Den tid är mycket nära då varje individ får en sista chans att välja sin slutliga destination -- evigt liv eller evig död. Laglöshet och kriminalitet kommer då att ta överhand, men Gud kommer inte att överge sitt folk.
”På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står som försvarare för dina landsmän, och då kommer en tid av nöd, vars like icke har funnits, allt ifrån den dag då människor blevo till och ända till den tiden. Men på den tiden skola av ditt folk alla de varda frälsta, son finnas skrivna i boken.” -- Dan. 12:1.
När den tredje ängelns budskap avslutas, vädjar nåden inte mera för jordens skuldbelastade inbyggare. Guds folk har fullbordat sitt verk. De har fått ”vederkvickelsen från Herren”. De är beredda för den prövningens stund som ligger framför dem. Änglar skyndar fram och tillbaka i himmelen. En ängel som kommer tillbaka från jorden förkunnar, att hans uppgift nu är fullgjord. Det sista provet är över. Alla som har valt att lyda Guds bud, har fått den levande Gudens insegel. Då avslutar Jesus sitt arbete som medlare i den himmelska helgedomen. Han lyfter sin hand och säger med hög röst: ”Det är fullbordat.” Hela änglaskaran tar av sina kronor, medan han högtidligt förklarar: ”Må den som är orättfärdig fortfara att öva sin orättfärdighet, och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig, han fortfare att öva sin rättfärdighet och den som är helig att helga sig.” -- Upp. 22: 11. Varje sak har nu avgjorts antingen till liv eller död. Kristus har bringat försoning för sitt folk och utplånat deras synder. Antalet av hans undersåtar är fullt. ”Rike och välde och storhet utöver alla riken under himmelen” kommer nu att överlämnas till dem som fått frälsningen till arvedel. Jesus skall regera som konungarnas Konung och herrarnas Herre.
När han lämnar helgedomen täcker mörker jordens inbyggare. I denna fruktansvärda stund måste de rättfärdiga leva inför Guds heliga ansikte utan någon försvarare. Allt inflytande som har dämpat de ogudaktigas hat, har nu avlägsnats och Satan har fullständig kontroll över dem. Guds tålamod är slut. Världen har förkastat hans nåd, föraktat hans kärlek och trampat hans lag under sina fötter. De ogudaktiga har överskridit gränsen för sin prövningstid. Guds Ande som de ständigt har stått emot, har till sist dragits tillbaka. Utan Guds nåd har de inte längre något skydd mot det onda. Då kommer Satan att störta jordens inbyggare in i den sista stora prövningen. När Guds änglar inte längre håller människornas fruktansvärda lidelser under kontroll, kommer alla stridens element att släppas lösa. Hela världen kommer att uppleva en mer fruktansvärd ödeläggelse än den som en gång drabbade det forntida Jerusalem.
En enda ängel utplånade alla Egyptens förstfödda och fyllde landet med sorg. Då David var olydig mot Gud och genomförde en folkräkning räckte det med en ängel för att förorsaka en fruktansvärd ödeläggelse som straff för hans olydnad. Samma ödeläggande makt som heliga änglar använder, när Gud ger dem befallning om det, kan de onda änglarna också använda, när han tillåter det. Det finns krafter som nu ligger beredda och som bara väntar på Guds tillåtelse för att sprida ödeläggelsen överallt.
De som ärar Guds lag har anklagats för att ha orsakat plågorna över världen. Människorna betraktar dem som orsak till de fruktansvärda omvälvningarna i naturen och till den strid och blodsutgjutelse som fyller jorden med lidande. Den kraft som åtföljer den sista varningen har förbittrat de ogudaktiga. Deras vrede har vänt sig mot alla som har tagit emot budskapet och Satan kommer att uppegga hatets och förföljelsens anda till ännu större våldsamhet.
När Guds närvaro slutligen drogs tillbaka från det judiska folket, visste inte prästerna och folket om det. Även om de stod under Satans herravälde och var påverkade av de mest avskyvärda och mest ondskefulla lidelser, betraktade de sig ändå alltjämt som Guds utvalda folk. Tjänsten i templet fortsatte. Offren frambars på det orenade altaret. De bad dagligen om Guds välsignelse över ett folk som hade mördat Guds Son och sökt dräpa hans tjänare och apostlar. När därför helgedomens oåterkalleliga beslut har förkunnats och världens öde för alltid har avgjorts, vet jordens inbyggare inte någonting om det. Religionens yttre form kommer att alltjämt utövas av människor som Guds Ande har lämnat. Den djävulska iver som det ondas furste fyller dem med, för att de skall utföra hans ondskefulla planer, kommer att se ut som iver att tjäna Gud.
Mörkret före gryningen
Sabbaten har blivit den särskilda stridsfrågan inom hela kristenheten. De religiösa och världsliga myndigheterna har förenat sig för att inskärpa firandet av söndagen. Det lilla fåtal som konsekvent vägrar att ge efter för det populära kravet, kommer att bli föremål för ett världsomfattande förakt och hat. Man kommer att kräva, att de få som fortfarande står i opposition till en kyrkans institution och en statens lag, inte borde tolereras och att det är bättre för dem att lida än att hela landet skall kastas in i förvirring och laglöshet. Samma argument riktades för snart två tusen år sedan mot Kristus av ”folkets rådsherrar”. ”I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder”, sade den förslagne Kaifas, ”att en man dör för folket, än att hela folket förgås.” -- Joh. 11: 50. Detta argument kommer att bli avgörande. Till sist utfärdas en lag mot dem som helighåller sabbaten i överensstämmelse med det fjärde budet. Denna lag dömer dem till det strängaste straff och ger folket frihet att efter en viss tid döda dem. Katolikerna i den gamla världen och de avfallna protestanterna i den nya världen kommer att gå fram på samma sätt mot dem som helighåller alla Guds bud.
