”I skolen icke mena, att jag kommit för att upphäva lagen ... utan för att fullborda.”
Det var Kristus, som under åskdunder och blixtar förkunnade lagen från Sinai berg. Såsom en förtärande eld vilade Guds härlighet över bergets topp, och hela berget skälvde, då Herren steg ned därpå. Israels skaror lågo på marken vid foten av berget och lyssnade med häpnad och förskräckelse till lagens heliga bud.
Vilken motsats var icke detta skådespel till det, varunder vår Frälsare höll sin predikan på berget! Under sommarens ljusa himmel och medan ej ett ljud, utom fåglarnas kvitter, störde den rådande stillheten, utvecklade Jesus sitt rikes grundsatser för det församlade folket. Och han, som nu med sådana kärleksfulla ord talade till folket, förklarade för dem samma lags grundsatser, som hade förkunnats från Sinai berg.
Då lagen förkunnades från Sinai, behövde israeliterna, som under sin träldom i Egypten avfallit djupt från Gud, få intryck av hans makt och majestät. Dock uppenbarade han sig på samma gång för dem såsom kärlekens Gud.
”Herren kom från Sinai, och från Seir gick hans sken upp för dem; han kom fram i glans från berget Paran, ut ur hopen av mång tusen heliga; på hans högra sida brann i eld en lag för dem. Ja, han vårdar sig om folken; folkets heliga äro alla under din hand. De ligga vid din fot, de hämta upp av dina ord” (5 Mos. 33: 2, 3).
Det var för Moses Gud uppenbarade den härlighet, som beskrives i dessa underbara ord, vilka under alla flydda tidsåldrar varit en så dyrbar skatt: ”Herren gick förbi honom, där han stod, och utropade: Herren, Herren! -- en Gud, barmhärtig och nådig, lång-modig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd” (2 Mos. 34: 6,7).
Den lag, som gavs på Sinai berg, var ett tillkännagivande av kärlekens principer, en uppenbarelse av himmel ens lag för jordens invånare. Lagen gavs genom en medlares hand och kungjordes av honom, genom vilkens inflytelse människornas hjärtan kunde bringas i harmoni med dess principer. Gud uppenbarade lagens ändamål, då han sade till Israel: ”I skolen vara mig ett heligt folk” (2 Mos. 22: 31).
Men israeliterna hade icke fattat lagens andliga natur, och allt för ofta var deras förmenta lydnad för densamma blott ett yttre iakttagande av former och ceremonier och icke en hjärtats underdånighet för kärlekens herravälde. I det Jesus genom sin karaktär och sina handlingar framställde för människorna sin himmelske Faders heliga och kärleksfulla egenskaper samt i motsats därtill framhöll den blotta yttre lydnadens värdelöshet, kunde de judiska ledarna icke mottaga eller förstå hans ord. De tyckte, att han förringade lagens fordringar. Och då han för dem framhöll just de sanningar, som utgjorde själva kärnan i deras gudstjänst, sågo de endast på det yttre och beskyllde honom för att vilja omstörta deras gudstjänst.
Ehuru Jesus talade lugnt, åtföljdes dock hans ord av ett allvar och en kraft, som djupt berörde åhörarnas hjärtan. De väntade förgäves få höra honom upprepa rabbinernas döda traditioner, och de häpnade över hans lära, ”ty han lärde dem såsom en, som har makt, och icke såsom deras skriftlärde”. Fariséerna lade märke till den stora skillnaden mellan deras eget och Kristi sätt att undervisa. De sågo, att sanningens majestät, skönhet och renhet tillika med dess djupgående och milda inflytelse gjorde ett djupt intryck på mångas sinnen, och de fruktade, att om Jesus tilläts fortsätta sin verksamhet, skulle han draga folket bort från dem. Därför bevakade de honom med outtröttlig fiendskap i hopp om att finna någon orsak att anklaga honom inför Sanhedrin (Stora rådet) och på så sätt bringa honom om livet.
Då Jesus predikade på berget, bevakades han noga av spejare, och under det han utvecklade rättfärdighetens principer, viskade fariséerna här och där bland folkskaran, att hans lära var i strid med de bud, som Gud hade kungjort från Sinai. Han sade intet, som var ägnat att undergräva deras tro på den religion, som de fått genom Moses, ty varje stråle av gudomligt ljus, som Israels store ledare hade meddelat folket, kom från Kristus själv. Många sade i sina hjärtan, att Jesus kommit för att avskaffa lagen. Men i ord, som ej kunde missförstås, uppenbarade han sin ståndpunkt med hänsyn till Guds lag. ”I skolen icke mena”, sade han, ”att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna.”
Människans Skapare förklarar här själv, att det icke var hans avsikt att avskaffa lagen. Allting i naturen, från det lilla dammkornet, som visar sig i solstrålen, till de stora världar, som kretsa i himlarymderna, står under bestämda lagar. Och den naturliga världens ordning och harmoni bero på lydnad för dessa lagar.
Likaså finnes det även stora rättfärdighetsprinciper, som kontrollera alla förnuftiga väsens liv, och världsalltets välfärd beror på överensstämmelsen med dessa principer. Guds lag existerade, innan denna jord blev skapad. Änglar rätta sig efter dess grundsatser, och människorna måste lyda dess gudomliga bud för att bibehålla harmonien mellan himmelen och jorden. Kristus uppenbarade lagens principer för Adam i Eden, ”medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop” (Job 38: 7).
Kristi mission på jorden var icke att upplösa lagen, utan att genom sin nåd föra människan tillbaka till lydnad för dess bud.
Den älskade lärjungen, som lyssnade till Jesu ord på berget, skrev lång tid därefter under den helige Andes ingivelse om lagens evigt bindande krav och sade, att ”synd är överträdelse av lagen”, och att ”var och en som gör synd, han överträder ock lagen” (1 Joh. 3:4). Han säger också, att den lag han åsyftar, är ”ett gammalt bud, som I haven haft från begynnelsen” (1 Joh. 2:7). Aposteln talar nämligen här om den lag, som existerade i begynnelsen, då världen skapades, och som sedan upprepades på berget Sinai.
Jesus säger vidare om lagen: ”I skolen icke mena, att jag har kommit för att uphäva lagen ... utan för att fullborda.” Han brukar här ordet ”fullborda” i samma bemärkelse, som då han till Johannes döparen talade om att ”uppfylla all rättfärdighet” (Matt. 3 :15), d. ä. att uppfylla måttet av lagens fordringar, att giva ett exempel på fullkomlig överensstämmelse med Guds vilja.
