”Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade: Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.”
Dessa ord ljuda i den undrande folkskarans öron såsom någonting nytt och främmande. Sådant tal strider mot allt, de någonsin hört präster och rabbiner lära. Åhörarna finna däri ingenting, som smickrar deras stolthet eller är ägnat att nära deras äregiriga förhoppningar. Men med den nye lärarens ord följer en kraft, som väcker deras häpnad. Den gudomliga kärlekens ljuvhet flödar från hans väsen såsom doft från blomman. Hans ord falla, ”såsom regnet faller på ängen” och såsom ”en regnskur, som vattnar jorden” (Ps. 72:6). Alla känna instinktivt, att de stå inför en personlighet, för vilken själens hemligheter äro uppenbara, men som dock närmar sig sina åhörare med ömhet och kärlek. Och de öppna sina hjärtan för honom. I det de lyssna till hans tal, utvecklar den helige Ande för dem delvis betydelsen av den lärdom, som människorna i alla tidsåldrar stått i stort behov av att få tillägna sig.
På Kristi tid ansågo folkets religiösa lärare sig vara rika på andliga skatter. Fariséens bön: ”Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor” (Luk. 18: 11), uttrycker de känslor, som besjälade den klass av människor, han tillhörde, och som i hög grad besjälade hela den judiska nationen. I den skara, som omgav Jesus, funnos dock några, som kände sin andliga fattigdom. Då Kristi gudomliga makt uppenbarades genom det underbara fiska fänget, föll Petrus ned inför Frälsarens fötter och utropade: ”Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa” (Luk. 5:8). Likaledes funnos ock i den på bergs sluttningen församlade folkskaran några själar, som under inflytelsen av Kristi rena väsen kände sig eländiga och ömkansvärda och fattiga och blinda och nakna (Upp. 3:17).
Dessa längtade efter den Guds nåd, som ”har uppenbarats till frälsning för alla människor” (Tit. 2: 11). Hos dessa själar väckte Kristi ord nytt hopp, ty de förstodo, att Guds välsignelse vilade över deras liv.
Jesus hade räckt välsignelsens bägare till dem, som ansågo sig vara rika, ha vunnit rikedomar och behöva intet (Upp. 3: 17), men de hade med förakt vänt sig bort från den stora nådegåvan. Den som känner sig helbrägda och tycker sig vara god nog, som han är, och nöjd med sitt tillstånd, söker ej bliva delaktig av Kristi nåd och rättfärdighet. Det stolta hjärtat känner ej något behov, utan tillsluter sig för Kristus och de himmelska välsignelser, som han kom för att skänka. I en sådan persons hjärta finnes ej rum för Jesus. De som äro rika och stora i sina egna ögon, kunna ej bedja i tro, och de mottaga icke Guds välsignelse. De tycka sig ha nog och gå därför tomhänta bort. De däremot, som veta, att de omöjligen kunna frälsa sig själva eller av sig själva göra det goda, kunna uppskatta den hjälp, Kristus kom för att giva dem. Dessa äro de, som äro fattiga i anden, och som Jesus förklarar vara saliga.
Då Kristus förlåter en människa hennes synder, gör han henne först ångerfull. Det tillhör den helige Andes ämbete att överbevisa om synd. De, vilkas hjärtan blivit påverkade av Guds Ande, inse, att det ej finnes något gott hos dem själva. De inse, att allt, de någonsin gjort, är behäftat med själviskhet och synd. I likhet med publikanen stå de ”långt borta” och vilja inte ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan ropa: ”Gud, misskunda dig över mig syndare” (Luk. 18: 13). Men sådana äro saliga. Ty för de ångerfulla finnes förlåtelse. Kristus är det ”Guds Lamm, som borttager världens synd”. Och Gud har lovat: ”Om edra synder än äro blodröda, så kunna de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull” (Jes. 1:18). ”Jag skall giva eder ett nytt hjärta ... Jag skall låta min Ande komma i edert bröst och så göra, att I vandren i mina stadgar . . . och I skolen vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud” (Hes. 36: 26--28).
Om dem som äro ”fattiga i anden”, säger Jesus: ”Dem hör himmelriket till.” Detta rike är icke, såsom Kristi åhörare trodde, ett timligt, jordiskt rike. Kristus utvecklade nu sin kärleks, sin nåds och sin rättfärdighets andliga rike. Den messianska regeringens fana bär Människosonens bild. Hans undersåtar äro de ”fattiga i anden”, de saktmodiga och de som förföljas för rättfärdighetens skull. Himmelriket tillhör dem. Ehuru ej ännu helt fullbordat, är dock hos dem ett verk påbörjat, som skall göra dem ”skickliga till den arvslott, som de heliga hava i ljuset” (Kol. 1 : 12).
Alla, som känna sin själs djupa armod, som känna, att det ej är något gott i dem själva, kunna finna rättfärdighet och kraft genom att skåda upp till Jesus. Han säger: ”Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade” (Matt. 11 :28.) Han bjuder oss att utbyta vår fattigdom mot hans nåds rikedom. Vi äro icke värdiga Guds kärlek, men Kristus, vår Frälsare, är värdig, och han kan till det yttersta frälsa alla, som komma till honom. Vad än din förflutna erfarenhet varit, hur nedslående än dina nuvarande omständigheter äro, om du blott kommer till Jesus, såsom du är svag, hjälplös och hopplös -- så skall han sluta dig i sin kärleks armar samt ikläda dig sin rättfärdighets rena klädnad. Han skall framställa dig för sin Fader i sin egen karaktärs obefläckade mantel. Han försvarar oss inför sin Fader, sägande: ”Jag har trätt i syndarens ställe. Se ej på detta irrande barn, utan se på mig.” Hur kraftigt än satan må anklaga oss för synd och göra anspråk på oss som sitt byte, talar dock Kristi blod med större kraft.
”Allenast hos Herren finnes rättfärdighet och makt. . . . Ja, genom Herren får all Israels släkt sin rätt, och av honom skola de berömma sig” (Jes. 45: 24, 25).
”Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.”
Den sorg, som åsyftas här, är verklig hjärtesorg över synden. Jesus säger: ”Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig” (Joh. 12: 32). Då en människa i sanning får se Jesus upphöjd på korsets träd, fattar hon även mänsklighetens syndfullhet. Hon förstår, att det var synden som gjorde, att härlighetens Herre blev plågad och korsfäst. Hon inser, att ehuru han älskat henne med outsäglig kärlek, har dock hennes liv varit en oavbruten följd av otacksamhet och uppror mot honom. Hon har övergivit sin bäste vän och föraktat himmelens bästa gåva. Hon har ånyo korsfäst Guds Son, ånyo genomstungit hans blödande och sargade hjärta. Hon är skild från Gud genom ett mörkt, brett och djupt svalg av synd, och hon sörjer med ett förkrossat hjärta.
De som sörja, ”skola bliva tröstade”. Gud uppenbarar vår skuld för oss, på det att vi må fly till Kristus och genom honom bliva frigjorda från syndens träldom samt få fröjda oss i Guds barns frihet. Med sann botfärdighet kunna vi falla ned inför korsets fot och där bliva befriade från vår tryckande syndabörda.
Frälsarens ord innehålla ett budskap av hugsva- lelse för dem, som drabbats av lidande eller någon svår förlust. Våra sorger spira ej upp ur jorden. ”Icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse” (Klag. 3:33). När Gud tillåter prövningar och lidanden att drabba oss, länder det till ”vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet” (Hebr. 12: 10). Den prövning, som kännes så bitter och tung att bära, skall lända till vår välsignelse, om vi mottaga den i tro. Det grymma slag, som berövar oss vår jordiska glädje, skall vända vår blick mot höjden. Hur mången själ skulle aldrig hava lärt känna Jesus, om ej sorg eller smärta lett henne att söka hugsvalelse hos honom!
