Efter årtusenden av förföljelser mot Guds trogna tjänare, och ondskans seger över dem, inträder förändringen. Domen över allt ont förkunnas och verkställs genom att det onda utplånas. En ny jord, universums alla skatter och ett evigt liv överlämnas då till Guds sanna tjänare. Aldrig mera skall de bära på sorger och bekymmer. Glädjen kommer att vara obeskrivlig. Vill inte också Du vara med där?
Vid slutet av de tusen åren kommer Kristus åter till jorden. Alla de frälsta och änglarnas härskaror följer honom. Han stiger ned i fruktansvärt majestät och befaller de ogudaktiga döda att uppstå för att få sin dom. De kommer fram som en mäktig här, oräkneliga som havets sand. Vilken kontrast mot dem som uppstod i den första uppståndelsen! De rättfärdiga var klädda i evig ungdom och skönhet, men de ogudaktiga är märkta av sjukdom och död.
Alla betraktar den oräkneliga skara som vänder sig mot Guds Son och betraktar hans härlighet. Som med en enda röst ropar de ogudaktiga: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn!” Det är inte kärlek till Jesus som kommer dem att ropa dessa ord. Sanningens kraft tvingar fram orden från ovilliga läppar. De ogudaktiga uppstår som de blev lagda i graven med samma fiendskap mot Kristus och samma upproriska anda. De får inte någon ny prövningstid för att rätta till bristerna i sitt föregående liv. Ingenting skulle vinnas därmed. En hel livstid i överträdelse har inte uppmjukat deras sinnen. Om de åter bleve satta på prov, skulle de på nytt göra uppror mot Gud och vägra att följa hans krav.
Kristus stiger ned på Olivberget varifrån han for upp till himmelen och där änglarna upprepade löftet om att han skulle komma tillbaka. Profeten säger: ”Då skall Herren, min Gud, komma, ja, du själv och alla heliga med dig.” ”Han skall på den dagen stå med sina fötter på Oljeberget, gent emot Jerusalem, österut; och Oljeberget skall rämna mitt itu. . . till en mycket stor dal.” ”Och Herren skall då vara konung över hela jorden, ja, på den tiden skall Herren vara en, och hans namn ett.” -- Sak. 14: 5, 4, 9. När det nya Jerusalem i sin bländande härlighet kommer ned från himmelen skall det vila på denna plats som är renad och beredd att ta emot det. Och Kristus, hans folk och änglarna går in i den heliga staden.
Fåfäng beredskap
Nu gör sig Satan beredd till den sista, stora striden för att vinna herraväldet. Under det att mörkrets furste hade fråntagits sin makt och avskurits från att fortsätta sitt bedrägeri, var han olycklig och nedstämd. Men när de ogudaktiga döda står upp och han ser de enorma människomassor som anslutit sig till honom, får han nytt hopp. Han bestämmer sig för att fortsätta striden. Han vill samla alla de ogudaktiga under sitt befäl och med hjälp av dem förverkliga sina planer. De ogudaktiga är Satans fångar. Eftersom de har förkastat Kristus har de godkänt upprorsledarens herravälde. De är beredda att godta hans förslag och göra vad han bestämmer.
Han fortsätter sin gamla list och framställer sig inte som Satan, utan påstår att han är den furste som är världens rättmätige ägare och att hans arv olagligt har tagits ifrån honom. Han ger sig ut för att vara Återlösaren som har fört dem ut ur graven och att han nu står färdig att frälsa dem från den värsta diktatur. Eftersom Kristi närvaro har dragits tillbaka kan Satan göra underverk för att bekräfta sina påståenden. Han styrker de svaga och upplivar alla med sin egen anda och kraft. Han föreslår att han skall leda dem i striden mot de heliga och inta Guds stad. Med satanisk glädje pekar han på de otaliga miljoner som har uppstått från döden och förklarar att han som deras ledare mycket väl kan inta staden och vinna tillbaka sin tron och sitt rike.
