Kolumba. -- Försi i andra århundradet blev evangelium förkunnat i Storbritannien, och därifrån utbreddes det till Irland genom Succats eller S:t Patricks verksamhet i fjärde Arhundradet. Ar 449 intöllo de hedniska saxarna i England, och följden blev att den kristna tron nästan helt utrotides i England och Skottland. Men ett hundra år senare återupplivades den genom Kolumbas verksamhet. Kolumba var irländare och kom från en av de församlingar, som hade bildats genom Succats verksamhet. Han var mycket verksam med att utbreda evangelium i sitt eget land, men när han fick höra om de hedniska piktcrnas tillstånd, beslöt han att verka för deras omvändelse. Med några medarbetare bosatte han sig på den lilla ön Iona eller Icolmkill utanför Skottlands västra kust. Här grundades en församling och en skola, och genom evangelister, som utsändes därifrån, utbreddes evangelium över en stor del av Europa.
Kolumba var av furstlig härkomst. Han var högväxt och hade ädel hållning. Då han ägde stor själsstyrka och god fattningsgåva, var han en av dessa överlägsna andar som kunna leda andra. Han älskade högt Guds ord och använde mycken tid till att forska däri och avskriva detsamma. Mycket av sin tid tillbringade han också i bön och till att vårda de samhällen, som ställde sig under hans ledning, i det han sökte utbilda dem i såväl nyttiga hantverk som i Kristi kunskap.
Kolumba verkade personligen med stor framgång i Skottland och England samt besökte Irland flera gånger. Sina sista dagar tillbringade han på Iona, hans ”hjärtas ö”, som han brukade kalla den. De sista upplevelserna voro mycket gripande. Dagen innan han dog förde man honom till en höjd, varifrån han kunde se kyrkan och den lilla lantgården som tillhörde den. Här stod han och betraktade dem en lång stund, varpå han upplyfte båda händerna och nedkallade Guds välsignelse över dem. Sedan han återvänt till sin hydda, fortsatte han sitt dagliga arbete, nämligen att avskriva Davids psalmer. Härmed fortsatte han tills han kom till dessa ord: ”De som frukta honom (Herren) lida ingen brist”. ”Här”, sade han när han kommit till slutet på sidan, ”måste jag sluta.” När klockan ringde till morgonbön, skyndade han till kyrkan, och innan bröderna anlände hade han fallit i vanmakt inför altaret. Oförmögen att tala gjorde han ett svagt försök att upplyfta sin högra hand för att ännu en gång välsigna dem, och med ansiktet strålande av glädje gick han till vila.
Kolumba föddes i Gartan, Donegal county, Irland, år 521 c. Kr., han dog på ön Iona, Skottland år 597.
Valdenserna. -- Namnet ”valdenser” säges härleda från Petrus Valdus (Valdes) en lik köpman som levde på 1150-talet i staden Lyon i Frankrike. Oaktat sitt verksamma affärsliv fick han tillfälle att ägna en del av sin tid åt litterära studier och lärde därvid känna Bibeln. Han mottog cvangelii sanningar och beslöt att ägna sitt liv åt evangelii verksamhet. Han utförde ett viktigt arbete för reformationens sak, i det han på egen bekostnad och under egen uppsikt lät utge en översättning av Nya Testamentet på romaniska språket, som på den tiden talades i södra Frankrike. Denna var den första fullständiga översättning av Skriften på något språk, som talades i Europa under medeltiden, och den enda översättning som var tillgänglig för allmänheten.
Valdensema voro arvtagare till de kristna som från äldsta tider fasthöllo den apostoliska församlingens tro samt vittnade mot den avfallna kyrkans tyranni och fördärv. Milanos biskopsstift, som omfattade Lombardiets slätter, Piemonts alper och Frankrikes södra provinser och sträckte sig till den påvliga stolens besittningar, var känt för sin självständiga hållning mot Rom, och det var inte förrän i mitten av elfte århundradet, som Milano erkände påvens överhöghet. Och även på den tiden var det många av folket, som voro missnöjda med sina prelaters handlingssätt och som bland Piemonts berg bevarade sitt oberoende ar Rom. I södra Frankrike motstodo albigenserna på liknande sätt påvens försök att tillvälla sig makten och fråntaga dem rätten att tjäna Gud efter sitt samvetes bud.
Den förföljelse som började i det trettonde århundradet under Innocentius III, hade till följd att albigenserna blevo utrotade; och under flera århundraden fortsatte denna förföljelse med blodig våldsamhet mot valdenserna. För att erhålla fred gingo många slutligen in på att rätta sig efter Roms bruk. Men med reformationens inbrott blevo inbyggarna i Piemonts dalar besjälade av nytt mod. De vittnade åter om sin tro, och förföljelsens eld upptändes ånyo. Åter och åter blevo stora avdelningar soldater sända emot dem. Blodbad följde på blodbad. Den förskräckligaste tortyr, som djävlar i mänsklig gestalt någonsin ha använt mot sina medmänniskor användes mot gamla män, hjälplösa kvinnor och små barn. År 1685 blev denna erövring fullständig. Alla överlevande inbyggare i dalarna släpades bort för att fylla sina besegrares fängelser. Vanvård, omänsklighet och pest utförde ett fruktansvärt verk, och efter mindre än ett års förlopp, när fängelsernas dörrar öppnades., utkommo blott 3.000 av de 14.000, som blivit kastade i fängelse. Dessa överlevande dömdes till landsförvisning, och mitt i vintern måste ett stort antal av dem draga över alperna för att söka en tillflyktsort. Flera hundra av dem omkommo, och efter förskräckliga lidanden uppnådde de överlevande Geneves portar. Några år senare återvände en del av detta sällskap åter till sina berg och kom åter i besittning av sina övergivna hem.