Livets prövningar äro de medel, genom vilka Gud renar och polerar vår karaktär. De hammarslag och det mejslande, de gnidningar och den slipning, vi sålunda utsättas för, utgöra en smärtsam process; det kännes svårt för en själ att bliva tryckt mot polerskivan. Men därigenom blir stenen fasonerad, så att den kan fylla sin plats i det himmelska templet. Det är klart, att Mästaren ej består så mycket grundligt arbete på odugligt material. Endast hans dyrbara stenar slipas så, att de bliva passande för hans tempel.
Herren vill hjälpa alla, som förtrösta på honom. Härliga segrar kunna vinnas, dyrbara lärdomar inhämtas och rika erfarenheter förvärvas av dem, som förtrösta på Herren.
Vår himmelske Fader ömmar alltid för dem, som råkat ut för olycka och sorg. När David ”gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud och med bara fötter” (2 Sam. 15: 30), såg Herren medlidsamt på honom. David var klädd i säck och aska, och hans samvete plågade honom. Hans yttre förödmjukelse vittnade om hans ånger. Under tårar och djup bedrövelse framhöll han sin sak för Gud, och Herren övergav ej sin tjänare. Aldrig var David mera dyrbar i Herrens ögon, än då han med samvetsförebråelse flydde för att rädda sitt liv ur sina fienders händer vilka av hans egen son eggats till uppror mot honom. Herren sade: ”Alla, som jag älskar, dem tuktar och agar jag. Så gör nu bättring med all flit” (Upp. 3: 19). Kristus helar det förkrossade hjärtat och förädlar den bedrövade själen, till dess hon blir en passande boning för honom.
Men när svårigheter komma, hur många av oss äro ej då lika Jakob! Vi tro, att de komma från fienden, och i mörkret brottas vi blint, till dess våra krafter äro uttömda, utan att finna någon tröst eller befrielse. Då Jakob vid dagens inbrott fann, att han kämpat mot förbundets Ängel, kastade han sig gråtande och hjälplös i den oändliga kärlekens sköte för att mottaga de välsignelser, hans själ längtat efter. Även vi behöva lära, att prövningar äro till nytta, och ej förakta Herrens aga eller försmäkta, då vi bliva bestraffade av honom.
”Säll är den människa, som Gud agar ... Om han sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer. Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig” (Job 5: 17 -19). Till varje sargad själ kominer Jesus för att hel-brägdagöra henne. Ett liv av saknad, sorger och lidanden kan förljuvas genom att få erfara Jesu närvaro.
Herren önskar ej, att vi skola förbliva nedtryckta av stumma sorger eller gå med svidande och förkrossade hjärtan, utan att vi skola blicka upp till honom och betrakta hans kärleksfulla anlete. Den välsignande Frälsaren står vid sidan av mången, som är så förblindad av tårar, att han ej kan urskilja honom. Han längtar efter att fatta vår hand och få oss att skåda upp till honom i barnslig tro samt tillåta honom att leda oss. Hans hjärta är öppet för våra sorger och våra prövningar. Han har älskat oss med en evig kärlek, och med kärleksfull ömhet har han omhuldat oss. Vi kunna förtrösta på honom och begrunda hans stora kärlek hela dagen igenom. Han vill lyfta själen upp över vardagslivets sorger och bekymmer och försätta den i ett tillstånd av frid och sällhet.
Tänken härpå, I sorgens och lidandets barn, och fröjden eder i hoppet. ”Och detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro” (1 Joh. 5:4).
Saliga äro de, som gråta med Jesus av sympati med världen i dess sorg och av sorg över dess synd! I sådan sorg finnes ej rum för någon tanke på egna fördelar. Jesus var en smärtornas man. Han led så djup själsångest, att ingen penna kan beskriva det. Människornas missgärningar söndersleto hans själ. Han arbetade outtröttligt för att lindra människornas nöd och lidanden, medan hans eget hjärta nedtyngdes av sorg, i det han såg, att de ej ville komma till honom, på det att de måtte få liv.
Alla Kristi efterföljare skola göra samma erfarenheter. De äro delaktiga i Kristi lidanden, men de skola även bliva delaktiga i den härlighet, som skall uppenbaras. Förenade med honom i hans arbete och drickande ur samma sorgens kalk, få de också dela hans glädje.
Det var genom sina egna lidanden, som Jesus blev vår tröstare. Han har själv blivit delaktig i hela mänsklighetens lidanden, och därigenom att han lidit och blivit frestad, ”kan han nu hjälpa dem, som frestas” (Jes. 63: 9; Hebr. 2: 18). I denna tjänst kan varje själ, som varit delaktig i Jesu lidanden, taga del. ”Ty såsom Kristi lidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.” Herren har särskild nåd för de bed-rövade, och denna nåd äger förmåga att smälta hjärtan och vinna själar. Hans kärlek banar sig väg till det sårade och förkrossade hjärtat samt blir en helande balsam för dem som sörja. ”Barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi, genom den tröst vi själva undfå av Gud, kunna trösta dem, som äro stadda i allahanda nöd” (2 Kor. 1: 5, 3, 4).
”Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.”
Genom alla dessa saligheter går en allt mer tillväxande kristlig erfarenhet. De som känt sitt behov av Kristus, som varit bedrövade över synden och blivit delaktiga med Kristus i lidandets skola, lära saktmod av den gudomlige läraren.
Tålamod och mildhet under lidna oförrätter äro karaktärsdrag, som varken hedningar eller judar värderade högt. Då Moses genom den helige Ande sade, att han var den mest saktmodige man på jorden, så förklarade han sig vara i besittning av en egenskap, som hans samtid icke betraktade som något berömvärt, utan som hellre väckte känslor av medömkan eller förakt. Men Jesus ställer saktmod bland de förnämsta av de karaktärsdrag, som skickliggöra oss för hans rike. I hans egen dagliga vandel och karaktär framlyste den gudomliga skönheten av denna värdefulla dygd.
Jesus, som var sin Faders härlighets återsken, ”räknade icke jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad” (Fil. 2:6,7). Han genomgick livets alla förödmjukande erfarenheter, under det han umgicks med människorna, ej som en konung, vilken fordrade hyllning, utan som en, vilkens mission var att tjäna andra. I hans umgängessätt fanns ingen ofördragsamhet eller kall stränghet. Världens Frälsare ägde en högre natur än änglarna, men med hans gudomliga majestät förenades ett saktmod och en ödmjukhet, som voro ägnade att draga alla till honom.
Jesus utblottade sig själv, och aldrig uppenbarades hos honom någon själviskhet. I allting underordnade han sig sin Faders vilja. Då hans jordiska mission var nära fullbordad, kunde han säga: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra” (Joh. 17: 4). Och han uppmanar oss: ”Lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat” (Matt. 11: 29). ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv” (Matt. 16: 24). Låt det egna jaget störtas från tronen, så att det ej längre får härska över själen.
Den som betraktar Kristus i hans självförnekelse och ödmjukhet, nödgas säga, såsom Daniel sade, då lian såg en, som liknade en människoson: ”Färgen vek bort från mitt ansikte, så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar” (Dan. 10:8). Den självständighet och självtillräcklighet, som vi berömma oss av, framträder i sin verkliga beskaffenhet såsom ett tecken på träldom under satan. Människonaturen söker alltid giva sig tillkänna och är alltid redo för strid; men den, som lärt av Kristus, är frigjord från själviskhet, stolthet och översitteri, och i hans själ råder frid och ro. Det egna jaget låter sig behärskas av den helige Ande. Under sådana förhållanden fikar man ej efter den högsta platsen; man känner ingen åtrå efter att tränga sig fram för att bliva erkänd. Däremot tycker man, att den högsta platsen är vid Frälsarens fötter. Man skådar upp till Jesus, väntande, att hans hand skall leda, och man lyssnar för att höra, vart han säger, att man skall gå. Aposteln Paulus hade denna erfarenhet, och han sade: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv, som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig” (Gal. 2: 19, 20). Då vi mottaga Kristus såsom en förblivande gäst i vår själ, skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara våra hjärtan och våra tankar i Kristus Jesus.