I denna enorma människomassa finns stora skaror av det släkte som levde före floden och som nådde så hög livsålder. De är högresta och starka och med en enorm begåvning. De använde hela sin skicklighet och kunskap för att upphöja sig själva, eftersom de gav efter för de onda änglarnas inflytande. Det var dessa män som genom sina underbara konstverk kom världen att avguda deras begåvning. Det var deras grymhet och onda anslag som fördärvade jorden och ödelade Guds avbild. Därför måste han utplåna dem från jordens yta. Där finns konungar och generaler som underkuvat nationer, tappra män som aldrig förlorat ett slag, stolta, äregiriga krigare som kommit riken att darra. De har inte blivit förändrade i döden. När de nu kommer fram ur graven fortsätter tanken, där den slutade då de dog. De är fyllda av samma lust att segra som behärskade dem då de föll.
Staden omringas
Satan rådslår med sina änglar och därefter med dessa konungar, segerherrar och mäktiga män. De ser på den styrka och det antal som står på deras sida och förklarar att den armé som finns i staden, är liten i jämförelse med dem och att staden kan intas. De lägger sina planer för att erövra de rikedomar och den härlighet som finns i det nya Jerusalem. Alla börjar omedelbart att förbereda sig för drabbningen. Skickliga tekniker konstruerar vapen. Militära ledare, berömda för sina framgångar, organiserar dessa mängder av krigsberedda män till divisioner och mindre enheter.
Till slut ges order om framryckning. Den oräkneliga hären sätter sig i rörelse. En sådan armé som denna har aldrig någonsin någon jordisk erövrare kunnat samla och den saknar varje jämförelse. Den består av de förenade stridskrafterna från alla tidsåldrar, ända sedan den tid då krig började på jorden. Satan, den mäktigaste av alla soldaterna, leder förtruppen och hans änglar förenar sina krafter med honom i den sista kampen. Konungar och kämpar följer i hans spår. Mängden följer i otaliga kompanier, var och en under sin utsedda ledare. Med militär precision drar de täta leden över jordens sönderbrutna, ojämna yta upp mot Guds stad. På Jesu befallning stängs portarna till det nya Jerusalem. Satan omringar staden och gör sig färdig för angrepp.
Nu framträder Kristus inför sina fiender. Högt över staden på en plattform av lysande guld står hans tron. Här sitter Guds Son och omkring honom finns undersåtarna i hans rike. Kristi kraft och majestät är obeskrivlig. Ingen penna kan skildra den. Den evige Faderns härlighet omger hans Son. Glansen av hans närvaro fyller Guds stad och sprider sig utanför portarna och omger hela jorden i sin strålglans.
Närmast tronen finns de som en gång var ivriga för Satans sak men som, ryckta som bränder ur elden, har följt sin Frälsare med djup och stark hängivenhet. Därefter kommer de som utvecklat en kristen karaktär mitt ibland lögn och ogudaktighet, de som ärat Guds lag då den kristna världen förklarade att den var avskaffad. Så kommer miljoner av alla släkter som blivit martyrer för sin tro. Runt omkring dem finns ”en stor skara som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål. . . inför tronen och inför Lammet, och de voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer”. (Upp 7:9.) Deras strid är slut, deras seger vunnen. De har fullbordat loppet och fått lönen. Palmkvistarna är symbol på seger, de vita kläderna är en bild av Kristi fullkomliga rättfärdighet som nu är deras.
Livets konung kröns
De återlösta stämmer upp en lovsång som länge genljuder genom himmelens valv: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.” -- Upp. 7: 10. Änglar och serafer förenar sina röster med de andras i lovsång. När nu de återlösta har betraktat Satans makt och ondska förstår de bättre än någon gång tidigare att endast Kristi makt kunde ge dem seger. I hela den lysande skaran finns det ingen som menar sig ha frälst sig själv eller segrat genom egen kraft eller godhet. Ingen nämner vad de gjort eller lidit, utan ämnet i varje sång och grundtonen i all lovsång är: ”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet”.
Inför de samlade invånarna på jorden och i himmelen äger så den slutliga kröningen av Guds Son rum. Konungarnas Konung som nu har tagit emot högsta majestät och makt, uttalar domen över upprorsmakarna mot hans regering, och låter domen drabba dem som har överträtt hans lag och förtryckt hans folk. Guds profet säger: ”Jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå: och för hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen för dem. Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten; det är Livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna.” -- Upp. 20: 11, 12.