I det adertondc århundradet upphörde den religiösa förföljelsen i allmänhet. Men ännu år 1799 underkastades valdenserna många borgerliga inskränkningar. Qfta stal man eller tog med våld deras bam från dem för att uppfostra dem i den katolska läran, och de tvingades att betala tionde till det katolska prästerskapet. Inte förrän 1848 gav regeringen i Picmont dem samma borgerliga och politiska rättigheter som andra medborgare hade. Inom de stater, som tillhörde påvestolen, var påven ännu högste styresmannen, och hans makt hotade ständigt religionsfriheten. År 1870 föll emellertid påvens fäste, och snart trycktes Nya testamentet av en ung valdenser under själva Vatikanens fönster i Rom, och ett av fängelserna inreddes till tryckeri. I det tortyrrum, som en gång genljöd av Jesu martyrers rop, uppsatte man en tryckpress, från vilken fridens evangelium utsändes till alla länder.
Jobn Wycliffe, den störste av reformatorerna före den egentliga reformationens början, foddes i byn Wycliffe i Yorkshire, England, år 1324. Han dog år 1384.
Man vet föga om hans tidigare år. Han erhöll emellertid sin utbildning vid universitetet i Oxford, som även så långt tillbaka i tiden bevistades av ej mindre än 30.000 studenter. Här bodde han och utförde en universitetslärares gärning större delen av sitt liv. Wycliffe vann konungens och folkets ynnest genom att försvara Edvard III, då denne vägrade betala skatt till påven, och även genom att försvara folkets rättigheter, när han sändes såsom delegat för att underhandla med dc påvliga sändebuden i Nederländerna. Fastän han blev förföljd av påven och hans anhängare pä grund av deras oförsonliga fiendskap och slutligen måste lämna universitetet, utnämnde konungen honom likväl till kyrkoherde i Lutterworth, där han ägnade sig åt Bibelns översättning på modersmålet. ”Wycliffe var en mycket lärd man, hemmastadd i diplomatien och en god predikant.” ”Hans underbara lärdom och andliga överlägsenhet skaffade honom ett dominerande inflytande vid universitetet. Men Bibeln var hans rättesnöre och grundval; h?ns predikningar äro fulla av den. Alltid hade han för avsikt att försvara Kristi sanning.”
John Hus från Husinccs i Böhmen, född år 1373, var den förnämste av dem som från Wycliffe till reformatorerna i det sextonde århundradet, voro sanningens ljusbärare. Han studerade vid universitetet i Prag och blev år 1398 universitetets rektor och 1401 predikant i Bctlchemskapcllct. Han uppfattade inte sanningen så klart som Wycliffc, utan hyllade åtskilliga påvliga lärosatser, som den engelske reformatorn hade förkastat; men han försvarade den stora grundsanningen att Skriften är ofelbar. Han bestraffade troget kyrkans laster och måste uppoffra sitt liv för att besegla sin trohet. År 1415 blev han bränd i Konstanz.
Hus utmärkte sig ej så mycket genom sina andliga gåvor och i sin lärdom som genom den uppriktighet han visade i sina åsikter och den ihärdighet, varmed han höll fast vid dem, samt den oegennyttiga iver han visade i att framhålla dem. Man kan ej säga, att han förökade världens litterära rikedom, men han lade utomordentligt mycket till dess moraliska kapital.” Man har med rätta kallat honom ”en av de ädlaste martyrer, som uppoffrat sitt liv för frihetens och rättfärdighetens sak och för framåtskridande mot ljuset”.
Hieronymus av Prag, Hus’ trogne vän, härstammade från en adlig familj i Böhmen. Sedan han tillbringat flera år vid universitetet i Prag, fortsatte han sina studier vid de förnämsta universiteten i Frankrike, Tyskland och England, och vid alla dessa erhöll han teologie doktorsgraden. När han var i Oxford, lärde han känna Wycliffes skrifter och läste dem med stor hänförelse. ”Hittills”, sade han, ”ha vi ej haft annat än vetenskapens skal; Wycliffe är den förste som har funnit dess kärna.” Han översatte också Wycliffes skrifter på bömiska språket, och efter sin återkomst till Böhmen verkade han tillsammans med Hus för att utbreda evangelii sanningar. Hieronymus var född omkring år 1365 och brändes på bål i Konstanz år 1416.