Frälsarens liv på jorden var fullt av frid, ehuru han levde mitt ibland strid och tvedräkt. Då han förföljdes av arga fiender, sade han: ”Och han, som har sänt mig, är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar” (Joh. 8: 29). Ingen storm av mänsklig eller satanisk vrede kunde störa lugnet av hans fullkomliga umgänge med Gud. Och han säger till oss: ”Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder.” ”Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; så skolen I finna ro för edra själar” (Joh. 14:27; Matt. 11:29). Bären tjä-nandets ok med mig till Guds ära och mänsklighetens upplyftande, och I skolen finna oket vara ljuvligt och bördan lätt.
Det är egenkärleken, som förstör vår frid. Så länge det egna jaget lever, stå vi ständigt färdiga att skydda det mot anfall och förolämpning. Men då vi äro döda, och vårt liv är dolt med Kristus i Gud, skall det icke gå oss till hjärtat, då vi bliva försmådda eller förorättade. ”Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna” (1 Kor. 13: 4--8).
Den lycka, som hämtas ur jordiska källor, är lika flyktig som de skiftande omständigheterna. Men Kristi frid är en ständig och förblivande frid. Den är ej beroende av livets omständigheter eller mängden av världsliga ägodelar eller antalet jordiska vänner. Kristus är det levande vattnets källa, och den lycka, som erhålles hos honom, sviker aldrig.
Kristi saktmod, uppenbarat i hemmet, gör familjen lycklig. Det eggar ej till tvedräkt eller vresiga svar, utan det lugnar det uppretade sinnet och utbreder en atmosfär av mildhet, som erfares av alla, vilka komma inom räckhåll av dess vinnande inflytelse. Varhelst saktmodet har sitt hemvist, gör det de jordiska familjerna till en del av den stora familjen där- ovan.
Det är långt bättre att lida under falska beskyllningar än att underkasta sig det lidande, som kommer av lusten att hämnas lidna oförrätter. Hatets och hämndens ande kommer från satan och kan endast skada den, som hyser densamma. Ödmjukhet av hjärtat, det saktmod, som är frukten av att förbliva i Kristus, är den sanna hemligheten av Guds välsignelse. ”Han smyckar de ödmjuka med frälsning” (Ps. 149: 4).
De saktmodiga ”skola besitta jorden”. Traktan efter självupphöjelse var orsaken till syndens uppkomst i världen och till våra första föräldrars förlust av herraväldet över denna sköna jord, som utgjorde deras rike. Det var genom självförnedring, som Kristus återlöste det förlorade. Och han säger, att likasom han själv vunnit seger, så skola vi vinna seger (Upp. 3: 21). Genom saktmod och självförnekelse kunna vi bliva hans medarvingar, då ”de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid” (Ps. 37: 11).
Den jord, som är lovad åt de saktmodiga, blir ej lik denna jorden, som är förmörkad av dödens och förbannelsens skugga. ”Men nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte” (2 Petr. 3: 13). ”Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron skall stå därinne, och hans tjänare skola tjäna honom” (Upp. 22: 3). Där blir det ingen missräkning, ingen sorg, ingen synd. Ingen nödgas där säga: ”Jag är sjuk.” Inga liktåg, inga tårar, ingen nöd, inga skilsmässor, inga förkrossade hjärtan skola finnas där. Men Jesus skall vara där, och endast frid skall där råda. ”De skola varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor” (Jes. 49: 10).
”Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.”
Rättfärdighet är helighet och innebär att vara lik Gud. Och ”Gud är kärleken” (1 Joh. 4: 16). Att vara rättfärdig är att vara i överensstämmelse med Guds lag; ty ”alla dina bud äro rättfärdiga” (Ps. 119: 172), ”och kärleken är lagens uppfyllelse” (Rom. 13: 10). Rättfärdighet är kärlek, och kärlek är Guds ljus och liv. Guds rättfärdighet är förkroppsligad i Kristus, och vi bliva rättfärdiga genom att mottaga honom.
Icke genom smärtsamma ansträngningar eller utmattande möda, icke genom gåvor eller offer förvärvas rättfärdighet, utan den skänkes fritt till varje själ, som hungrar och törstar därefter. ”Upp, alla I, som ären törstiga, kommen hit och fån vatten; och I, som inga penningar haven, kommen hit och hämten säd och äten . . . för intet både vin och mjölk” (Jes. 55: 1). ”Detta skall vara det namn, han skall få: Herren vår rättfärdighet” (Jer. 23: 6).
Ingen människa kan åstadkomma det, som tillfredsställer en själs hunger och törst. Men Jesus säger: ”Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp. 3:20). ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig törsta” (Joh. 6: 35).
Såsom vi behöva föda för att uppehålla våra fysiska krafter, så behöva vi Kristus, brödet från himmelen, för att uppehålla det andliga livet och erhålla krafter att göra Guds vilja. Såsom den fysiska organismen ständigt tillföres näring, som uppehåller livet och krafterna, så måste själen ständigt stå i förbindelse med Kristus, överlämna sig åt honom och förtrösta på honom.
Såsom den trötte vandraren i öknen söker efter källsprång och släcker sin törst, då han finner vatten, så törstar en kristen efter det livets vatten som flödar från Kristus.
I den mån vi betrakta vår Frälsares fullkomliga karaktär, längta vi att bliva helt förvandlade och förnyade till likhet med hans rena bild. Ju mer vi lära känna Gud, desto högre blir vår karaktärs ideal, och desto mer brinnande blir vår längtan efter att likna honom. Då själen sträcker sig uppåt efter Gud, kommer det gudomliga i förbindelse med det mänskliga, och det efter Gud längtande hjärtat kan säga: ”Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp” (Ps. 62: 6).
Om din själ känner behov av Gud, om du hungrar och törstar efter rättfärdighet, så är det ett bevis för, att Kristus verkar på ditt hjärta, för att du skall söka honom, att han genom den helige Andes gåva må kunna göra för dig, vad du själv omöjligen kan göra. Vi behöva ej söka släcka vår törst i grunda bäckar, ty vi hava tillgång till den djupa källan, av vars ymniga flöden vi kunna dricka fritt, om vi blott stiga litet högre upp på trons väg.
Guds ord är livets källsprång. Då du tillgodogör dig dess livsflöden, kommer du genom den helige Ande i en innerlig gemenskap med Kristus. Gamla, välkända sanningar skola då framstå för ditt sinne i nytt ljus; skriftställen skola som en ljusglimt fram-stråla i ny betydelse; du skall få se det sköna sammanhanget mellan andra sanningar och återlösnings-verket, och du skall erfara, att Kristus leder dig, att en gudomlig lärare står vid din sida.