Guds folk kommer då att kastas in i de scener av hemsökelse och ångest som av profeten beskrivs som ”en tid av nöd för Jakob”. ”Så säger Herren: Ett förfärans rop fingo vi höra; förskräckelse utan någon räddning! . . . . varför hava alla ansikten blivit så dödsbleka? Ve! Detta är en stor dag, en sådan att ingen är den lik. Ja, en tid av nöd är inne för Jakob; dock skall han bliva frälst därur.” -- Jer. 30: 5-7.
Jakobs ångestnatt när han kämpade i bön om att bli befriad ur Esaus hand (1 Mos. 32: 24-30) representerar Guds folks erfarenhet under nödens tid. På grund av det svek han gav sig in i för att tillförsäkra sig sin fars välsignelse, som var avsedd för Esau, hade Jakob flytt för sitt liv, skrämd av sin brors hotelser att döda honom. Efter det att han hade varit flykting under många år, reste han på Guds befallning tillbaka till sitt fädernesland med sina hustrur och barn, sina boskapshjordar och herdar. Då han kom till landets gräns, blev han förskräckt av ryktet om, att Esau närmade sig med en stor här, utan tvivel med avsikt att hämnas. Jakobs karavan, som var obeväpnad och försvarslös, såg ut att falla som ett hjälplöst offer för våld och mord. Utöver bekymmer och fruktan anklagade hans samvete honom, eftersom det var hans egen synd som hade fört honom in i denna fara. Hans enda hopp var Guds barmhärtighet. Hans enda försvar var bön. Ändå underlät han inte att göra allt han kunde för att försona sitt felsteg som han hade begått mot sin bror, och för att undgå den fara som hotade. Kristi efterföljare bör också när de närmar sig nödens tid, göra stora ansträngningar för att framställa sig i rätt belysning för folket, försöka undanröja fördomar och avvärja den fara som hotar deras samvetsfrihet.
Då Jakob hade sänt sin familj i förväg för att de inte skulle bli vittne till hans förtvivlan, blev han ensam kvar för att bedja till Gud. Han bekände sin synd och erkände med tacksamhet Guds nåd mot honom. Med djup ödmjukhet hänvisade han till det förbund som Gud hade gjort med hans fäder och det löfte han själv fick, då han befann sig i landsflykt. Gud talade till honom i Betel i en syn om natten. Vändpunkten i hans liv hade kommit. Allt stod nu på spel: I mörkret och ensamheten fortsatte han att bedja och ödmjuka sig för Gud. Plötsligt läggs en hand på hans skuldror. Han tror att det är en fiende som söker ta hans liv och han kämpar desperat med sin angripare. Då dagen börjar gry använder den främmande sig av sin övernaturliga kraft. Vid hans beröring blir den starke mannen förlamad. Han faller hjälplös, gråtande och bedjande i armarna på sin hemlighetsfulle motståndare. Jakob vet nu att det är förbundets ängel som han har kämpat med. Även om han är maktlös och har svåra smärtor, uppger han inte sin föresats. Länge har han plågats av oro, samvetsförebråelser och förtvivlan över sin synd. Nu måste han få visshet om att den är förlåten. Den gudomlige främlingen ser ut som om han ville lämna honom. Men Jakob klänger sig fast vid honom och ber om en välsignelse. Ängeln säger: ”Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.” Men patriarken ropar: ”Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.” Vilken tillit, fasthet och uthållighet som här kommer i dagen! Om detta krav hade varit skrytsamt och förmätet, skulle Jakob ögonblickligen ha blivit tillintetgjord. Det kom emellertid från en fast övertygelse hos en människa som erkänner sin svaghet och ovärdighet, men som ändå litar på den nåd som kommer från Gud, han som är trogen sitt förbund.
Segervinnare
”Han kämpade med ängeln och vann seger.” -- Hos. 12: 4. Genom ödmjukhet och ånger och genom att överlämna sig åt Herren vann denna syndiga, felande, dödliga människa seger i kamp med himmelens majestät. Med skälvande händer höll han fast vid Guds löften. Den eviga kärleken kunde inte vända sig bort ifrån syndarens bön. Som ett bevis på hans seger och som en uppmuntran för andra som vill följa hans exempel blev hans namn förändrat. Från ett namn som påminde om hans synd ändrades det till ett namn som påminde om hans seger. Förhållandet att Jakob hade kämpat med Gud och vunnit, var en förvissning om, att han också skulle kunna segra över människor. Han fruktade nu inte längre för att möta sin brors vrede, eftersom Herren var hans försvarare.
Satan hade anklagat Jakob inför Guds änglar och påstått att han hade rätt att förgöra honom på grund av hans synd. Han hade påverkat Esau att marschera upp emot honom. Under det att patriarken kämpade hela den långa natten trängde sig Satan in på honom med en djup känsla av hans skuld för att göra honom missmodig och få honom att släppa sitt grepp om Gud. Jakob drevs nästan till förtvivlan. Men han visste att utan hjälp från Gud måste han gå under. Han hade uppriktigt ångrat sin stora synd. Han bönföll nu Gud om nåd. Han ville inte uppge sitt beslut utan höll fast vid ängeln och bad med allvarliga, ångestfyllda rop, intill dess att han vann seger.