Genom sin mission i världen lät Kristus sin lag komma till ”makt och ära” (Jes. 42: 21). Han uppenbarade lagens andliga beskaffenhet, framställde dess omfattande och djupa grundsatser och tydliggjorde dess evigt bindande krav.
Kristi karaktärs gudomliga skönhet finner blott en dunkel återspegling hos de mest ädla och fromma bland människors barn. Salomo skrev om honom under den helige Andes inspiration: ”Härlig är han framför tiotusen”, ”hela hans väsende är ljuvlighet” (Höga V. 5: 10, 16).
Och David sade med profetisk siareblick: ”Du är den skönaste bland människors barn” (Ps. 45:3). Jesus, Faderns väsendes avbild och hans härlighets återsken, den självuppoffrande återlösaren, var under hela sin kärleksfulla pilgrimsfärd på jorden en levande framställning av Guds lag. Genom sitt liv uppenbarade han den himmelska kärlek och de gudomliga principer, som ligga till grund för den eviga rättfärdighetens lagar.
”Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagens förgås, förrän det allt har fullbordats.” Genom sin egen lydnad för lagen bekräftade Kristus lagens oföränderliga beskaffenhet och visade, att genom hans nåd kunde varje Adams son och dotter vandra i fullkomlig lydnad för dess bud. I sin bergspredikan förklarade han, att icke ens den minsta prick av lagen skulle förgås, ”förrän det allt har fullbordats”, det vill säga allt, som angår människosläktet och frälsningsplanen. Han lär icke, att lagen någonsin skulle bliva avskaffad, men han försäkrar, att förr skola himmel och jord förgås, än lagens giltighet bliva om intet. Ingen borde därför hysa den tanken, att det var Kristi mission att avskaffa lagens bud. Så länge himmelen och jorden fortfara att existera, skola Guds lags heliga principer bestå. Hans rättfärdighet, som är ”såsom väldiga berg” (Ps. 36: 7), skall fortfara att vara en källa av välsignelse, vilken utsänder sitt uppfriskande vatten till alla delar av jorden.
Emedan Guds lag är fullkomlig och följaktligen oföränderlig, är det omöjligt för syndiga människor att i sin egen kraft uppfylla dess fordringar. Därför har Jesus kommit såsom vår Frälsare. Hans mission var att göra människorna delaktiga av den gudomliga naturen och sålunda bringa dem i harmoni med den himmelska lagens principer. När vi övergiva våra synder och mottaga Kristus såsom vår Frälsare, blir lagen ärad och upphöjd. Aposteln Paulus frågar: ”Göra vi då vad lag är om intet genom tron? Bort det! Vi göra tvärtom lag gällande” (Rom. 3: 31).
Guds löfte i det nya förbundet lyder: ”Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem” (Hebr. 10: 16). Gamla testamentets förebilder, som pekade framåt till Kristus såsom det Guds Lamm, som kom för att borttaga världens synd, skulle försvinna vid hans död. Men de rättfärdighetens principer, som ligga till grund för de tio budens lag, äro lika oföränderliga och eviga som Jehovas orubbliga tron. Icke ett enda bud har blivit om intet; icke en enda bokstav eller prick har blivit förändrad. Samma principer, som uppenbarades för människan i paradiset såsom livets stora lag, komma att existera oförändrade även i det återställda paradiset. När Eden åter blomstrar på jorden, skall Guds lag lydas av alla jordens invånare.
”Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen.” ”Alla dina bud äro sanning. Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd, att du har stadgat dem för evig tid.” ”De stå fasta för alltid och för evigt, de fullbordas med trofasthet och rättvisa” (Ps. 119: 89, 151, 152; 111: 8).
”Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket.”
Härav lära vi, att den som sålunda förringar Guds lag, skall ej inkomma i himmelriket. Ty envar, som uppsåtligt överträder ett av Guds bud, håller icke något av dem i anda och sanning. ”Om någon håller hela lagen i övrigt men felar i ett, så är han skyldig till allt” (Jak. 2: 10).
Det är icke olydnadens storhet, som gör den till synd, utan själva den omständigheten, att den, om också i minsta mån, är en avvikelse från Guds uttryckliga vilja. Därigenom visar det sig nämligen, att det ännu finnes gemenskap mellan själen och synden och att hjärtats tjänst är delad. Detta är verklig förne-kelse av Gud och uppstudsighet mot hans regerings lagar.
Om människan hade tillåtelse att avvika från Herrens fordringar och uppställa en egen måttstock för sina plikter, så skulle en stor mängd olika lagar uppkomma för att tillfredsställa människornas olika tycken, och Herrens rättighet att regera bleve därigenom fråntagen honom. Själviskheten bleve då den högsta lagen, den mänskliga viljan bleve förhärskande, medan Guds heliga och upphöjda vilja -- Guds kärlek till hans skapade väsen -- bleve vanhedrad och föraktad.
Närhelst människorna välja sina egna vägar, komma de i strid mot Gud. De hava då ingen del i himmelriket, ty de äro ej i harmoni med himmelens principer. De ställa sig på hans sida, som är Guds och människans fiende. Människan skall leva, icke av ett ord, icke av många ord, utan av varje ord, som Gud har talat. Vi kunna ej utan fara förkasta eller förakta ett enda ord, hur ringa det än må synas för oss. I Guds lag finnes ej ett enda bud, som icke är ämnat att vara människan till lycka och välsignelse för både detta och det tillkommande livet. Den som lyder Guds lag, är därigenom liksom omgiven av en skyddsmurmot det onda. Men den som på en enda punkt nedbryter denna gudomliga skyddsmur, har gjort den oduglig såsom ett skydd, ty han har därigenom gjort det möjligt för fienden att komma in och åstadkomma förödelse och ruin.
Genom att ringakta Guds vilja i en enda punkt öppnade våra första föräldrar vägen för syndens elände att komma in och uppfylla hela världen. Och varje människa, som följer deras exempel, medverkar till samma resultat. Guds kärlek ligger till grund för varje bud i Guds lag, och den som avviker från hans bud, ådrager sig därigenom olycka och fördärv.
”Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket.”
Dé skriftlärde och fariséerna hade anklagat icke blott Kristus utan även hans lärjungar för att vara syndare, därför att de ej iakttogo rabbinernas stadgar och förordningar. Lärjungarna hade fördenskull ofta varit utsatta för obehag genom anklagelser av dem, de varit vana alt betrakta som sina religionslärare. Jesus avslöjade nu detta bedrägeri. Han förklarade, att den rättfärdighet, som de skriftlärde och fariséerna värderade så högt, var värdelös. Judarna hade gjort anspråk på att vara Guds särskilda, trogna folk, som åtnjöto hans välbehag, men Kristus påvisade, hurusom deras religion var blottad på frälsande tro. Deras föregivna gudsfruktan, deras mänskliga stadgar och ceremonier, även deras skrytsamma yttre iakttagande av lagens fordringar -- allt detta kunde ej hava någon helgande inflytelse på dem. De voro icke renhjärtade, och de saknade karaktärens ädelhet och sann gudsfruktan.