Jesus sade: ”Men den som dricker av det vatten, jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten, jag giver honom, skall bliva i honom en källa, vars vatten springer upp med evigt liv” (Joh. 4: 14). Under det den helige Ande upplåter för dig sanningens skatter, skall du samla de mest dyrbara erfarenheter, och du skall innerligen åstunda att omtala för andra de trösterika ting, som blivit uppenbarade för dig. Då du kommer i beröring med andra, skall du meddela dem nya tankar om Kristi karaktär och verk. Du får då nya uppenbarelser av hans ömma kärlek att delgiva dem, som älska honom, och dem, som icke älska honom. ”Given, och eder skall bliva givet”, ty Guds ord är ”en källa i lustgården ... en brunn med friskt vatten och ett rinnande flöde ifrån Libanon” (Luk. 6:38; Höga V. 4:15). Den själ, som en gång fått smaka Kristi kärlek, längtar ständigt efter att dricka därav i allt djupare drag, och i den mån, man meddelar därav åt andra, skall ens egen själ erfara ett rikare tillflöde. Varje ny uppenbarelse av Gud för själen ökar förmågan att känna och älska. Hjärtats trängtande rop till Gud är: ”mer av dig”, och Andens svar lyder alltid: ”ännu mycket mer” (Rom. 5:9,10). Ty Gud finner största behag i att ”göra mer, ja, långt mer än allt vad vi bedja eller tänka” (Ef. 3: 20). Åt Jesus, som utblottade sig på allt för att frälsa en förtappad mänsklighet, blev den helige Ande given utan mått. Så skall den även givas åt varje Kristi efterföljare, som låter Kristus få helt taga sin boning i hans hjärta.
Aposteln uppmanar oss att låta oss ”uppfyllas av ande” (Ef. 5:18), och i denna uppmaning ligger även ett löfte om dess uppfyllelse. Det var Faderns goda behag att ”låta all fullhet taga sin boning” i Kristus och ”i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten” (Kol. 1: 19; 2:10).
Gud har utgjutit sin kärlek i överflöd, såsom de ymniga skurar, vilka uppfriska jorden. Han säger: ”Drypen, I himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdighet strömma ned. Må jorden öppna sig, och må dess frukt bliva frälsning; rättfärdighet låte den ock växa upp. Jag, Herren, skapar detta.” ”De betryckta och fattiga söka förgäves efter vatten, deras tunga försmäktar av törst; men jag, Herren, skall bönhöra dem, jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem. Jag skall låta strömmar rinna upp på höjderna och källor i dalarna; jag skall göra öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång” (Jes. 45: 8; 41: 17, 18). ”Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd” (Joh. 1: 16).
”Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.”
Det mänskliga hjärtat är av naturen kallt och mörkt och kärlekslöst. Då någon uppenbarar en barmhärtig och förlåtande anda, gör han det ej av sig själv, utan emedan hans hjärta blivit berört av Guds Andes inflytelse. ”Vi älska, därför att han först har älskat oss” (1 Joh. 4: 19).
Gud är själv all nåds källa. Han är ”en Gud, barmhärtig och nådig” (2 Mos. 34: 6). Han handlar icke med oss efter vår förtjänst. Han frågar ej efter, om vi äro värdiga att mottaga hans kärlek, utan han utgjuter över oss sin kärleks rikedom för att göra oss värdiga. Han är ej hämndgirig. Han söker ej att straffa, utan att återlösa. Även då han i sin gudomliga ledning visar stränghet, gör han det endast för att draga irrande själar in på den rätta vägen. Han längtar att få lindra nöd och lidande, att gjuta sin helande balsam i sargade hjärtan. Det är sant, att Gud ”ingalunda låter någon bliva ostraffad” (2 Mos. 34:7), men han önskar på samma gång borttaga syndaskulden.
De barmhärtiga äro ”delaktiga av gudomlig natur”, och hos dem finner Guds förbarmande kärlek sitt uttryck. Alla, vilkas hjärtan klappa i samklang med den oändliga kärlekens hjärta, söka att frälsa, icke att fördöma. Kristus i hjärtat utgör en aldrig sinande källa. Där han bor, där överflöda kärlek och barmhärtighet.
Då de olyckliga offer, som äro förvillade och frestade samt försänkta i synd och elände, ropa om hjälp, frågar ej den kristne, om de äro värdiga eller ej, utan han frågar: ”Hur kan jag bliva dem till välsignelse?” Hos den eländigaste, den djupast sjunkne, ser han en människosjäl, för vilkens frälsning Jesus har dött och för vilkens räddning Gud har åt sina barn överlåtit försoningens ämbete.
Barmhärtiga äro de, som visa medlidsamhet mot de fattiga, lidande och förtryckta. Job säger: ”Ty jag räddade den betryckte, som ropade, och den fader- löse, den som ingen hjälpare hade. Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel. Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte” (Job 29: 12--16).
För många är livet en smärtsam kamp. De känna sina svagheter, de äro olyckliga och sakna tro samt tycka, att de ha ej något att vara tacksamma för. Ett vänligt ord, en deltagande blick, ett bevis på erkänsla skulle för mången kämpande ensling vara som en svalkande dryck för en törstig själ. Ett ord av sympati, ett bevis på vänskap skulle lätta mångens börda, som trycker tungt på trötta skuldror. Och varje ord eller gärning, som härflyter från oegennyttig välvilja, är ett uttryck av Kristi kärlek till förlorade människor.
De barmhärtiga ”skall vederfaras barmhärtighet”. ”Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje” (Ords. 12: 25). För den barmhärtige finnes en ljuv frid och en salig tillfredsställelse i ett liv av självförgäten tjänst för andras välfärd. Den helige Ande, som bor i själen och finner sitt uttryck i det dagliga livet, skall försmälta hjärtan och i dem väcka känslor av sympati och ömhet. Du tar skörda, vad du sår. ”Säll är den, som låter sig vårda om den arme . . . Herren skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja! Herren skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger” (Ps. 41: 2--4).
Den som uppoffrar sitt liv åt Gud för att tjäna hans barn, är förenad med honom, som förfogar över världsalltets alla resurser. Hans liv är sammanlänkat med Guds genom eviga och oföränderliga löften. Herren skall ej övergiva honom i nödens och lidandets stund. ”Så skall ock min Gud, efter sin rikedom, i fullt mått och på ett härligt sätt i Kristus Jesus giva eder allt vad I behöven” (Fil. 4:19). Och i den sista stora nöden skola de barmhärtiga finna sin tillflykt i den medlidsamme Frälsarens barmhärtighet och få ingång i de eviga boningarna.
”Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.”
Judarna voro så stränga med avseende på yttre renhet, att deras förordningar voro rent av odrägliga. Deras sinnen voro upptagna av regler och stränga åtgärder samt fruktan för yttre besmittelse, men de fäste sig icke vid, att själen befläckades av orena tankar, själviskhet och hatfulla känslor.
Jesus framhåller icke denna ceremoniella renhet såsom ett av villkoren för inträde i hans rike, utan han talar om behovet av hjärterenhet. Den visdom, som kommer ovanifrån, är ”först och främst ren” (Jak. 3: 17). Ingenting orent skall få inträde i Guds rike. Alla, som skola komma dit, måste vara renhjärtade. Den som lärt känna Jesus, avskyr vårdslöst uppförande, opassande tal och orena tankar. När Kristus får bo i hjärtat, renas och förädlas människans tankar och umgängelse.
Men Jesu ord: ”Saliga äro de renhjärtade”, hava en djupare betydelse. De innebära renhet icke allenast i vanlig bemärkelse med hänsyn till det sinnliga och lastfulla, utan renhet i fråga om själens innerst dolda bevekelsegrunder och avsikter, frihet från högmod och fikande efter egna fördelar samt ödmjukhet, oegen- nytta och uppriktighet.