Martin Luther, den störste bland reformatorerna, var född i Eislebcn, en liten stad i Thuringer-skogen i Sachsen, år 1483. Vid denna tid hade vetenskapen redan börjat få liv, och många människor vaknade upp ur medeltidens dvala. Luther skulle genom Guds hjälp leda dessa människor ur vidskepelsens träldom. I sina gossår blev han sänd till skolorna i Mansfield, Magdeburg och Eisenach, och han visade redan då att han var utrustad med ett gott förstånd. I Eisenach sjöng han vid de förmögnas dörrar och bad om bröd för Kristi skull, varigenom han ådrog sig uppmärksamhet av den vänliga fru Ursula Cotta, som tog honom till sitt hem och blev som en moder för den fattige skoldjäkncn. År 1501 inskrevs Luther vid universitetet i Erfurt; fyra år senare övergav han studierna för att gå i kloster. Han blev prästvigd år 1507 och kallades följande år till lärare vid universitetet i Wittenberg. År 1515 uppslog han sina berömda teser om påvens avlat, och år 1521 uppträdde han vid riksdagen i Worms. Det därstädes utgivna cdiktct, som förklarade honom fredlös, hängde över honom under en tid av 25 år; likväl skulle han, liksom Wycliffe, få dö i fred. Fastän han tillbringade största delen av sitt verksamma liv i Wittenberg, inträffade hans död i hans födelseort Eislebcn, där han, uttröttad av sin oerhörda arbetsbörda, avsomnade den 18 febr. 1546.
”Luthers fysiska liv var till stor del fyllt med lidande. I ungdomen var han spenslig, fastän att han på senare år blev något korpulent. Man säger likväl att den fyllighet i ansiktet, som porträtten av honom under hans senare liv utvisa, inte var en följd av fettma utan härledde av hans disposition för vattensot, som han ådragit sig genom sitt stränga liv i ungdomen. Han var måttlig i sina vanor. Hans röst var inte hög och stark; det var blixten i han ord inte deras dunder, som framkallade verkningarna.”
”Luthers karaktär framträder så tydligt i hans levnad, att det är knappast nödvändigt att beskriva den. Så uppriktig var han, att om hela världen hade förenat sig uti att dölja hans fel, så skulle han själv ha uppenbarat dem. Han var en man med stor själsstyrka och fasthet. Hans liv blev också en kamp för sanningens seger mot oförsonliga fiender. Alla medge att han var oegennyttig, nitisk, ärlig, outtrötdig, oböjlig och modig i faran samt varmhjärtad och full av människokärlek. Han var en av människosläktets stora, skapande andar, mäktig i ord och gärning, oförliknelig såsom populär talare, en av folket och dock en furste bland furstar, ett trons barn, ett Guds barn.”
Filip Melanchthon, Luthers vän och medarbetare i den tyska reformationen, var född år 1497. Han var son till en vapensmed i Bretten i hertigdömet Baden samt en släkting och elev till den berömde Rcuchlin, som gjorde så mycket för att införa studiet av grekiska och hebreiska språken i Tyskland. Mclanchtons klara och starka intellekt gjorde förvärvandet av kunskap till ett nöje for honom. Endast tolv år gammal började han sina studier vid universitetet i Heidelberg, och i sitt sjuttonde år tog han magistergraden. Ungefär vid denna tid förändrade han sitt namn Schwarzerd (svart jord) till det grekiska Mclanchthon som betyder detsamma. Det var nämligen på den tiden inte ovanligt, att lärda män översatte sina namn från tyskan till latinet och grekiskan. När Melanchthon var 21 år gammal, blev han kallad till Wittenberg som professor i grekiska litteraturen, och där uppstod mellan honom och Luther den innerligaste vänskap, som varade till den store reformatorns död. Melanchthon liknar Luther vid Elia och kallar honom ”mannen full av den helige Ande”. Och Luther skrev, i det han jämförde sig med Melanchthon: ”Jag var tvungen till att kämpa mot pöbel och djävlar; därför äro mina böcker mycket krigiska. Jag är grov skogsrödjare” som måste bryta och jämna marken. Men magister Filip far vackert och stilla fram; han rensar och planterar, sår och vattnar med lust, eftersom Gud har givit honom rikligcn av sina gåvor.” Det var Melanchthons logiska sinne och fina penna, som författade den augsburgiska bekännelsen, vilkens klarhet, kraft, enkelhet och skönhet erkändes även av dess fiender. Han dog i Wittenberg år 1560 och blev begraven vid sidan av Luther i slottskyrkan.
Ulrik Zwingli var född nyårsdagen år 1484 i den lilla byn Wildhaus i en trång dal av sydöstra Schweiz. Han var den förste reformatorn i Schweiz, och hans verksamhet hade vidsträckt inflytande. Zürich var den förnämsta valplatsen för hans livskamp. Han blev år 1519 kallad till denna stad, och år 1525 hade reformationen kommit väl i gång där utan våldsamheter och nästan utan några orolighetcr. Allteftersom andra städer och hela distrikt mottogo reformationen, grepo dc påvliga kantonerna till vapen för att bekämpa religionsfriheten. I den strid som följde var Zwingli fältpräst i den reformatoriska hären; och han stupade på Kappels slagfält den 11 oktober 1531.
”Zwingli var en oförskräckt reformator, ägde omfattande lärdom, var en vältalig predikant, en patriotisk republikan och en statsman med djup insikt. Han saknade Luthers och Calvins snille och djupsinnighet såväl som Melanchthons och Oekolampadius lärdom,, men var deras jämlike i ärlighet, uppriktighet, oförskräckt nit och hängivenhet för reformationens sak, och han överträffade dem alla i ädelmod.”
John Oekolampadius. -- Ockolampadius kallas ”Basels reformator”, men hans vidsträckta inflytande berättigar honom till en mera omfattande hedersbenämning. Hans intellektuella och moraliska egenskaper hade en påfallande likhet med Mclanchthons. ”På reformationens tid funnos flera exempel, som visa att Herren har behag i att sända två lärjungar tillsammans, när han ämnar utföra ett stort verk. Luther stod vid sidan av Melanchthon; Calvin verkade tillsammans med Beza och Oekolampadius med Zwingli.”