En lagreligion blott förmår icke bringa själen i harmoni med Gud. Fariséernas stränga, oefterrättliga ortodoxi, så blottad på botfärdighet, ömhjärtenhet och kärlek, var endast en stötesten för syndaren. De liknade det salt, som hade förlorat sin sälta; ty deras inflytelse ägde ingen kraft att bevara världen från fördärv. Den sanna tron är den, som är ”verksam i kärlek” (Gal. 5: 6) och som renar själen. Den är som en surdeg -- den genomtränger och förvandlar karaktären.
Allt detta borde judarna ha lärt från de profetiska skrifterna. Århundraden förut hade själens rop efter rättfärdiggörelse inför Gud funnit uttryck och svar i profeten Mikas ord: ”Varmed skall jag träda fram inför Herren, och varmed böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har Herren behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa; ty vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” (Mik. 6: 6--8).
Profeten Hosea hade utpekat fariseismens sanna beskaffenhet i dessa ord: ”Israel är ett bart vinträd, som bär frukt för sig själv” (Hos. 10: 1, eng. övers.). Judarna bekände sig tjäna Gud, men tjänade i verkligheten sig själva. Deras rättfärdighet var frukten av deras egna bemödanden att hålla lagen i överensstämmelse med sina egna idéer och till fördel för sig själva, följaktligen kunde lagen ej vara bättre, än de själva voro. I sina försök att göra sig själva heliga, sökte de frambringa renhet av orenhet. Guds lag är lika helig som Gud själv, lika fullkomlig som han själv. Den framställer för människorna Guds rättfärdighet. Det är dock omöjligt för människan att hålla denna lag i egen kraft; ty människans natur är syndig och fördärvad och helt olik Guds karaktär. De gärningar, som härflyta från ett själviskt hjärta, äro ”såsom en fläckad klädnad” (Jes. 64: 6).
Enär Guds lag är helig, kunde judarna ej uppnå rättfärdighet genom sina egna bemödanden att hålla den. Om Kristi lärjungar önskade inkomma i himmelriket, måste de därför komma i besittning av en rättfärdighet, som var av helt annan beskaffenhet än fariséernas rättfärdighet. I sin Son erbjöd Gud dem lagens fullkomliga rättfärdighet. Om de ville helt öppna sina hjärtan och anamma Kristus, så skulle Guds eget liv, hans kärlek, fylla dem och förvandla dem till likhet med honom. Sålunda skulle de genom Guds fria gåva komma i besittning av den rättfärdighet, som lagen fordrar. Men fariséerna förkastade Kristus, ty de förstodo icke Guds rättfärdighet, utan sökte upprätta sin egen rättfärdighet (Rom. 10:3) och ville därför ej underordna sig Guds.
Jesus fortsatte och visade sina åhörare, vad det innebar att hålla Guds bud, att det bestod i ett frambringande av Kristi karaktär hos dem; ty genom Kristus uppenbarade Gud sig dagligen inför deras åsyn.
”Var och en, som vredgas på sin broder, han är hemfallen åt Domstolens dom.”
Genom Moses hade Herren sagt: ”Du skall ieke hava hat till din broder i ditt hjärta ... Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är Herren” (3 Mos. 19: 17, 18). De sanningar Jesus framställde voro desamma, som profeterna hade framställt, men genom hjärtats förhärdelse och synd hade de blivit fördunklade.
Frälsarens ord uppenbarade för hans åhörare den omständigheten, att på samma gång de fördömde andra såsom överträdare, voro de själva lika skyldiga, emedan de hyste hat i sina hjärtan.
På andra sidan sjön mitt emot det berg där, Jesus höll sin predikan, låg landet Basan, en enslig trakt, vars vilda dälder och skogbeväxta kullar länge hade varit ett lämpligt tillhåll för brottslingar av alla slag. Folket erinrade sig de stölder och mord, som blivit begångna där, och många fördömde ivrigt dessa brottslingar, på samma gång de själva voro hätska och stridslystna samt hyste det bittraste hat mot sina romerska förtryckare och tyckte, att de hade rättighet att hata och förakta alla andra folk, ja, även sådana av sina egna landsmän, som icke i allt hyste samma åsikter, som de själva gjorde. I allt detta överträdde de den lag, som säger: ”Du skall icke dräpa.”
Hatets och hämndens ande hade sin upprinnelse hos satan, och den ledde honom till att döda Guds Son. Den som hyser hat eller illvilliga känslor, besjälas av samma anda, och frukten därav bliver död. Den onda handlingen ligger förborgad i den hämndgiriga tanken såsom plantan i fröet. ”Var och en, som hatar sin broder, han är en mandråpare; och I veten, att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig” (1 Joh. 3: 15).
”Den som säger till sin broder: Du odåga, han är hemfallen åt stora rådets dom.” I det Gud utgav sin Son för vår återlösning, visade han, vilket högt värde han sätter på varje själ, och han har ej givit någon människa rättighet att tala föraktligt om en annan. Vi kunna se fel och svagheter hos våra medmänniskor, men Gud gör anspråk på varje själ såsom sin egendom. Den är hans på grund av skapelsen och i dubbel bemärkelse hans såsom köpt med Kristi dyrbara blod. Alla äro skapade till Guds avbild, varför även de djupast fallna böra bemötas med aktning och ömhet. Gud skall hålla oss ansvariga för varje föraktligt ord, som vi uttala om en själ, för vilken Kristus givit sitt liv.
”Vem säger då, att du har något företräde? Och vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet, vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?” (1 Kor. 4:7). ”Vem är du, som dömer en annans tjänare? Om han står eller faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående” (Rom. 14: 4).
”Den som säger: Du dåre, han är hemfallen åt det brinnande Gehenna.” I gamla testamentets skrifter brukas ordet ”dåre” för att beteckna en avfallen person eller en, som överlämnat sig åt ogudaktighet. Jesus säger här, att den som fördömer sin broder som en avfallen eller en gudsföraktare, visar därigenom, att han själv står under samma fördömelse..