Endast likar kunna uppskatta varandra. Om vi ej i vårt eget liv upptaga den kärlekens självuppoffrande princip, som var grundsatsen i Jesu karaktär, så kunna vi ej känna Gud. Det av satan bedårade hjärtat betraktar Gud som ett tyranniskt och omedgörligt väsen. Människans, ja, t. o. m. satans själviska karaktärsdrag tillskrivas den kärleksfulle Skaparen. ”Och nu tror du”, säger han, ”att jag är såsom du” (Ps. 50:21). Hans gudomliga försyn och ledning tolkas som ett uttryck av en godtycklig och hämndgirig natur. Så även med bibeln, den gudomliga nådens skattkammare. Man ser ej skönheten av dess sanningar, som äro så höga som himmelen och så omfattande som evigheten. För den stora massan av människor är Kristus själv ”såsom ett rotskott ur förtorkad jord”. De se ej hos honom någon ”fägring”, och därför kan ”hans utseende ej behaga” dem (Jes. 53: 2).
När Jesus bodde bland människors barn såsom en uppenbarelse av Gud i mänskligt kött, sade de skriftlärda och fariséerna om honom: ”Du är en samarit och är besatt av en ond ande” (Joh. 8: 48). Till och med Jesu egna lärjungar voro så förblindade av själviskhet, att de hade svårt att förstå honom, som kommit för att uppenbara Faderns kärlek för dem. Detta var orsaken till, att Jesus var övergiven och förskjuten av människorna. Endast i himmelen blev han ej missförstådd.
Då Kristus uppenbaras i sin härlighet, skola de ogudaktiga ej kunna uthärda åsynen av honom. Ljuset av hans närvaro, som är liv för dem, som älska honom, är död för de ogudaktiga. Deras väntan på hans ankomst är för dem ”en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld, som skall förtära motståndarna” (Hebr. 10: 27). Då han uppenbaras, skola de därför ropa till bergen och klipporna, att dessa skola dölja dem för hans ansikte, som lidit döden för att återlösa dem.
Men för de hjärtan, som blivit renade genom den helige Andes inneboende, är det helt annorlunda. Dessa kunna känna Gud. Moses var dold i en klippreva, då Herren uppenbarade sin härlighet för honom. Så få även vi en skymt av Guds majestät och kärlek, då vi äro dolda med Kristus.
”Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen” (Ords. 22: 11). Genom tron kunna vi redan nu skåda honom. I vår dagliga erfarenhet se vi hans godhet och barmhärtighet i den gudomliga ledning och det beskydd, som vi röna. Vi igenkänna honom i hans Sons karaktär. Den helige Ande upplåter vårt förstånd och vårt hjärta, så att vi kunna fatta sanningen angående Gud och den av honom utsände Sonen. De renhjärtade se Gud från en ny och mera tilldragande sida, de se honom såsom sin Återlösare. Och under det de betrakta hans rena och älskvärda karaktär, längta de efter att återspegla hans avbild. De se honom såsom en Fader, som längtar att få omfamna sin ångerfulle son, och deras hjärtan uppfyllas av outsäglig glädje och tacksamhet.
De renhjärtade se Skaparen i hans mäktiga gärningar, i de sköna ting, som uppfylla världsalltet. I den skrivna uppenbarelsens ord läsa de än tydligare hans nåd och godhet. De sanningar, som äro förborgade för de visa och lärda, uppenbaras för barn. Sanningens skönhet och dyrbarhet, som världens kloka ej kunna fatta, utvecklas ständigt för dem, som förtröstansfullt och barnsligt önska lära känna Guds vilja. Vi fatta sanningen genom att bliva delaktiga av den gudomliga naturen.
De renhjärtade vistas liksom i Guds synliga närvaro under den tid, han låter dem leva här i världen. Och i odödlighetens värld skola de se honom ansikte mot ansikte, såsom Adam gjorde, då han i Eden vandrade med Gud och samtalade med honom. ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13: 12).
”Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.”
Kristus är ”Fridsfursten” (Jes. 9:6), och det är hans mission att i himmelen och på jorden återställa den frid, som blivit störd genom synden. ”Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom. 5:1). Alla, som villigt övergiva synden och öppna sitt hjärta för Jesu kärlek, bliva delaktiga av denna himmelska frid.
Någon annan grund för frid finnes ej. Kristi nåd, mottagen i hjärtat, övervinner fiendskapen, stillar oron och uppfyller själen med kärlek. Den som har frid med Gud och sina medmänniskor, kan ej vara olycklig. Avund och misstänksamhet få ej rum i hans hjärta, ej heller kan hat existera där. Den som är i harmoni med Gud, är delaktig av himmelens frid och utövar en fridfull inflytelse på alla, han kommer i beröring med. Fridens ande vilar såsom dagg över dens hjärta, som är betungad av världens möda och strider.
Kristi efterföljare äro fridens budbärare i världen. Alla, som genom ett heligt livs stilla inflytelse uppenbara Kristi kärlek; alla, som genom ord och handling leda andra bort från syndens väg och komma dem att överlämna sitt hjärta åt Gud, äro fridsamma. Och ”saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn”. Deras fridsamhet är ett bevis på deras förbindelse med himmelen. Kristi ljuva inflytelse omgiver dem. Älskvärdheten i deras liv och karaktär uppenbarar för världen, att de äro Guds barn. Människorna kunna ej undgå att märka, att de ha varit med Jesus. ”Var och en som älskar, han är född av Gud.” ”Men den som icke har Kristi Ande, han hör icke honom till”, ty ”alla de, som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn” (1 Joh. 4:7; Rom. 8: 9, 14).
”Då skall Jakobs kvarleva vara bland många folk såsom dagg från Herren, såsom en regnskur på gräs, vilken icke dröjer för någon mans skull eller väntar för människobarns skull” (Mik. 5: 7).
”Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.”
Jesus framhåller icke för sina efterföljare hoppet om att uppnå jordisk ära och rikedom eller ett liv, som är fritt från prövningar; men han framhåller för dem den stora förmånen att vandra med Mästaren på självförnekelsens och försmädelsens väg, därför att världen icke känner dem.
Den som kom för att frälsa en förtappad värld, hade upptagit kampen mot de förenade krafterna av Guds och människors fiender. Onda människor och onda änglar sammansvuro sig mot Fridsfursten. Ehuru alla hans ord och handlingar voro uttryck av gudomlig medlidsamhet, väckte dock hans olikhet med världen den bittraste fiendskap. Han ådrog sig det mest hatfulla motstånd, emedan han ej i ringaste mån uppmuntrade tillfredsställelsen av människonaturens onda böjelser.
På samma sätt är det också med alla, som vilja leva gudligt i Kristus Jesus. En oavlåtlig strid pågår mellan rättfärdighet och synd, kärlek och hat, sanning och villfarelse. Då någon i sitt liv uppenbarar Kristi kärlek och helighetens skönhet, uppväckes därigenom satans anhängares hat, och fursten över ondskans härar drager ut till strid. Förföljelse och försmädelse bliver deras lott, som besjälas av Kristi Ande. Förföljelsens beskaffenhet är emellertid olika på olika tider, men själva den underliggande principen, den ande, som underblåser det hela, är densamma som ända sedan Abels dagar varit upphovet till all förföljelse mot Guds utvalda.
Då människorna söka komma i harmoni med Gud, skola de finna, att korsets förargelse ännu icke upphört. ”Furstar och väldigheter och världshärskare” tillika med ”ondskans andemakter i himlarymderna” äro uppställda till strid mot alla, som söka vandra i lydnad för himmelens lagar. I stället för att förorsaka sorg borde därför förföljelse medföra glädje för Kristi lärjungar, emedan den är ett bevis på att de vandra i sin Mästares fotspår.
Herren har icke lovat befria sitt folk från prövningar, men han har lovat något, som är vida bättre, i det han sagt: ”Så länge du lever, må din kraft bestå” (5 Mos. 33: 25). ”Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet” (2 Kor. 12: 9). Om det fordras av dig, att du för Kristi skull skall gå in i den brinnande ugnen, skall Jesus där stå vid din sida, såsom han stod mitt ibland de trogna män, vilka hade kastats i den brinnande ugnen i Babylon. De som älska sin Återlösare, skola glädja sig över varje tillfälle de hava att deltaga i hans förnedring och försmädelse. Den kärlek, de hava till sin Herre, förljuvar deras lidanden.
