjänare, alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den, och som stå fast vid mitt förbund, dem skall jag låta komma till mitt heliga berg och giva dem glädje i mitt bönehus.” -- Jes. 56: 1, 2, 6, 7.
Dessa ord avser den kristna tidsåldern, såsom vi ser av sammanhanget: ”Så säger Herren, Herren, han som församlar de fördrivna av Israel: Jag skall församla ännu flera till honom utöver dem som redan äro församlade till honom.” -- Vers 8. Här antyds hedningarnas insamlande genom evangelium. Och det uttalas en välsignelse över dem som ger akt på sabbaten. Sabbatsbudets giltighet sträcker sig alltså längre än till Kristi korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd. Det gäller också i den tid då hans tjänare skall förkunna det glada budskapet för alla folkslag.
Genom samma profet befaller Herren: ”Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina lärjungars hjärtan.” -- Jes. 8: 16. Lagstiftarens sigill i Guds lag finner vi i det fjärde budet. Av alla de tio buden är detta det enda som anger både laggivarens namn och hans titel. Det förklarar att han är himmelens och jordens Skapare och konstaterar därmed hans rätt att äras och tillbedjas framför alla andra. Med undantag för detta enda bud finns det inte någonting i de tio budens lag, som visar vem som har auktoritet att utge denna lag. Då påvemakten förändrade sabbaten togs sigillet bort från lagen. Jesu lärjungar uppmanas att återinsätta det igen genom att upphöja den sabbat som det fjärde budet påbjuder, på dess rättmätiga plats som Skaparens minnesmärke och som tecknet på hans auktoritet.
”Till lagen, till vittnesbördet!” Under det att inbördes motstridiga lärosatser och teorier överflödar, är Guds lag den ofelbara regeln med vilken alla synpunkter, all undervisning och alla teorier skall prövas. Profeten säger: ”Om de inte talar efter dessa ord är det på grund av att det inte finns något ljus i dem.” -- Jes. 8: 20 (KJV).
Återupprätta grundvalarna
Åter ljuder befallningen: ”Ropa med full hals utan återhåll; häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder.” De som här tillrättavisas för sina överträdelser, är inte den ogudaktiga världen utan de som Herren räknar som ”mitt folk”. Han säger vidare: ”Väl söka de mig dag ut och dag in och vilja hava kunskap om mina vägar. Såsom vore de ett folk, som övade rättfärdighet och icke övergåve sin Guds rätt.” -- Jes. 58: 1, 2. Här framställs en grupp människor som anser att de är rättfärdiga, och visar stort intresse för att tjäna Gud. Men den store hjärterannsakarens stränga och allvarliga tillrättavisning visar att de trampar de gudomliga buden under fötterna.
Profeten påpekar vilket bud det är som har blivit åsidosatt: ”Du skall åter upprätta grundvalar ifrån forntida släkten och du skall kallas ’han som murar igen revor’, ’han som återställer stigar, så att man kan bo i landet’. Om du är varsam med din fot på sabbaten, så att du icke på min heliga dag utför dina sysslor; om du kallar sabbaten din lust och Herrens helgdag en äredag, ja, om du ärar den, så att du icke går dina egna vägar eller sköter dina sysslor eller talar tomma ord, då skall du finna din lust i Herren.” -- Jes. 58: 12-14. Denna profetia är tillämplig också på vår tid. Revan i Guds lag åstadkoms då den romerska kyrkan förändrade sabbaten, men tiden har kommit då denna gudomliga institution skall återupprättas. Revan skall muras igen och de grundvalar som har legat öde från släkte till släkte, skall åter byggas upp.