Om Kristus själv heter det, att då han tvistade med satan om Moses’ kropp, ”dristade han sig icke att över honom uttala någon smädande dom” (Jud. v. 9). Om Kristus gjort det, hade han ställt sig på satans sida; ty anklagelse är den ondes vapen. Han kallas i bibeln för ”brödernas anklagare” (Upp. 12: 10). Jesus brukade icke några av satans vapen, utan mötte honom vid detta tillfälle med dessa ord: ”Herren näpse dig.”
Detta är ett exempel för oss. Då vi komma i strid med Kristi fiender, böra vi ej säga någonting, som uppenbarar en hämndens ande, eller sådant, som på något sätt kan uppfattas såsom smädelse eller anklagelse. Vi borde icke betrakta dem, som äro olika oss, såsom fiender eller avfällingar eller göra dem till föremål för skämt och åtlöje. Den som uppträder såsom ett Guds språkrör, skulle ej yttra ord, som icke himmelens Majestät ville bruka, ens då han tvistade med satan. Även vi böra lämna åt Gud att döma och fördöma.
”Förlik dig med din broder.”
Guds kärlek är ej blott en teori. Den är en praktiskt verkande princip, en levande källa, som alltjämt flödar över till andras välsignelse. Om Kristi kärlek bor i oss, är det icke nog med att vi ej hysa hat gent emot våra medmänniskor, utan vi skola då på allt sätt bevisa dem kärlek.
Jesus säger: ”Därför, om du kominer med din gåva till altaret och där drager dig till minnes, att din broder har något emot dig, så lägg ned din gåva där inför altaret, och gå först bort och förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.” Offergåvan visade, att den som frambar densamma, hade genom tron på Kristus blivit delaktig av Guds nåd och kärlek. Men om någon visar tro på Guds förlåtande kärlek, men på samma gång uppenbarar en kärleks-löshetens ande, så är hans tro endast skrymteri.
Då någon, som föregiver sig tjäna Gud, förorättar en broder, missrepresenterar han Guds karaktär för denne broder, och detta måste han bekänna; för att komma i harmoni med Gud måste han erkänna, att det är synd. Vår broder har måhända gjort oss större oförrätt, än vi gjort honom, men detta minskar icke vårt ansvar. Om vi, då vi träda inför Gud, ihågkom-ma, att någon har något emot oss, så böra vi lämna vårt böneoffer eller tackoffer eller våra frivilliga gåvor och gå till den broder, med vilken vi kommit i delo, och ödmjukt bekänna våra egna synder samt bedja honom om förlåtelse.
Om vi på något sätt ha bedragit eller förorättat vår broder, borde vi gottgöra detta. Om vi omedvetet burit falskt vittnesbörd, om vi misstytt hans ord eller om vi på något sätt skadat hans inflytande, borde vi gå till den, som vi samtalat med om honom, och taga tillbaka alla våra orätta framställningar.
Om svårigheter bröder emellan icke lades i öppen dag för andra, utan ödmjukt i kristlig och kärleksfull anda övervägdes bröderna emellan, hur mycket ont skulle icke då kunna undvikas! Hur många bittra rötter, som nu bli många till skada, skulle ej då bli uppryckta, och hur skulle icke Kristi efterföljare då på det ömmaste och innerligaste sätt förenas i kärlek!
”Var och en, som med begär ser på en annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.”
Judarna högmodades över sin moral, under det de betraktade hedningarnas sinnliga handlingar med avsky. De romerska ämbetsmän, som den kejserliga regeringen skickat till Palestina, voro en ständig förargelse för folket; ty med dessa utlänningar hade också införts en massa hedniska seder, lustar och utsvävningar. De romerska ämbetsmännen i Kapernaum med sitt lättsinniga sällskap uppträdde på de allmänna promenadplatserna, och ej sällan hördes deras stoj från den lugna sjön, där deras lustbåtar gledo fram. De församlade väntade nu, att Jesus skulle skarpt fördöma denna klass. Men hur stor blev icke deras förvåning, då de lyssnade till ord, som blottade synden i deras egna hjärtan! Jesus säger, att om också endast en ond tanke hyses och omhuldas, sak samma hur hemligt, visar detta, att synd ännu härskar i hjärtat. Själen är ännu behäftad med bitterhetens galla, är ännu fången i orättfärdighetens bojor. Den som finner behag i det, som är oheligt, samt giver efter för onda tankar och ögonens begärelse, kan i den uppenbara synden, med dess skam och hjärtslitande sorger, skåda den sanna beskaffenheten av det onda, som han gömt i själens dolda kamrar. Frestelsens stund, även om man skulle falla i någon svår synd, skapar icke det onda, som uppenbaras, utan endast utvecklar eller lägger i dagen det som varit dolt i hjärtat. Som en man ”tänker i sitt hjärta, så är han”, ”ty därifrån utgår livet” (Ords. 23: 7, gamla övers.; 4: 23).
”Om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den, och kasta den ifrån dig.”
För att förebygga spridningen av sjukdom i kroppen och för att rädda livet kan en människa samtycka till att låta t. o. m. sin högra hand amputeras. Hur mycket mer borde hon då icke vara villig att avstå från allt, som sätter själens liv i fara!
Själar, som av satan blivit insnärjda i syndens slaveri, bliva genom evangelium återlösta samt delaktig- gjorda av Guds barns härliga frihet. Guds avsikt är ej blott att frälsa från det lidande, som är syndens oundvikliga resultat, utan hans avsikt är att frälsa från själva synden. Den fördärvade och vanställda själen måste renas och omskapas, så att hon kan iklädas ”Herrens, vår Guds, ljuvlighet” och förvandlas till likhet med ”hans Sons bild” (Ps. 90: 17; Rom. 8: 29). ”Vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem, som älska honom” (1 Kor. 2: 9.) Evigheten allena kan uppenbara den härliga bestämmelse, som väntar en till Guds avbild återställd människa.
För att vi skola uppnå detta höga ideal, måste vi bliva fria från allt, som är ägnat att fördärva själen. Det är genom vår vilja, som synden bibehåller sitt herravälde över oss. Kristus framställer uppoffrandet av vår egen vilja genom bilden av utrivandet av ögat eller avskärandet av handen. Ofta tycks det för oss, som om uppoffringen av vår vilja åt Gud är ett samtyckande å vår sida att bliva krymplingar för hela livet. Men Kristus säger, att det är bättre för oss att förlora en av våra lemmar än att gå miste om det eviga livet. Det vi betrakta som en olycka är ofta ett medel, varigenom den största välsignelse kommer oss till del.