På samma sätt som Satan påverkade Esau att marschera mot Jakob, kommer han att upphetsa de ogudaktiga till att förgöra Guds folk under nödens tid. Som han anklagade Jakob, kommer han också att anklaga Guds folk. Han betraktar människorna i världen som sina undersåtar, men den lilla grupp som ärar Guds bud, sätter sig emot hans herravälde.
Om han kunde utplåna dem från jorden, skulle hans triumf vara fullständig. Han ser att heliga änglar beskyddar dem. Därav sluter han sig till att deras synder är förlåtna. Men han vet inre att deras sak är avgjord i den himmelska helgedomen. Han känner väl till de synder som han frestat dem att begå. Dessa synder framställer han nu för Gud i den skarpaste belysning. Han hävdar att detta folk lika mycket som han själv förtjänar att bli utestängda från Guds kärlek. Han förklarar att Herren inte kan vara rättfärdig om han förlåter deras synder, men förgör honom och hans änglar. Han kräver dem som sitt byte och att de skall överlämnas i hans händer, så att han kan förgöra dem.
När Satan anklagar Guds folk för deras synder, tillåter Herren att de prövas till det yttersta. Det är nu fråga om deras tillit till Gud, deras tro och uthållighet. När de ser tillbaka på den gångna tiden, sjunker deras hopp, eftersom de inte kan se att de har gjort något gott i hela sitt liv. De känner djupt sin svaghet och ovärdighet. Satan försöker skrämma dem med att deras sak är hopplös. Deras synder kan aldrig avlägsnas. Han hoppas kunna göra deras tro om intet, så att de ger efter för frestelsen och upphör att lyda Gud.
Även om Guds folk är omgivna av fiender som är fast beslutna att förgöra dem, fruktar de inte för förföljelse för sanningens skull. Men de är ängsliga för att de inte har ångrat varje synd och att de på grund av ett eller annat fel hos dem själva inte kan få del av Frälsarens löfte: Jag skall ”taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund som skall komma över hela världen”. (Upp. 3: 10.) Om de bara kunde känna sig övertygade om att de fått syndernas förlåtelse, skulle de inte vika tillbaka för tortyr eller död. Men om det skulle visa sig, att de var ovärdiga och att de går miste om livet på grund av sin egen bristfälliga karaktär, skulle Guds heliga namn bli vanärat.
Överallt hör de hur förrädare lägger planer. De ser hur effektivt upprorsmakarna arbetar. Detta väcker hos dem en innerlig önskan, en stark längtan efter att denna stora avfällighet skall upphöra och att de ogudaktigas ondska skall nå ett slut. Men under det att de ber till Gud om att han skall hejda upproret, sker det med en stark känsla av självförebråelser, att de själva inte har någon kraft mer att motstå och driva tillbaka ondskans mäktiga flodvåg. De känner att om de hade använt alla sina förmågor i Kristi tjänst och gått fram från kraft till kraft, så skulle Satans makt över dem ha varit mindre.
Orubblig förvissning
De ödmjukar sig inför Gud och hänvisar till hur de tidigare har ångrat sina många synder. Nu åberopar de sig av Frälsarens löfte: ”Nu måste man söka skydd hos mig och göra fred med mig: ja, fred måste man göra med mig”. (Jes. 27: 5.) Deras tro sviktar inte, även om deras bön inte genast besvaras. De lider under den svåraste ångest, skräck och nedslagenhet, men de upphör inte att bedja. De klänger sig fast vid Gud såsom Jakob höll fast vid ängeln. Från djupet av sin själ ropar de: ”Jag släpper dig icke med mindre du välsignar mig.”
Om Jakob inte tidigare hade ångrat den synd han begick, då han genom bedrägeri skaffade sig förstfödslorätten, skulle Gud inte ha hört hans bön och nådigt bevarat hans liv. Så blir det också under nödens tid. Om Guds folk hade obekända synder som framställdes för dem, under det att de torterades av fruktan och ångest, skulle de bli förkrossade. Förtvivlan skulle omintetgöra deras tro och de skulle inte längre ha tillförsikt att bedja till Gud om befrielse. Men även om de känner sin ovärdighet, finns det inga dolda synder för dem att bekänna. Synderna har sänts före dem till doms och är fullständigt utplånade. De kan inte längre erinra sig dem.
Satan kommer många att tro, att Gud skall överse med deras otrohet i livets små ting. Men Herren visar i sitt handlingssätt mot Jakob att han inte i något avseende kommer att förbise eller tolerera något ont. Alla som söker urskulda sig eller dölja sina synder och därmed tillåter att de blir stående kvar i himmelens böcker utan att ha blivit bekända och förlåtna kommer att övervinnas av Satan. Ju mer upphöjd deras bekännelse är och ju mer framstående ställning de innehar, dess mer avskyvärt är deras handlingssätt för Gud och dess säkrare är den store motståndarens triumf. De som uppskjuter förberedelsen för Herrens dag, kommer inte att få tillfälle till det under nödens tid eller vid någon senare tidpunkt. Alla sådanas situation är hopplös.
Bekännande kristna som når fram till denna sista, fruktansvärda kamp utan att vara beredda, kommer att bekänna sina synder under själsångest, medan de ogudaktiga gläder sig över deras olycka. Deras bekännelse liknar Esaus och Judas’. De beklagar följden av överträdelsen men inte dess skuld. De känner inte någon sann ånger, ingen avsky för det onda. De erkänner sin synd av fruktan för straffet, men som Farao i gamla tider skulle de åter trotsa himmelen, om straffdomarna skulle dras tillbaka.
