De krafter som undergräver de kristna sanningarna, verkar omärkligt i bakgrunden. Bara ett fåtal bibeltroende inser faran som hotar religionsfriheten. Friheten att tjäna Gud efter sin övertygelse, som har kostat så många människoliv genom århundradena, kan snabbt tas ifrån oss.
Protestanterna betraktar numera katolicismen med betydligt större välvilja än tidigare. I de länder där den romerska kyrkan inte har makten och där katolikerna intar en mer försonlig inställning för att vinna inflytande, växer likgiltigheten för de läror som skiljer de protestantiska kyrkosamfunden från den romerska hierarkin. Det blir allt vanligare att man anser, att det på väsentliga punkter inte råder några större meningsskiljaktigheter som man tidigare menade. Om vi därför gjorde några mindre eftergifter, skulle det leda till bättre relationer med den katolska kyrkan. Det fanns en tid då protestanterna högt uppskattade den samvetsfrihet som hade kostat dem så mycket. De lärde sina barn att avsky påveväldet. De menade att det skulle vara otrohet mot Gud att söka samförstånd med Rom. Hur mycket annorlunda är inte inställningen nu!
Påvedömets försvarare anser att kyrkan har nedsvärtats. Den protestantiska världen visar en benägenhet att ge dem rätt. Många menar att det är orätt att bedöma den katolska kyrkan i vår tid efter de avskyvärdheter och orimligheter som markerade dess regim under okunnighetens och mörkrets århundraden. De ursäktar dess fruktansvärda grymheter med att det bara var ett utslag av den tidens barbarism. De påstår att kyrkans anda har förändrats under inflytandet av vår tids civilisation.
Har de som talar på detta sätt, glömt det krav på ofelbarhet som denna övermodiga makt har gjort anspråk på under 800 år? Detta påstående har inte bara upprätthållits. Under 1800-talet har man understrukit det ännu kraftigare än någon gång tidigare. Hur skulle den romerska kyrkan kunna frångå de principer som har bestämt dess uppträdande i gångna tider, när den själv påstår att kyrkan ”aldrig har tagit fel och inte heller kommer den enligt Bibeln att någonsin ta fel”? (John L. von Mosheim, Institutes of Ecclesiastical History, bok 3, 11:e århundradet, del 2, kap. 2, sekt. 9, not 17.)
Påvekyrkan kommer aldrig att frångå sina anspråk på ofelbarhet. Alla dess förföljelser mot dem som förkastat kyrkans dogmer, betraktar den som riktiga. Skulle den inte upprepa samma handlingssätt, om den finge möjlighet till det? Om de hinder som borgerliga myndigheter nu lägger i vägen, avlägsnades och den romerska kyrkan finge tillbaka sin tidigare makt, skulle dess tyranni och förföljelse snabbt återupptas.
Inte bara löst prat
En välkänd författare talar om den påvliga hierarkins inställning till samvetsfriheten och om de faror som särskilt hotar Förenta Staterna på grund av dess framgång:
”Många är benägna att anse, att all fruktan för en romersk katolsk kyrka i Förenta Staterna är löst prat eller religiös trångsynthet. De ser inte något i katolicismens väsen och ståndpunkt som står i strid med vår fria författning. Inte heller finner man något olycksbådande i dess tillväxt. Låt oss då först jämföra några av de grundläggande principerna i Förenta staternas författning med den katolska kyrkans.
Förenta Staternas konstitution garanterar samvetsfrihet. Ingenting är dyrbarare eller av mer fundamental betydelse. I en rundskrivelse av den 15 augusti 1854 sade påven Pius IX: ’De meningslösa och vilseledande doktriner eller fantasterier som försvarar samvetsfriheten är en högst skadlig villfarelse -- en pest som ett land framför allt må frukta.’ I sin rundskrivelse av den 8 december 1864 bannlyser samme påve ’dem som hävdar samvetets och den religiösa gudstjänstens frihet’ och ’alla dem som påstår att kyrkan inte bör använda våld’.
Den romerska kyrkans fredliga tongångar i Förenta Staterna betyder inte en sinnesändring. Den är tolerant där den inte har makt. Som biskop O’ Connor säger: ’Religionsfrihet tolereras bara till dess att det motsatta kan genomföras utan risk för den katolska världen.’ . . . Ärkebiskopen i S:t Louis sade en gång: ’Villoläror och otro är förbrytelser och i kristna länder, som t.ex. Italien och Spanien, där alla människor är katoliker och där den katolska religionen utgör en väsentlig del av landets lag, straffas villoläror och otro som andra förbrytelser’. . . .
Varje kardinal, ärkebiskop och biskop i den katolska kyrkan avlägger en trohetsed till påven, där följande ord förekommer: ’Villolärare, schismatiker och revoltörer mot vår nämnde herre (påven) eller mot hans tidigare nämnda efterföljare följare vill jag till mitt yttersta förfölja och bekämpa’.” -- Josiah Strong, Our Country, kap. 5, par. 2-4.