Så snart böckerna öppnats och Jesus ser på de ogudaktiga erinrar de sig varje synd de har begått. De ser exakt var deras fötter avvek ifrån renhetens och helighetens väg och hur långt stolthet och uppror förde dem i överträdelse av Guds lag. Förledande frestelser, som de öppnat vägen för genom att ge efter för synd, välsignelser som de missbrukade, Guds sändebud som de föraktade, varningar som de förkastade, nådens vågor som förgäves slog mot deras hårda, oemottagliga sinnen, allt står klart för dem som om det vore skrivet med eldskrift.
Världshistoriskt panorama
Över tronen visar sig nu korset. Som i ett panorama framställs Adams frestelse och fall och de olika händelser som följer efter varandra i den stora frälsningsplanen: Frälsarens oansenliga födelse, hans barndom i fattigdom och lydnad, hans dop i Jordan, hans fasta och frestelsen i öknen och hans offentliga verksamhet. Inför människorna avslöjas himmelens dyrbaraste välsignelser, dagar fyllda av kärleks- och barmhärtighetsgärningar, nätter under vilka han vakade och bad i bergens avskildhet, fiendernas intriger, hat och ondska som sammansvor sig mot honom för att återgälda hans välgärningar.
Här framställs hans fruktansvärda, hemlighetsfyllda själsångest i Getsemane under den förkrossande tyngden av all världens synder och hur han blev förrådd till den mordlystna pöbeln. Så följer de fruktansvärda händelserna, den fruktansvärda natten -- hur fången, övergiven av sina mest älskade lärjungar, utan motstånd, obarmhärtigt drivs genom Jerusalems gator, hur Guds Son i triumf förs fram inför Hannas, hur han anklagas i översteprästens palats och i Pilatus’ domsal, hur han ställs inför den fege och grymme Herodes, hånas, förlöjligas, pinas och döms till döden -- allt detta framställs på ett levande sätt.
Nu framställs för den oroliga, vacklande massan de sista scenerna -- den lidande dödsdömde på väg mot Golgata. Himmelens furste som hänger på korset. De högmodiga prästerna och den larmande folkhopens hån som förlöjligar hans utslocknande dödskamp. Det övernaturliga mörkret, jorden som bävar medan bergen rämnar och de öppnade gravarna tillkännagav det ögonblick då världens Återlösare uppgav sitt liv.
Frukten av eget verk
Det skrämmande skådespelet visar händelserna precis som de var. Satan, hans änglar och hans undersåtar har ingen möjlighet att vända sig bort ifrån denna dramatiska framställning av deras eget verk. Alla som haft någon del i händelserna ser exakt vad de själva gjorde. Herodes som dödade de oskyldiga barnen i Betlehem för att han skulle kunna tillintetgöra Israels konung, den lumpna Herodias med Johannes Döparens blod på sitt samvete, den svage Pilatus som alltid vände kappan efter vinden, soldaterna som hånade, prästerna och rådsherrarna och den rasande folkmassan som ropade: ”Hans blod komme över oss och över våra barn!” Förgäves söker de gömma sig för hans ansiktes gudomliga majestät som övergår solens glans, under det att de återlösta kastar sina kronor för Frälsarens fötter och ropar: ”Han dog för mig!”
I den återlösta skatan finns Kristi apostlar, den modige Paulus, den ivrige Petrus, den älskade och älskande Johannes och deras uppriktiga bröder. Tillsammans med dem står en oräknelig skara av martyrer. Men de som förföljde, fängslade och dödade dem, står utanför murarna i all sin uselhet och avskyvärdhet. Där finns Nero, grym och lastbar. Han ser dem som han en gång kände djävulsk glädje över att plåga. De är nu upphöjda och lyckliga. Hans mot finns också där för att bevittna frukten av sitt eget verk. Hon ser hur den onda karaktär hon överförde till sin son och de lidelser hon uppmuntrade genom sitt inflytande och sitt exempel, bar frukt i förbrytelser som fick världen att darra.