Jakobs historia är också en försäkran om att Gud inte kommer att förkasta dem som har bedragits och frestats till synd men som har vänt om till honom i uppriktig ånger. När Satan vill förgöra dem och de befinner sig i fara, sänder Gud sina änglar för att trösta och beskydda dem. Satans angrepp är våldsamma och hans förförelser är försåtliga. Men Herrens ögon vilar på hans folk och hans öra lyssnar till deras rop. Deras nöd är stor, flammorna från den brinnande ugnen tycks vara på väg att förtära dem. Men smältaren kommer att föra dem ut ur ugnen som guld, prövat i elden. Guds kärlek till sina barn under deras största prövning är lika stark, som den var under medgångens dagar. Men det är nödvändigt för dem att införas i den brinnande ugnen. Den prägel världen har satt på dem måste avlägsnas, så att de fullkomligt kan återspegla Kristi bild.
Den tid av hemsökelse och ångest som ligger framför oss kräver en tro som kan uthärda trötthet, hunger och väntan -- en tro som inte ger upp, trots att den blir hårt prövad. Prövningstiden har getts åt alla för att de skall förbereda sig. Jakob vann seger, därför att han var uthållig och målmedveten. Hans seger vittnar om den makt som finns i uthållig bön. Den som håller fast vid Guds löften som Jakob, som är lika uppriktig och uthållig i bön som han, kommer att segra som han segrade. Men de som är ovilliga att förneka sig själva, att kämpa med Gud och att bedja länge och enträget om hans välsignelse, får den inte. Att kämpa med Gud -- hur få är det inte som vet vad det är! Hur få är det inte som så intensivt söker Gud med alla själens krafter anspända till det yttersta! När förtvivlans vågor, som inget språk kan beskriva, sveper in över den bedjande, hur få är det inte då, som klänger sig fast vid Guds löften med orubblig tro!
Tid att lära om
De som bara har svag tro står i den största fara att dras in under Satans förförande makt och den lag som vill vägra människorna att följa sitt samvetes överbevisning. Även om de består provet, upplever de en större ångest och modlöshet under nödens tid, därför att de inte har lärt sig att lita på Gud. Den trosupplevelse som de tidigare har försummat att skaffa sig tvingas de nu att tillkämpa sig under modlöshetens fruktansvärda press.
Vi borde nu söka lära känna Gud genom att lita på hans löften. Änglar skriver ned varje uppriktig och allvarlig bön. Vi borde hellre avstå från att tillfredsställa våra benägenheter än att försumma bön till Gud. Den största fattigdom och självförnekelse med Guds välbehag är bättre än endast rikedom, ära, bekvämlighet och vänskap. Vi måste ta tid till att bedja. Om vi låter våra sinnen bli helt upptagna av materiella intressen, kommer Herren kanske att ge oss tid till bön, genom att han tar bort våra avgudar -- pengar, hus och fruktbar jord.
De unga skulle inte bli förledda till synd, om de vägrade att gå andra vägar än de, där de kan ha Guds välsignelse med sig. Om de förkunnare som förkunnar den sista, allvarliga varningen för världen, skulle bedja om Guds välsignelse, inte på ett kallt, likgiltigt, oengagerat sätt utan ivrigt och i tro såsom Jakob gjorde, skulle de kunna säga: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har mitt liv blivit räddat.” -- 1 Mos. 32: 30. Himmelen kommer då att betrakta dem som furstar som haft kraft att kämpa med Gud och människor.
En ”tid av nöd vars like icke har funnits”, skall snart drabba oss. Vi behöver en upplevelse som vi nu inte har och många är för likgiltiga för att söka. Det händer ofta att svårigheter blir mindre än vad vi fruktat, men så kommer det inte att bli ifråga om den kommande nödens tid. Den mest livfulla skildring skulle inte kunna överdriva, hur stor och omfattande den blir. I denna prövningens tid måste var och on stå ensam inför Gud. ”Om då Noa, Daniel och Job”, vore i landet, ”så skulle de, så sant jag lever, säger Herren, Herren, icke kunna rädda vare sig son eller dotter; de skulle genom sin rättfärdighet rädda allenast sina egna liv.” -- Hes. 14: 20.
Medan nu vår store överstepräst bringar försoning för oss, skulle vi söka bli fullkomliga i Kristus. Inte ens genom en tanke kunde vår Frälsare förmås att ge efter för frestelsens makt. I människornas hjärtan finner Satan alltid någon punkt, där han kan finna fotfäste. Ett syndigt begär hålls vid liv. Där kan hans frestelse få insteg. Men Kristus vittnar om sig själv: ”Denna världens furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till.” -- Joh. 14: 30. Satan kunde inte finna någonting hos Guds Son som kunde göra det möjligt för honom att vinna seger. Han hade hållit sin Faders bud. Det fanns inte någon synd hos honom som Satan kunde använda till sin fördel. Så långt måste också de komma, som skall kunna bli bestående under nödens tid.
Vi är i trygga händer
Det är under detta liv som vi skall skilja synden ifrån oss genom tro på Kristi försonande blod. Vår Frälsare inbjuder oss att sluta oss till honom och att förena vår svaghet med hans styrka, vår okunnighet med hans vishet, vår ovärdighet med hans förtjänst. Guds ledning är den skola som skall lära oss Jesu saktmod och ödmjukhet. Herren leder oss inte på den väg som vi skulle välja, den som tycks oss behaglig och lätt, utan mot livets sanna mål. Det ankommer på oss att samarbeta med de medel som himmelen använder för att forma vår karaktär efter det gudomliga mönstret. Ingen kan försumma eller uppskjuta detta verk utan att utsätta sig för den största fara.
