Var helst Guds ord har förkunnats med trohet, har resultatet alltid bekräftat dess gudomliga ursprung. Guds Ande har följt Guds tjänares budskap och Ordet har verkat med kraft. Syndares samveten har väckts. Det ”sanna ljuset, det som lyser över alla människor”, lyste upp varje hemlig kammare i deras sinnen. Mörkrets fördolda ting blev uppenbara. Djup överbevisning grep deras sinnen. De blev överbevisade om synd, om rättfärdighet och om den kommande domen. De uppfattade Herrens rättfärdighet och fruktade för att i sin orenhet och skuld närma sig honom som rannsakar sinnet. I ångest ropade de: ”Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” När Golgata kors med sitt oändliga offer för människornas synder framställdes, insåg de att ingenting annat än Kristi förtjänst skulle räcka till för att försona deras synder, att detta var det enda som kunde försona människan med Gud. I tro och ödmjukhet tog de emot Guds Lamm som borttar världens synd. Genom Jesu blod fick de förlåtelse för ”de synder, som förut hade blivit begångna”.
Dessa människor bar i sitt liv en frukt som var omvändelsen värdig. De trodde, blev döpta och uppstod för att leva ett nytt liv, blev nya skapelser i Kristus Jesus, inte för att följa sina tidigare lustar utan för att i tro på Guds Son följa i hans fotspår, efterlikna hans väsen och rena sig själva, likasom han är ren. Det de en gång hatade, älskade de nu och de hatade det som de tidigare älskade. De stolta och självmedvetna blev ödmjuka och saktmodiga. De fåfänga och övermodiga blev allvarliga och anspråkslösa. De gudlösa blev respektfulla. Den druckne nykter och den lastbare ren. Världslig fåfänga lades åt sidan. De kristna sökte inte efter den ”utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i. . . klädedräkt”, utan efter ”hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud”. (1 Petr. 3: 3, 4.)
Väckelserna orsakade djup hjärterannsakan och ödmjukhet. De utmärktes av högtidliga, allvarliga vädjanden till syndare, inspirerade av en innerlig medkänsla med dem som Kristus hade köpt med sitt blod. Människor bad och kämpade med Gud för människors frälsning. Frukten av sådana väckelser visade sig i människor som inte vek undan för självförnekelse och offer. De gladde sig över att de blev aktade värdiga att utstå prövningar och vanära för Kristi skull. Människor såg att det hade skett en förändring i liv och leverne hos dem som bekände Jesu namn. Omgivningen drog nytta av deras inflytande. De samlade med Kristus. De sådde ett andligt utsäde för att skörda evigt liv. Man kunde säga om dem: ”Eder bedrövelse lände eder till bättring.” ”Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne, kommer åstad en bättring, som leder till frälsning och som man icke ångrar; men världens bedrövelse kommer åstad död. Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På allt sätt haven I bevisat, att I viljen vara rena i den sak det här gäller.” -- 2 Kor. 7: 9-11.
Sådant är resultatet av Guds Andes verk. Man kan inte tala om något bevis på sann omvändelse, om den inte medför en reform. Om syndaren ger tillbaka det som han lånat, gottgör vad han har rövat, bekänner sina synder och älskar Gud och sina medmänniskor, kan han vara övertygad om att han har fått frid med Gud. Så fungerade gångna tiders religiösa väckelser. När vi betraktar resultaten, ser vi att de hade välsignats av Gud och verkade till frälsning för människor och till människosläktets höjande.
Skillnaden påtaglig
Men det som många av väckelserna i nyare tid har åstadkommit har stått i stark kontrast till de synliga bevisen för Guds nåd, som tidigare följde det arbete Guds tjänare utförde. Det är sant att det har väckt ett omfattande intresse. Många har bekänt sig vara omvända. Stora skaror har slutit sig till församlingarna. Men resultatet ger ändå inte berättigad orsak att tro att det har skett en motsvarande tillväxt av verkligt andligt liv. Det ljus som flammar upp dör snart ut och mörkret blir större än det tidigare var.
Populära väckelser uppstår alltför ofta genom att man vädjar till fantasin, genom att känslorna upphetsas eller att lystnaden efter allt som är nytt och egendomligt, tillfredsställs. De som vinns på detta sätt har inte något större intresse för de bibliska sanningarna, litet intresse för profeternas och apostlarnas förkunnelse. Om en gudstjänst inte präglas av något sensationellt, utövar den ingen dragning på dem. En förkunnelse som talar till det sunda förnuftet, gör inte något intryck. De frågar inte efter de tydliga varningar i Bibeln som direkt angår deras eviga väl.