Där finns papistiska präster och prelater som påstod att de var Kristi sändebud men som använde sträckbänk, fängelse och bål för att kunna härska över människors samveten. Där finns de stolta påvar, som upphöjde sig över Gud och gjorde anspråk på rätt att förändra den Högstes lagar. Dessa så kallade kyrkofäder har en räkning att göra upp med Gud som de förgäves försöker att undkomma. För sent inser de att den allvetande Guden nitälskar för sin lag och att han på intet sätt kommet att frikänna någon skyldig. De förstår nu att Kristus gör sig till ett med dem som lider. De får klart för sig den djupa betydelsen av hans egna ord: ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.” -- Matt. 25: 40.
Katastrofal blindhet
Hela den ogudaktiga världen står anklagad inför Guds domstol för högförräderi mot himmelens regering. Ingen kan försvara deras sak. De är alla utan ursäkt. Den eviga dödsdomen förkunnas över dem.
Det står nu klart för alla att den lön synden ger inte är ett ädelt oberoende och evigt liv utan slaveri, ruin och död. De ogudaktiga ser vad de hat förverkat genom sitt liv i uppror. Den ”härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet” avvisades då den erbjöds dem, men hur åtråvärd förefallet den dem inte nu. ”Allt detta”, ropar de som gått förlorade, ”kunde jag ha fått, men jag valde att stöta allt detta bort ifrån mig. Vilken blindhet! Jag har bytt ut frid, lycka och ära mot elände, skam och förtvivlan!” Alla inser att det är fullständigt rättvist att de utestängs från himmelen. Genom sitt liv förklarade de: ”Vi vill inte ha denne Jesus till att härska över oss.”
Som i extas har de ogudaktiga betraktat kröningen av Guds Son. De ser Guds lagtavlor i hans händer, de bud som de har föraktat och överträtt. De har bevittnat de återlöstas tillbedjan, beundran och lovsång. Under det att lovsången ljuder inför skaran som står utanför staden, stämmer alla in som med en röst: ”Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du Allsmäktige: rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens konung.” -- Upp. 15: 3. Så faller de ned på sina knän och tillbeder Livers furste.
Satan förefaller förlamad då han betraktar Kristi härlighet och majestät. Han som en gång var en överskuggande kerub kommer ihåg varifrån han har fallit. En lysande seraf, ”morgonstjärnan”, hur förändrad, hur degenererad! För evigt är han utesluten från det råd där han en gång var en ärad medlem. Nu ser han en annan ängel som står tätt intill Fadern och beslöjar hans härlighet. Han har sett hur kronan satts på Kristi huvud av en mäktig och majestätisk ängel. Han vet att det kunde ha varit han själv.
Försummat tillfälle
Minnena vaknar av det hem han hade, då han var oskyldig och ren och den frid och tillfredsställelse som var hans, ända till dess att han vände sig mot Gud och avslöjade avundsjuka mot Kristus. Hans beskyllningar, upproret, bedrägeriet för att vinna änglarnas sympati och stöd, hans hårdnackade vägran att göra något försök att omvända sig, medan Gud ännu skulle ha gett honom förlåtelse -- allt detta framstår levande för honom. Han kommer ihåg sitt verk bland människorna och de följder det fick, människornas fiendskap mot varandra, fruktansvärda blodsutgjutelser, rikens uppkomst och fall, regimer som omstörtades och en lång följd av tumult, kamp och revolutioner. Han tänker på sin ständiga kamp mot Kristi verk för att komma människorna att sjunka djupare och djupare. Han ser att hans djävulska planer omkullkastades. Han kunde inte fördärva dem som satte sin lit till Gud. När Satan betraktar sitt rike, frukten av sitt arbete, ser han endast misslyckande och ruin. Han har fått massorna att tro att Guds stad kommet att bli ett lätt byte, men han vet att det är lögn. Efterhand som den stora striden utvecklade sig, tvingades han ge efter gång på gång. Alltför väl känner han den evige Gudens makt och majestät.