Aposteln Johannes hörde i en syn en stark röst från himmelen som sade: ”Ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty Djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.” -- Upp. 12: 12. Fruktansvärda är de scener som får denna himmelska röst att ropa så. Satans vrede ökar, efterhand som hans tid blir kortare och hans förförelse och ödeläggelseverk når sin höjdpunkt under nödens tid.
Fruktansvärda skådespel av övernaturligt slag kommer snart att visa sig på himlen som bevis för onda andars makt att göra underverk. Onda andar kommer att gå ut till konungarna på jorden och till hela världens befolkning för att förleda dem. De söker energiskt övertala människorna att förena sig med Satan i hans sista kamp mot himmelens regering. Därigenom blir både regeringar och folk bedragna. Människor ger sig ut for att vara Kristus själv och gör anspråk på den ära och tillbedjan som tillkommer världens Frälsare. De utför sällsamma underverk och botar människor. De påstår också att de har uppenbarelser från himmelen som motsäger Bibelns undervisning. Som kronan på verket i detta stora förförelsedrama kommer Satan att till sist framställa sig som Kristus.
Församlingen har länge bekänt, att vid Kristi återkomst skall deras hopp förverkligas. Nu kommer den store bedragaren att visa att Kristus har kommit. På olika platser på jorden kommer han att uppträda och visa sig som ett majestätiskt väsen av bländande skönhet, liknande den beskrivning av Guds Son som Johannes ger i Upp. 1: 13-15. Den härlighet som omger honom övergår allt vad dödliga människor hittills har sett. Ett segerrop ljuder genom luften: ”Kristus har kommit! Kristus har kommit!” Folket kastar sig i tillbedjan ned för honom, under det att han lyfter sina händer och uttalar en välsignelse över dem, såsom Kristus välsignade sina lärjungar, då han var på jorden. Hans röst är mjuk och mild men ändå melodisk. Vänligt och sympatiskt förklarar han några av de nådefulla himmelska sanningar som Frälsaren förkunnade. Han botar också folkets sjukdomar. Och så, efter det att han föreger sig vara Kristus, påstår han att han har förändrat sabbaten till söndagen och befaller att alla skall hålla den dag helig som han har välsignat. Han förklarar att de som fortsätter att hålla den sjunde dagen helig, hånar hans namn eftersom de vägrar att lyssna till hans änglar som han har sätt till dem med ljus och sanning. Detta är en kraftig och nästan överväldigande förförelse. Liksom folket i Samaria blev bedragna av trollkarlen Simon, kommer folkmassorna, från den störste till den minste, att ge akt på dessa trolldomskonster och säga: ”Han är Guds stora kraft. ” (Apg. 8: 10.)
Men Guds folk kommer inte att låta sig förvillas. Den lära som denne falske Kristus förkunnar, strider mot Bibeln. Hans välsignelse uttalas över dem som tillbeder vilddjuret och dess bild, under det att Bibeln säger, att Guds oblandade vrede skall utgjutas över dem.
Falska tecken och under
Dessutom får Satan inte tillåtelse att framställa Kristi återkomst på det sätt som den skall ske. Frälsaren har varnat sitt folk mot detta Satans bedrägeri och har tydligt förutsagt hur Kristi ankomst skall äga rum: ”Människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstår så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt, förvilla jämväl de utvalda. . . . Därför, om man nu säger till eder: ’Se, han är i öknen’, så gån icke ditut, eller: ’Se, han är inne i huset’, så tron det icke. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara.” -- Matt. 24: 24-27, 31; 25: 31; Upp. 1: 7; 1 Tess. 4: 16, 17. Denna återkomst finns det inte någon möjlighet att efterlikna. Den kommer att bli känd över hela världen och bevittnad av hela världen.
Endast de som flitigt har studerat Bibeln och älskar sanningen, kommer att bli beskyddade mot detta kraftiga bedrägeri som skall förföra hela världen. Med hjälp av Bibelns undervisning upptäcker de bedragaren i hans förklädnad. Detta prov kommer över alla. Det kommer att avslöja vilka som är de sanna kristna. Är Guds folk nu så grundligt rotat i hans ord, att de inte ens kommer att ge efter för sina sinnens vittnesmål? Kommer de i en sådan prövningstid att hålla fast vid Bibeln och endast Bibeln? Satan kommer att om möjligt hindra dem från att bereda sig för den dagen. Han kommer att lägga hinder i vägen för dem, göra dem intresserade av jordiska, materiella tillgångar och betunga dem med livets omsorger så att nödens dag skall komma över dem såsom en tjuv.
När dekretet utfärdas av de olika ledarna inom kristenheten mot dem som håller Guds bud, ställs dessa utanför regeringens skydd och de utlämnas till de människor som vill utplåna dem. Då kommer Guds folk att fly från städerna och de stora befolkningsområdena. De kommer att samla sig i grupper på isolerade och undangömda platser. Många kommer att söka skydd i bergen. Likt de kristna i Piemontdalarna kommer de att göra bergskedjorna på jorden till sina helgedomar och kommer att tacka Gud för ”klippfästena”, som blir deras värn. (Jes. 33: 16.) Men många, från alla länder och alla samhällsklasser, höga och låga, rika och fattiga, färgade och vita, kommer att utsättas för fruktansvärda förföljelser. Guds folk kommer att få tillbringa många dagar innestängda i fängelser, fastkedjade och dömda till döden. Några har skebart överlämnats att dö av hunger i mörka, motbjudande fängelser. Ingen människa lyssnar till deras klagorop, ingen mänsklig hand utsträcks till deras hjälp.