Oekolampadius var född år 1482 i konungariket Württemberg. Han blev tidigt gynnsamt stämd mot Luthers lära, och när han år 1522 inbjöds att komma till Basel, började han där sitt verk som reformator. Denna stad var på den tiden det förnämsta lärdomssätet i Schweiz, som där hade sitt enda universitet och sina förnämsta boktryckare. Ockolampadius blev snart utnämnd till professor vid universitetet, och år 1529 hade reformationen fått fotfäste i Basel. Ockolampadius dog i Basel år 1531.
Jacques Lefevre, en mycket lärd man och en av de första franska reformatorerna, var född omkring 1450 och dog 1537. Leftvre var professor vid universitetet i Paris, när han omkr. 1507 började rannsaka Bibeln. Sedermera utgav han förklaringar över olika delar av Skriften. År 15 21 blev ett av hans arbeten fördömt som kätterskt, men genom Frans I:s och prinsessata Margaretas bemödanden blev rättegången mot honom nedlagd. År 1523 utgav han sin franska översättning av Nya testamentet. Efter slaget vid Pavia och under Frans’ fångenskap i Madrid vidtog emellertid det påvliga partiet de kraftigaste åtgärder mot reformatorerna, och Lefevre, som på den tiden var 75 år gammal, måste fly till Strassburg. Kort efter konungens frigivning blev han återkallad, och sedan han utgivit sin översättning av Gamla testamentet, drog han sig undan till Nerac, Margaretas av Navarra residens, där han dog. Lefevre mottog reformationens stora grundsatser samt försvarade dem i sina skrifter; men han kvarstod likväl i den romerska kyrkan under förhoppning, att kyrkan själv skulle bli reformerad. Då han var fallen för studier och älskade frid, ryggade han tillbaka för offentlig strid. Men denna brist på djärvhet att bekänna sanningen förorsakade honom under hans sista stunder bitter ånger. Med tårar och hjärteskärande ångest utropade han: ”Jag är fördömd. Jag har dolt den sanning som jag borde ha bekänt och offentligen vittnat om.” Dag och natt fortfor han med detta rop, men slutligen blev han i stånd att kasta sin börda på Kristus, och han dog i förtröstan på Guds nåd.
Wilhelm Farely en av de djärvaste av reformationens banbrytarc i Schweiz och Frankrike, var född i Dauphiné, en provins i östra Frankrike, år 1489. Han var en flitig och framgångsrik student och blev professor vid ett gymnasium i Paris. Då han mottagit reformationens grundsanningar, kastade han sig med hela sin känslofulla naturs styrka i striden för evangelium. Han måste därför fly från Frankrike och söka tillflykt i Basel, där en innerlig vänskap uppstod mellan honom och Zwingli samt Oekolampadius, vilka ej kunde annat än beundra hans nit och självuppoffring, medan de märkte hans brist på försiktighet. Understundom handlade han nämligen oförståndigt och obetänksamt. Men Erasmus, den försiktige och konservative lärde, kunde ej föredraga den oeftergivlige reformatorn, och genom hans inflytands blev Farel tvungen att lämna Basel. En stor del av sitt långa och verksamma liv tillbringade han likväl i Schweiz i ett arbete, som var både omfattande och farligt, men vilket dock hade till följd att reformationen infördes i en betydlig del ar detta land.
Ar 1532 sändes Farel såsom reformatorernas ombud till valdenscrsynoden i Angrognadalcn. Han vann högt anseende bland valdcnscrna och utövade ett stort inflytande över dem. Under många faror, lidanden och växlingar fortsatte han att verka för reformationens framgång, tills han dog i Neuchatel år 1565. ”Farel var en eldig och lättrörd person; han var en missionär snarare än en tillsyningsman, en bildstormare hellre än en teolog.” Beza säger att hans predikan ”utmärkte sig mera genom en viss hänförelse, så att ingen kunde höra hans dundrande utan att bäva”.
Johan Calvin var född i Noyon i Picardic, ungefär 70 mil nordost om Paris, år 1509, han dog i Geneve år 1564. Gilvin förkastade tidigt katolicismen och blev tvungen att fly från Frankrike. År 1536 utgav han i Basel det mest berömda av alla sina arbeten. ”Den kristna religionens grundläror”. Samma år började han sin verksamhet i Geneve, där han tillbringade nästan hela sitt återstående liv. Under hans styrelse blev allt slags lastbarhet strängt undertryckt. Förutom flyktingarna, som strömmade till Geneve från nästan alla delar av Europa, kommo även flera tusen studenter dit, lockade av ryktet om hans och Bezas föreläsningar.
”Calvins levnadssätt var enkelt och anspråkslöst. Han hade klart förstånd, ett ovanligt minne och en fast vilja, som intet motstånd kunde övervinna och som inte lät sig besegras av något eller skakas av något och han var allvarlig och uppriktig i sin övertygelse.” Några ofördragsamma handlingar ha kastat skugga över hans offentliga liv, men beskaffenheten av hans enskilda liv var utan fläck. Såsom predikant, författare, själasörjare och ledare av reformationen i hela Europa nådde hans verksamhet cn nästan otrolig utsträckning. Trots sin svaga hälsa fortsatte han att arbeta nästan till sin dödsdag. Han valde att vara fattig, vägrade att mottaga påökning av sin ganska obetydliga lön och ville ej mottaga gåvor utom för att ge dem åt de fattiga. Fastän man beskyllt honom för att ha samlat en förmögenhet, lamnade han efter sig bara omkring 800 kronor. På egen begäran blev han utan någon ståt begraven, och ingen gravvård utmärker hans vilorum.