Den store upprorsmakarens mål har alltid varit att rättfärdiga sig själv och att visa, att det är den gudomliga regeringen som var orsak till upproret. För att uppnå detta har han satt in alla sitt enorma intellekts krafter. Planmässigt och systematiskt och med förvånansvärd framgång har han arbetat. Stora skaror trodde den framställning han gav av den stora striden som har pågått så länge. I tusentals åt har denne mästerlige bedragare framställt lögn som sanning. Men tiden har nu kommit då upproret slutligen skall slås ned. Satans historia och karaktär uppenbaras. Den store bedragaren hat blivit fullständigt avslöjad i sitt sista försök att störta Kristus från tronen, utplåna hans folk och ta Guds stad i besittning. De som har anslutit sig till honom ser hans fullständiga misslyckande. Kristi efterföljare och de lojala änglarna ser den fulla omfattningen av hans uppror mot Guds regering. Nu blir han föremål för universell avsky. Satan erkänner att hans väl planlagda uppror har gjort honom olämplig för himmelen. Han har övat sina krafter att föra krig mot Gud. Himmelens enhet, frid och harmoni skulle bli den största plåga för honom. Hans anklagelser mot Guds barmhättighet och rättfärdighet har nu tystats. Det hån som han försökt rikta mot Gud drabbar nu helt och håller honom själv. Nu böjer Satan sig ned och erkänner att domen över honom är rättfärdig.
Alla frågor besvarade
”Vem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Du allena är helig, och alla folk skola komma och tillbedja inför dig. Ty dina domar hava blivit uppenbara.” -- Upp. 15: 4. Varje fråga om sanning och villfarelse i den kamp som pågått under så lång tid, har nu besvarats. Följderna av upproret, resultatet av att åsidosätta Guds bud har uppenbarats för alla tänkande väsen. Följderna av Satans regering i motsats till Guds regering har klargjorts för hela världsalltet. Satans egna gärningar har fördömt honom. Alla beskyllningar mot Guds vishet, rättfärdighet och godhet har fullständigt tillbakavisats. Alla förstår att drivkraften i Guds handlingssätt i den stora striden har varit hänsyn till hans folks eviga väl och till nytta för alla de världar som han har skapat. ”Alla dina verk, Herre, skola tacka dig, och dina fromma skola lova dig.” -- Ps. 145: 10. Syndens historia skall under all evighet stå såsom ett vittne om att alla skapade väsens lycka är intimt knuten till Guds lags existens. Med tanke på allt det som har hänt under den stora striden skall hela universum, både de som älskar Gud och de som har gjort uppror mot honom, med en röst förklara: ”Rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens konung.”
Universum har nu fått en klar förståelse av Faderns och Sonens stora offer för människorna. Stunden har kommit då Kristus skall inta sin berättigade position och upphöjas över alla ”furstar och väldigheter och makter och herrar, ja, över allt som kan nämnas”. Det var för den glädje som Kristus såg fram till -- att föra de många till härlighet -- som han tålmodigt uthärdade korset och vanäran. Större än den ofattliga sorgen och vanäran är nu glädjen och härligheten. Han ser på de återlösta som förnyats till hans avbild. Alla återger fullkomligt det gudomliga. Varje ansikte återspeglar sin Konungs drag. I dem ser han frukten av det han har genomgått och är tillfreds. Så förklarar han med en röst som når fram till alla, både rättfärdiga och ogudaktiga: ”Se dem som jag har köpt med mitt blod! Jag led för dem, jag dog för dem, för att de skall vara hos mig genom alla evigheter.” En lovsång stiger upp från den vitklädda skaran omkring tronen: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att mottaga makten, så ock rikedom och vishet, och starkhet och ära, och pris och lov.” -- Upp. 5: 12.
Oförändrade avsikter
Även om Satan blev tvungen att erkänna Guds rättfärdighet och att böja sig för Kristi herravälde, är hans karaktär oförändrad. Som en oemotståndlig flodvåg bryter åter hans upproriska anda fram. Full av raseri bestämmer han sig för att inte ge upp den stora striden. Tiden har kommit för hans sista desperata kamp mot himmelens Konung. Han rusar rakt in i skaran av sina undersåtar och försöker inspirera dem med sitt eget raseri och uppegga dem till omedelbar strid. Men bland alla de otaliga miljoner som han har lockat till uppror finns inte en enda som erkänner hans herravälde. Hans makt är slut. De ogudaktiga är fyllda av samma hat mot Gud som besjälar Satan, men de ser att deras sak är hopplös. De kan inte segra över Gud. Deras raseri vänder sig mot Satan och dem som har varit hans medhjälpare för att bedra dem. Med djävulskt raseri kastar de sig över dem.
