Jesu bergspredikan

”Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför människorna, för att bliva sedda av dem.”

Jesu bergspredikan utgör en framställning av hans livs outtalade lärdomar, som folket ännu icke fattat. Judarna kunde icke förstå, varför han icke begagnade sig av den stora makt han ägde för främjande av vad de ansågo vara det högsta goda. Deras anda, bevekelsegrunder och metoder voro helt andra än hans. De gjorde anspråk på att vara mycket nitälskande för Guds lag, medan de i verkligheten sökte sin egen ära. Men Kristus önskade de skulle förstå, att den som besjälas av egenkärlek, är en lagöverträdare.

De principer, som fariséerna hyllade, ha besjälat mänskligheten under alla tidsåldrar. Fariseismens anda tillhör den mänskliga naturen. Och i det Jesus visade skillnaden mellan sin egen anda och sitt eget tillvägagående och rabbinernas anda och sätt att gå tillväga, framställde han principer, som voro tillämpliga på människorna i alla tider.

Fariséerna på Kristi tid sökte ständigt göra sig förtjänta av himmelens ynnest för att försäkra sig om den världsliga ära och framgång, som de betraktade såsom lönen för ett rättskaffens liv. På samma gång ville de lysa med välgörenhetsgärningar för att tilldraga sig folkets uppmärksamhet och göra sig beryktade för ett heligt liv.

Jesus bestraffade detta deras utvärtes sken av gudsfruktan. ”Därför”, sade han, ”när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta, vad den högra gör, så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.”

Jesus lär ej här, att välgärningar alltid skola hållas hemliga. Under inspiration av den helige Ande skrev Paulus om de kristnas i Macedonien frikostiga uppoffringar, men omtalade på samma gång den nåd, som vederfarits dem i Kristus, och sålunda blevo andra besjälade av samma anda. Och till församlingen i Korint skrev han: ”Det är just edert nit, som har eggat så många andra” (2 Kor. 9:2).

Kristi egna ord göra det klart, att syftemålet med våra välgärningar ej bör vara att därigenom vinna människors pris. Verklig gudaktighet leder aldrig en människa att söka pråla med sin godhet. De som fika efter beröm och smicker och finna behag däri, äro icke sanna kristna.

Kristi efterföljare skola icke söka att genom sina goda gärningar förhärliga sig själva, utan honom, genom vilkens nåd och kraft de varit i stånd att utöva dessa gärningar. Det är genom den helige Ande, som varje gott verk utföres, och den helige Ande gives oss för att vi skola förhärliga givaren, icke mottagaren. Då Kristi ljus får upplysa själen, jubla läpparna i pris och tacksägelse till Gud. Dina böner, ditt uppfyllande av dina plikter, din frikostighet, din självuppoffring skola icke vara ämnet för dina tankar eller ditt samtal. Jesus skall förhärligas, det egna jaget skall döljas och Kristus uppenbaras såsom allt i alla.

Våra allmosor böra givas av ett uppriktigt hjärta, icke för att därigenom pråla med goda gärningar, utan emedan vi älska våra medmänniskor och ömma för dem i deras nöd. Uppriktighet och hjärtevänlig-het äro kostliga i Guds ögon. Den själ, som är uppriktig i sin kärlek och helhjärtad i sin gudsfruktan, värderar Gud högre än guld från Ofir.

Vi böra icke tänka på vedergällningen, utan på tjänandet, ehuru den tjänst, som utföres i en sådan anda, dock alltid skall medföra tillbörlig vedergällning. ”Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.” På samma gång det är sant, att Gud själv är den stora vedergällning, som omfattar varje annan, kan själen icke mottaga honom och njuta av hans gemenskap, med mindre den blir lik honom till sin karaktär. I samma mån vi överlämna oss åt Gud för att tjäna våra medmänniskor, överlämnar han sig själv åt oss.

Ingen kan i sitt eget hjärta och liv lämna rum för Guds välsignelsers strömmar att flöda ut till andra, utan att själv erhålla rik välsignelse därigenom. De bergssluttningar och slätter, som lämna rum för vattnets lopp till havet, lida därigenom ingen förlust. Det de giva ersättes hundrafalt, ty den ström, som löper ”sjungande sin väg”, lämnar efter sig grönska och fruktbarhet. Gräset utefter flodstränderna får en djupare grönska, träden se frodigare ut, och blommorna växa där mera ymnigt. När jorden ligger bar och torr under sommarsolens hetta, råder en frisk grönska utefter flodernas stränder, och dälden, som öppnat sin barm för att bära bergens flöden till havet, beklä-des med en riklig växtlighet, som lär oss, att Gud i sin nåd belönar alla, vilka tillåta honom att genom dem delgiva världen sina välsignelser.

På detta sätt bliva de, som ömma för de fattiga, välsignade. Jesaja säger: ”Detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter dift bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den, som är ditt kött och blod. Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad, och dina sår skola läkas med hast... Och Herren skall leda dig beständigt; han skall mätta dig mitt i ödemarken ... Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter” (Jes. 58:6--11).

Barmhärtighetsverk medföra välsignelse i dubbelt mått. Medan den, som övar barmhärtighet, bringar andra välsignelse, erhåller han själv samtidigt en ännu högre grad av välsignelse. Kristi nåd i själen utvecklar sådana karaktärsdrag, som stå i skarp motsats till själviskheten och som förädla själen och göra livet rikare. Barmhärtighetshandlingar, som utföras i det tysta, skola sammanbinda människohjärtan och draga dem närmare det fadershjärta, från vilket alla ingivelser till ett kärleksfullt och frikostigt liv komma. De små vänlighetsbetygelser, kärlekshandlingar och uppoffringar, som flöda från livet lika naturligt som doften från blomman, utgöra ingen ringa del av en sådan själs välsignelser och lycka här på jorden. Man skall till slut finna, att varje självförsakelse för andras välfärd och lycka, hur ringa och obemärkt den än må vara, vinner erkännande i himmelen såsom ett bevis på förening med härlighetens Konung, vilken, ehuru han var rik, blev fattig för vår skull.