Menno Simons ”var en reformator, vilkens apostoliska anda och verksamhet ännu ej ha fått det erkännande de förtjäna”. Han var född i norra Holland omkring år 1492 och dog i Holstein år 1559.
Menno lämnade den katolska kyrkan år 1536. Hans motstånd mot barndopet skilde honom från lutheraner och reformerta. På samma gång som han motverkade allt svärmeri, strävade han ivrigt att återställa den renhet och enkelhet i församlingen, som kännetecknade apostlarnas tid. Han fordrade att cn personlig bekännelse om tro på Kristus skulle föregå dopet och att ett heligt liv skulle vara ett villkor att bli medlem av församlingen.
Hans Tausen var född i Danmark år 1494 och dog år 1561. År 1524 började han predika reformationens läror. Han var den förste, som predikade den evangeliska läran i Danmark och var tillika med Bugenhagen det förnämsta redskapet att genomföra reformationen i detta land.
Olaus och Laurentius Petri föddes i Örebro, Sverige, den förre 1497, den senare år 1499. Olaus dog i Stockholm år 1552 och Laurentius i Uppsala 1573. De voro de förnämsta redskapen vid reformationens införande i Sverige under konung Gustaf Vasas beskydd.
William Tyndale, en av de förnämsta reformatorerna i England, föddes 1484. Kort efter han mottagit den evangeliska läran, beslöt han översätta den heliga Skrift på engelska språket, men var tvungen att fly ur landet för att undgå förföljelse. Utom att han var sysselsatt med översättningen och tryckningen av Gamla testamentet, utgav han åtskilliga arbeten, som försvarade reformationens lärosatser. Hans översättning av Nya testamentet trycktes i Köln och Worms år 1525. För att undkomma den engelske konungens och prelaternas utskickade fullföljde han sitt arbete i hemlighet, och han dolde sina tillflyktsorter så sorgfälligt, att dc ännu cj blivit upptäckta. Ar 1534 vågade han bosätta sig i Antwerpen, där han blev arresterad. Den 6 oktober blev han strypt och bränd vid slottet Vindvodcn några mil från Bryssel. Man kan inte bevisa att Henrik VIII hade någon direkt andel i hans avrättning, men han gjorde ej heller något försök att rädda honom. Denne martyrs sista bön var: ”Herre, öppna konungens av England ögonl”
Tyndales viktiga arbete med att översätta Bibeln och hans verksamhet för att befordra reformationen i England ha aldrig blivit fullt uppskattade. Dc miljoner som i alla jordens länder äro välsignade av den engelska Bibeln, stå därför i stor tacksamhetsskuld till honom; ty den kungliga auktoriserade bibelöversättningen är grundad på hans översättning. Hans framställningar av Bibelns sanningar bildade även åsikterna hos många bland dc engelska reformatorerna på hans tid, vilka även med sitt blod beseglade sin tro.
Hugh Latimer, som ibland kallas ”Englands John Knox”, var född omkring år 1472. Hans fader var en anspråkslös odalbonde, som uppfostrade sina barn i helighet och gudsfruktan. Latimer erhöll sin bildning i Cambridge och var en nitisk katolik, men genom martyren Bilneys bemödanden mottog han reformationens lära. Hans modiga framställning av sanningen tillvann Henrik VIII:s ynnest, och denne utnämnde honom till biskop i Worcester; men när den lag utfärdades som kallades ”Den blodiga akten i sex artiklar” och som påtvingade tron på transsubstantiationcn och andra påvliga villfarelser, nedlade Latimer genast sitt ämbete. Han blev sedermera arresterad och satt såsom fånge sex år i London Tower. När Edward VI besteg tronen, blev han frigiven och erbjuden att återta sitt biskopsstift, men han avslog denna ära med bestämdhet och fortfor att troget bestraffa sin tids laster. När ”den blodiga Maria” kom till tronen, blev han åter insatt i ”tornet”. Han var nu 80 år gammal, men man visade ingen aktning för hans höga ålder. Han försvarade ståndaktigt sin tro och blev bränd i Oxford år 1555. Latimer besatt ingen ovanlig lärdom; hans tal var rättframt, och han var frimodig, ärlig och gudfruktig samt bestraffade synden hos både höga och låga.
Nicholas Ridley, en engelsk biskop och martyr, berömd för sin lärdom och fromhet, var född omkring år 1500. Han studerade i Cambridge och även vid dc mest berömda universiteten i Frankrike och Nederländerna. Genom Cramners välvilja och inflytande blev han utnämnd till konung Henriks hovpredikant, och under Edwards regering blev han biskop i London. Efter Marias tronbestigning blev han bränd tillsammans med Latimer år 1555. Då man vägrade honom att tala, så framt han inte ville återkalla, sade han: ”Så länge anden finnes i min kropp, skall jag aldrig förneka min Herre Kristus och hans sanning, så länge jag känner den. Låt Guds vilja ske med mig!”
I sitt enskilda liv var biskop Ridley ansedd som ett ”mönster av fromhet, ödmjukhet, måttlighet och ordning”. Fox talar om honom såsom ”en man, vilken var utrustad med förträffliga egenskaper, . . . som var lärd av Gud och vilkens namn nu tvivclsutan var skrivet i livets bok”.