Gud är livets källa, och endast genom gemenskap med honom kunna vi komma i besittning av livet. ”Men en sådan [människa], som allenast gör sig goda dagar, hon är död, fastän hon lever” (1 Tim. 5:6). Endast om vi bliva Guds vilja underdåniga, är det möjligt för Gud att göra oss delaktiga i sitt liv. Endast då vi genom att helt överlämna oss i Guds händer mottaga hans liv, kunna vi övervinna de hemliga synder, som Jesus utpekar. Det är möjligt för oss att dölja dessa i våra hjärtan, så att andra människor ej kunna se dem, men hur skola vi bestå inför Gud?
Om vi fasthålla det egna jaget och icke äro villiga att foga oss efter Guds vilja, så välja vi döden; ty all synd är för Gud som en förtärande eld. Om vi välja synden och vägra att skilja oss från densamma, så skall Guds närvaro förtära både synden och oss.
Det kräver uppoffring att överlämna sig åt Gud, men en uppoffring av det lägre för det högre, av det jordiska för det andliga, av det förgängliga för det eviga. Gud har ej för avsikt, att vår vilja skall omintetgöras, ty det är endast genom viljekraftens utövande, vi kunna utföra, vad han ålägger oss. Men vår vilja måste bliva underdånig hans vilja, att den må renas och förädlas, och då vi sålunda komina i harmoni med Gud, kan han genom oss meddela sin kärlek och kraft åt andra. Hur bitter och smärtsam denna uppoffring av vår vilja än må kännas för det själviska och onda hjärtat, är den dock nyttig för oss.
Jakob lärde ej känna en övervinnande tros seger, ej heller blev han kallad Guds kämpe, förrän han som krympling hjälplöst kastade sig i ängelns armar. Det var då Jakob ”haltade på höften”, som Esaus beväpnade skara hejdades på sin framryckning mot honom, och den stolte Farao föll på sitt ansikte inför honom och bad om hans välsignelse. Även vår Frälsningshöv-ding blev fullkomnad genom lidande (Hebr. 2:10). Och trons barn ”blevo starka från att hava varit svaga” och ”drevo främmande härar på flykten” (Hebr. 11: 34). Så skola ”de lama taga byte” och de svaga bliva ”såsom David, och Davids hus skall vara såsom ett gudaväsen, såsom Herrens ängel framför dem” (Jes. 33: 23; Sak. 12: 8).
”Är det lagligt för en man att skilja sig från sin hustru?”
Bland judarna hade en man tillåtelse att skilja sin hustru från sig för den mest obetydliga orsak, och den frånskilda kvinnan hade då frihet att äkta en annan man. Men denna sed medförde mycken synd och mycket elände. I sin bergspredikan förklarade Jesus tydligt, att äktenskapsbandet kan ej upplösas för någon annan orsak än otrohet.
Då fariséerna efteråt frågade honom, huruvida det var lagligt att skiljas, riktade han sina åhörares uppmärksamhet tillbaka till skapelsen. Han sade: ”För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så” (Matt. 19:3,8). Han hänvisade dem till människans lyckliga dagar i Eden, sedan Gud förklarat allting vara ”mycket gott”. Det var då som såväl äktenskapet som sabbaten -- dessa två gudomliga instiftelser, vilka avsågo Guds ära och människosläktets välsignelse -- fingo sin upprinnelse. I det Skaparen förenade det heliga paret, sägande: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött” (1 Mos. 2: 24), kungjorde han äktenskapslagen för alla Adams barn intill tidens slut. Vad den evige Fadern själv förklarat för gott, var avsett att lända till människans största välsignelse och utveckling.
Äktenskapet har i likhet med andra Guds förordningar blivit förvrängt och fördärvat genom synden. Men ett av evangelii syftemål är att återställa det till dess ursprungliga renhet och skönhet. I både gamla och nya testamentet användes äktenskapet såsom en bild av den ömma och heliga förening, som existerar mellan Kristus och hans folk, de återlösta, som han köpt med sitt blod på Golgatas kors. ”Frukta icke,” säger han, ”ty den som har skapat dig är din man, han, vilkens namn är Herren Sebaot; och Israels Helige är din förlossare” (Jes. 54:4,5). ”Vänden om, I avfälliga barn, säger Herren, ty jag är eder rätte herre” (Jer. 3: 14). Och i ”sångernas sång” höra vi brudens röst säga: ”Min vän är min, och jag är hans.” Och han, som är ”härlig framför tio tusen”, säger till sin utkorade: ”Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck” (Hög. V. 2: 16; 5: 10; 4:7).
Längre fram i tiden skrev Paulus till de kristna i Efesus, att Herren förordnat, att mannen skall vara hustruns huvud, hennes beskyddare, husbandet (eng. ”house-band”), som sammanbinder familjens medlemmar, ”såsom ock Kristus är församlingens huvud” och ”sin kropps [församlingens] frälsare”. Därför säger han ock: ”Såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock hustrurna i allt underordna sig sina män. I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne till att helga henne, genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet. Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig. På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur” (Ef. 5:24-- 28).
Endast genom Guds nåd kan denna heliga instiftelse bliva vad Gud ämnade, att den skulle vara -- ett medel för mänsklighetens välsignelse och förädling. Sålunda kunna jordens familjer i sin endräkt, frid och kärlek representera den himmelska familjen.
Nu för tiden liksom i Kristi dagar företer samhällstillståndet med hänsyn till denna heliga förbindelse en bedrövlig kontrast till det himmelska idealet. Dock erbjuder Kristi evangelium tröst även för dem, som ha funnit bitterhet och missräkning, då de väntat finna lycka och ljuv gemenskap. Det tålamod och den ömhjärtenhet, som Guds Ande kan bibringa dem, skola förljuva deras lott. Det hjärta, i vilket Kristus bor, skall vara så uppfyllt, så mättat av hans kärlek, att det ej försmäktar av längtan efter uppmärksamhet och sympati. Och då själen överlämnas åt Gud, får han tillfälle att genom sin vishet utföra, vad mänsklig visdom ej kan utföra. Genom uppenbarelsen av Guds nåd kunna hjärtan, som en gång voro likgiltiga eller främmande för det kristliga livet, bliva förenade genom band, som äro starkare och varaktigare än några jordiska band, nämligen kärlekens gyllene band, som inga prövningar kunna sönderslita.
”Jag säger eder, att I alls icke skolen svärja.”
Vi skola alls icke svärja, ”varken vid himmelen, ty den är Guds tron, ej heller vid jorden, ty den är hans fotapall, ej heller vid Jerusalem, ty det är den store konungens stad; ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett enda hår vare sig vitt eller svart” (Matt. 5:34--36).