Satan har under alla tidsåldrar förföljt Guds folk; han har plågat dem och dödat dem. Men även i själva döden ha de segrat. I sin ståndaktiga tro ha de uppenbarat honom, som är mäktigare än satan. Satan kan plåga och döda kroppen, men han kan icke skada det liv, som är dolt med Kristus i Gud. Han kan kasta kroppen i fängelse, men han kan icke sätta anden i fångenskap. Bortom jordens mörker skåda Herrens trogna den eviga härligheten, och de kunna säga: ”Ty jag håller före, att denna tidens lidanden intet betyda i jämförelse med den härlighet, som kommer att uppenbaras på oss.” ”Ty vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet, som väger översvinnli-gen tungt och varar i evighet” (Rom. 8: 18; 2 Kor. 4: 17).
Genom prövningar och förföljelser blir Guds härlighet, hans karaktär, uppenbarad genom hans utvalda. Hatade och förföljda av världen, uppfostras för densamma. Delaktiggjorda i Kristi lidande, bliva de även delaktiga i hans härlighet. I en himmelsk syn såg profeten Guds folks slutliga seger, som han beskriver sålunda: ”Och jag fick se något, som såg ut såsom ett glashav, blandat med eld. Och jag såg dem, som hade vunnit seger ... stå vid glashavet, med Guds harpor i sina händer. Och de sjöngo Moses’, Guds tjänares, sång och Lammets sång; de sjöngo: Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du Allsmäktige; rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens konung.” ”Dessa äro de, som komma ur den stora bedrövelsen, och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom, dag och natt, i hans tempel. Och han, som sitter på tronen, skall slå upp sitt tabernakel över dem” (Upp. 15: 2, 3; 7: 14, 15).
”Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder.”
Såsom satan ända sedan sitt fall missrepresenterat Gud, så missrepresenterar han Guds barn genom sina redskap. Frälsaren säger: ”Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig” (Ps. 69: 10). På liknande sätt drabbas hans lärjungar av smädelse och förföljelse.
Aldrig har någon människa på jorden blivit så grymt smädad som Människosonen. Han blev hånad och bespottad på grund av sin oryggliga lydnad för Guds heliga lags principer. Han blev hatad utan orsak. Likväl stod han lugn inför sina fiender, förklarande, att smädelse är något, som den kristne måste lida, och han rådde sina efterföljare att tåligt lida allt och ej försmäkta under förföljelsens bitterhet.
Smädelse och förtal kan nedsvärta en persons namn, men befläckar dock ej hans karaktär, som är i Guds förvar. Så länge vi ej samtycka till synd, finnes ingen, vare sig mänsklig eller satanisk makt, som kan sätta en enda fläck på vår själ. Den människa, som av hjärtat förtröstar på Gud, är densamma i de hårdaste prövningar och de mest nedslående omständigheter, som då hon åtnjuter framgång och Guds ansiktes ljus och ynnest synes komma henne till del. Hennes bevekelsegrunder, hennes ord och hennes handlingar kunna bliva misstydda och orättvist bedömda, men hon aktar ej därpå, ty hon intresserar sig för någonting, som är av långt större betydelse för henne. Såsom Moses härdade ut, ”därigenom att han likasom såg den Osynlige”, kan hon härda ut, emedan hon icke har ”till ögonmärke de ting, som synas, utan dem som icke synas” (Hebr. 11: 27; 2 Kor. 4: 18).
Kristus känner allt, som missförstås och missrepresenteras av människor. Hur mycket hans barn än bliva beljugna och föraktade, kunna de därför tåligt och förtröstansfullt bida, ty ingenting är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och de som ära Gud, skola inför människor och änglar bliva ärade av honom.
”När människorna för min skull smäda och förfölja eder ... glädjens och fröjden eder”, sade Jesus. Han påminde också lärjungarna om att profeterna hade blivit förföljda före dem, och Jakob säger, att profeterna voro ”föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod” (Jak. 5: 10). Abel, den förste kristne av Adams barn, dog som martyr. Enok vandrade med Gud, och världen kände honom icke. Noa blev bespottad såsom en fanatiker och orostiftare. ”Andra åter underkastade sig begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse.” ”Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse” (Hebr. 11:36, 35).
Guds tjänare ha blivit smädade och förföljda under alla tidsåldrar, och dock har genom deras lidande kunskapen om Gud blivit utbredd. Varje Kristi lärjunge måste ställa sig i ledet för att främja samma verk, fullt medveten om, att hans fiender icke kunna göra något mot sanningen utan för sanningen. Gud vill, att sanningen skall framhållas tydligt, så att den bliver föremål för granskning och diskussion, även om det sker under smädelse. Varje försök att inskränka samvetsfriheten kan Gud bruka som medel att väcka slumrande människor till besinning.
Hur ofta ha vi ej bland Guds tjänare sett slående exempel härpå! Då den ädelmodige och vältalige Stefanus blev på Stora rådets ingivelse stenad till döds, förlorade icke evangelium något därpå. Det himmelska ljus, som förhärligade hans ansikte, den gudomliga medlidsamhet, som besjälade hans bön, träffade de kringstående rådsherrarna såsom en skarp pil och överbevisade dem. Och Saulus, den förföljande fariséen, blev ett utvalt redskap till att frambära Kristi namn ”inför hedningar och konungar och Israels barn”. Och en tid därefter skrev den ålderstigne Paulus från fängelset i Rom: ”Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika Kristus ... i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare bedrövelse i mina bojor ... Kristus bliver dock på ena eller andra sättet förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet” (Fil. 1: 15, 16, 18). Genom Pauli fångenskap blev också evangelium utbrett till fjärran trakter, medan själar vunnos för Kristus i själva kejsarens palats. Genom satans försök att omintetgöra Guds ords oförgängliga säd, ”som förbliver” (1 Petr. 1: 23), blev denna säd utsådd i människornas hjärtan. Genom den vanära och förföljelse, som Guds barn lida, blir Kristi namn förhärligat och själar frälsta.
”Eder lön är stor i himmelen” -- deras lön, som äro Kristi vittnen under förföljelse och försmädelse. Medan människorna söka efter jordiska skatter, hänvisar Jesus dem till den himmelska lönen. Men han förlägger icke denna lön helt och hållet till det kommande livet, utan redan här få vi begynna njuta av den. Herren uppenbarade sig för Abraham och sade: ”Jag är din sköld; din lön skall bliva mycket stor” (1 Mos. 15: 1). Alla, som följa Kristus, skola få samma lön. Att komma i förening med Jehova, Emanuel -- han, i vilken ”visdomens och kunskapens alla skatter” finnas fördolda, ”ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen” -- att känna honom, att äga honom, i det hjärtat mer och mer öppnas för att mottaga hans gudomliga egenskaper, att lära känna hans kärlek och kraft, att äga Kristi outgrundliga rikedomar, att fatta mer och mer, ”vad bredden och längden och höjden och djupet är, och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap”, att man blir helt uppfylld av ”all Guds fullhet” -- ”detta är Herrens tjänares arvedel, den rätt de skola undfå av mig, säger Herren” (Kol. 2: 3; Ef. 3: 18, 19; Jes. 54: 17).