Kommer Gud att glömma sitt folk i denna prövning? Glömde han den trofaste Noa, då Guds dom drabbade världen genom den stora floden? Glömde han Lot då elden föll ned från himmelen och förtärde städerna på slätten? Glömde han Josef, då han var omgiven av avgudadyrkare i Egypten? Glömde han Elia, då Isebel svor på att han skulle drabbas av samma öde som Baals profeter? Glömde han Jeremia i hans mörka dystra fängelsehåla? Glömde han de tre modiga männen i den brinnande ugnen? Eller Daniel bland lejonen?
”Sion säger: ’Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig!’ Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig.” -- Jes. 49: 14-16. Härskarornas Herre har sagt: ”Den som rör vid eder, han rör vid min ögonsten.” -- Sak. 2: 8. Även om fienden kastar dem i fängelse, kan fängelsemurarna ändå inte avskära dem från gemenskap med Kristus. Han som ser alla deras svagheter, som känner till alla deras frestelser, är upphöjd över all jordisk makt. Änglarna kommer till dem i deras ensamma celler och för med sig ljus och frid ifrån himmelen. Fängelset blir som ett palats, eftersom de som är rika i tron, bor där. De dystra murarna upplyses av ett himmelskt ljus, som då Paulus och Silas bad och sjöng lovsånger vid midnatt i fängelset i Filippi.
Guds straffdomar kommer att drabba dem som förtrycker och förgör Guds folk. Han har så länge haft tålamod med de ogudaktiga, att de vågar fortsätta med sina överträdelser. Men straffet blir inte mindre säkert eller mindre förödande, därför att det så länge har uppskjutits. ”Herren skall stå upp likasom på Perasims berg, och han skall Iåta se sin vrede likasom i Gibeons dal. Han skall utföra sitt verk, ett sällsamt verk; han skall förrätta sitt arbete, ett förunderligt arbete.” -- Jes. 28: 21. För vår barmhärtige Gud är bestraffandet ett sällsamt verk. ”Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag har ingen lust till den ogudaktiges död.” -- Hes. 33: 11. Herren är ”barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet... förlåter missgärning och överträdelse och synd”, men låter inte ”någon bliva ostraffad.” (2 Mos. 34: 6, 7; Nah. 1: 3.) Genom fruktansvärda ting kommer han att i rättfärdighet bevisa sin nedtrampade lags auktoritet. Herrens obenägenhet att skipa rättvisa ger oss en föreställning om, hur sträng vedergällningen blir. Det folk som han länge haft fördragsamhet med och som han inte dömer, förrän det har fyllt sin ogudaktighets mått, skall till sist få dricka vredens bägare oblandad med nåd.
Fruktansvärda hemsökelser
När Kristus har avslutat sitt verk som människornas medlare i helgedomen, kommer den oblandade vrede, varmed de hotats som tillbeder vilddjuret och dess avbild och tar emot dess märke, att utgjutas. (Upp. 14: 9, 10.) Egyptens plågor, som föll då Gud ville befria Israel, liknar den fruktansvärda och mer vidsträckta vedergällning som drabbar världen strax innan Guds folk blir befriat. Johannes beskriver i Uppenbarelseboken dessa fruktansvärda hemsökelser: ”Då kommo onda och svåra sårnader på de människor som buro vilddjurets märke och tillbådo dess bild.” Havet ”förvandlades. . . till blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser i havet dogo.” Och ”strömmarna och vattenkällorna. . . förvandlades. . . till blod.” Hur fruktansvärda dessa hemsökelser än är, är de dock inte mer än Guds rättfärdighet kräver. Guds änglar vittnar: ”Rättfärdig är du, . . . som har dömt så. De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod. Därför har ock du givit dem blod att dricka, de äro det värda.” -- Upp. 16: 2-6. Genom att döma Guds folk till döden har de gjort sig skyldiga till deras blod, som om de hade utgjutit det med sina egna händer. På samma sätt vittnade också Kristus om judarna på hans tid. De var medskyldiga till alla deras blod som hade utgjutits sedan Abels tid, eftersom de var besjälade av samma anda och sökte utföra samma gärningar som de, som hade mördat profeterna.
I den plåga som följde, får solen makt att ”bränna människorna såsom med eld. Och. . . människorna blevo brända av stark hetta”. (Verserna 8, 9.) Profeten beskriver tillståndet på jorden under denna fruktansvärda tid så här: ”Marken ligger sörjande, . . . ty skörden på marken är förstörd. . . . Alla andra träd på marken hava torkat bort. Ja, all fröjd har vissnat och flytt ifrån människors barn.” ”Utsädet ligger förtorkat under mullen, förrådshusen stå öde, . . . Huru stönar icke boskapen! Huru ängslas ej fäkreaturens hjordar! De finna ju intet bete. . . , eftersom vattenbäckarna äro uttorkade och betesmarkerna i öknen äro förtärda av eld.” ”Och sångerna i palatset skola på den dagen förbytas i jämmer, säger Herren, Herren, man skall få se lik i mängd, överallt skola de ligga kastade, ja, stillhet må råda.” -- Joel 1: 10-12, 17-20; Amos 8: 3.
Plågornas tid
Dessa plågor kommer inte att drabba hela jorden, eftersom alla människor då skulle omkomma. Men de blir de mest fruktansvärda hemsökelser av Guds vrede som människor någonsin har upplevt. Alla tidigare straff före prövningstidens slut har varit blandade med nåd. Kristi blod, som vädjar för människorna, har bevarat syndare från det fulla straffet för deras överträdelser, men i denna sista dom blir Guds vrede utgjuten oblandad med nåd.