John Knox, Skottlands reformator, föddes år 1505. Han utbildades vid universitetet i Glasgow och prästvigdes i katolska kyrkan. Hieronymus’ och Augustinus’ skrifter samt inflytandet av martyren Wishart befriade honom från Roms bojor, och han blev en evangelii förkunnarc. När S:t Andrews slott föll i fransmännens händer, blev Knox tillfångatagen och fördes till Rouen, där han i nitton månader måste arbeta som galärslav. Då han blev frigiven var tillståndet i Skottland sådant, att han inte kunde återvända, och han vistades en tid i England, såsom Edwards VIis hovpredikant. Efter Marias tronbestigning reste han till Frankrike och Geneve, och båda platserna tjänstgjorde han som pastor för de engelska landsflyktingarna. Han var högt aktad av Calvin, vilkens lärosatser han hyllade och utbredde. Efter sin återkomst till Skottland år 1559 blev han genom katolskt inflytande förklarad fredlös såsom upprorsstiftare; men han lät sig inte förskräckas, utan fortsatte sitt arbete och tog verksam del i reformationens genomförande i detta land ända till sin död år 1572.
John Brnjan, allmänt bekant som författaren till ”En kristen resa”, var född i England år 1628. Han var son till en kittelflickare och fick lära sig samma yrke. Han inhämtade emellertid några av de elementära grunderna i de vanliga skolämnena, och fastän han var föga fallen för religiösa intressen, stod han likväl högt över sina jämlikar i sedlighet. Han tjänstgjorde en tid vid parlamcntshären, och här blev en av hans kamrater dödad, medan han innehade Bunyans post. Bunyan menade att en gudomlig hand ingripit för att rädda hans liv, och sålunda blev hans uppmärksamhet riktad på religionen. Efter en lång och hård kamp fann han frid i Kristus och förenade sig med baptisterna samt blev en tid efteråt en av deras mest berömda predikanter.
Ar 1660 blev Bunyan satt i fängelse i Bedford under den tid av förtryck som följde på Karl II:s uppsättande på tronen. Här fick han sitta i tolv år. För att underhålla sin familj sysselsatte han sig med att förfärdiga ett slags skoremmar med snörnålar, men han vägrade bestämt att uppge sin tro eller att fly från fängelset genom list, vilket han lätt kunde ha gjort. Man erbjöd honom friheten, om han ville upphöra med att predika; och man sade till honom att om han framhärdade i att trotsa lagen, skulle han bli dömd till landsförvisning, och om han återvände till England, skulle han bli dömd till döden. Men han svarade: ”Om ni släpper ut mig i dag, så börjar jag predika i morgon.” Men hans förföljares avsikt blev omintetgjord, ty boken ”En kristens resa”, som han skrev i fängelset, har undervisat människorna överallt om frälsningens väg så långt engelska språket talas, och den har tillika blivit översatt på alla språk i kristenheten. Den är en av de favoritböcker, som missionärerna bland hedningarna näst efter den heliga Skrift översätta för dem som antaga kristendomen.
Sedan Bunyan blivit frigiven, predikade han med stort nit och god framgång, och han vann hedersbenämningen ”biskop Bunyan”. Bibeln var ständigt hans följeslagare, hans vishets källa och ett medel att uppelda hans snille. Självuppoffring för sanningens skull och för andras väl var hans levnadsregel. Han dog vid 60 års ålder av förkylning, som han ådrog sig under ett oväder, då han återvände från ett besök, vid vilket han utverkat förlikning mellan en fader och hans son. Det finns få mera slående exempel på den heliga Skrifts förmåga att utbilda och förvandla såväl människans förstånd som hennes hjärta än John Bunyans levnadshistoria.
John Wesley, metodismens grundläggare, var född i Epworth, England, år 1703. Hans fader var präst i engelska statskyrkan. Hans moder, av vilken han erhöll sin första undervisning och uppfostran, var en utomordentligt förståndig och gudfruktig kvinna. Hon var beslutsam, men dock vis i sin disciplin samt cn skicklig lärarinna. John Wcsley studerade i Oxford och vann stort anseende för sin lärdom. Det var här som den berömda ”heliga klubben” bildades, i det John och Charles Wesley, George Whitefield och andra slöto sig tillsammans för att tillbedja Gud, hjälpa de sjuka och fattiga, besöka fängelser o. s. v.
År 1725 blev Wesley prästvigd. Då det blev fråga om att sända en missionär till Georgien för att omvända indianerna, önskade man härför en ”prästman”, som var van vid att försaka livets prydnader och bekvämligheter. Wesley erbjöd sig att uppta detta arbete. Han stannade två år i kolonien, men fick ej tillfälle att utföra sin mission. Ar 1738 återvände han till England och antog samma år läran om rättfärdiggörclsen genom tron och började predika den. Han ägnade sig synnerligen åt att förkunna evangelium för de fattiga och försummade klasserna. Då kyrkorna stängdes för honom, började han slutligen predika ute i det fria. Härom säger han: ”Jag kunde nästan inte finna mig i att predika på detta ovanliga sätt” nämligen på öppna fälten, . . . då jag under hela mitt liv (till den allra sista tiden) varit så nogräknad i varje punkt, som angår ordning och anständighet, att jag skulle ha ansett det nästan som en synd att frälsa själar, om det inte skedde i en kyrka.” Intill sin död 1791 fortfor han att verka i England, Skottland och Irland. Under sin levnad reste han omkring 250.000 eng. mil och höll 40.000 predikningar. Dessutom hade han uppsikt övar alla sina kyrkor och församlingar, underhöll en utomordentligt vidsträckt brevväxling samt författade och utgav många stora arbeten.
