Sid. 31. Bilddyrkan -- ”Bilddyrkan var en av dessa förförelser som smögo sig in i kyrkan nästan oförmärkt utan att misstänkas eller observeras. Denna villfarelse utvecklades ej, likt vissa andra kätterier, med ens. I så fall skulle den mötts med skarp näpst och beslutsamt motstånd. Nu gjorde den sitt inträde i en vacker förklädnad, och i förbindelse med denna bilddyrkan infördes gradvis det ena hedniska bruket efter det andra, så att avfallet till avguderi var djupt rotat, utan att en enda röst höjdes till protest eller att några beslutsamma åtgärder blevo gjorda för att bekämpa det. Och när slutligen ett försök gjordes att rycka upp det med roten, hade det onda trängt så djupt ned, att det ej kunde avlägsnas. Man måste spåra dess upprinnelse i människohjärtats böjelse till avguderi och dess benägenhet att dyrka det skapade framför Skaparen . . .
Bilder och statyer användes först av den kristna kyrkan inte för tillbedjan utan som hjälpmedel i stället för böcker vid undervisning av dem som inte kunde läsa, och för att stämma andra till andakt. I vilken grad de fyllde detta ändamål är ovisst, men även om man inrymmer att detta var fallet för en tid, så dröjde det inte Länge, innan detta förhållande upphörde. Det visade sig snart att bilder och statyer, som man smyckade kyrkorna med, hellre förmörkade än upplyste de okunnigas sinnen, hellre sänkte än höjde tillbedjarnas andakt. Det blev så, att även om de voro ämnade att rikta människomas sinne till Gud, så vände de dem bort från honom till att dyrka det skapade.” -- J. Mendam, ”The Seventh General Council, the Second af Nicea”, Introduction, pp. iii-vi.
För ytterligare uppgifter om åtgärder och beslut vid kyrkomötet i Nicea år 787, vilket sammankallats för att stadfästa bilddyrkan, se Baronius, ”Ecclesiastical Annals”, band IX, sid. 391-407-(1612-Antwerpen ed.); Ed. Stillingfleet, ”Defence of the Discourse Concerning the Idolatry Practiced in the Church of Rome” (London, 1686); ”A Select Library of Nicene and Post-Nicene Fathers”, second series, band XIV, sid. 521 587 (N. Y. 1900); C. J. Hefele, ”History of the Councils of the Church, from the Orginal Documents”, bk. 18, sek. 332, 333; kap. 2, sek. 345-352 (T. & T Clark ed. 1896, band V, sid. 260-304, 342-372.
Sid. 31. Konstantins edikt -- Konstantins söndagslag, som utgavs den 7 mars 321, lyder sålunda: ”Alla domare och stadsfolk och de som äro sysselsatta med handel och hantverk, skola vila på solens ärevördiga dag; men de som bo på landet, kunna obehindrat och med full frihet sköta åkerbruk; emedan det ofta händer att ej någon annan dag är så lämplig att så säd och plantera vinrankor, och om man läte det gynnsamma tillfället gå sig ur händerna, kunde man förlora de gåvor himmelen skänker.”
Om denna lag säger det förnämliga verket Encyclopadia Britannica: ”Det var Konstantin den Store, som först utfärdade en lag angående söndagens rätta iakttagande; och enligt Eusebius förordnade han, att denna dag skulle regelbundet tiras i hela romerska riket. Före honom och även på hans tid iakttogs såväl den judiska sabbaten som söndagen. Med hänsyn till den vördnad man visade för söndagen och det sätt varpå man tirade den, sager Moshcim, att den första dagen i veckan blev till följd av Konstantins lag ”iakttagen med större noggrannbet än förut”. Och likväl tillät Konstantin att allt slags lantbruksarbete förrättades på söndagen. Biskop Taylor säger, att de första kristna utförde allehanda sysselsättningar på Herrens dag. Och Morcr säger: ”Dagen (söndagen) iakttogs inte på så sätt, att man alldeles upphörde med vanligt arbete; ej heller vilade de (de kristna) längre från sina sysselsättningar än som fordrades för att bevista gudstjänsten.” Vidare säger Cox: ”Det finns intet bevis för att man på denna tid (Konstantins tid) eller ens mycket senare betraktade detta iakttagande av söndagen såsom en skyldighet, som ålades genom det fjärde budet, utan det tycks ha blivit ansett såsom till sin beskaffenhet motsvarande jul, långfredagen och andra kyrkans högtider.”
Originalet (av ”Codex of Justinian”, lib. 3, tit. 12, leg. 3) återges av de J. A. Hesscy i hans Bampton Lectures on ”Sunday”, lecture 3, par. 1, och av dr Philip Schaffi hans ”History of the Christian Church”, band III, sek. 75, par. 5, not 1. Se också Moshcim, Ecclesiastical History”, cent. 4, part 2, kap. 4 sek. 5; Chambers Encyclopaedia, art. Sabbath”, del 2, kap. 3 (2d ed., rec. London, 1636, sid. 66, 67).
Sid. 31. Profetiska data. Se tillägg under sid. 213.
Sid. 34. Purgatorium (Skärscldcn). -- Dr Joseph Faa Di Bruno definierar begreppet skärselden sålunda: ”Purgatorium är ett tillstånd av lidande efter detta livet, vari dessa själar kvarhållas, som skiljas från detta livet, sedan deras dödssynder blivit efterskänkta, då det gäller skuld och evigt straff, som de voro värda, men som på grund av dessa synder ännu ha skuld med temporalt straff att avtjäna; likaså dessa själar som lämna denna världen med endast förlåtliga synder på sitt samvete.” ”Catholic Belief”, s. 196 (cd. 1884; imprimateur Archbishop of New York).