Allting kommer från Gud. Vi äro ej i besittning av någonting, som vi icke mottagit. Ja, mer än det, vi hava ingenting, som ej blivit köpt för oss genom Kristi blod. Allting, som vi äga, bär således korsets märke, köpt med det blod, som är dyrbarare än allt annat i världen, emedan det är Guds liv. Vi hava alltså ingenting att giva såsom pant på uppfyllelsen av våra förbindelser.
Judarna uppfattade det tredje budet (andra i katekesen) såsom ett förbud mot ett hädiskt användande av Guds namn, på samma gång de ansågo sig äga frihet att bruka andra eder. Det var vanligt bland dem att med ed bedyra, vad de sade. Falsk edgång var förbjuden i Moses’ lag, men judarna hade uppfunnit många sätt, på vilka de undandrogo sig de förbindelser, de ingått genom ed. De tvekade icke heller att genom verkliga svordomar missbruka Guds namn, ej heller tvekade de att begå mened, såvida de kunde genom några tekniska hårklyverier undvika lagens fordringar.
Jesus fördömde detta deras tillvägagående och för- klarade, att deras vanliga svärjande var en överträdelse av Guds bud. Vår Frälsare förbjöd dock icke bruket av den juridiska eden, vari Gud kallas till vittne på att det, som säges, är sant. Jesus vägrade ej själv, då han förhördes inför rådet, att under edlig förpliktelse avlägga sitt vittnesmål. Översteprästen sade till honom: ”Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss, om du är Messias, Guds Son.” Jesus svarade honom: ”Du har själv sagt det” (Matt. 26:63, 64). Hade Kristus i sin bergspredikan fördömt den juridiska eden, skulle han, då han förhördes, ha bestraffat översteprästen och sålunda gjort sin egen lära gällande för sina efterföljare.
Det finnes många, som icke tveka att bedraga sina medmänniskor, oaktat de blivit lärda och av den helige Ande övertygade om, vilken svår synd det är att ljuga inför sin Skapare. När de åläggas att vittna under edlig förpliktelse, betänka de ej, att de vittna ej allenast inför människor, utan även inför Gud, samt att om de vittna falskt, göra de det mot honom, som känner deras hjärtan och det sanna förhållandet. Kännedomen om de fruktansvärda straff, som drabbat sådana, vilka gjort sig skyldiga till mened, gör också, att de betänka sig.
Om någon kan i sanning bekräfta sitt vittnesmål med ed, är det en kristen. Han lever ständigt såsom inför Guds ansikte och vet, att varje tanke är uppenbar för den Allvetande, inför vilken han skall göra räkenskap. När det fordras av honom att på lagligt sätt intyga en sak, så är det rätt för honom att vädja till Gud såsom vittne till sannfärdigheten av vad han säger.
Vår Frälsare framställer därpå en princip, som skulle göra edgång onödig. Han lär oss, att vi alltid skola säga hela sanningen: ”Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.”
Dessa ord fördöma alla meningslösa uttryck och onödiga ord, som äro besläktade med missbruk av Guds namn. De fördöma hycklande komplimanger, undflykter och svepskäl, vilseledande framställningar i handel, smickrande ord och vilseledande uppgifter, som äro så gängse i samhällslivet och i affärsvärlden. De lära oss, att den som söker synas vara, vad han icke är, eller vars ord icke uttrycka hans hjärtas verkliga tankar, kan icke anses för sannfärdig.
Om dessa Kristi ord praktiserades, skulle man ej få höra så många misstankar och så mycken ovänlig kritik uttalas om folk. Ty huru kan den, som uttalar sitt omdöme om en annans handlingar och bevekelse-grunder, vara viss om, att han talar rena sanningen? Hur ofta händer det icke, att högmod, personliga tycken eller hämndkänslor giva färg åt det framställda omdömet! En blick, ett ord, t. o. m. ett tonfall i rösten kan vara uppfyllt av falskhet. Ja, verkliga fakta kunna så framställas, att de giva ett falskt intryck. ”Vad därutöver är, det är av ondo.”
Allt vad en kristen gör, bör vara lika genomskåd-ligt som solljuset. All sanning kommer från Gud, medan allt bedrägeri i sina tusentals växlande former kommer från satan. Och alla, som på något sätt avvika från sannfärdighetens raka stig, bedraga sig själva och komma under den ondes inflytelse. Det är dock icke en ringa eller lätt sak att tala den fulla sanningen. Vi kunna icke tala sannigen, om vi icke känna sanningen; och hur ofta tillåtas icke förutfattade meningar, fördomar, ofullständiga upplysningar eller bristfällig omdömesförmåga hindra oss från att rätt uppfatta de ting, med vilka vi hava att göra. Vi kunna icke tala sanningen, om vårt sinne ej ständigt står under ledning av honom, som är sanningen.
Aposteln Paulus förmanar oss: ”Edert tal vare alltid välbehagligt, kryddat med salt.” ”Låten intet ohöviskt tal utgå ur eder mun, utan allenast det som är gott, till uppbyggelse, där sådan behöves, så att det bliver till välsignelse för dem, som höra det” (Kol. 4:6; Ef. 4: 29). I ljuset av dessa bibelställen kunna vi förstå, att Kristus genom de ord, han talade i sin bergspredikan, fördömer allt gyckel, lättsinnigt och oanständigt tal. Han fordrar, att våra ord skola vara ej allenast sannfärdiga utan även rena.
De som lärt av Kristus, skola icke hava någon ”delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva någon frukt” (Ef. 5: 11). Såväl i sitt tal som i sitt dagliga liv skola de vara anspråkslösa, rättframma och sannfärdiga, ty de bereda sig för att umgås med de heliga väsenden, i vilkas mun ”ingen lögn blivit funnen” (Upp. 14: 5).
”Man jag säger eder, att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom.”
Judarnas umgänge med de romerska soldaterna gav ofta anledning till misshälligheter. Mindre truppavdelningar voro stationerade på olika platser inom Judeen och Galileen, och dessas närvaro påminde judafolket om dess egen förnedring som nation. Med bittra känslor åhörde man starka trumpetskall och såg romerska trupper samla sig omkring den romerska fanan, för vilken symbol av den romerska makten de böjde sig i ödmjuk hyllning. Judarna och soldaterna kommo ofta i strid med varandra, och detta upptände nationalhatet. Det hände ej sällan, att då någon romersk officer med sin vakt av soldater skyndade från en plats till en annan, tvingade han judiska bönder, som arbetade på fälten, att bära deras bördor uppför bergssluttningarna eller att betjäna dem på något annat sätt. Detta överensstämde med romersk lag och sed, och om bönderna gjorde motstånd, ådrogo de sig blott smädelse och misshandel. Med varje dag ökades i judafolkets hjärtan längtan efter befrielse från det romerska oket. Denna upproriska anda röjde sig synnerligen bland de djärva och svårhanterliga galiléerna. Då Kapernaum låg vid gränsen, var den romerska garnisonen förlagd där, och under det Jesus nu undervisade folket, syntes en grupp soldater i närheten, vilket erinrade hans åhörare om Israels bittra förödmjukelse. Folket skådade innerligt upp till Kristus i den förhoppningen, att han var den, som skulle nedslå det romerska övermodet.