George Whitefield, en av Englands mest berömda evangclister, var född i Gloucester, England. Han studerade i Oxford och var medlem av metodisternas klubb, av vilkens medlemmar han var den förste som bekände sig vara omvänd. Sju gånger besökte han Amerika och predikade i alla stora städer där. Han verkade även på många platser i England, Skottland och Irland samt besökte Holland. Whitefield skilde sig från Wesley i läran om nådavalet; och genom den söndring som detta förorsakade, uppstodo två avdelningar, de kalvinistiska och de wesleyanska metodisterna. Whitefield dog i Newburyport, Mass., år 1770, 56 år gammal, under det han beredde sig för att göra en sjunde missionsresa i Förenta Staterna.
Alla klasser erkände att Whitefield predikade med stor kraft. Stora folkskaror samlades för att höra honom, och vittomfattande väckelser åtföljde hans arbete. Det hände ofta att han predikade tre eller fyra gånger om dagen. Dagen före sin död talade han i Exeter, Mass., och höll en stor församling liksom förtrollad i två timmars tid. Han reste sedan till Newburyport, där han ämnade predika följande dag. När han skulle gå till vila, såg han att folk samlade sig i salen på första våningen, han gick därför ned och talade till dem från trappan, till dess att ljuset brann ned i ljusstaken. Följande morgon var han död.
John Robinson, pilgrimernas pastor, var född i England år 1575. Han studerade i Cambridge och blev präst i statskyrkan. Men när han såg att den kyrkliga överhöghet, som man förlänat konungen, var stridande mot Kristi lära, beslöt han att lämna statskyrkan. Detta beslut var mycket smärtsamt för honom, och med hänsyn till detsamma säger han: ”Om inte sanningen hade varit i mitt hjärta liksom en eld, vilken brände mina ben, så hade jag aldrig upplöst dessa band, . . . utan hade tillåtit att Guds ord blivit genom andra människors mörker utsläckt i mitt eget otacksamma hjärta.” Robinson var bland de flyktingar, som funno tillflykt i Holland, och han blev snart pastor för pilgrimernas församling i Leyden, där han stod högt i anseende både för sin fromhet och sin lärdom. När pilgrimerna beslöto att söka ett hem i Amerika, fann man det vara nödvändigt att dela sällskapet; och då flertalet stannade i Leyden för att senare följa sina bröder, gjorde de anspråk på sin pastors tjänst. Men Robinson skulle inte få följa sin hjord till den nya världen. Han dog i Leyden år 1625. Hans familj förenade sig efteråt med flyktingarna, och hans efterkommande voro bland kolonisterna i Nya England.
Robinsons karaktär återspeglas i hans avskedstal till pilgrimerna. Han var en av de få män, som i varje tidsålder varit ett stöd för reformationen -- män som i stället för att bygga sin tro på bekännelser och kyrkans lära, bygga på Guds ords eviga grundval.
Roger Williams, som var en av religionsfrihetens förnämsta förkämpar, föddes i Wales omkring år 1600 och dog i Rhode Island år 1683. Han blev prästvigd i den engelska statskyrkan; men strax efteråt blev hans ”samvete övertalat att förkasta statskyrkan med dess ceremonier och biskopsväsende”. År 1631 reste han till Amerika, men då han var alltför radikal och rättfram i sitt tal till och med för puritanernas kolonier, blev han landsförvisad. En av dc stadgar som dessa lagstiftare hade utfärdat var denna: ”Om någon eller några som bo inom denna domstols område . . . förneka dess (magistratens) lagliga rätt eller myndighet . . . till att straffa utvärtes överträdelser av den första tavlan (av de tio buden), . . . så akall varje sådan person dömas till landsförvisning.” Då William bestämt nekade till magistraten hade rättighet att döma i religiösa ting, drabbades han av denna dom.
Man beskyllde honom för att framställa åsikter, som voro skadliga för samhällets fred och ordning. När han kom till Rhode Island, grundade han dock ett samhälle, i vilket fullständig religionsfrihet rådde och där samma läror fingo obehindrat förkunnas; likväl voro liv, egendom och borgerlig styrelse lika trygga här som i Massachusetts. Sålunda blev det be isat, att Williams lärosatser ej voro skadliga för statens fred och ordning, att anklagelserna mot honom voro ogrundade och att hans utvisning ur staten Massachusetts var orättvis.
”Williams karaktär som människa och kristen var oklanderlig. Till och med hans bittraste motståndare talade om honom med stor aktning. Han var en synnerlig vän till indianerna. Han studerade deras språk samt respekterade och försvarade deras rätt till det land dc innehade; och när Massachusetts koloni och andra kolonier av européer hotades med ficntligheter från indianerna, var han på grund av sin bekantskap med dc förnämsta hövdingarna och sitt vänliga förhållande till dem i stånd att avvända den hotande faran.” På det sättet återgäldade Williams den orättvisa han hade lidit.