Se även K. R. Hagenbach, ”Compendium of the History of Doctrines”, Band I, sid. 234 -- 237, 405, 408; Band II, sid. 135 -- 150, 308, 309. (T. & T. Clark ed.; Chas. Elliot, ”Delineation of Roman Catholicism”, bk 2, kap. 12; Catholic Encyclopaedia, art. Purgatory.
Sid. 34. Avlat. -- En ingående historisk avhandling av läran om avlaten finner man i Catholic Encyclopaedia, art. Indulgences (med bidrag av W. H. Kent, O. S. C. of Bayswater, London); Carl Ullman, ”Reformers before the Reformation”, band V, sid. 55--64, 71; L. von Ranke, ”History of the Reformation in Germany”, bk. 2, kap. 1, par. 131, 132 139--142, 153 -- 155 (2d London cd. 1845, tr. by S. Austin, band I, sid. 331, 333 -- 337, 343 -- 346; Chas. Elliot ”Delineation of Roman Catholicism”, bk. 2, kap. 13; H. C. Lea, ”A History of Auricular Confession and Indulgences”, G. P. ”The Reformation”, kap. 4, par. 7.
Om den praktiska tillämpningen av läran om avlaten under reformationstiden finns ett dokument av dr H. C. Lea, benämnd ”Indulgence in Spain”, publicerad i ”Papers of the American Society of Church History”, band 1, sid. 129--171. Om värdet av detta historiska dokument säger dr Lea i inledningsparagrafen: ”Oberörd av den strid som rasade mellan Luther och dr Eck och Silvester Prierias, fortsatte Spanien att trampa de gamla, banade stigarna och försedde oss med obestridliga officiella dokument, som gör det möjligt för oss att skärskåda detta ämne i historiens klara ljus.”
Sid. 34. Mässan. -- Angående Läran om mässan se kardinal Wisemans verk: ”The Real Presence of the Body and Blood of Our Jesus Christ in the Blessed Eucharist”; även Catohlic Encyclopaedia, art. Eucharist (med tillägg av J. Pohle, S. T. D. Breslau); ”Canons and Dccccs of the Council of Trent”, scss. 13, kap. 1-- 8 (London ed. 1851, översatt av T. A. Buckley, sid. 214-233, 393-398, och band II, sid. 88-114; J, Calvin, ”Institutes” bk. 4, kap. 17, 18; R. Hooker, ”Ecclesiastical Polity”, bk 5, kap. 67.
Sid. 55. Valdenseröversättningar av Bibeln. -- De första valdenscrövcrsättningarna av bibeldelar översattes till folkets eget språk, se härom i Townley, ”Illustrations of Biblical Literature”, band 1, kap. 10, par. 1-13; E. Petavel, ”The Bible in France”, kap. 2, par. 3, 4, 8-10, 13, 21 (Paris ed. 1864); G. H. Putnam, ”The Censorship of the Church of Rome”, kap. 2.
Sid. 38. Wycliffe. -- Angående originaltexten av påvens bannlysningsbulla mot Wycliffe med engelsk text se J. Foxe, ”Acts and Monuments”, band III, sid. 4-13 (Pratt-Townsend cd. London, 1870). Se också J. Lewis, ”Life of Wiclif”, sid. 49-51, 305-314 (ed. 1820; Lechler, ”John Wycliffe and His English Precursors”, kap. 5, sek. 2 (sid. 162-164, London ed. 1884, översatt av Lorimer); A. Neander, ”General History of the Christian Church”, period 6, sek. 2, part. 1, par. 8.
Sid. 63. Kyrkomötet i Konstanz. -- Om sammankallandet av kyrkomötet i Konstanz av påve Johann XXIII på begäran av kejsar Sigesmund se Mosheim, ”Ecclesiastical History”, bk. 3, cent. 15, del 2, kap. 2, sek. 3; J. Dowling, ”History of the Popes”, band VII, sid. 141-143 (London ed. 1766); Neander, ”History of the Christian Religion and Church”, period 6, sec. 1 (1854, 5-vol. ed. översatt av Torrey, band V, sid. 94-101).
Sid. 213. Profetiska data. -- Historiska och kronologiska fakta, som stå i fötbindelsc med de profetiska tidsperioderna i Daniels åttonde och nionde kapitel, omfattande många bevis som omisskännligt utpekar år 457 f. Kr. som begynnelscåret för dessa tidsperioder, ha klart framställts av många bibelforskare. Se Stanley Leathes, ”Old Testament Prophecy”, lectures 10, 11 (Warburton Lectures for 1876-1880); Gode, ”Fullfilled Prophesy”, sermon 10, jämte not A (Warburton Lectures for 1854 -1858); A. Thom, ”Chronology of Proehesy”, sid. 26-106 (London ed. 1848); Sir Isaac Newton, ”Observations upon the Prophecies of Daniel, and the Apocalypse of St. John”, kap. 10 (London cd. 1733, sid. 128-143); Uriah Smith, ”Thoughts on Daniel and the Revelation”, del 1, kap. 8, 9. Om datum för korsfästelsen se Wm Hales, ”Analysis of Chronologi”, band 1, sid. 94-101; band III, sid. 164-258 (2d London ed., 1830).