Sabbaten, som helgades genom att Skaparen själv visade på den och välsignade den, helighölls av Adam i hans syndfria tillstånd i Eden. När Adam hade fallit och hade ångrat sig och blev utdriven från sitt lyckliga hem, firade han alltjämt sabbaten. Den helighölls av alla patriarkerna från Abel till den rättfärdige Noa, till Abraham och Jakob. Då det utvalda folket befann sig i slaveri i Egypten, var det många som under det avguderi som härskade, förlorade kunskapen om Guds lag. Men då Herren befriade Israel, förkunnade han mäktigt och majestätiskt sin lag för den församlade folkmängden, för att de skulle få kännedom om hans vilja och frukta och lyda honom under alla tider.
Från denna dag och fram till vår egen tid har kunskapen om Guds lag upprätthållits på jorden. Sabbaten har såsom den framställs i det fjärde budet, blivit helgad. Även om det lyckades ”syndens människa” att förtrampa Guds heliga dag, så finner vi, att det till och med under den påvliga maktperioden alltjämt fanns trofasta människor som på undangömda platser helighöll den dagen. Sedan Reformationen har det i varje släktled funnits några som har helighållit den. Trots förföljelse och hån har människor hela tiden vittnat om Guds lags eviga giltighet och om den heliga förpliktelsen att hålla den sabbat som instiftades vid skapelsen.
Dessa sanningar skall, såsom de framställs i Upp. 14:e kapitel i samband med det ”eviga evangeliet”, känneteckna Kristi församling på den tid då Frälsaren kommer tillbaka. Resultatet av det trefaldiga budskapet ser vi i förklaringen: ”Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.” Detta budskap är det sista som skall förkunnas, innan Herren kommer tillbaka. Strax efter det att det har blivit förkunnat, ser profeten Människosonen komma i härlighet för att inbärga jordens skörd.
De som tog emot ljuset om helgedomen och om att Guds lag är oföränderlig, fylldes av glädje och förundran över skönheten och harmonin i det system av sanningar som nu började klarna för dem. De ville att det ljus som blivit så dyrbart för dem, skulle bli känt av alla kristna. De kunde inte tro annat än att dessa skulle ta emot det med glädje. Men många som gav sig ut för att vara Kristi efterföljare ville inte veta av de sanningar som skulle skilja dem från världen. Lydnad för det fjärde budet krävde ett offer som de flesta drog sig undan för.
Ohållbart argument
Då förpliktelsen att helighålla sabbaten framhölls, var det många som argumenterade från världslig ståndpunkt. De sade: ”Vi har alltid helighållit söndagen. Våra förfäder höll den, och många goda och fromma människor dog som glada och lyckliga söndagshållare. Om de hade rätt så har också vi rätt. Om vi skall hålla den nya sabbaten helig, kommer vi att skilja oss ifrån andra människor och kommer inte att få något inflytande över dem. Vad kan en liten grupp som firar den sjunde dagen, hoppas kunna uträtta mot hela världen som firar söndagen.” Med liknande argument försökte judarna försvara sitt tillvägagångssätt när de förkastade Kristus. Gud hade funnit behag till deras fäder, då de frambar sina offer. Varför skulle inte deras barn vinna frälsning, när de gjorde detsamma? Så var det också på Luthers tid. Anhängarna av den romerska kyrkan gjorde gällande, att sanna kristna dog i den katolska tron och att denna tro därför var tillräcklig för frälsning. Ett sådant sätt att tänka är ett effektivt hinder för varje framsteg i kristen tro och kristet liv.
Många framhöll att helighållandet av söndagen hade varit en utbredd tradition inom kyrkan under många hundra år. Detta argument bemöttes med att sabbaten och firandet av den var ännu äldre och ännu mera utbredd. Den är lika gammal som jorden själv och har godkänts både av änglar och av Gud. Då jordens grundvalar blev lagda, då morgonstjärnorna tillsammans jublade, lades grunden till sabbaten. (Job 38: 6, 7; 1 Mos. 2: 1-3.) Denna institution har därför rätt att kräva vår aktning. Den instiftades inte av någon mänsklig myndighet och vilar inte på mänskliga traditioner. Den upprättades av ”den gamle” och har påbjudits i hans heliga Ord.