William Miller, den välbekante uttolkaren av profetiorna, var född i Pittsfield, Mass., år 1782. Men under den största delen av sitt liv bodde han i Low Hampton, New York, dar han dog 1849. Han var son till en officer i revolutionshären, och själv deltog han i kriget 1812 som kapten i reguljära armén. Han hade insupit deistiska åsikter innan han gick in i hären, men på grund av hans uppriktiga karaktär var lägrets lastfulla liv så obehagligt för honom, att han tog avsked från armén så snart kriget slutade.
Den omständigheten att deismen förnekar ett tillkommande liv, hindrade honom från att helt omfatta denna lära. Han kunde dock inte tro att Skriften tillkommit genom Guds ingivelse. Han började emellertid betrakta Bibeln som sin egen tolk i stället för att anta den allmänna teologin som det uppenbarade Ordets uttolkare, och då undanröjdes alla svårigheter. Från år 1818, då han kom till den övertygelsen att Kristi personliga tillkommelse var nära, fortsatte han i tretton år att under bön till Gud undersöka detta ämne; men först år 1831 började han offentligt framställa sina åsikter, och från denna tid till 1844 höll han 4.000 föreläsningar i 500 olika städer. Omkring 200 predikanter omfattade hans åsikter och .500 personer höllo föreläsningar för att utbreda dem. På ungefär 1.000 platser bildades församlingar av troende som tillsammans utgjorde omkring 50.000 personer. Det beräknades att genom William Millers arbete blevo ej mindre än 6.000 själar omvända till Kristus, men antalet var tvivelsutan mycket större. Bland de omvända hade omkring 700 varit gudsförnekare.
Fastän han misstog sig med hänsyn till den bestämda tiden för Kristi tillkommelse, så förändrade han likväl inte sin tro angående sättet, varpå Kristus skulle komma tillbaka, och närheten av hans tillkommelse. År 1845 skrev han: ”Jag har uppriktigt övervägt dc invändningar man gjort mot mina åsikter; men jag har ej sett något bibliskt bevis, som enligt min mening gör min ställning ohållbar. Jag kan därför inte med gott samvete avstå från att vänta på min Herre eller från att uppmana mina med.nänniskor, allteftersom jag har tillfälle därtill, att bereda sig för denna stora händelse.” Han insåg likväl att hans egen verksamhet var nästan avslutad. ”Jag skall överlämna åt mina yngre trosbrödcr”, sade han, ”att kämpa för sanningen. Jag har strävat många år allena; men Gud har uppväckt andra som kunna intaga min plats.” Han fortsatte likväl att predika så myckct hans tilltagande ålderdomssvaghet medgav; och han dog i orubblig tro på de lärosatser han hade förkunnat.
Josef Wolff, den ryktbare och vittbereste judiske missionären, var född i Bayern år 1795. ”Begåvad med utomordentliga anlag att lära främmande språk, snabb uppfattning, ett livligt temperament och stor klokhet, blev han i tidigare år bekant med de mest framstående män i Europas olika länder. År 1812 döptes han i Prag av en bencktinermunk. Han reste sedan till Rom för att bli utbildad till missionär. Han ägnade sig åt studiet av orientaliska språk, emedan han ämnade förkunna evangelium både för judar och mohammcdancr. Han stod i stor ynnest hos framstående män, bland dessa påve Pius VII; men de frisinnade åsikter han vid många tillfällen uttalade väckte inkvisitionens misstankar, och han blev tvungen att lämna skolan och den eviga staden och fara till England, där han snart vann vänner. Stiftarna av Londons sällskap för judar märkte, att han var synnerligen passande till missionär, och de skaffade honom inträde vid universitetet i Cambridge, där han fortsatte sina orientaliska studier.
”Under sitt äventyrliga liv som resenär i Europa, Asien, Amerika och cn del av Afrika blev han bekant såväl med konungar och furstar som med de lärdaste män i alla kyrkliga ställningar. I de största faror visade han orubbligt mod och stor själsnärvaro. Han predikade överallt, ibland på ett språk, ibland på ett annat; och varhelst han gick fram, förstod han väcka de mest framstående mäns och kvinnors intresse för missionen.” Uttröttad av arbete och av sina svåra, långa resor, tillbringade han sina sista år som kyrkoherde för cn landsförsamling i England, där han dog år 1862.
Joban Albrecht Bengel var född i Würtcmbcrg år 1687 och dog år 1751. Han anses allmänt ha varit en man med skarp omdömesförmåga, stor kunskap och äkta fromhet. Han författade flera bibliska arbeten, som äro mycket värdefulla både med hänsyn till kritik och uttolkning och vilka ännu utgöra cn del av bibelforskarcns hjälpkällor. Bengels regel för bibeltolkning var ”att ej insätta något i Skriften, men att hämta allting från den, och att inte låta något förbli fördolt, som verkligen finnes i den.”
Louis Gaussen, född i Geneve år 1790, var prästman i den reformerta kyrkan, Över hela Schweiz var han bekant som en nitisk försvarare av den evangeliska läran, och han verkade tillsammans med dr Merle d’Aubigné och andra som sökte införa cn skriftenlig tro i stället för den rationalistiska filosofien, som då härskade i Genéve. Han rönte häftigt motstånd och blev slutligen av kyrkorådet avsatt för en tid. År 1834 kallades han till teologie professor i den nyligen upprättade evangeliska skolan i Geneve, och han författade flera arbeten om den heliga Skrift. Hans död inträffade år 1863.