Det var denna fröjd, som uppfyllde Paulus och Silas, då de i fängelset i Filippi vid midnattstiden bådo samt sjöngo lovsånger. Kristus var hos dem, och hans närvaros ljus genomträngde fängelsets mörker. Då Paulus såg, hur evangelium gjorde framgång, skrev han från Rom, icke aktande sina bojor: ”Däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få glädja mig” (Fil. 1: 18). Kristi egna ord på berget återljuda i Pauli budskap till församlingen i Filippi mitt under dess förföljelse: ”Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: Glädjen eder” (Fil. 4:4).
”I ären jordens salt.”
Saltet värderas för sina bevarande eller konserverande egenskaper. Då Kristus därför säger, att Guds barn äro jordens salt, vill han därmed lära dem, att det är hans avsikt att genom sin nåds inflytelse göra dem till medel för andras frälsning. Guds syftemål med att välja ett folk och avskilja det från världen är ej blott, att detta folk skulle vara hans barn, utan även att världen genom dem måtte bliva delaktig av hans frälsande nåd (Tit. 2: 11).
Då Gud valde Abraham, gjorde han det ej blott för att Abraham skulle bliva hans vän, utan han ville göra Abraham till ett redskap, genom vilket andra folk kunde få del av de särskilda välsignelser, som han ville göra dem delaktiga av. Jesus sade i den bön, han strax före sin korsfästelse bad för sina lärjungar: ”Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må vara i sanning helgade” (Joh. 17: 19). Så skola ock de kristna, som blivit luttrade genom sanningen, äga frälsande egenskaper, som äro ägnade att bevara världen från att försjunka i hopplöst fördärv.
Saltet måste blandas med det, som skall saltas; det måste ingjutas däri och helt genomtränga det, annars kan saltet ej bevara det från föruttnelse. Så är det även genom personlig beröring med människorna, som dessa kunna påverkas av evangelii frälsande kraft. De frälsas ej i massa, utan som individer. Ett personligt inflytande är härvid en dragande kraft. Vi måste komma i nära gemenskap med dem vi önska hjälpa.
Saltets sälta föreställer den kristnes andliga kraft hans hjärta, uppfyllt av Jesu kärlek, hans liv, genomsyrat av Kristi rättfärdighet. Kristi kärlek genomsyrar och påverkar. Då den är ingjuten i våra hjärtan, utflödar den till andra. Vi måste komma i nära beröring med våra medmänniskor, så att deras hjärtan uppvärmas av vår sympati och vår kärlek till dem. Från en allvarlig kristen utflödar ständigt en genomträngande livsenergi, som ingjuter ny andlig kraft i de själar, för vilka han verkar. Ej människans egen kraft, utan den helige Andes kraft förmår omskapa människan.
Jesus tillade en allvarlig varning: ”Men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna” (Matt. 5: 13).
Under det Jesus talade, kunde folket se det glittrande saltet på stigarna, där det utkastats, emedan det hade förlorat sin sälta och nu ej mer var till någon nytta. Detta var en trogen bild av fariséernas tillstånd och den inverkan deras religion hade på folket. Det framställde livet hos varje människa, som förlorat Guds nåds kraft och därför blivit kall och okristlig. En sådan människa, vilken bekännelse hon än må hava, betraktas av människor och änglar som andefattig och oangenäm. Det är till sådana Kristus säger: ”Jag skulle önska, att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun” (Upp. 3 : 15, 16).
Utan levande tro på Kristus såsom en personlig Frälsare kunna vi icke göra vår inflytelse gällande gent emot världens otro. Vi kunna ej delgiva andra, vad vi icke själva äro i besittning av. Endast i den mån vi troget och nitiskt tjäna Kristus, kunna vi utöva en inflytelse för människosläktets upplyftande och välsignelse. Äga vi ingen verklig kärlek, ingen verklig kristlig erfarenhet i vår gudstjänst, så ha vi heller ingen kraft att hjälpa andra, ingen förbindelse med himmelen, ingen kristlig sälta i vårt dagliga liv. Om den helige Ande ej kan använda oss som redskap, genom vilka han kan meddela andra sanningen, såsom den är i Kristus Jesus, så äro vi som salt, vilket mist sin sälta och därför är onyttigt. Genom brist på Kristi nåd vittna vi inför världen, att den sanning, vi bekänna oss tro, ej äger någon helgande kraft, och så långt vår inflytelse sträcker sig, omintetgöra vi då genom den det gudomliga ordets verkan. ”Om jag talade både människors och änglars tungomål men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn” (1 Kor. 13: 1--3).
När kärleken fyller hjärtat, flödar den ut till andra, men ej på grund av deras ynnestbevis, utan emedan kärleken är drivfjädern. Kärleken förvandlar karaktären, behärskar våra böjelser, underkuvar fiendskapen och förädlar våra känslor. Denna kärlek omfattar hela världsalltet och är i harmoni med änglarnas kärlek i deras tjänst för mänskligheten. Om en sådan kärlek fyller hjärtat, förljuvar den hela livet och sprider välsignelse överallt omkring sig. Detta och detta allena kan göra oss till jordens salt.
”I ären världens ljus.”
Då Jesus undervisade folket, gjorde han det på ett sätt, som intresserade åhörarna och fängslade deras uppmärksamhet, i det han belyste de framställda sanningarna genom bilder ur naturen. Folket hade samlats redan tidigt på morgonen. Den härliga solen, som steg allt högre på det blåa himlavalvet, drev bort skuggorna, som lågo lägrade i dalarna och i de smala passen mellan bergen. Härligheten på himlavalvet i öster hade ännu icke försvunnit. Solens ljus överflödade landet i all sin strålglans, sjöns lugna yta återkastade det gyllene skenet och avspeglade morgonens rosenfärgade skyar. Varje knopp, varje blomma, varje löv glittrade av daggpärlor. Naturen log under välsignelsen av en ny dag, och fåglarna uppstämde sina ljuva sånger bland träden. Frälsaren blickade ned på folket, som var samlat framför honom, och lyfte därpå sina ögon mot den uppgående solen, i det han sade till sina lärjungar: ”I ären världens ljus.” Såsom solen tågar fram på sin kärleks mission, skingrande nattens skuggor och väckande den sovande världen till liv, så skola Kristi lärjungar gå ut för att sprida himmelens ljus bland dem, som äro försänkta i villfarelsens och syndens mörker.
I det klara morgonljuset framstodo tydligt de städer och byar, som finnas bland kullarna omkring och som sålunda bidrogo till att höja skådespelet. Jesus pekade på dem och sade: ”Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg.” Och han tilläde: ”Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem, som äro i huset” (Matt. 5: 14, 15). De flesta av dem, som lyssnade till Jesu ord, voro lantmän och fiskare, vilkas anspråkslösa hyddor innehöllo blott ett rum, så att ett enda ljus på bordet upplyste hela huset. ”På samma sätt”, sade Jesus, ”må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.”
Intet annat ljus har någonsin lyst eller kommer någonsin att lysa över fallna människor än det, som utgår från Kristus. Vår Frälsare är det enda ljus, som kan skingra mörkret i en värld, som är försänkt i synd. Om honom är det skrivet: ”I det var liv, och livet var människornas ljus” (Joh. 1:4). Det är genom att mottaga hans liv, som hans efterföljare kunna bliva ljusbärare. Kristi liv i själen och hans kärlek, uppenbarad i karaktären, göra dem till världens ljus.
Människorna hava intet ljus i sig själva. Utan Kristus äro vi som en otänd veke, såsom månen, vänd från solen; vi hava icke i oss själva en enda ljusstråle, som kan genomtränga världens mörker. Men då vi vända oss mot rättfärdighetens sol, då vi komma i beröring med Kristus, fylles själen av hans gudomliga närvaros strålglans.