För var och en som verkligen blir omvänd, blir förhållandet till Gud och de eviga tingen det viktigaste i livet. Men var finner vi sann gudsfruktan i de populära kyrkosamfunden i vår tid? De omvända lägger inte bort sin stolthet och sin kärlek till världen. De är inte mer villiga att förneka sig själva och ta upp korset och följa den ödmjuke och saktmodige Jesus, än de var före sin omvändelse. De icke-kristna och skeptikerna hånar kristendomen för att så många som bär dess namn, inte känner till dess principer Gudaktighetens kraft är nästan helt borta från många församlingar. Fester, religiös teater, påkostade hus, personlig fåfänga har utestängt tanken på Gud. Materiella tillgångar och världsliga sysslor upptar sinnet. De eviga tingen ägnas knappt ens en flyktig tanke. Men trots den starkt utbredda bristen på tro och fromhet, finns det sanna Kristi efterföljare i dessa församlingar. Innan Guds straffdomar slutligen hemsöker jorden, kommer det bland Guds folk att ske ett sådant återuppväckande av ursprunglig gudsfruktan, som man inte har sett sedan apostlarnas dagar. Guds Ande och kraft kommer att utgjutas över hans barn. På den tiden kommer många att skilja sig ifrån sina församlingar, där kärleken till världen har trängt undan kärleken till Gud och till hans ord. Många, både predikanter och medlemmar, kommer att med glädje ta emot de stora sanningar som Gud låter förkunnas i denna tid för att bereda ett folk för Kristi andra ankomst. Själafienden vill förhindra detta verk. Innan tidpunkten är inne för en sådan rörelse kommer han att försöka att förebygga den genom att åstadkomma en förfalskad väckelse. I de samfund som han för in under sin förförande makt, ser han till att Guds särskilda välsignelser skenbart utgjuts. Saker och ting kommer att inträffa som människor tror beror på stort andligt intresse. Stora skaror kommer att glädja sig över att Gud utför mäktiga ting, då det i stället är en annan ande som är i verksamhet. I kristen förklädnad kommer Satan att försöka utvidga sitt inflytande över kristenheten.
I många av de väckelser som har ägt rum under de senaste 50 åren, har samma krafter i större eller mindre utsträckning varit i verksamhet som kommer att visa sig i framtidens mer omfattande rörelser. Den känslomässiga hänförelsen och sammanblandningen av sanning och villfarelse är väl ägnad att föra människor på villospår. Ändå behöver ingen bli bedragen. I ljuset från Bibeln är det inte svårt att ta ställning till dessa rörelser. Överallt där människor inte vill ge akt på Bibelns undervisning och vänder sig bort från de enkla, prövande sanningarna som kräver självförnekelse och försakelse av världen, kan man vara övertygad om att Guds välsignelse inte finns. Kristus gav oss bedömningsgrunden i följande ord: ”Av deras frukt skolen I känna dem.” -- Matt. 7: 16. När vi använder oss av den ser vi tydligt att dessa rörelser inte är ett verk av Guds Ande.
I sitt ords sanningar har Gud gett människor en uppenbarelse av sig själv. För alla dem som tar emot dessa, blir de en sköld mot Satans villfarelser. Det är försummandet av dessa sanningar som har öppnat dörrarna för det onda, som nu blir allt mer omfattande inom den religiösa världen. I stor utsträckning har man förlorat Guds lags natur och betydelse ur sikte. En felaktig uppfattning av den gudomliga lagens struktur och dess eviga giltighet har medfört oriktiga uppfattningar om omvändelse och helgelse. Resultatet har blivit att kraven på gudsfruktan i församlingen har sjunkit. Här ligger förklaringen till att Guds Ande och kraft saknas i vår tids väckelser.
Många medvetna om faran
I de olika kyrkosamfunden finns det människor som är kända för sin gudsfruktan, som medger och beklagar dessa förhållanden. Professor Edwards A. Park uttrycker sig träffande, när han talar om det som hotar kristenheten i vår tid: ”Det är farligt när man från predikstolarna försummar att hävda Guds lag. I gångna tider var talarstolen ett eko av samvetets röst. . . våra mest färgstarka förkunnare gav en underbar lyftning åt sina predikningar genom att följa Mästarens exempel och ge lagen, dess påbud och dess varningar en framträdande plats. De pekade på de två stora grundsatserna: Att lagen är en uppenbarelse av Guds fullkomliga egenskaper och att den människa som inte älskar lagen inte heller älskar evangelium. Både lagen och evangelium är en spegel som återger Guds sanna väsen. Denna underskattning leder till en undervärdering av syndens ondska, dess omfattning och dess straffvärdhet. Överträdelsens orättfärdighet står i proportion till budens rättfärdighet. . .