Det är riktigt att det finns verkliga kristna i den romersk-katolska kyrkan. Tusentals tjänar Gud efter det bästa ljus de har. De har aldrig sett motsättningarna mellan en levande, andlig gudstjänst och genomförandet av en mängd former och ceremonier. Gud ser med medkännande mildhet på dem, de är ju undervisade i en tro som är vilseledande och otillfredsställande. Han vill låta ljusstrålar tränga igenom det mörker som omger dem. Han vill för dem uppenbara sanningen sådan den är i Jesus. Många kommer att sluta sig till hans folk.
Men den romersk-katolska religionen är, som religionssystem betraktat, inte mer i överensstämmelse med Kristi evangelium nu, än den någonsin varit tidigare. De protestantiska kyrkosamfunden befinner sig i stort mörker. I annat fall skulle de ha förstått tidens tecken. Den romerska kyrkan har långtgående planer och går mycket omsorgsfullt tillväga. Den använder alla medel för att utvidga sitt inflytande och stärka sin makt. Samtidigt förbereder den sig för en intensiv och avgörande kamp för att återvinna herraväldet över världen, för att återupprätta förföljelsen och för att tillintetgöra allt det som protestantismen har uträttat. Katolicismen har framgång på alla fronter. Se de många kyrkor och kapell som ständigt växer i antal i de protestantiska länderna. Lägg märke till dess populära universitet och seminarier i Amerika, som i så stor utsträckning besöks av protestanter. Lägg märke till ritualismens utveckling i England och de många som går över till de katolska leden. Dessa förhållanden borde väcka bekymmer hos alla som sätter värde på evangeliets rena grundsatser.
Många protestanter har stått i maskopi med påvekyrkan och gynnat den. De har gjort kompromisser och eftergifter som förvånat till och med katolikerna och som dessa inte förstår. Människor blundar för katolicismens sanna karaktär och de faror som dess herravälde för med sig. Människor behöver väckas för att kunna motstå denna fiendes framgång, som hotar både den borgerliga och den religiösa friheten. Många protestanter tror att den katolska religionen är föga tilldragande och att dess gudsdyrkan består av tråkiga, meningslösa ceremonier. Men de har fel. Även om katolicismen är en villfarelse, är den inte ett grovt, klumpigt bedrägeri. Den romerska kyrkans religiösa gudstjänst är en mycket intrycksfull ceremoni. Dess lysande prakt och högtidliga riter fascinerar människors sinnen och kommer förnuftets och samvetets röst att tystna. Det yttre är mycket vackert. Praktfulla kyrkor, imponerande processioner, gyllene altaren, juvelbesatta helgonskrin, utsökta konstverk och skulpturer påverkar skönhetssinnet. Örat tjusas. Musiken är oöverträffad. Den rikt nyanserade musiken från välljudande orglar, blandad med sången från många röster som stiger upp mot de höga valven och pelarkolonnerna i dess storslagna katedraler, allt detta kan inte annat än göra intryck på sinnet och väcka aktning och vördnad.
Yttre prakt otillfredsställande
Den yttre glansen, prakten och ceremonierna, som endast är ett hån mot den av synden sjuka människans längtan, är ett bevis för inre fördärv. Kristi religion behöver inte dessa attraktioner. I det ljus som lyser från korset framträder kristendomen så ren och tilltalande, att ingen yttre utsmyckning kan förhöja dess sanna värde. Det som är värdefullt i Guds ögon är ett helgat liv och en stilla, ödmjuk anda.
Yttre prakt är inte nödvändigtvis ett bevis på rena och upphöjda tankar. Även människor som är materialistiska och njutningslystna visar sig ofta ha förfinad smak och stor insikt och förståelse för konst. Satan använder dem ofta som redskap för att få människor att försumma sitt andliga liv, förlora det eviga livet ur synhåll, vända sig bort från sin gudomlige hjälpare och att leva endast för världen.
En yttre religion tilltalar den inte omvända människan. Prakten och ceremonierna i den katolska gudstjänsten har en förförande, förtrollande makt, som gör att många blir bedragna. De betraktar den romerska kyrkan som själva porten till himmelen. Inga andra än de som stadigt placerar sina fötter på sanningens grund och som i sina sinnen är förnyade genom Guds Ande, är skyddade mot dess inflytande. Tusentals som inte känner Kristus av egen erfarenhet, kommer att bli förförda och förledda att godta gudaktighetens form men sakna dess kraft. Just en sådan religion är det som massorna åstundar.