Med bedrövelse blickar Jesus in i de mot honom vända ansiktena. Han märker den hämndkänsla, som röjer sig i deras anletsdrag, och han vet, hur bittert folket längtar efter befrielse från sina förtryckare. Vemodsfullt förmanar han dem: ”I skolen icke stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom.”
Dessa ord voro blott ett upprepande av vad gamla testamentet lär rörande denna fråga. Det är sant, att uttrycket: ”öga för öga och tand för tand” (3 Mos. 24: 20) var en genom Moses given stadga; men den var en borgerlig stadga. Ingen hade rättighet att söka hämnd, ty Herren hade sagt: ”Säg icke: Jag vill ve- dergälla ont med ont.” ”Säg icke: Såsom han gjorde mot mig, vill jag göra mot honom.” ”Gläd dig icke, när din fiende faller.” ”Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka; så samlar du glödande kol på hans huvud, och Herren skall vedergälla dig” (Ords. 20: 22; 24: 29, 17; 25: 21, 22).
Hela Jesu jordiska liv var en uppenbarelse av denna princip. Han lämnade sitt hem i himmelen för att bringa livets bröd till sina fiender på jorden. Ehuru han ända från vaggan till graven blott fick lida förolämpningar och förföljelse av dem, visade han dem endast en förlåtande och kärleksfull anda. Genom profeten Jesaja säger han: ”Jag höll fram min rygg åt dem, som slogo mig, och mina kinder åt dem, som ryckte mig i skägget; jag skylde icke mitt ansikte mot smädelse och spott.” ”Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem, som klippa det -- ja, han öppnade icke sin mun” (Jes. 50: 6; 53: 7). Och från Golgatas kors ljuder ned genom tiderna den bön, han bad för sina mördare, och de tröstefulla ord, han talade till den döende rövaren.
Kristus åtnjöt alltid sin Faders närvaro, och ingenting kunde drabba honom, utan att den eviga kärleken tillät det, för att det skulle bliva världen till välsignelse. Detta var för honom en källa av tröst och hugsvalelse, och så kan det vara även för oss. Den som är besjälad av Kristi Ande, förbliver i Kristus. De slag, som riktas mot honom, träffa Frälsaren, som stär vid hans sida. Vad helst som drabbar honom, det drabbar även Kristus. Han behöver därför icke frukta för det onda, ty Kristus är hans försvarare och beskyddare. Ingenting kan skada honom, utan att Kristus tilläter det, och allting, som han tillåter, ”samverkar till det bästa” ”för dem, som älska Gud”, ”för dem, som äro kallade efter hans rådslut” (Kom. 8:28).
”Och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, sä låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.”
Jesus lärde sina lärjungar att icke sätta sig upp mot den maktägande överheten, utan hellre göra mer, än de voro pliktiga att göra. De borde, så långt möjligt var, uppfylla sina plikter och förbindelser, även då dessa innefattade mer, än vad landets lag fordrade. Den lag, som blivit given genom Moses, ålade dem att vara mycket ömhjärtade mot de fattiga. När t. ex. en fattig man lämnade sin mantel som pant eller som borgen för en skuld, tilläts ej fordringsägaren att gå in i gäldenärens bostad för att hämta manteln, utan han måste vänta ute på gatan, till dess den utlämnades åt honom. Och panten måste återlämnas till ägaren, innan solen gick ned, sak samma vilka omständigheterna voro (5 Mos. 24: 10--13; 15: 7,8). På Kristi tid fäste man ej mycket avseende vid dessa barmhär-tighetsåtgärder. Jesus lärde emellertid sina lärjungar att foga sig efter domstolarnas beslut, om än dessa inneburo större fordringar än Moses’ lag. ”Om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad”, sade han, ”så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.”
Och Jesus tillade: ”Giv åt den, som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den, som vill låna av dig.” Samma princip framställde Gud genom Moses: ”Du skall icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för denne din fattige broder, utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna honom, vad han behöver i sin brist” (5 Mos. 15:7,8). Dessa skriftens ord förklara betydelsen av vad Frälsaren säger. Han lär icke, att vi skola på ett oförståndigt sätt giva åt envar, som begär allmosor, men han säger, att vi skola ”gärna låna” den behövande, ”vad han behöver i sin brist”. Och detta skall vara en gåva hellre än ett lån, ty han säger, att vi skola låna, ”utan att hoppas på någon gengäld” (Luk. 6: 35).
”Älsken edra ovänner.”
Frälsarens förmaning att icke ”stå emot en oförrätt” var motbjudande för de hämndgiriga judarna och de knorrade däröver bland sig själva. Men nu gav Jesus dem en ännu kraftigare förmaning:
”I haven hört, att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, välsignen dem, som förbanna eder, gören väl mot dem, som hata eder, och bedjen för dem, som försmäda och förfölja eder, på det att I skolen vara eder Faders barn, som är i himmelen” (Matt. 5: 43--45 gamla övers.).
Sådan var den sanna principen och andan i den lag, som rabbinerna hade misstolkat som en kall och stel samling av lagbud. De ansågo sig vara bättre än andra människor och berättigade till Guds särskilda ynnest, på grund av att de voro födda israeliter. Men Jesus talade om förlåtelsens anda för att visa, att de icke besjälades av några högre bevekelsegrunder, än dem publikaner och syndare, som de föraktade, voro besjälade av.
Jesus hänvisade sina åhörare till världsalltets högste regent såsom vår Fader. Han önskade, att de skulle förstå, hur innerligt Gud älskade dem. Och han lärde dem, att Gud vårdar sig om varje själ, att ”såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem, som frukta honom” (Ps. 103: 13). En sådan uppfattning om Gud har aldrig bibringats världen genom någon annan religion, än den vi finna i bibeln. Hedendomen lär människorna att betrakta Gud med fasa hellre än med kärlek -- som ett ond-skefullt väsen, som måste blidkas genom offer, hellre än som en Fader, som älskar sina barn. Även judarna hade blivit så förblindade, att de ej kunde fatta profeternas dyrbara framställningar om Gud, och därför var denna uppenbarelse av hans faderliga kärlek såsom ny för dem, såsom en ny gåva till världen.