Då folkets uppmärksamhet riktades mot frågan om en sabbatsreform, förvanskade populära präster Guds ord och gav sådan tolkning åt dess undervisning, som bäst skulle lugna dem som frågade. De som själva studerade Bibeln godtog tolkningar som stämde överens med deras önskemål. Med hjälp av spekulativa argument och kyrkofädernas traditioner försökte många att omkullkasta sanningen. De som kämpade för den, måste hålla sig till Bibeln för att försvara sabbatsbudets giltighet. Ödmjuka människor, som uteslutande var utrustade med Guds ord, motstod angreppen från lärda män som till sin förvåning och förbittring upptäckte, att deras sofistiska vältalighet inte hade någon makt över de enkla och rättframma tankegångarna hos de män som hade mer kunskap om Bibeln än om akademiska spetsfundigheter.
I brist på bibliskt stöd för sin uppfattning använde motståndarna andra argument. Men de glömde att samma sätt att argumentera användes mot Kristus och hans apostlar, då de med outtröttlig uthållighet hävdade: ”Varför förstår inte våra stora och lärda män läran om sabbaten? Bara få tror som ni. Det är otänkbart att ni har rätt och att alla de lärda männen i världen har fel.”
Som svar på sådana argument behövde de som trodde på Bibeln bara hänvisa till Bibelns lära och till hur Gud lett sitt folk genom alla tider. Gud verkar genom dem som hör och lyder hans röst, de som är villiga till att förkunna sanningar som inte passar människor, vad det än må kosta och som inte fruktar för att påpeka populära synder. Orsaken till att Gud inte oftare väljer lärda män och personer i hög samhällsställning till att leda i reformationsrörelser är att de sätter sin tillit till sina doktriner, teorier och teologiska system. De känner inte något behov av att undervisas av Gud. Bara de som har personlig kontakt med visdomens källa, kan förstå och förklara Bibeln. Människor med ringa skolutbildning kallas ibland att förkunna sanningen, inte därför att de är okunniga utan därför att de saknar den självtillräcklighet som hindrar dem från att undervisas av Gud. De har gått i lära i Kristi skola. Deras ödmjukhet och lydnad gör dem stora. Genom att meddela dem kunskap om Bibelns sanningar visar Gud dem en heder som är så stor, att jordisk heder och mänsklig storhet kommer att synas obetydlig i jämförelse med den.
Flertalet av dem som väntade på Kristus förkastade sanningen om helgedomen och Guds lag. Många förkastade sin tro på adventrörelsen och anslöt sig till osunda och motstridiga uppfattningar om de profetior som gällde detta verk. Många drogs in i misstaget att upprepade gånger fastställa en tid för Kristi ankomst. Ljuset som nu lyste över den himmelska helgedomen, skulle ha visat dem att ingen profetisk tidsperiod sträcker sig ända fram till Frälsarens återkomst Den exakta tidpunkten för denna händelse har inte förutsagts. Men de vände sig bort ifrån ljuset och fortsatte att fastställa den ena tidpunkten efter den andra for Herrens ankomst. Varje gång blev de missräknade.
Förväntningar utan stöd
Då församlingen i Tessalonika godtog vilseledande uppfattningar om Kristi återkomst rådde aposteln Paulus dem att omsorgsfullt pröva sitt hopp, och sina förväntningar med Guds ord. Han hänvisade dem till profetior som avslöjade händelser som skulle äga rum, innan Kristus skulle komma tillbaka. Han visade att de inte hade något skäl att vänta honom på sin tid. ”Låten ingen bedraga eder, på vad sätt det vara må”, var hans varnande ord. (2 Tess. 2: 3.) Om de skulle hänge sig åt förväntningar som inte hade något stöd i Bibeln, skulle de förledas till att handla felaktigt. Missräkningen skulle utsätta dem för de icke-kristnas hån. De skulle vara i fara att ge efter för missmod. De skulle frestas att börja tvivla på de sanningar som var betydelsefulla för deras frälsning. Apostelns förmaning till de troende i Tessalonika innehåller en betydelsefull lärdom för dem som lever på den sista tiden. Många av dem som väntade Kristus, hade känt att om de inte kunde förankra sin tro vid en bestämd tidpunkt för Herrens återkomst, skulle de inte kunna vara lika ivriga och nitiska då det gällde att bereda sig. Men när förhoppningarna väcks gång på gång, bara för att gå om intet, får tron en sådan chock att det blir nära nog omöjligt att påverkas av profetians stora sanningar.