Kyrkans anspråk på rätten att förlåta synd gör, att katolikerna tycker att de har frihet att synda. Bikten som är nödvändig för att man skall få förlåtelse, gör också sitt till för att befrämja det onda. Den som faller på knä för en syndig människa och bekänner sitt hjärtas dolda tankar och föreställningar, förringar sitt människovärde och förnedrar alla ädla instinkter. När man avslöjar sina synder för en präst -- en felande, syndig människa, som ofta är fördärvad av alkohol och utsvävningar -- sänker man sin karaktärs ideal och tar skada till sin själ. Den biktandes uppfattning om Gud sänks till likhet med fallna människor, eftersom prästen står som en Guds representant. Denna nedvärderande bekännelse från människa till människa är den hemliga källan till mycket av det onda som fyller världen och som kommer den att mogna till sin slutliga förintelse. Men för den som gärna vill följa sina egna svagheter, är det behagligare att bekänna för en dödlig människa än att öppna sitt hjärta för Gud. För människonaturen är det lättare att göra bot än att avstå från synden. Det är lättare att ödmjuka kroppen i säck och aska, i törnen och tyngande kedjor än att korsfästa de syndiga lustarna. Tungt är det ok som det oomvända sinnet är villigt att bära hellre än att böja sig under Kristi ok.
Det finns en slående likhet mellan den romerska kyrkan och det judiska samhället på Kristi tid. Under det att judarna i hemlighet trampade varje princip i Guds lag under fötterna var de i yttre avseende mycket stränga med att hålla dess bud. De belastade Guds lag med föreskrifter och traditioner som gjorde lydnaden plågsam och betungande. Liksom judarna bekände sig ära lagen, så påstår anhängarna av romarkyrkan att de ärar korset. De upphöjer symbolen på Kristi lidande, under det att de i sitt liv förnekar honom som symbolen framställer.
Katolskt troende anbringar kors på sina kyrkor, på sina altaren och på sina prästkläder. Överallt ser man korsets tecken. Överallt blir det hedrat och upphöjt. Men Kristi undervisning begravs under en mängd meningslösa traditioner, falska tolkningar och rigorösa föreskrifter. Frälsarens ord om de förblindade judarna gäller i ännu högre grad den romersk-katolska kyrkans ledare: ”De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem.” -- Matt. 23: 4. Samvetsgranna människor lever i ständig skräck, eftersom de är rädda för en förolämpad Guds vrede, medan många av kyrkans dignitärer lever i lyx och vällust.
Att tillbedja bilder och reliker, att åkalla helgon och upphöja påven är Satans uppfinningar för att föra människornas sinnen bort från Gud och ifrån hans Son. För att göra deras undergång fullständig, söker han leda uppmärksamheten bort ifrån honom som ensam kan frälsa. Han leder dem till vad som helst som kan ersätta honom som sade: ”Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro.” -- Matt. 11: 28.
Falsk framställning -- falsk frihet
Satan söker ständigt ge en falsk framställning av Guds väsen, syndens natur och de verkliga frågor som den stora konfrontationen avser. Hans spetsfundigheter undergräver förpliktelsen mot den gudomliga lagen och ger människan frihet att synda. Samtidigt inger han dem falska föreställningar om Gud, så att de betraktar honom med fruktan och hat i stället för med kärlek. Grymheten i hans egen natur överför han till Skaparen. Den flätas in i religionssystemet och kommer till uttryck i gudstjänsten. Människors sinnen förblindas. Satan använder dem som redskap i kampen mot Gud. Förvanskade begrepp om Guds egenskaper kom hedniska nationer att tro att människooffer var nödvändiga, om man skulle vinna gudomens välbehag. Fruktansvärda grymheter utfördes därför under de olika formerna av avgudadyrkan.
Den romersk-katolska kyrkan, som förenar hedniska och kristna gudstjänstformer och som i likhet med hedendomen framställer Gud i ett felaktigt ljus, har använt metoder som inte är mindre grymma och upprörande. Då den romerska kyrkan hade makten, användes tortyr för att tvinga människor att godta dess läror. Bålet väntade dem som inte böjde sig för dess krav. Massakrer genomfördes i en utsträckning som inte kommer att bli känd, förrän den avslöjas i domen. Dignitärerna inom kyrkan studerade under sin ledare Satan för att uppfinna medel som kunde orsaka största möjliga tortyr utan att kosta offren livet. I många fall upprepades den djävulska processen till den yttersta gränsen för vad en människa kan uthärda, intill dess att naturen gav upp kampen och den lidande hälsade döden som en välkommen befriare.
Sådant var det öde som mötte den romerska kyrkans motståndare. Sina anhängare tuktade den med fasta, hunger och hårdhet mot kroppen i alla uttänkbara, hjärtslitande former. För att tillförsäkra sig himmelens ynnest överträdde de botfärdiga Guds lag genom att överträda naturens lagar. De lärdes att riva sönder de band som han hade knutit till välsignelse och glädje för människorna under deras jordiska liv. Kyrkogårdarna rymmer miljoner offer, som hela sitt liv förgäves sökte undertrycka sina naturliga känslor. De trängde tillbaka alla sympatiska känslor för sina medmänniskor, i tro att Gud ogillade sådana känslor.