Herren säger: ”Eftersom du i ditt hjärta tycker dig vara en gud, se, därför skall jag låta främlingar komma över dig, de grymmaste folk; och de skola draga ut sina svärd mot din visdoms skönhet och skola oskära din glans. De skola störta dig i graven.” ”Jag. . . förgjorde dig, du vittskuggande kerub; du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna. . . därför slog jag dig ned till jorden och gav dig till pris åt konungarna, så att de fingo se sin lust på dig. . . Jag lät dig ligga såsom aska på jorden inför alla som besökte dig. . . Du tog en ände med förskräckelse för evig tid.” -- Hes. 28: 6-8, 16-19.
Ödeläggelsen för alltid slut
”Och skon som krigaren bar i stridslarmet och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld.” ”Ty Herren är förtörnad på alla folk och vred på all deras här, han giver dem till spillo, han överlämnar dem till att slaktas.” ”Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind, det är den kalk som bliver dem beskärd.” -- Jes. 9: 5; 34: 2, Ps 11: 6. Eld kommer ned från himmelen från Gud. Jorden öppnar sig. De vapen som finns dolda i dess djup kommer till användning. Förtärande flammor väller ut från alla gapande klyftor. Själva berggrunden brinner. Dagen har kommit som skall brinna såsom en ugn. Elementen smälter av förtärande hetta och jorden och de verk som är på den bränns upp. (Mal. 4: 1; 2 Petr 3: 10.) Jordens yta tycks vara en enda smält massa, en enorm, sjudande sjö av eld. Detta är domens och ödeläggelsens dag för de ogudaktiga. ”En Herrens hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak.” -- Jes. 34: 8.
De ogudaktiga får sitt straff på jorden. (Ords. 11: 31.) De skall ”bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger Herren Sebaot”. (Mal. 4: 1.) Några utplånas på ett ögonblick under det att andra får lida längre. Alla får lön efter sina gärningar. Satan straffas inte bara för sitt eget uppror utan också för alla de synder som han har fått Guds folk att begå. Han får långt större straff än dem han har bedragit. Efter det att alla ogudaktiga är utrotade, fortsätter han att leva och lida. Men i de renande lågorna blir de ogudaktiga till sist förtärda, rot och grenverk, Satan är roten, hans efterföljare grenarna. Lagens fulla straff har fullbordats, rättfärdighetens krav är uppfyllda. Himmelen och jorden har varit vittnen och förklarar att Gud är rättfärdig.
Satans ödeläggande verksamhet är för alltid avslutad. Under 6.000 år har han gjort vad han velat. Han har fyllt jorden med misär och orsakat sorg i hela universum. Hela skapelsen har suckat och våndats tillsammans i plågor. Nu är Guds skapelser för alltid befriade från hans närvaro och frestelser. ”Hela jorden har nu fått vila och ro; man (de rättfärdiga) brister ut i jubel.” -- Jes. 14: 7. Ett segerrop med lovsång och tacksägelse stiger upp från hela Guds lojala universum. ”Röster av en stor skara, lika bruset av stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: ’Halleluja! Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom konung’.” -- Upp. 19: 6.
En ny himmel och en ny jord
Under det att jorden är insvept i den förtärande elden bor de rättfärdiga i trygghet i den heliga staden. Den andra döden har ingen makt över dem som har del i den första uppståndelsen. För de ogudaktiga är Gud en förtärande eld, men för sitt folk är han sol och sköld. (Upp. 20: 6, Ps. 84: 12.)
”Jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna.” -- Upp. 21: 1. Samma eld som förtär de ogudaktiga, renar jorden. Varje spår av förbannelse är nu borta. Inget evigt brinnande helvete skall påminna de återlösta om syndens fruktansvärda följder.
Endast ett minne blir kvar: vår Återlösare skall alltid bära märkena efter sin korsfästelse. På hans sårade huvud, i hans sida och på hans händer och fötter finns de enda spåren efter syndens fruktansvärda makt. Profeten som såg Kristus i hans härlighet säger: ”Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom, och han höljer i dem sin makt.” -- Hab. 3: 4. Från den genomstungna sidan strömmade det blod som försonade människorna med Gud -- där finns Frälsarens härlighet, där ”är hans makt dold”. Genom återlösningens offer blev han ”mäktig att frälsa” och därför kunde han också fullborda domen över dem som föraktat Guds nåd. Märkena efter hans förödmjukelse är hans högsta ära. Genom eviga tider skall såren från Golgata förkunna hans lov och makt.