Förbunden med den fara som redan nämnts är också faran av att undervärdera Guds rättfärdighet. Tendensen i den moderna förkunnelsen går ut på att skilja den gudomliga rättvisan från Guds kärlek. Kärleken förringas till sentimentalitet i stället för att upphöjas till en princip. Den nya teologins prisma spaltar upp det som Gud har fogat samman. Är den gudomliga lagen god eller är den ond? Den är god! Alltså är rättfärdigheten god, eftersom den skapar en lust att förverkliga lagen. Genom vanan att underskatta den gudomliga lagen och rättvisan samtidigt som man underskattar omfattningen och straffvärdheten av mänsklig olydnad, kommer människor lätt att glida in i en vana att underskatta den nåd som har åstadkommit en försoning för synd.” Därigenom förlorar evangelium sitt värde och sin betydelse i människors sinnen och de är snart färdiga att praktiskt taget förkasta Bibeln.
Många kristna lärare påstår att Kristus genom sin död avskaffade lagen och att människorna därefter är befriade från dess krav. Några framställer lagen som ett tungt ok. Som en motsats till träldom under lagen framhåller de den frihet som de har i evangelium.
Men det var inte så som profeterna och apostlarna såg på Guds heliga lag. David sade: ”Låt mig gå fram på rymlig plats, ty jag begrundar dina befallningar.” -- Ps. 119: 45. Aposteln Jakob, som skrev efter det att Kristus hade lidit döden hänvisar till de tio budens lag som ”den konungsliga lagen” och som ”den fullkomliga lagen, frihetens lag”. Ett halvt århundrade efter korsfästelsen uttalade Johannes en välsignelse över dem ”som tvår sina kläder för att få rätt att äta av livets träd och att gå in i staden genom dess portar”. (Jak. 2: 8; 1: 25; Upp. 22: 14.)
Påståendet att Kristus avskaffat sin Faders lag genom sin död saknar grund. Om det hade varit möjligt att förändra eller åsidosätta lagen, skulle det inte ha varit nödvändigt för Kristus att dö för att frälsa människorna från syndens straff. Kristi död upphävde inte lagen utan visar tvärtom att den är oföränderlig. Guds Son kom för att ”låta sin lag komma till makt och ära”. (Jes. 42:21.) Han sade: ”I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen.” ”Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås.” -- Matt. 5: 17, 18. Och om sig själv förklarar han: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” -- Ps. 40: 9.
Guds lag är till själva sin natur oföränderlig. Den är en uppenbarelse av laggivarens vilja och väsen. Gud är kärlek och hans lag är kärlek. De två stora principerna i lagen är kärlek till Gud och kärlek till människorna. Kärleken är ”lagens uppfyllelse”. Guds egenskaper är rättfärdighet och sanning. Sådan är också hans lag. Psalmisten säger: ”Din lag är sanning”, ”alla dina bud äro rättfärdiga.” -- Ps. 119: 142, 172. Och aposteln Paulus förklarar: ”Alltså är visserligen lagen helig och budordet heligt och rättfärdigt och gott.” -- Rom. 7:12. En sådan lag, som är ett uttryck för Guds sinne och vilja, måste bestå lika länge som laggivaren.
Första steget mot förlikning
Omvändelsen och helgelsen avser att förlika människorna med Gud genom att föra dem i överensstämmelse med grundprinciperna i hans lag. Människan blev i begynnelsen skapad till Guds avbild. Adam var fullkomligt i harmoni med Guds lags väsen. Rättfärdighetens principer fanns skrivna i hans sinne. Men synden skilde honom från hans Skapare. Han återspeglade inte längre Guds avbild. Hans sinne stod i strid med Guds lags principer. ”Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.” -- Rom. 8: 7. Men ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son”, för att människorna skulle förlikas med Gud. Genom Kristi förtjänst kan människan åter komma i harmoni med sin Skapare. Sinnet måste bli förnyat genom gudomlig nåd. Det måste få ett nytt liv ifrån höjden. Denna förändring är den nya födelsen. Utan den säger Jesus ”kan hon icke få se Guds rike”. Det första steget i förlikningen med Gud är överbevisning om synd. ”Synd är överträdelse av lagen.” ” Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden.” -- 1 Joh. 3: 4; Rom. 3: 20. För att kunna inse sin skuld måste syndaren pröva sin karaktär med Guds stora rättsnorm för rättfärdighet. Den är en spegel som uppenbarar den fullkomliga karaktärens rättfärdighet och gör det möjligt för honom att se bristerna i sin egen.