Om vi vill få en uppfattning om Satans medvetna grymhet under flera sekler, inte bland dem som aldrig hade hört talas om Gud utan i själva kristenhetens centrum och så långt den sträcker sig, behöver vi bara se på den romerska kyrkans historia. Genom detta gigantiska bedrägeri fullföljer ondskans furste sina föresatser att bringa vanära över Gud och olycka över människorna. Och när vi ser hur det lyckats honom att maskera sig och utföra sitt verk genom kyrkans ledare, förstår vi bättre varför han hyser så stark motvilja mot Bibeln. Om denna bok hade blivit läst skulle Guds barmhärtighet och kärlek ha uppenbarats. Människor skulle ha insett att Gud inte lägger någon av dessa tunga bördor på människan. Allt han väntar är ett förkrossat och ångrande sinne, en ödmjuk och lydig anda.
Kristus ger inte i sitt liv något som helst exempel på att människor skall stänga in sig i kloster för att bli lämpade för himmelen. Han har aldrig sagt att kärlek och medkänsla skall undertryckas. Frälsarens sinne strömmade över av kärlek. Ju mer en människa närmar sig moralisk fullkomlighet, dess mer levande blir hennes medlidande med dem som lider. Påven påstår att han är Kristi ställföreträdare, men i vilket avseende tål hans karaktär en jämförelse med Frälsarens egenskaper? Har man någonsin hört att Kristus sände människor i fängelse eller lade dem på sträckbänk, därför att de inte ville ära honom som himmelens Konung? Har man någonsin hört honom uttala en dödsdom över dem som inte frågade efter honom? Då befolkningen i en samaritisk by inte tog emot honom, blev aposteln Johannes förbittrad och frågade: ”Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?” Jesus såg med medkänsla på sin lärjunge och tillrättavisade hans hårda sinnelag. I ett annat sammanhang säger Jesus: ”Jag har icke kommit för att döma världen, utan för att frälsa världen.” -- Luk. 9: 54; Joh. 12: 47. Vilken helt annorlunda anda visade inte Kristus i jämförelse med sin så kallade ställföreträdare.
Grundmotivet oförändrat
Den romerska kyrkan visar sig nu för världen från en tilltalande sida. Den bortförklarar de historiska berättelserna om sina fruktansvärda grymheter. Den kläder sig i kristen dräkt, men den har inte förändrat sig. Påvedömets principer är alltjämt desamma. De läror som utformades under den mörka tidsåldern gäller alltjämt. Ingen bör låta sig bedras. Det påvedöme som protestanterna nu så villigt hyllar är detsamma som härskade över världen under Reformationen, då oförskräckta Guds-människor trädde fram och med fara för sina liv avslöjade dess ogudaktighet. Påvekyrkan är fylld av samma stolthet och övermod som då den satte sig över konungar och furstar och tillskrev sig själv gudomlig överhöghet. Andan är inte mindre grym och despotisk nu, än då den utrotade den mänskliga friheten och dödade ”den Högstes heliga”.
Påvekyrkan är exakt det som profetian förutsade att den skulle bli i de sista dagarnas avfall. (2 Tess. 2: 3, 4.) Det är en del av dess metodik att förklä sig så att det bäst tjänar dess syften. Men under kameleontens skiftande utseende döljer sig ormens ondska. ”Man behöver inte infria sina löften i fråga om kättare eller personer som är misstänkta för kätteri”, anser påvekyrkan. (Lenfant, band 1, sid. 516.) Skall denna makt, som under tusen år har skrivit sin historia med de heligas blod, nu erkännas som en del av Kristi kyrka?
Det är inte utan orsak som man i protestantiska länder har hävdat att katolicismen nu betydligt mindre skiljer sig från protestantismen än under gångna tider. En förändring har inträtt. Men det är inte påvedömet som har förändrats. Katolicismen liknar verkligen protestantismen idag, eftersom protestantismen har förändrat sig sedan reformatorernas tid.
Under det att de protestantiska kyrkosamfunden har sökt vinna popularitet har en falsk tolerans förblindat dem. De menar att det är riktigt att tro gott om allt som är ont. Den ofrånkomliga följden blir att de till sist tror ont om allt som är gott. I stället för att försvara den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga ber de faktiskt den romerska kyrkan om ursäkt för sin tidigare inställning och ber om förlåtelse för sin religiösa trångsynthet.
Många, till och med inom den stora grupp som inte har mycket till övers för katolicismen, fattar inte hur farlig dess makt och inflytande är. De anser att det moraliska och andliga mörker som rådde under medeltiden gynnade utbredandet av dess dogmer, vidskepelse och förtryck. Den större upplysningen i vår tid, den högre kunskapsnivån och den ökande religiösa liberalismen hindrar ett återupprepande av gångna tiders intolerans och religiösa förföljelse. Redan tanken att något sådant skulle kunna inträffa i vår upplysta tid förlöjligas. Det är sant att stort ljus, intellektuellt, moraliskt och religiöst, lyser över denna generation. Från de uppslagna sidorna i Bibeln lyser ljus från himmelen ut över världen. Men vi får inte glömma att ju större ljuset är, dess större blir deras mörker som förvanskar och förkastar det.