På den dagen kommer många att önska att bli beskyddade av den Guds nåd som de så länge har avvisat. ”Se, dagar skola komma, säger Herren, Herren, då jag skall sända hunger i landet: icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall man driva omkring från hav till hav och från norr till öster och färdas hit och dit för att söka Herrens ord, men man skall icke finna det.” Amos 8: 11, 12.
Guds folk kommer inte att gå fria från lidanden. Men även om de blir förföljda och plågade och måste lida umbäranden och svält, kommer de inte att omkomma. Den Gud som sörjde för Elia, glömmer inte ett enda av sina självförnekande barn. Han som räknar håren på deras huvuden, kommer att sörja för dem. Under hungerns tid skall de bli mättade. Under det att de ogudaktiga dör av svält och pest kommer änglarna att beskydda de rättfärdiga och ge dem vad de behöver. ”Den som vandrar i rättfärdighet”, har fått löftet: ”Bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt.” ”De betryckta och fattiga söka förgäves efter vatten, deras tunga försmäktar av törst, men jag, Herren, skall bönhöra dem, jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem.” -- Jes. 3: 15, 16; 41: 17.
”Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel, och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen”, ändå skall de som fruktar Herren ”glädja” sig ”i Herren” och fröjda sig i sin frälsnings Gud.” -- Hab. 3: 17, 18.
”Herren är den som bevarar dig, Herren är ditt skygd på din högra sida. Solen skall icke skada dig om dagen, ej heller månen om natten. Herren skall bevara dig för allt ont, han skall bevara din själ.” ”Han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara och ifrån pesten, som fördärvar. Med sina fjädrar skall han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall icke behöva frukta nattens fasor, icke pilen, som flyger om dagen, icke pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus. Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det dock icke drabba dig. Dina ögon skola blott skåda därpå med lust, och du skall se de ogudaktigas lön. Ty du har sagt: ’Du Herre, är mitt skygd’, och du har gjort den Högste till din tillflykt. Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda.” -- Ps. 121: 5-7; 91: 3-10.
För omvärlden kommer det att se ut som om Guds folk snart måste besegla sitt vittnesbörd med sitt blod, som martyrerna fick göra före dem. De börjar själva frukta att Herren har överlämnat dem i deras fienders hand. De lider av en fruktansvärd själsångest. Dag och natt ropar de till Gud om frälsning. De ogudaktiga gläder sig och ropar hånfullt: ”Var är nu er tro? Varför räddar inte Gud er ur våra händer om ni verkligen är hans folk?” Men Guds väntande barn kommer ihåg Jesu död på Golgata, hur översteprästerna och rådsmännen hånfullt ropade: ”Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung, han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom.” -- Matt. 27: 42. Alla kämpar med Gud såsom Jakob gjorde. Deras ansikten vittnar om en hård inre kamp. Alla är bleka. Men de upphör inte med sina innerliga böner.
Skyddade av mäktiga försvarare
Om människor kunde se såsom himmelen ser, skulle de se att änglar, som är väldiga i makt, omger dem som ger akt på Kristi ord om tålamod. Med medkännande mildhet har änglarna iakttagit deras nöd och hört deras böner. De väntar på sin ledares ord att han skall rädda dem ur deras fara. Men de måste vänta ännu litet längre. Guds folk måste dricka kalken och döpas med dopet. Själva förhållandet att Herren väntar, även om det plågar dem, är det bästa svaret på deras böner. Under det att de förtroendefullt väntar på att han skall räcka ut sin hand, övar de sig i tro, hopp och tålamod, något som de delvis har försummat under sin tidigare, religiösa erfarenhet. Men för de utvaldas skull blir denna nödens tid förkortad. ”Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som i ropa till honom dag och natt. . .? Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt.” -- Luk. 18: 7, 8. Slutet kommer snabbare än människor väntar. Vetet insamlas och binds i kärvar för Guds lada, medan ogräset samlas ihop för att förtäras av utplåningens eld.
De himmelska väktarna är trogna i sin uppgift och fortsätter att vaka. Även om ett allmänt dekret har fastställt en tidpunkt då de som håller Guds bud, får dödas, kommer deras fiender att i några fall föregripa dekretet. Innan den fastställda tidpunkten kommer skall de försöka ta deras liv. Ingen kan emellertid komma förbi de mäktiga beskyddare som håller vakt runt varje trogen människa. Några blir angripna under det att de flyr från städerna och de större samhällena, men de vapen som lyfts mot dem bryts i bitar och faller till marken som knäckta halmstrån. Andra försvaras av änglar i förklädnad av soldater.
Under alla tider har Gud verkat genom änglar för att undsätta och befria sitt folk. Himmelska väsen har tagit verksam del i människors angelägenheter. De har visat sig i kläder av bländande ljus. De har kommit i mänsklig gestalt klädda som resenärer. Änglar har uppenbarat sig som människor för dem som samarbetat med Gud. De har vilat som om de vore trötta, under ekarna vid middagstiden. De har tagit emot gästfriheten i människors hem. De har kommit som vägledare för resande som överraskats av mörkret. De har med sina egna händer tänt elden på altaret. De har öppnat fängelsedörrar och befriat Guds tjänare. Klädda i himmelens rustning kom de och rullade undan stenen framför Frälsarens grav.