Lagen visar en person hans synder, men den ger ingen hjälp. Samtidigt som den lovar den lydige liv, förklarar den att död kommer att bli överträdarens lott. Endast Kristi evangelium kan befria honom från syndens fördömelse och straff. Han måste omvända sig till Gud, eftersom det är hans lag som han har överträtt och han måste tro på Kristus som är hans försoningsoffer. Därigenom får han förlåtelse för sina synder i det förgångna och får del av den gudomliga naturen. Han är ett Guds barn och han har fått barnaskapets ande. I denna ropar han: ”Abba! Fader!”
Har han nu frihet att överträda Guds lag? Paulus säger: ”Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra tvärtom lag gällande.” ”Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu kunna leva i den?” Och Johannes förklarar: ”Däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud; och hans bud äro icke tunga.” -- Rom. 3: 31; 6: 2; 1 Joh. 5: 3. I den nya födelsen kommer sinnet i överensstämmelse med Gud därför att det förs i överensstämmelse med hans lag. När denna anmärkningsvärda förändring har ägt rum hos syndaren, har han övergått ifrån döden till livet, från synd till ett helgat liv, från överträdelse och trots till lydnad och trohet. Det gamla livet i opposition mot Gud är förbi, det nya livet i förlikning, tro och kärlek har börjat. Då kommer ”lagens krav” att ”uppfyllas i oss”, ”som vandra icke efter köttet, utan efter Anden.” (Rom. 8: 4.) Och själens språk kommer att bli: ”Huru kär har jag icke din lag! Hela dagen begrundar jag den.” -- Ps. 119: 97.
”Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen.” -- Ps.19: 8. Utan lagen har människan inte något riktigt begrepp om Guds renhet och helighet eller om sin egen skuld och orenhet. Vi har inte någon verklig överbevisning om synd och känner inget behov av omvändelse. Eftersom vi inte inser vårt hopplösa tillstånd som överträdare av Guds lag, inser vi inte heller vårt behov av Kristi försoningsblod. Vi tar emot frälsningens hopp utan att det har skett en genomgripande sinnesändring eller en reform i vårt liv. Därför är de ytliga omvändelserna så många. Stora skaror som aldrig blivit förenade med Kristus sluter sig till församlingen.
Felaktiga uppfattningar om rättfärdiggörelse som beror på att man ringaktat eller förkastat den gudomliga lagen, intar en framträdande plats i vår tids religiösa rörelser. Dessa teorier är doktrinärt falska och farliga i sina praktiska resultat. Också förhållandet att de i allmänhet blir godtagna, gör det dubbelt nödvändigt att alla har en klar förstålelse av vad Bibeln lär om detta.
Sann helgelse är en biblisk lära. Aposteln Paulus förklarar i sitt brev till församlingen i Tessalonika: ”Detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse.” Han beder: ”Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse.” -- 1 Tess. 4: 3; 5: 23. Bibeln lär klart vad helgelse är och hur man tillägnar sig den. Frälsaren bad för sina lärjungar: ”Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.” -- Joh. 17: 17. Och Paulus hävdar att de troende skall vara ”helgade i den helige Ande.” (Rom. 15:16.) Vad är den helige Andes verk? Jesus sade till sina lärjungar: ”Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen.” -- Joh. 16: 13. Psalmisten säger: ”Din lag är sanning.” Genom Guds ord och hans Ande har de stora rättfärdighetens principer som finns i hans lag, avslöjats för människorna. Eftersom Guds lag är ”helig och rättfärdig och god” ett uttryck för den gudomliga fullkomligheten, följer därav att en karaktär som formas genom lydnad för lagen kommer att bli helig. Kristus är ett fullkomligt exempel på ett sådant liv. Han säger: ”Jag har hållit min Faders bud.” ”Eftersom jag alltid gör, vad honom behagar.” -- Joh. 15: 10; 8: 29. Kristi efterföljare skall bli lika honom. De skall genom Guds nåd utveckla en karaktär som överensstämmer med principerna i hans heliga lag. Detta är biblisk helgelse.