Ett studium av Bibeln under bön skulle visa protestanterna påvekyrkans verkliga natur och skulle komma dem att i avsky vända sig bort ifrån den. Men många är så säkra i sin egen klokhet att de inte känner något behov av att ödmjuka sig och bedja Gud om att få inblick i hans frälsning. Även om de berömmer sig av sin kunskap känner de inte Bibeln och Guds kraft. De måste ha något att lugna samvetet med och söker därför det som är minst andligt och minst förödmjukande. De vill glömma Gud men på ett sådant sätt att det utåt ser ut som om de kommer ihåg honom. Katolicismen är väl anpassad att tillgodose dessas önskemål. Den är utformad för två grupper inom mänskligheten som omfattar nästan hela världen -- de som vill bli frälsta genom sina egna gärningar och de som vill bli frälsta i sina synder. Här ligger nyckeln till dess makt.
Hävdande av mänskliga traditioner
Det visade sig att en tid av stort intellektuellt mörker var fördelaktig för påvekyrkans framgång. Det kommer också att visa sig att en tid av stort intellektuellt ljus är lika gynnsam för dess framgång. I gångna tider, då människorna saknade Bibeln och inte kände sanningen, befann de sig i mörker. Tusentals blev förledda, därför att de inte såg de snaror som lades ut för deras fötter. I denna generation är det många som bländas av glansen från mänskliga spekulationer -- ”den falskeligen så kallade kunskapen”. De ser inte snarorna och går direkt i dem, lika lätt som om de hade ögonen förbundna. Guds avsikt var att människans intellektuella gåvor skulle betraktas som en gåva från hennes Skapare. Den skulle användas i sanningens och rättfärdighetens tjänst. Men när stolthet och äregirighet blir dominerande och människor upphöjer sina egna teorier över Bibeln, kan upplysningen åstadkomma större skada än okunnigheten. Vår tids falska vetenskap, som undergräver tron på Bibeln, kommer därför att visa sig lika väl ägnad att bana väg för katolicismen med dess tilltalande ceremonier, som bristen på kunskap var för att bereda väg för dess utbredande under den mörka tidsåldern.
I de rörelser som nu är under utveckling i Förenta staterna för att tillförsäkra kyrkans institutioner och doktriner stöd från statens sida, följer protestanterna i katolikernas spår. Eller, kanske mer än så, de öppnar dörrarna för katolska kyrkan, så att den i det protestantiska Amerika kan återvinna den överhöghet som den har förlorat i den gamla världen. Det som ger denna rörelse ökad betydelse, är förhållandet att huvudavsikten är att tvinga fram helighållandet av söndagen, en sed som har sin upprinnelse i den romerska kyrkan och som den åberopar sig av som ett tecken på sin auktoritet. Denna anda av likformighet med världsliga seder och större aktning för mänskliga traditioner än för Guds bud är påvedömets anda. Det är den som genomsyrar de protestantiska kyrkosamfunden och kommer dem att upphöja söndagen på samma sätt som påvekyrkan tidigare har gjort.
Om läsaren vill ha inblick i vilka medel som kommer att användas i den kamp som förestår, behöver han bara studera redogörelserna för hur den romerska kyrkan gick fram för att nå samma mål under gångna tider. Om han vill veta hur katoliker och protestanter tillsammans kommer att behandla dem som förkastar deras dogmer, behöver han bara betrakta den anda som den romerska kyrkan lade i dagen ifråga om den bibliska vilodagen och dess förkämpar.
Kungliga edikt, allmänna kyrkomöten och kyrkliga förordningar som genomdrevs med hjälp av borgerlig makt, var den väg som förde den hedniska festdagen till dess hedrade position inom den kristna världen. Den första offentliga åtgärd som med maktmedel genomdrev söndagens firande var den lag som stiftades av Konstantin. (År 321, se ”Tillägg”, sid. 53.) Denna lag föreskrev att städernas befolkning skulle vila på ”solens hedervärda dag” men tillät folket på landsbygden att utföra sitt jordbruksarbete. Bestämmelsen var i själva verket ett hedniskt påbud. Det genomdrevs emellertid av kejsaren, efter det att han till namnet hade tagit emot kristendomen.
Det visade sig emellertid att den kejserliga befallningen inte blev en tillräcklig ersättning för den gudomliga auktoriteten. Eusebius, en biskop som sökte vinna furstarnas gunst och som var Konstantins särskilda vän och smickrare, påstod då att Kristus hade överflyttat sabbatens helgd till söndagen. Inte ett enda uttalande från Bibeln framlades som bevis för den nya läran. Utan att veta det, erkände Eusebius själv att den var falsk och angav också den som företagit förändringen. Han säger: ”Allt det som det är vår plikt att göra på sabbaten har vi överfört till Herrens dag.” -- Robert Cox, Sabbath Laws and Sabbath Duties, sid. 538. Även om detta argument för söndagen var värdelöst, gav det människorna frimodighet att ringakta Herrens sabbat. Alla som ville bli hedrade av världen godtog den populära festdagen.