”Du Herdetorn, du dottern Sions kulle, till dig skall det komma, ja, till dig skall det återvända, det forna herradömet.” -- Mika 4:8. Den tid som helgade profeter med längtan sett fram till, sedan det flammande svärdet stängde de första människorna ute ifrån Edens lustgård, har nu kommit. Den tid då hans egendomsfolk skall förlossas”. (Ef. 1: 14.) Jorden som ursprungligen gavs människorna som deras rike, men som av dem överlämnades i Satans händer och som så länge har varit i den mäktige fiendens våld, har återvunnits genom frälsningens stora plan. Allt det som gick förlorat genom synden, har återupprättats. ”Så säger Herren. . . han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den, och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos.” -- Jes. 45: 18. Guds ursprungliga avsikt med att skapa jorden uppfylls nu genom att den blir de återlöstas eviga hem. ”De rättfärdiga skola besitta landet och bo där evinnerligen.” -- Ps. 37: 29.
Vad intet öga sett. . .
Fruktan för att den kommande arvedelen skulle få en materiell prägel har kommit många att förandliga just de sanningar som får oss att betrakta den som vårt hem. Kristus försäkrade sina lärjungar om att han gick bort för att bereda boningar åt dem i Faderns hus. De som godtar Guds ords undervisning kommer inte att vara fullständigt obekanta med de himmelska boningarna. Ändå är det sant att ”vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom”. (1 Kor. 2: 9.) Mänskligt språk räcker inte till för att beskriva de rättfärdigas lön. Den kommer att bli känd endast av dem som får betrakta den. Människans begränsade förstånd kan inte fatta härligheten i Guds paradis.
Bibeln kallar de frälstas arv ett land. (Hebr. 11: 14-16.) Där leder den himmelske herden sin hjord till levande vattenkällor. Livets Träd bär frukt var månad och trädens löv tjänar till läkedom för folken. Där finns floder som alltid flyter, klara som kristall, och längs deras stränder kastar lummiga träd sina skuggor över vägar som är beredda för Herrens återlösta. Vidsträckta slätter övergår i vackra höjder och Guds berg höjer sina stolta tinnar. På dessa fridfulla slätter och vid de levande floderna skall Guds folk, som så länge varit pilgrimer och vandringsmän, finna ett hem.
I trygghet
”Mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser.” ”Man skall icke mer höra talas om våld i ditt land, om ödeläggelse och förstöring inom dina gränser, utan du skall kalla dina murar för ’frälsning’ och dina portar för ’lovsång’.” ”När de bygga hus, skola de också få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt. När de bygga hus, skall det ej bliva andra som få bo i dem; när de plantera något, skall det ej bliva andra som få äta därav. . . mina utkorade skola själva njuta av sina händers verk.” -- Jes. 32: 18; 60: 18: 65: 21, 22.
”Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja.” ”Där törnsnår nu finnas skola cypresser växa upp, och där nässlor stå skall myrten uppväxa.” ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar. . . och en liten gosse skall valla dem.” ”Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är”, säger Herren. -- Jes. 35: 1; 55: 13; 11: 6, 9.
Smärta kan inte existera i himmelens atmosfär. Där blir det inga tårar, inte några begravningståg, inte några tecken på sorg. ”Döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan. . . ty det som förr var är nu förgånget.” ”Ingen av invånarna skall säga: ’Jag är svag’, ty folket som där bor har fått sin missgärning förlåten.” -- Upp. 21: 4, Jes. 33: 24.
Där finns det nya Jerusalem, huvudstaden på den härliga och nya jorden, ”en helig krona i Herrens hand, en konungslig huvudbindel i din Guds hand.” ”Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten, den var såsom kristallklar jaspis.” ”Folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar föra ditin vad härligt de hava.” Herren säger: ”Jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk.” ”Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem.” -- Jes. 62: 3; Upp. 21: 11, 24; Jes. 65: 19; Upp. 21: 3.