Att en bestämd tidpunkt för domen skulle förkunnas i det första budskapet hade bestämts av Gud. Den beräkning av de profetiska tidsperioder som budskapet byggde på och som visade att de 2.300 dagarna skulle utgå på hösten 1844 kunde inte ifrågasättas. De upprepade försöken att finna nya tidpunkter för början eller avslutningen av de profetiska perioderna, tillsammans med de ohållbara påståenden som är nödvändiga för att stödja sådana slutsatser, tjänar inte bara till att leda tankarna bort från sanningen för vår tid. De är också ett hån mot varje försök att förklara profetiorna. Ju oftare någon bestämmer en exakt tidpunkt för Jesu andra ankomst och ju större utbredning en sådan uppfattning får, dess bättre motsvarar det den ondes avsikt. När tidpunkten har passerat inspirerar han till förlöjligande och förakt mot dem som hävdat den. Därigenom uppnådde han att väckelserörelsen som förkunnade Kristi ankomst 1843 och 1844 blev vanärad. De som håller fast vid denna villfarelse kommer till slut att förlägga Kristi återkomst till en tidpunkt som ligger alltför långt in i framtiden. Därigenom blir de invaggade i en falsk säkerhetskänsla. Många kommer inte att inse bedrägeriet förrän det är för sent.
Det gamla Israels historia illustrerar på ett slående sätt det som de som väntade Kristus, fick uppleva. Gud ledde sitt folk i den milleritiska rörelsen på samma sätt som han ledde Israels barn ut ur Egypten. I den stora missräkningen, blev deras tro prövad, på samma sätt som hebréernas vid Röda Havet. Om de alltjämt hade förtröstat på den ledande hand som hade varit med dem i deras tidigare upplevelser, skulle de ha fått se Guds frälsning. Om alla de som arbetade tillsammans under verksamheten år 1844, hade tagit emot den tredje ängelns budskap och förkunnat det i den helige Andes kraft, skulle Herren ha utfört mäktiga ting genom deras ansträngningar. En flod av ljus skulle ha strömmat ut över världen. Jordens invånare skulle för länge sedan ha varit varnade. Det avslutande verket skulle ha slutförts. Kristus skulle ha kommit för att återlösa sitt folk.
Det var inte Guds vilja att Israel skulle vandra 40 år i öknen. Han ville föra dem direkt in i Kanaans land och låta dem bosätta sig där som ett heligt och lyckligt folk. Men ”det var för otros skull, som de icke kunde komma ditin.” -- Hebr. 3: 19. På grund av synd och avfällighet dukade de under i öknen medan andra växte upp för att gå in i löftets land. Det var inte heller Guds vilja att Kristi återkomst skulle dröja så länge eller att hans folk skulle tillbringa så många år i denna värld av synd och sorg. Men otro skilde dem från Gud. Därför att de inte ville utföra det verk som han hade ålagt dem, utsågs andra till att förkunna budskapet. I sin barmhärtighet med världen uppskjuter Jesus sin ankomst för att syndare skall få tillfälle att höra varningen och söka skydd hos honom, innan Guds vrede utgjuts.