Med övertalning och våld
Då påvedömet hade blivit fast etablerat, fortsatte arbetet med att upphöja söndagen. Till att börja med fortsatte människor i sitt jordbruksarbete, när de inte bevistade gudstjänsterna. Den sjunde dagen betraktades fortfarande som vilodag. Men en ständig förändring fortgick. De som innehade kyrkliga ämbeten fick inte döma i någon borgerlig angelägenhet på söndagen. Snart befalldes alla, oavsett rang eller ställning, att avstå från arbete. Straffet för fria medborgare var böter. Tjänarna blev piskade. Senare utfärdades en förordning om att de rika skulle bestraffas med att mista hälften av sin egendom. Slutligen bestämdes det att de skulle göras till slavar, om de alltjämt inte ville underkasta sig. De lägre klasserna straffades med livslång landsförvisning.
Underverk utnyttjades också. Bland andra underverk sades det att en bonde som plöjde sin åker på en söndag och då skrapade plogen ren med ett järn, fann att järnet fastnad i handen på honom. I två år bar han det med sig vart han gick ”till hans ytterligt stora plåga och skam”. -- Francis West, Historical and Practical Discourse on the Lord’s Day, sid. 174.
Senare utfärdade påven föreskrifter om att församlingsprästerna skulle förmana dem som överträdde söndagen, att gå till kyrkan. Där skulle de läsa sina böner så att de inte skulle dra ännu större olycka över sig själva och sina grannar. Ett råd som bestod av präster, påstod att eftersom några hade drabbats av blixten under det att de arbetade på en söndag, måste den vara sabbat. ”Detta visar”, sade prelaterna, ”i hur hög grad det har misshagat Gud att de ringaktat denna dag.” Vidare riktades en framställning till prelater, ministrar, konungar och furstar att tillsammans med alla trogna människor ”göra den största möjliga ansträngning för att dagen åter skulle kunna bli hedrad. Till kristendomens fromma bör den för framtiden helighållas med större hängivenhet”. Thomas Morer, Discourse in Six Dialogues on the Name, Notion, and Observation of the Lord’s Day, sid. 271.
Då det visade sig att kyrkomötets dekret inte räckte till, ombads de världsliga myndigheterna att utfärda ett edikt som skulle sätta skräck i befolkningen och tvinga dem att upphöra med att arbeta på söndagen. På en synod i Rom blev alla tidigare bestämmelser på nytt bekräftade med större kraft och allvar. De infördes dessutom i den andliga lagen och genomdrevs av de borgerliga myndigheterna över nästan hela kristenheten. (Se Heylyn, History of the Sabbath, del 2, kap. 5, sekt. 7.)
Frånvaron av bibliskt stöd för söndagsfirandet väckte ändå en inte obetydlig förvirring. Människor ifrågasatte om deras lärare hade rätt att förkasta Guds uttryckliga bud: ”Den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat” för att få dem att iaktta solens dag. För att ersätta bristen på bibliska bevis måste de söka finna något annat. En ivrig förkämpe för söndagen som besökte församlingarna i England vid slutet av 1100-talet, mötte motstånd hos trofasta sanningsvittnen. Hans bemödanden blev så resultatlösa att han till en tid lämnade landet. Hela tiden funderade han över hur han skulle genomdriva sin lära. Då han kom tillbaka var bristen avhjälpt och hans senare verksamhet bar mer frukt. Han hade med sig ett dokument som han påstod kom från Gud själv. Det innehöll den nödvändiga befallningen angående helighållandet av söndagen och dessutom fruktansvärda hotelser för att skrämma de olydiga. Man sade att detta dyrbara dokument -- ett falsarium, lika tarvligt som den institution som det skulle stödja -- hade fallit ned från himmelen och hade upptäckts i Jerusalem på Simons altare på Golgata. Men det kom från det påvliga palatset i Rom. Svek och förfalskningar för att öka kyrkans makt och framgång har under alla tider betraktats som lagliga medel inom den påvliga hierarkin.
Dokumentet förbjöd arbete från den nionde timmen, klockan tre lördag eftermiddag, till soluppgången måndag morgon. Dess auktoritet stärktes av berättelser om många underverk. Det berättades att människor som arbetat över den bestämda tiden hade drabbats av förlamning. En mjölnare som försökte mala sitt korn såg, att i stället för mjöl kom det ut en ström av blod. Kvarnhjulet stod stilla, trots den starka vattenströmmen. En kvinna som bakade, fann att brödet inte hade gräddats då hon tog ut det, trots att ugnen hade varit glödande het. En annan person som hade deg färdig för bakning vid den nionde timmen, men bestämde sig för att sätta undan den till måndag, fann följande dag att den hade formats till bröd och bakats genom gudomlig kraft. En man som hade bakat bröd efter den nionde timmen på en lördag fann då han skar upp det följande morgon att det kom blod ut från det. Med hjälp av sådana absurda och vidskepliga fantasiprodukter försökte söndagsfirandets försvarare att grundlägga dess helighet. (Se Roger de Hoveden, Annals, band 2, sid. 528-530.)