Änglar har ofta varit närvarande i mänsklig gestalt där de rättfärdiga har församlats. De besöker också de ogudaktigas sammankomster, som då de kom till Sodom för att skriva ned berättelsen om invånarnas gärningar och avgöra om de hade överskridit gränsen för Guds tålamod. Herren vill visa barmhärtighet. För några fås skull, som verkligen tjänar honom, håller han olyckorna tillbaka och förlänger freden bland folken. De icke-kristna förstår inte att de har de få rättfärdiga, som de hånar och förtrycker, att tacka för att deras egna liv har blivit skonade. Även om denna världens härskare inte vet det, har ändå änglar ofta talat i deras rådsförsamlingar. Människor har betraktat dem. Människor har lyssnat till deras ord. Människor har argumenterat mot deras förslag och hånat deras råd. I rådssalar och inför domstolar har dessa himmelska sändebud visat att de noga känt människors historia. De har visat att de bättre kunnat försvara de förtrycktas sak än de bästa och mest vältaliga försvarare. De har gjort planer om intet och avvärjt ondska, som i hög grad skulle ha hindrat Guds verk och dragit olycka över hans folk. I farans och hemsökelsens stund slår Herrens ängel ”sitt läger omkring dem som frukta honom, och han befriar dem”. (Ps. 34: 7.)
Med stark längtan väntar Guds folk på det tecken som skall förebåda deras kommande Konung. När de har hälsat väktaren med orden: ”Väktare, vad lider natten?” har svaret alltid blivit: ”Morgonen har kommit, och likväl är det natt.” -- Jes. 21: 11, 12. Ljus lyser upp molnen ovanför bergstopparna. Snart skall Guds härlighet uppenbaras. Rättfärdighetens sol skall lysa. Morgonen och natten är båda nära, en evig dag börjar för de rättfärdiga, men evig natt sänker sig över de ogudaktiga.
Slöjan dras undan
Under det att de kämpande sänder sina böner upp till Gud tycks det som om den slöja som döljer den osynliga världen för dem dras åt sidan. Himmelen glöder av den eviga dagens morgonrodnad som bryter fram. Liksom änglasång ljuder dessa ord för deras öron: ”Håll ut i tro! Hjälpen kommer!” Kristus, den mäktige segerherren, sträcker fram en evig, härlighetskrona mot sina trötta stridsmän. Hans röst ljuder från de öppna portarna: ”Se jag är med er, frukta inte! Jag känner era svårigheter. Jag har burit era sorger. Ni kämpar inte med okända fiender. Jag har kämpat kampen för er. I mitt namn skall ni mer än segra.”
Frälsaren kommer att sända hjälp just när vi mest behöver den. Vägen till himmelen är helgad av hans fotspår. Varje törne som sårar vår fot har sårat hans. Varje kors som vi måste bära, har han burit före oss. Herren tillåter strid för att bereda oss för fred. Prövningens tid är fruktansvärd för Guds folk, men den är också en tid för varje sann troende att blicka uppåt och genom tron kunna se löftets båge omge honom.
”Herrens förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, sorg och suckan skola fly bort. Jag, jag är den som tröstar eder. Vem är då du, att du fruktar för dödliga människor, för människobarn som bliva såsom torrt gräs? Och därvid förgäter du Herren, som har skapat dig, . . . Ja, beständigt, dagen igenom, förskräckes du för förtryckarens vrede, såsom stode han just redo till att fördärva. Men vad bliver väl av förtryckarens vrede? Snart skall den fjättrade lösas ur sitt tvång; han skall icke dö och hemfalla åt graven, ej heller skall han lida brist på blod. Ty jag är Herren, din Gud, han som rör upp havet, så att dess böljor brusa, han vilkens namn är Herren Sebaot; och jag har lagt mina ord i din mun och övertäckt dig med min hands skugga.” -- Jes. 51: 11-16.
”Därför må du höra detta, du arma, som är drucken, fastän icke av vin: Så säger Herren, som är din Herre, och din Gud, som utför sitt folks sak: Se, jag tager bort ur din hand berusningens bägare; av min vredes kalk skall du ej vidare dricka. Och jag sätter den i dina plågares hand, deras som sade till dig: ’Fall ned, så att vi få gå fram över dig’; och så nödgades du göra din rygg likasom till en mark och till en gata för dem som gingo där fram.” Verserna 21-23.
Gud som sett ned genom tiderna, har sett också den nödens tid som hans folk skulle gå in i, när jordens makter samlar sig mot dem. Liksom fångar i landsflykt fruktar de döden genom hunger eller våld. Men den Helige i himmelen, som delade Röda Havet för israeliterna, skall uppenbara sin stora makt och göra slut på fångenskapen. ”Dessa, säger Herren Sebaot, skall jag hava såsom min egendom på den dag, då jag utför mitt verk; och jag skall skona dem, såsom en fader skonar sin son, som tjänar honom.” -- Mal. 3: 17. Om Kristi trofasta vittnens blod skulle bli utgjutet vid denna tidpunkt, skulle det inte som martyrernas blod, bli en säd som inbringade åt Gud en rik skörd. Deras trohet skulle inte bli ett vittnesbörd för att överbevisa andra om sanningen. Människors förhärdade sinnen har då trängt barmhärtighetens vågor tillbaka, så att de inte mer kommer igen. Om de rättfärdiga nu bleve överlämnade åt sina fiender, skulle mörkrets furste triumfera. Psalmisten säger: ”Ty han döljer mig i sin hydda på olyckans dag, han beskärmar mig i sitt tjäll.” -- Ps. 27: 5. Kristus har sagt: ”Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng dörren om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess vreden har gått förbi. Ty se, Herren träder ut ur sin boning for att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning.” -- Jes. 26: 20, 21. Deras befrielse kommer att bli härlig som tåligt har väntat på hans ankomst och vilkas namn är skrivna i Livets Bok.