Morgonens friskhet
”Ingen natt skall vara mer” i Guds stad. Ingen kommer arr behöva eller önska någon vila. Ingen blir trött av att göra Guds vilja och lovprisa hans namn. Vi skall alltid känna morgonens friskhet. Vi skall alltid vara långt ifrån dess avslutning. ”De behöva icke någon lampas ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.” -- Upp. 22: 5. Solens ljus överglänses av en strålglans som inre är obehagligt bländande, men som ändå långt övergår vår middagssol i klarhet. Från Guds och Lammets härlighet strömmar ett aldrig upphörande ljus ut över den heliga staden. De återlösta skall leva i en evig dags solfria härlighet.
”Jag såg i den intet tempel; ty Herren Gud, den Allsmäktige, är dess tempel, han och Lammet.” -- Upp. 21: 22. Guds folk får den stora förmånen att fritt och öppet få umgås med Fadern och Sonen. ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt.” -- 1 Kor. 13: 12. I naturen och i hans handlingssätt med människorna ser vi ett återsken av Guds bild. Men då skall vi se honom ansikte mot ansikte utan någon slöja som döljer den för oss. Vi skall stå inför hans ansikte och se hans härlighet.
Evig glädje
De återlösta skall känna såsom de själva har blivit kända. Kärlek och sympati, som Gud själv har nedlagt i själen, skall där finna sitt äkta och skönaste uttryck. Den fullkomliga samvaron med heliga väsen, den harmoniska kontakten med änglar och de trogna från alla tidsåldrar, som har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod, de heliga band som knyter hela familjen i himmelen och på jorden tillsammans (Ef. 3: 15) -- allt detta bygger upp de återlöstas lycka.
Där skall odödliga väsen med aldrig upphörande glädje begrunda skaparmaktens under och den återlösande kärlekens mysterier. Ingen grym, listig fiende skall där fresta någon att glömma Gud. Varje förmåga skall utvecklas, varje anlag växa. Tillägnandet av kunskap kommer inte att trötta tanken eller tära på krafterna. De mest storslagna företag genomförs, den högsta åtrå och de mest upphöjda mål blir verklighet. Ändå kommer det alltid att finnas nya höjder att nå, nya under att fördjupa sig i, nya sanningar att fatta, nya ämnen som kräver insats av kroppens, andens och själens krafter.
Alla universums skatter kommer att ligga öppna för att studeras av Guds återlösta. Utan att hindras av död och trötthet besöker de avlägsna världar, världar som greps av sorg vid åsynen av mänsklig smärta men som genljöd av glädjesång, då de hörde om en återvunnen människa. Med obeskrivlig glädje får jordens barn del av glädjen och visdomen hos väsen som aldrig fallit i synd. De får del av de skatter av kunskap och insikt som uppnåtts av dem som tidsåldrar efter tidsåldrar har studerat Guds händers verk. Med ofördunklad syn betraktar de skapelsens härlighet -- solar och stjärnor och världssystem som alla i sin bestämda ordning kretsar omkring Gudomens tron. På allting, från det minsta till det största, finns Skaparens namn skrivet och i allt uppenbaras hans makts rikedomar.
Rikare liv
Efterhand som evighetens år förrinner kommer de att skänka en ständigt allt rikare och härligare uppenbarelse av Gud och Krisrus. I det att kunskapen växer, kommer också kärleken, vördnaden och lyckan att öka. Ju mer människor lär sig om Gud, desto större blir deras beundran för hans väsen. När Jesus öppnar återlösningens rika skatter för dem och de börjar förstå vad som egentligen hände i den stora kampen mot Satan, kommer de återlösta att fyllas av en ännu innerligare hängivenhet. Med större jubel slår de på guldharporna och tio tusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen röster förenar sig och sväller ut i en mäktig kör av lovsång.
”Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden och på havet, och allt vad i dem var, hörde jag säga: ’Honom som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priser och väldet i evigheternas evighet’.” -- Upp. 5: 13.
Kärlek skall råda
Den stora striden är över. Synd och syndare finns inte längre. Hela universum är rent. Harmoni och glädje går som pulsslag genom hela den väldiga skapelsen. Från honom som skapade allt, flyter liv, ljus och glädje ut genom universums oändliga rymder. Allting, från den minsta atom till den största värld, levande väsen och icke-levande ting, förkunnar i ofördunklad skönhet och fullkomlig glädje att Gud är kärlek.