Både i Skottland och England skapade man större respekt för söndagen genom att delvis knyta den till den forntida sabbaten. Men tiden för dess helighållande var varierande. Ett edikt från konungen av Skottland krävde att ”lördagen från kl. 12 middag bör betraktas som helig”, och att ingen från denna tidpunkt till måndag morgon fick utföra någon världslig angelägenhet. -- Morer, sid. 290, 291.
Bortglömd kyrka betydelsefull
Men trots alla dessa försök att befästa söndagens helighet erkände katolikerna själva att sabbaten hade gudomlig auktoritet, medan dess ersättning endast hade mänskligt ursprung. På 1500-talet förklarade ett påvligt kyrkomöte klart: ”Alla kristna bör ha klart för sig, att den sjunde dagen har helgats av Gud och har tagits emot och iakttagits, inte bara av judarna utan av alla andra som gett sig ut för att tillbedja Gud. Ändå har vi kristna förändrat deras sabbat till Herrens dag.” -- Samma källa, sid. 281, 282. De som sökte förändra Guds lag var inte okunniga om vad de gjorde. Medvetet upphöjde de sig över Gud.
Ett slående exempel på hur Rom behandlade dem som inte var överens med kyrkan, visade sig i den långa blodiga förföljelsen av valdenserna. Bland dem fanns det några som helighöll den bibliska sabbaten. Andra led på liknande sätt för sin trohet mot sabbatsbudet. Särskilt betydelsefull är församlingens historia i Etiopien. Under den mörka tidsåldern glömde världen de kristna i Centralafrika. Under många århundraden åtnjöt de frihet att utöva sin tro. Men till slut fick den romerska kyrkan kännedom om deras existens. Kejsaren lockades snart till att erkänna påven som Kristi ställföreträdare. Andra medgivanden följde. En förordning utfärdades som under det strängaste straff förbjöd någon att helighålla den bibliska sabbaten. Se Michael Geddes, Church History of Ethiopia, sid. 311, 312. Men det påvliga tyranniet blev snart ett så tryckande ok att etiopierna bestämde sig för att kasta av det. Efter en fruktansvärd kamp blev katolikerna fråntagna sin makt och den gamla tron återinfördes. Församlingarna gladde sig åt sin frihet och glömde aldrig vad de hade lärt sig ifråga om den romerska kyrkans svek, fanatism och despotiska makt. De var nöjda med att leva för sig själva i sitt land, okända av den övriga kristenheten.
Fientlig mot sanningens försvarare
Församlingarna i Afrika helighöll sabbaten på samma sätt som påvekyrkan före dess fullständiga avfall. Samtidigt som de helighöll den sjunde dagen i lydnad för Guds bud underlät de att arbeta på söndagen i överensstämmelse med kyrkans sed. Då den romerska kyrkan fick makten, vanhedrade den Guds vilodag för att upphöja sin egen vilodag. Men de afrikanska församlingarna, som var bortglömda under nästan tusen år, tog inte del i detta avfall. Då de kom under katolskt herravälde, blev de tvungna att åsidosätta den sanna vilodagen och godkänna den falska. Men så snart de hade återvunnit sin självständighet började de åter iaktta sabbatsbudet.
Dessa redogörelser från gångna tider avslöjar tydligt den romerska kyrkans fientlighet mot den sanna vilodagen och mot dem som försvarade den. Historien visar också vilka medel man använde för att upphöja den institution som man själv hade skapat. Bibeln säger att detta skall återupprepas när protestanter och katoliker förenar sig för att upphöja söndagen.
Profetian i Upp. 13:e kapitel berättar att den makt som framställs genom djuret med horn liknande ett lamms, skall förmå jordens inbyggare att tillbedja påvemakten -- symboliserad av djuret som liknade en panter. Djuret med de tv hornen skall också förmå ”jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret” och dessutom befalla alla ”både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar”, att ta emot vilddjurets märke. (Upp. 13: 11-16.) Som tidigare visats är Förenta Staterna den makt som framställs genom djuret med lammhornen. Denna förutsägelse kommer, som tidigare sagts, att uppfyllas när Förenta Staterna genomdriver firandet av söndagen, som den romerska kyrkan påstår vara ett särskilt erkännande av dess överhöghet.
Men Förenta staterna blir inte ensamma om denna hyllning till påvedömet. Den romerska kyrkans inflytande i de länder som en gång erkände dess herravälde, är långt ifrån tillintetgjort. Profetian förutsäger att denna makt skall återupprättas. ”Jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret.” -- Vers 3. Detta dödliga sår åsyftar påvedömets fall år 1798. Men profetian säger att ”dess dödssår blev läkt och hela världen såg med förundran efter vilddjuret”. Paulus förklarar tydligt att ”syndens människa” skall fortsätta ända fram till Kristi andra ankomst. (2 Tess. 2: 3-8.) Ända fram till tidens slut skall han fortsätta att utföra sitt förförelseverk. Johannes avser också påvedömet då han säger: ”Alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets bok.” - Upp. 13: 8. I både den gamla och den nya världen kommer påvedömet att hyllas genom den ära som människor visar söndagen, den vilodag som uteslutande vilar på den romerska kyrkans auktoritet.