Kristi efterföljare skola vara mer än ljus bland människorna, de skola vara ljuset i världen. Jesus säger till alla, som bekänna sig vara hans lärjungar: I haven överlämnat eder åt mig, och jag har sänt eder ut i världen såsom mina representanter. Såsom Fadern sänt honom, så, förklarar han, ”har ock jag sänt dem i världen” (Joh. 17: 18). Såsom Kristus är det medel, genom vilket Fadern uppenbarar sig, så skola vi vara medel, genom vilka Kristus uppenbarar sig för världen. Ehuru Frälsaren är ljusets stora källa, bör du, o kristen, ej glömma, att han uppenbarar sig genom människor. Guds välsignelser komma oss till del genom mänskliga redskap. Kristus själv uppenbarades i världen såsom Människosonen. Såsom människa, delaktig av den gudomliga naturen, måste han komma i beröring med människorna. Varje enskild Kristi lärjunge är ett av Gud utvalt redskap för Guds uppenbarelse bland människorna. Härlighetens änglar vänta att genom oss få meddela himmelens ljus och kraft åt själar, som rusa mot fördärvet. Skall det mänskliga redskapet försumma att utföra denna sin mission? Ack, då blir världen i samma mån berövad den helige Andes utlovade inflytelse.
Men Jesus sade icke till sina lärjungar, att de skulle beflita sig om att göra sig till ljus, utan han sade: ”På samma sätt må ock edert ljus lysa.” Om Kristus får bo i hjärtat, är det omöjligt att dölja hans närvaros ljus. Om de, som bekänna sig vara Kristi efterföljare, icke äro världens ljus, så är orsaken den, att de förlorat Andens kraft. Om de icke hava något ljus att meddela, är det därför, att de icke stå i förbindelse med ljusets källa.
I alla tidsåldrar har ”Kristi Ande”, som var i profeterna (1 Petr. 1: 11), gjort Guds sanna barn till ljus för sin tid och sitt släkte. Josef var en ljusbärare i Egypten, där han genom sitt rena, människovänliga och kärleksfulla liv representerade Kristus mitt ibland ett avgudiskt släkte. Under det israeliterna tågade från Egypten till det utlovade landet, voro de trogna bland dem ljus för de omgivande nationerna, och genom dem blev Gud då uppenbarad för världen. Från Daniel och hans medbröder i Babylon och från Mor-dokai i Persien strålade det gudomliga ljuset mitt i de kungliga palatsens mörker. Så äro nu Kristi lärjungar ljusbärare under sin vandring till himmelen. Genom dem bliva Faderns nåd och godhet uppenbarade för en värld, som är försänkt i mörker och i okunnighet om Gud. Människorna se deras goda gärningar och prisa Fadern, som är i himmelen. Ty därigenom uppenbaras, att det på världsalltets tron finns en Gud, vars karaktär är värdig att prisas och efterliknas. Den gudomliga kärlek, som glöder i hjärtat, den kristliga enhet, som uppenbaras i livet, är som skymtar av himmelen, genom vilka världens barn må kunna lära att värdera dess förträfflighet.
Det är på detta sätt människorna ”lära känna den kärlek, som Gud har i oss” (1 Joh. 4: 16). Och sålunda bliva hjärtan, som en gång voro syndiga och fördärvade, renade och omskapade, så att de kunna ”ställas inför Guds härlighet ostraffliga, i fröjd” (Jud. v. 24).
Frälsarens ord: ”I ären världens ljus”, visa, att han överlämnat åt sina efterföljare en världsomfattande mission. På Kristi tid hade själviskhet, högmod och fördomar uppbyggt en stark och hög skiljemur mellan dem, som fått i uppdrag att bevara Guds heliga ord, och alla andra folk på jorden. Men Frälsaren hade kommit för att taga bort denna skiljemur. De ord, som folket hörde från hans läppar, voro helt olika de ord, som de hört av präster och rabbiner. Kristus nedriver skiljemuren, egenkärleken och nationalismens fördomar och lär, att vi skola älska alla människor. Han lyfter människorna upp ur den trånga själviskheten. Han avskaffar alla gränslinjer och all onaturlig klasskillnad inom samhället. Han gör ingen åtskillnad mellan grannar och främlingar, vänner och fiender. Han lär oss, att vi i varje nödställd själ skola se vår nästa och att världen är vårt missionsfält.
Såsom solens strålar tränga fram till jordens mest avlägsna vrår, så har ock Gud för avsikt, att evangelii ljus skall nå varje själ på jorden. Om Kristi församling fullgjorde det uppdrag, hon fått av Herren, skulle ljuset utbredas till alla, som sitta i mörker och i dödsskuggans dal. I stället för att bilda kolonier och draga sig undan från ansvar och från att bära korset skulle församlingsmedlemmarna sprida sig i alla länder för att bliva Kristi ljusbärare och verka för själars frälsning, såsom han gjorde. Då skulle ock ”detta evangelium om riket” snart bliva förkunnat i hela världen.
Sålunda skall Guds avsikt med att kalla ett folk, ända från Abrahams kallelse på Mesopotamiens slätter till vår kallelse i närvarande tid, bliva uppfylld. Han säger: ”Jag skall välsigna dig... och du skall bliva en välsignelse” (1 Mos. 12: 2). Kristi ord genom den evangeliske profeten Jesaja, vilka funno genljud i hans bergspredikan, voro ämnade för oss, som leva i det sista släktets tid: ”Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig” (Jes. 60: 1). Har Herrens härlighet gått upp över dig; har du skådat honom, som är ”härlig framför tio tusen”; har din själ blivit upplyst av hans härlighet, så ljuda dessa Mästarens ord till dig. Har du stått med Kristus på förklaringsberget? Nere i dalen finnas själar, som äro slavar under satan och som vänta på trons och bönens ord för att bliva frigjorda.
Vi böra ej blott begrunda Kristi härlighet, utan även tala om hans förträffliga egenskaper. Jesaja såg ej blott Kristi härlighet, utan han talade även om honom. Då David var försjunken i stum begrundan, upptändes en eld i hans hjärta och han talade med sin tunga (Ps. 39:4). Under det han betraktade Guds förunderliga kärlek, kunde han ej avhålla sig från att omtala, vad han sett och känt. Vem kan genom tron skåda in i återlösningens underbara plan och se en skymt av Guds enfödde Sons härlighet, utan att tala därom? Vem kan begrunda den outtömliga kärlek, som uppenbarades på Golgalas kors genom Kristi död för att rädda människorna från förtappelse och skänka dem evigt liv -- vem kan betrakta allt detta och ändå icke utbrista i lov och pris till Frälsaren?
”I hans himmelska boning förkunnar allting hans ära” (Ps. 29: 9). Israels ljuvlige sångare prisade Herren på harpa, sägande: ”Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk. Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt, dina storverk skall jag förtälja” (Ps. 145: 5,6).
Golgata kors skall upphöjas inför alla folk. Det skall upptaga deras sinnen och fängsla deras tankar. Då skola alla deras andliga förmågor genomströmmas av gudomlig kraft direkt från Gud. Då skola alla krafter förenas i nitisk verksamhet för Mästaren. Då skola hans tjänare såsom levande ljusbärare utbreda sanningens ljus och upplysa världen.
Kristus antager med stor glädje varje mänskligt redskap, som överlämnar sig helt åt honom. Han förenar det mänskliga med det gudomliga, på det att han må kunna delgiva världen den gudomliga kärlekens hemlighet. Tala därom, sjung därom, bed därom! Förkunna hans härliga budskap och träng därmed intill jordens yttersta trakter!
Tåligt burna prövningar, mottagna välsignelser, frestelser, som manligt övervinnas, ödmjukhet, vänlighet, barmhärtighet och kärlek utgöra det ljus, som helt naturligt strålar från den karaktär, som är motsatsen till det själviska hjärtat, i vilket livets ljus aldrig lyst in.