Ständig kamp, gradvis förändring
Detta verk kan åstadkommas bara genom tro på Kristus och genom kraften av den inneboende Guds Ande. Aposteln förmanar de troende: ”Så mån I. . . nu med fruktan och bävan arbeta på eder frälsning... ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gärning för att hans goda vilja skall ske.” -- Fil. 2: 12, 13. Den kristne kommer att känna syndens krav, men han kommer att uppehålla en ständig kamp emot den. Här är det Kristi hjälp är nödvändig. Den mänskliga svagheten förenas med den gudomliga kraften och tron utbrister: ”Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!” -- 1 Kor. 15: 57.
Bibeln visar tydligt att helgelsens verk försiggår gradvis. När syndaren vid sin omvändelse får frid med Gud genom försoningens blod, har det kristna livet endast börjat. Nu skall vi ”gå framåt mot det som hör till fullkomningen”, ”och så bliva fullvuxna intill Kristi fullhet”. Aposteln Paulus säger: ”Ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och sträcker mig mot det som är framför mig och jagar mot målet för att få den segerlön, som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån i Kristus Jesus.” -- Fil. 3: 13, 14. Petrus visar de steg vi skall gå för att uppnå den bibliska helgelsen: ”Vinnläggen eder just därför på allt sätt om att i eder tro bevisa dygd, i dygden kunskap, i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i ståndaktigheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek, i den broderliga kärleken allmännelig kärlek. . . Ty om I det gören, skolen I aldrig någonsin komma på fall.” -- 2 Petr. 1: 5-10.
Profeten Daniel ger ett exempel på sann helgelse. Hans liv var upptaget av ädel tjänst för hans Herre. Han var i Guds ögon ”högt benådad.” (Dan. 10: 11.) Men i stället för att påstå att han själv var ren och helig ställde denne benådade profet sig på samma nivå som de verkliga syndarna i Israel och bad till Gud för sitt folk: ”Ty icke i förlitande på vad rattfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet.” ”Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.” Han säger: ”Medan jag. . . så talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd.” Och när Guds Son vid ett senare tillfälle uppenbarade sig för att ge honom upplysning sade Daniel: ”Färgen vek bort ifrån mitt ansikte. . . och jag hade ingen kraft mer kvar.” -- Dan. 9: 18, 15, 20; 10: 8.
Då Job hörde Herrens röst ur stormen sade han: ”Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig i stoft och aska.” -- Job 42: 6. Då Jesaja såg Herrens härlighet och hörde keruberna ropa: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot” , sade han: ”Ve mig, jag förgås.” Efter det att Paulus hade blivit uppryckt ända till den tredje himmelen och hade hört saker som det inte är möjligt för någon människa att uttrycka, talar han om sig själv som ”den ringaste bland alla heliga”. Den älskade lärjungen Johannes som lutade sig mot Jesu bröst föll ned som en död för ängelns fötter. (Jes. 6: 3, 5; 2 Kor. 12: 2-4; Ef. 3: 8; Upp. 1: 1.)
Ingen självupphöjelse, inga skrytsamma påståenden om frihet från synd kan förekomma hos dem som vandrar i skuggan av Golgata kors. De inser att det var deras synd som var orsaken till Guds Sons lidanden och som kom hans hjärta att brista. Tanken på detta gör dem ödmjuka. De som lever närmast Jesus, kan bäst se den mänskliga svagheten och syndfullheten. Deras enda hopp är en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänst.
Grundförutsättningarna saknas
Den helgelse som nu träder i förgrunden inom den religiösa världen för med sig en anda av självupphöjelse och en ringaktning för Guds lag. Den står helt främmande för Bibelns kristendom. De som försvarar den säger, att helgelsen är ett ögonblicks verk och att de bara genom tro uppnår fullkomlig helgelse. ”Tro endast”, säger de, ”så har du välsignelsen.” Inga ytterligare strävanden från den troendes sida anses vara nödvändiga. Samtidigt förnekar de Guds lags auktoritet och påstår att de är befriade från förpliktelsen att lyda buden. Men är det möjligt för en människa att vara helgad, att stå i överensstämmelse med Guds vilja och väsen utan att leva i överensstämmelse med de principer som är ett uttryck för hans väsen och vilja och som visar oss vad som är välbehagligt för honom?