Sedan mitten av 1800-talet har de som studerat Bibelns förutsägelser, förkunnat detta för världen. Det som nu sker vittnar om att vi snabbt närmar oss uppfyllelsen av det som förutsagts. Protestantiska förkunnare hävdar att de har gudomlig auktoritet att hålla söndagen hellig, men de kan inte framlägga några bibliska bevis för detta. I själva verket befinner de sig i samma situation som de katolska ledare, som berättade om uppdiktade underverk som ersättning för en befallning från Gud. Påståenden om att Guds straff skall hemsöka människorna för att de överträder söndagen som vilodag kommer att återupprepas. Vi märker det redan. En rörelse för att genomdriva helighållandet av söndagen vinner snabbt framgång.
Den romerska kyrkans list och förslagenhet är säregen. Den ser vad som kommer. Tåligt väntar den på sitt tillfälle. Den ser att de protestantiska kyrkosamfunden hyllar den katolska kyrkan genom att erkänna den falska vilodagen. De förbereder sig för att genomdriva firandet av den med hjälp av samma medel som de själva använde i gångna tider. De som förkastar sanningens ljus, kommer ännu en gång att söka hjälp hos den makt som kallar sig ofelbar, för att upphöja den vilodag som de själva har infört. Det är lätt att förstå hur villigt den kommer att hjälpa protestanterna med detta. Vem förstår väl bättre än katolicismens ledare hur man skall behandla dem som visat olydnad mot kyrkan?
Den romersk-katolska kyrkan är, med alla sina förgreningar över hela världen, en omätlig organisation som står under kontroll av påvestolen och är avsedd att tjäna dess intressen. Miljoner medlemmar i varje enskilt land på jorden lärs att betrakta sig som förpliktade att visa påven trohet. Vilken nationalitet eller regering de än tillhör, skall de sätta kyrkans auktoritet över all annan myndighet. Även om de avlägger trohetsed mot staten, går löftet om lydnad mot den romerska kyrkan före denna och löser dem från varje plikt som är oförenlig med dess intressen.
Historien bekräftar
Historien bekräftar den romerska kyrkans skickliga och ihärdiga bemödanden att blanda sig i nationernas angelägenheter. Efter att ha vunnit fotfäste, befrämjar de sina egna planer, även om resultatet blir folkets och härskarnas undergång. År 1204 lockade påven Innocentius III konung Peter II av Aragonien att avlägga denna anmärkningsvärda ed: ”Jag Peter, konung i Aragonien, bekänner och lovar att alltid vara lydig och trogen mot min herre, påven Innocentius, mot hans katolska efterföljare och den romerska kyrkan och trofast bevara mitt rike i lydnad mot honom, försvara den katolska läran och förfölja kätterskt fördärv.” -- John Dowling, The History of Romanism, band 5, kap. 6, sekt. 55. Detta stämmer helt med påståendena om den romerska påvens makt att ”det är lovligt för honom att avsätta kejsare”, och att ”han kan lösa undersåtar från deras trohet mot orättfärdiga härskare”. -- Mosheim, band 3, 1000-talet, del 2, kap. 2, avsnitt 9, anm. 17. (Se också ”Tillägg”.)
Och kom dessutom ihåg: Den romerska kyrkan berömmer sig av att den aldrig förändras. Gregorius VII:s och Innocentius III:s principer är alltjämt den romersk-katolska kyrkans principer. Om den endast hade makten, skulle den tillämpa dessa lika ivrigt nu som under gångna århundraden. Protestanterna förstår inte vad de gör när de tar emot stöd från den romerska kyrkan i arbetet för att upphöja söndagen. Under det att de är upptagna med att genomföra sin plan, inriktar sig den romerska kyrkan på att återupprätta sin makt och återvinna sitt förlorade herravälde. Låt bara principen finna fotfäste i Förenta Staterna, att kyrkan kan använda sig av eller härska över statsmakten, att religiösa seder och bruk kan inskärpas genom borgerliga lagar, kort sagt att kyrkans och statens myndighet skall härska över samvetet, så har den romerska kyrkan tillförsäkrat sig segern i detta land.
Guds ord har varnat för den annalkande faran. Om den protestantiska världen inte ger akt på denna, kommer man att upptäcka den romerska kyrkans verkliga avsikter först när det redan är för sent. Den växer i stillhet till i makt. Dess doktriner utövar sitt inflytande i laggivande församlingar, i kyrkosamfunden och i människornas sinnen. Den uppför sina höga, massiva byggnader. I deras hemliga rum kommer dess tidigare förföljelser att återupptas. Försåtligt och obemärkt samlar den sina styrkor för att befrämja sina egna avsikter, när tiden kommer då den kan slå till. Allt den önskar är ett fördelaktigt utgångsläge. Detta håller redan på att ges den. Vi kommer snart att både få se och erfara vad dess målsättning och avsikter är. Var och en som tror och lyder Bibeln kommer att utsättas för angrepp och förföljelse.