Judarna hade den tanken, att Gud älskade endast dem, som tjänade honom -- enligt deras åsikt dem, som uppfyllde rabbinernas fordringar -- och att hela den övriga delen av världen var föremål för hans misshag och förbannelse. Men Jesus lärde något helt annat -- över hela världen, över de onda såväl som över de goda, strålar Guds kärleks sol. Denna sanning borde de hava lärt av själva naturen, ty ”Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga”.
Det är ej på grund av någon egen inneboende kraft, som jorden år efter år frambringar sina skördar och fortsätter sin rörelse kring solen. Det är Guds hand, som styr planeterna på deras banor och håller dem kvar där under deras snabba fart genom himlarymderna. Det är genom hans kraft, som sommar och vinter, såningstid och skördetid, dag och natt följa på varandra i regelbunden ordning. Det är genom hans ord, som växtriket frodas, som löven spricka ut och blommorna utveckla sina knoppar. Allt gott vi hava, varje stråle av solsken, varje regnskur, varje brödbit, varje livsfläkt är en kärlekens gåva från honom.
Medan vi ännu voro kärlekslösa och allt annat än älskvärda till vår karaktär, ”värda att avskys, och vi hatade varandra”, förbarmade sig vår himmelske Fader över oss. ”Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar, som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet” (Tit. 3: 3--5). Då vi anamma hans kärlek i våra hjärtan, gör den oss vänliga och ömhjärtade ej allenast mot dem, som behaga oss, utan även mot de mest felaktiga och syndiga.
De som blivit delaktiga av Guds natur, äro Guds barn. Det är ej jordisk rang, födelse, släktskap eller religiösa företräden, som visa, att vi äro Guds barn, utan det är kärleken -- en kärlek, som omfattar hela mänskligheten, som visar, att vi äro födda av Gud. Även syndare, vilkas hjärtan icke äro helt tillslutna för Guds Ande, kunna mottaga intryck av Jesu kärlek. På samma gång de hata sina fiender, älska även de sina vänner. Men endast de, som hava Guds Ande i sina hjärtan, kunna belöna hat med kärlek. Att vara vänlig mot de otacksamma och onda, att göra gott utan att vänta någon vedergällning -- det är beviset på att vi tillhöra den himmelska konungafamiljen, det säkra kännemärke, varigenom den Högstes barn uppenbara sin släktskapsförbindelse med himmelen.
”Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.”
Ordet ”alltså” innebär en slutsats av något föregående. Jesus har för sina åhörare beskrivit Guds kärlek och stora barmhärtighet. Emedan eder himmelske Fader ”är mild mot de otacksamma och onda” (Luk. 6: 35), emedan han har nedlåtit sig att upplyfta eder, därför, sade Jesus, kunnen I bliva honom lika till karaktären och fullkomliga inför människor och änglar.
Det eviga livets nådetillstånd här i tiden är detsamma som tillståndet i Eden -- fullkomlig rättfärdighet, harmoni med Gud, fullkomlig överensstämmelse med hans lags principer. Karaktärens måttstock är i gamla testamentet densamma som i nya, och denna måttstock är ej omöjlig att uppnå. Varje bud och förmaning, som Gud giver, innebär även ett löfte. Gud har gjort det möjligt för oss att bliva honom lika, och han vill själv göra oss sådana, om vi ej sätta vår vilja mot hans och sålunda hindra hans nåd från att omskapa oss.
Gud har älskat oss med outsäglig kärlek. Och genkärlek till honom uppspirar i våra hjärtan i den mån vi fatta längden och bredden och höjden och djupet av hans kärlek, som övergår allt förstånd. Genom uppenbarelsen av Kristi kärlek, genom kunskap om den kärlek, han bevisade oss, medan vi ännu voro syndare, smältes och besegras det hårdaste hjärta, och syndaren omskapas till ett Guds barn. Härvid använder Gud ej tvångsåtgärder. Nej, kärleken är det medel, han brukar för att utdriva synden ur det mänskliga hjärtat. Genom kärlek förvandlar han högmod till ödmjukhet, fiendskap och otro till kärlek och tro.
Judarna arbetade hårt för att uppnå fullkomlighet genom egna bemödanden, men lyckades icke. Kristus hade redan sagt dem, att de aldrig med sin egen rättfärdighet kunde vinna inträde i himmelriket. Nu framställer han för dem den karaktär, som alla måste äga för att inkomma i Guds rike. I hela sin bergspredikan beskriver han frukten av denna karaktär, och nu hopsummerar han i få ord dess källa och natur: Varen fullkomliga, såsom Gud är fullkomlig. Lagen är blott en avskrift av Guds karaktär. Hos honom, vår himmelske Fader, se vi de principer, som ligga till grund för hans regering, uppenbarade.
Gud är kärlek. Likasom ljuset utstrålar från solen, så utflödar kärlek och ljus och glädje från honom till alla hans skapade väsen. Det är hans natur att giva. Hela hans liv är ett utflöde av oegennyttig kärlek. Han förmanar oss att vara fullkomliga, såsom eller på samma sätt, som han är fullkomlig. Såsom han är källan till allt ljus och all välsignelse för hela världsalltet, så böra även från oss ljus och välsignelse utflöda till vår lilla omgivning. Vi äga ingenting i oss själva, men vi upplysas av hans kärleks sol, för att vi skola återspegla hans härlighet. I ”hans lånta godhet” kunna vi vara goda och fullkomliga inom vår krets, såsom Gud är inom sin.
Jesus säger, att vi skola vara fullkomliga, såsom vår Fader är fullkomlig. Äro vi Guds barn, då äro vi också delaktiga av hans natur, och då kunna vi ej annat än vara honom lika. Varje barn lever genom sin Faders liv. Om vi äro Guds barn, födda genom hans Ande, leva vi genom hans liv. I Kristus ”bor gudomens hela fullhet lekamligen”, och ”Jesu liv” skall ”bliva uppenbarat i vårt dödliga kött” (Kol. 2: 9; 2 Kor. 4: 11). Detta liv i oss skall frambringa samma karaktär och yttra sig i samma gärningar som hos honom. Sålunda skola vi komma i harmoni med varje bud i hans lag, ty ”Herrens bud är klart och upplyser ögonen” (Ps. 19: 9). Genom kärlek skall ”lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden” (Rom. 8:4).