Önskan om en lätt kristendom som inte kräver ansträngning, självförnekelse och avståndstagande från världens brist på klokhet, har gjort läran om ”tro, endast tro” till en populär lära. Men vad säger Bibeln? Aposteln Jakob säger: ”Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro, men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom?. . . vill du då förstå, du fåkunniga människa, att tron utan gärningar är till intet gagn! Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han frambar sin son Isak på altaret? Du ser alltså, att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningar, blev tron fullkomnad. . . I sen alltså, att det är av gärningar, som en människa bliver rättfärdig, och icke av tron allenast.” -- Jak. 2: 14-24.
Bibelns undervisning talar emot denna förledande lära om tro utan gärningar. Att göra anspråk på Guds välbehag utan att uppfylla de förutsättningar på vilka den vilar, är inte tro utan förmätenhet. Sann tro har sin grund i de löften och förutsättningar som Bibeln anger.
Ingen bör bedra sig själv med tanken att han kan bli helgad under det att han samtidigt överträder ett av Guds bud. Att medvetet begå synd kommer Andens röst att tystna och skiljer människan ifrån Gud. ”Synd är överträdelse av lagen” och ”var och en som syndar, han har icke sett honom och icke lärt känna honom.” (1 Joh. 3: 4, 6.) Fastän Johannes i sina brev utförligt beskriver kärleken, tvekar han inte att avslöja den sanna andan hos den grupp av människor som utger sig för att vara helgade men som lever i överträdelse av Guds lag. ”Den som säger sig ha lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen. Men den som håller hans ord, i honom är förvisso Guds kärlek fullkomnad.” -- 1 Joh. 2: 4, 5.
Här är bedömningsnormen för varje människas bekännelse. Vi kan inte betrakta någon som helgad, om vi inte bedömer honom efter den norm för helgelse som Gud har fastställt i himmelen och på jorden. Om människor inte inser att morallagen har någon betydelse, om de förkastar och hånar Guds befallningar, om de bryter mot ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så, då kommer de att bli betraktade som ringa i Herrens ögon. Vi kan också veta att deras undervisning saknar grund.
Om någon påstår sig vara utan synd, så är detta i sig själv ett bevis på, att den som kommer med ett sådant påstående själv långt ifrån är helgad. När någon betraktar sig själv som helig, beror detta på att han inte har någon verklig förståelse av Guds oändliga renhet och helighet eller vad de måste bli, som skall betraktas som överensstämmande med hans väsen. Detta beror på att han inte har någon sann uppfattning om Jesu renhet och upphöjda härlighet. Han ser inte heller djupet i syndens ondska. Ju större avståndet är mellan honom och Kristus och ju mer ofullkomliga begrepp han har om Guds väsen och Guds krav, dess rättfärdigare kommer han själv att se ut i sina egna ögon.
Den helgelse som Bibeln talar om inbegriper hela vårt väsen: Ande, själ och kropp. Paulus bad för tessalonikerna att ”hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse”. (1 Tess. 5: 23.) Återigen skriver han till de troende: ”Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer -- eder andliga tempeltjänst.” -- Rom. 12: 1. På Israels tid blev varje offerdjur som fördes fram för att offras, omsorgsfullt undersökt. Om man upptäckte något fel hos djuret, blev det förkastat, eftersom Gud hade befallt att offret skulle vara ”utan lyte”. På samma sätt uppmanas också de kristna att frambära sina kroppar ”till ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer”. Om detta skall kunna ske, måste deras förmågor och krafter bevaras i bästa möjliga tillstånd. Varje handling som försvagar de fysiska och andliga krafterna gör en person olämplig att tjäna sin Skapare. Och kommer Gud att finna behag i någonting mindre än det bästa vi kan åstadkomma? Kristus sade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta.” De som verkligen älskar Gud av hela sitt hjärta, önskar ägna honom sin bästa tjänst. De kommer alltid att försöka få alla sina krafter och hela sitt väsen att överensstämma med de lagar som kommer att stärka deras förmåga att göra hans vilja. De kommer inte att ge efter för aptiten, eller låta sig behärskas av passioner som försvagar eller vanhelgar det offer som de bjuder sin himmelske Fader.
Eftergifter förlamar
Petrus säger: ”Tagen eder tillvara för de köttsliga begärelser, vilka föra krig mot själen.” -- 1 Petr. 2: 11. Varje syndfull eftergift har en benägenhet att förlama vår begåvning och förslappa den intellektuella och andliga uppfattningsförmågan, med följd att Guds ord och hans Ande endast kan göra ringa intryck på sinnet. Paulus skriver till församlingen i Korint: ”Låtom oss rena oss från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi fullborda vår helgelse i Guds fruktan.” -- 2 Kor. 7: 1. Och till Andens frukter -- ”kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod” -- räknar han också ”återhållsamhet”. (Gal. 5: 22, 23.)