Sanningen väcker motstånd
Nu, liksom i gångna tider, kommer förkunnelsen av en sanning som tillrättavisar tidens synder och villfarelser, att väcka motstånd. ”Ty var och en som gör, vad ont är, han hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade.” -- Joh. 3: 20. När människor inser att de inte kan finna stöd för sin ståndpunkt i Bibeln, beslutar sig många för att hålla fast vid sin villfarelse till varje pris. I sin ondska angriper de dem som står fasta i sitt försvar för en sanning som inte är populär, och angriper deras karaktär och deras bevekelsegrunder. Samma taktik har använts i varje tidsålder. Elia blev beskylld för att dra fördärv över Israel. Jeremia ansågs vara en förrädare. Paulus beskylldes för att vanhelga templet. Ända ifrån den tiden och in i nutiden har de som velat vara trogna mot sanningen, blivit stämplade som upprorsmakare, villolärare eller splittrare. Skaror av människor som saknar tro för att kunna godta profetians tillförlitliga ord, kommer att i blind godtrogenhet godta varje anklagelse mot dem som vågar tillrättavisa tidens fördärv. Denna anda kommer att bli allt vanligare och vanligare. Bibeln säger klart, att vi närmar oss en tid då de borgerliga lagarna i sådan grad kommer att stå i strid mot Guds lag, att var och en som vill lyda de gudomliga buden, utsätter sig för att anklagas och straffas som en brottsling.
Vilka förpliktelser har då sanningens budbärare under sådana förhållanden? Skall han dra slutsatsen att sanningen inte bör framhållas, eftersom det enda den åstadkommer är att väcka människor till att motsätta sig dess krav? Nej, han har lika liten orsak att hålla Guds ords vittnesbörd tillbaka som reformatorerna hade i gångna tider. Den trons bekännelse som martyrer och heliga män har avlagt, har skrivits ned för efterkommande släktens bästa. Dessa levande exempel på helighet och orubblig integritet har förmedlats ned genom tiderna för att väcka mod hos dem som nu kallas att framstå som Guds vittnen. De tog emot nåd och sanning, inte för sig själva enbart utan för att genom dem Guds kunskap skulle upplysa jorden. Har Gud gett ljus åt sina tjänare i denna generation? I så fall skall de låta det lysa för världen.
Förpliktande ansvar
Till en som i gångna tider talade i Herrens namn, sade han: ”Men Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på mig.” ”Tala mina ord till dem, evad de höra på dem eller icke.” -- Hes. 3: 7; 2: 7. Till Herrens tjänare i vår tid riktas befallningen: ”Häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder.”
Så långt hans möjligheter sträcker sig står var och en, som har tagit emot sanningens ljus, under samma allvarsfyllda och fruktansvärda ansvar som profeten i Israel. Till honom talade Herren dessa ord: ”Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: ’Du ogudaktige, du måste dö’ och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall utkrävas av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.” -- Hes. 33: 7-9.
Det stora hindret både för att ta emot och att förkunna sanningen är förhållandet, att den för med sig besvär och klander. Detta är det enda argument mot sanningen som dess förkämpar aldrig har kunnat motbevisa. Men detta skrämmer inte Kristi sanna efterföljare. De väntar inte på att sanningen skall bli populär. De är överbevisade om vad deras plikt är. Lugnt tar de korset på sig eftersom de i likhet med aposteln Paulus räknar med att ”vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått, en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet”. Och liksom en av de gamla troskämparna betraktar de ”Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter”. (2 Kor. 4: 17; Hebr. 11: 26.)
Så säger Herren: ”Hören på mig, I som kännen rattfärdigheten, du folk, som bär min lag i ditt hjärta: Frukten icke för människors smädelser och varen ej förfärade för deras hån. Ty mal skall förtära dem såsom en klädnad, och mott skall förtära dem såsom ull; men min rättfärdighet förbliver evinnerligen och min frälsning ifrån släkte till släkte.” -- Jes. 51: 7, 8.