Hur många bekännande kristna är det inte som, dessa inspirerade uttalanden till trots, försvagar sina krafter, samtidigt som de fikar efter jordisk vinning eller är modets slavar. Hur många är det inte som fördärvar sitt gudomliga människovärde genom frosseri, alkoholförtäring och förbjudna nöjen. I stället för att tala emot det onda, uppmuntrar församlingarna ofta det onda genom att utnyttja människors aptit, deras fikande efter vinning och deras nöjeslystnad, för att skaffa sig de medel som kärleken till Kristus är för svag för att åstadkomma. Vad skulle ske om Jesus kom in i vissa kyrkor idag och såg de festligheter och den vanhelgande trafik som försiggår i kristendomens namn? Skulle han då inte driva ut dessa som vanhelgar Guds hus på samma sätt som han en gång drev ut penningväxlarna ut templet?
Aposteln Jakob säger att den himmelska visdomen i första hand är ”ren”. Tänk om han hade träffat dem som tar Jesu dyrbara namn på läppar, nedsmutsade av tobak, de vilkas andedräkt och person är besmittade av dess vidriga odör, sådana som förorenar himmelens rena luft och tvingar alla i sin omgivning att inandas giftet. Skulle inte aposteln, om han hade mött en sådan vana som i så hög grad står i strid mot evangeliets renhet, ha fördömt den som ”jordisk, självisk, ja, av de onda andarna”? Tobakens slavar, som gör anspråk på att vara välsignade med fullkomlig helgelse, talar om sitt himmelska hopp. Men Guds ord förklarar tydligt att ”intet orent skall någonsin komma ditin”. (Upp. 21: 27.)
”Veten I då icke, att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i eder och som I haven undfått av Gud, och att I icke ären edra egna? I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i eder kropp.” -- 1 Kor. 6: 19, 20. Den vilkens kropp är ett tempel åt den helige Ande låter sig inte förslavas av någon skadlig vana. Hans förmågor och krafter tillhör Kristus, som har köpt honom och betalat med sitt blod. Hans egendom är Herrens. Hur skulle han då kunna vara utan skuld, om han ödelägger det som har anförtrotts honom? Bekännande kristna ger varje år ut stora summor till onyttiga och skadliga saker, medan människor omkring dem omkommer av brist på livets ord. De bedrar Gud genom att undanhålla tionde och offergåvor samtidigt som de på förödande lustars altare lägger mer än de ger till hjälp åt de fattiga eller till stöd åt evangelium.
Om alla som bekänner sig följa Kristus verkligen var helgade, skulle deras medel flyta in till Herrens skattkammare i stället för att användas till icke nödvändiga och t.o.m. skadliga njutningar. Kristna bör visa ett gott exempel på återhållsamhet, självförnekelse och offer. Då skulle de bli världens ljus.
Världen har överlämnat sig åt njutningslystnad. ”Köttets begärelse och ögonens begärelse och högfärd över detta livets goda” kontrollerar den stora massan av folket. Men Kristi efterföljare har en högre kallelse. ”Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är.” I ljuset av Guds ord har vi rätt att påstå att den helgelse som inte kommer en människa att fullständigt förkasta världens syndiga vanor och njutningar, inte kan vara äkta.
Rik upplevelse en förmån
Till dem som uppfyller förutsättningarna: ”Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem. . . kommen icke vid det orent är”, har Gud gett löftet: ”Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” -- 2 Kor. 6: 17, 18. Det är varje kristens förmån och plikt att skaffa sig en rik upplevelse av allt det som hör Gud till. ”Jag är världens ljus”, sade Jesus, ”den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.” -- Joh. 8: 12. ”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd.” -- Ords. 4: 18. Varje steg som en människa tar i lydnad och tro, för själen i närmare förbindelse med honom som är världens ljus, honom i vilken det inte finns något mörker. De klara strålarna från rättfärdighetens sol lyser på Guds tjänare och de skall återspegla hans ljus. Stjärnorna berättar att det finns ett stort ljus i himmelen som genom sin härlighet gjort dem lysande, så skall de kristna göra det uppenbart, att det på världsalltets tron finns en Gud med fullkomliga egenskaper som förtjänar att lovprisas och efterliknas. Hans Andes dygder, hans väsens renhet och helighet skall komma att synas hos hans vittnen. I sitt brev till församlingen i Kolosse framhåller Paulus de rika välsignelser som Guds barn skall få. Han säger: Vi har ”därför å var sida icke upphört att bedja för eder och bönfalla om att I mån bliva uppfyllda av kunskap om Guds vilja, i allt slags andlig vishet och andligt förstånd. Så skolen I kunna föra en vandel, som är värdig Herren, honom i allt till behag, och genom kunskapen om Gud bära frukt och växa till i allt gott verk. Och genom hans härliga makt skolen I på allt sätt uppfyllas av kraft till att bevisa ståndaktighet och tålamod i allt.” -- Kol. 1: 9-11.
Vidare skriver han om sin önskan för bröderna i Efesus, att de skall komma till insikt om hur stora en kristens förmåner är. Han skildrar på det mest upphöjda språk den sällsamma kraft och kunskap som de, som den Högstes söner och döttrar, kan få. För dem var det möjligt att ”genom hans Ande växa till i kraft” till deras ”invärtes människa” och att de skulle vara ”rotade och grundade i kärleken” så att de ”tillika med alla de heliga till fullo förmån fatta vad bredden och längden och höjden och djupet är och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap”. Men apostelns bön når sin höjdpunkt ifråga om förmånerna, när han beder att de skulle bli ”helt uppfyllda av all Guds fullhet”. (Ef. 3: 16-19.)
Här avslöjas hur högt vi kan nå när vi tror på vår himmelske Faders löften och när vi uppfyller hans krav. Genom Kristi förtjänst har vi tillgång till Allmaktens tron. ”Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” -- Rom. 8: 32. Fadern gav sin Ande utan begränsning till sin Son. Vi kan också få del av dess fullhet. Jesus säger: ”Om nu I som ären onda förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig Ande åt dem som bedja honom!” -- Luk. 11: 13. ”Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.” ”Bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” -- Joh. 14: 14; 16: 24.
Samtidigt som en kristen lever i ödmjukhet bör han ändå inte präglas av sorg och självförakt. Det är varje människas förmån att leva så, att Gud kan ta emot henne och välsigna henne. Det är inte vår himmelske Faders vilja att vi alltid skall leva under fördömelse och mörker. Det är inte något bevis på sann ödmjukhet att alltid gå med nedböjt huvud och sinnet fullt av tankar på oss själva. Vi kan gå till Jesus och bli renade och stå inför lagen utan skam och samvetsförebråelser. ”Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.” -- Rom. 8:1.
Genom Jesus blir Adams fallna efterkommande ”Guds barn”. ”Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem bröder.” -- Hebr. 2: 11. En kristens liv bör vara ett liv i tro, i seger, i glädje i Gud. ”Ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro.” -- 1 Joh. 5: 4. Med rätta sade Guds tjänare Nehemja: ”Fröjd i Herren är eder starkhet.” -- Neh. 8: 10. Och Paulus skriver: ”Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: Glädjen eder.” ”Varen alltid glada. Bedjen oavlåtligen. Tacken Gud i alla livets förhållanden. Ty att I så gören är Guds vilja i Kristus Jesus.” -- Fil. 4: 4; 1 Tess. 5: 16-18.
Sådana frukter skall visa sig som resultat av biblisk omvändelse och helgelse. Att dessa frukter så sällan kommer i dagen beror på, att de två stora rättfärdighetsprinciperna, som framhålls i Guds lag, betraktas med så stor likgiltighet inom kristenheten. Detta är orsaken till att vi får se så litet av det djupgående, bestående Andens verk som var framträdande i gångna tiders väckelser.
Genom begrundan blir vi förnyade. När de heliga buden, där Gud har uppenbarat sitt väsens fullkomlighet och sin helighet för människorna, försummas och människors tankar leds över till mänskliga dogmer och teorier, är det inte underligt att resultatet har blivit ett försvagande av den levande gudstron inom den kristna församlingen. Herren säger: ”Mig hava de övergivit, en källa med friskt vatten, och de hava gjort sig brunnar, usla brunnar, som icke hålla vatten.” -- Jer. 2: 13.
”Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd. . . utan har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt. Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl.” -- Ps. 1: 1-3. Bara när Guds lag får sin rätta plats på nytt kan vi få uppleva ett återupplivande av den ursprungliga tron och gudsfruktan bland dem som bekänner sig vara hans folk. ”Så sade Herren: ’Ställen eder vid vägarna och sen till och frågen efter forntidens stigar, frågen, vilken väg som är den goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra själar’.” -- Jer. 6: 16.