Välgärningar, som utföras i tysthet, hava dock en uppenbar inverkan på karaktären hos dem, som öva dem. Den som av hela hjärtat, säsom Kristi sanna efterföljare, söker göra det goda, står också i innerlig förening med Gud, och Guds Ande berör hans andes strängar och framkallar helig harmoni i själen.

Han, som förökar deras förmågor, vilka på ett vis- ligt sätt gjort bruk av de gåvor, han anförtrott dem, erkänner med välbehag sina barns trogna tjänst, som de utfört genom Kristi nåd och kraft. De som sökt utveckla och fullkomna en kristlig karaktär genom att öva sina förmågor i goda gärningar, skola i den tillkommande världen skörda vad de sätt. Det verk, som påbörjats här på jorden, skall uppnå sin fulländning i det ädlare och heligare liv, som skall fortfara i evighet.

”Och när i bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna.”

Fariséerna hade bestämda tider för bön. Då de voro ute vid dessa tider, stannade de, varhelst de än råkade befinna sig, på gatan eller på torget, kanske mitt ibland en stor folksamling, och uppläste högt sina böneformulär. Sådana böner, som upprepades blott för självupphöjelse, bestraffade Jesus på det strängaste. Han ogillade dock icke offentlig bön, ty själv bad han tillsammans med sina lärjungar och även inför folket. Men han lärde, att enskilda böner icke skola offentliggöras. Våra enskilda böner skola icke höras av någon annan än den Gud, som hör och besvarar bön. Inga nyfikna öron skola lyssna till sådana böner.

”Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare.” Du bör hava ett enskilt rum eller en enskild plats, där du i stilla ensamhet kan upplyfta ditt hjärta till Gud i bön. Jesus hade särskilda platser, dit han gick för att bedja. Även vi böra hava dylika platser. Vi behöva ofta gå avsides för oss själva, där vi kunna vara allena med Gud.

”Bed till din Fader i det fördolda.” I Jesu namn kunna vi komma inför Gud med barnslig enfald och förtröstan. Vi behöva ingen människa som medlare mellan oss och Gud. Genom Jesus kunna vi öppna våra hjärtan inför Gud, han, som känner oss och älskar oss.

I det fördolda, där intet öga utom Guds kan se oss, intet öra utom hans höra oss, kunna vi göra våra mest dolda önskningar och begär kunniga för vår kärleksrike himmelske Fader. Och under den i själen härskande stillheten skall hans röst, som aldrig vänt sitt öra bort från behövande människors rop, tala till våra hjärtan.

”Herren är nåderik och barmhärtig” (Jak. 5: 11). Med outtröttlig kärlek väntar han få höra de vilse-farandes bekännelse och att benåda dem. Liksom modern väntar se sitt älskade barn uttrycka sin tacksamhet för bevisad kärlek, så väntar Gud, att vi skola tacksamt erkänna hans nåd och godhet mot oss. Han önskar vi skola förstå, vilket djupt deltagande han har med oss. I våra prövningar möter han oss med sitt deltagande, i vår sorg med sin kärlek, i vår krankhet med sin läkedom, i vår svaghet med sin styrka, i vår fattigdom med sin rikedom. Aldrig har någon, som kommit till honom, blivit besviken. ”De som skåda upp till honom, stråla av fröjd” (Ps. 34: 6).

De som nalkas Gud i det fördolda, omtala för honom sina behov och bedja honom om hjälp, skola ej bliva missräknade. ”Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.” Då vi dagligen umgås med Kristus, erfara vi, att vi äro omgivna av den fördolda världens krafter, och genom att se på Kristus, skola vi bliva förvandlade till likhet med hans avbild. Vår karaktär blir sålunda förvandlad och passandegjord för det himmelska riket. En säker följd av vårt umgänge med Gud skall bliva mera kärlek, renhet och nitälskan för det goda samt ett tilltagande allvar i våra böner. Att vi mottaga gudomlig undervisning skall visa sig i ett verksamt, flitigt liv.

Den själ, som genom allvarlig bön söker hjälp och kraft hos Gud, har ädla begär, klar uppfattning av det, som är sant och rätt, samt höga syftemål, och hon erfar en oupphörlig hunger och törst efter rättfärdighet. Genom att ständigt stå i förbindelse med Gud skola vi i vårt umgänge med andra bliva i stånd att göra dem delaktiga av den frid och ro, som härska i våra egna hjärtan. De krafter, som fordras för böneumgänge med Gud, tillika med en allvarlig strävan att utveckla omtanke och försiktighet, bereda oss för uppfyllandet av våra dagliga plikter och bidraga till att under alla omständigheter bevara sinnesron.

Då vi nalkas Gud, lägger han ord på våra läppar -- ord, med vilka vi kunna prisa honom. Han skall lära oss att i likhet med änglarna lova och prisa honom såsom vår himmelske Fader. Varje handling i vårt liv skall uppenbara Kristi kärlek. Yttre svårigheter kunna icke inverka på det liv, som kontrolleras av tron på Guds Son.

”Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna.”

Hedningarna trodde, att de med sina böner kunde försona sina synder. Ju längre deras böner därför voro, desto större förtjänst ansågo de dem hava. Om de kunde göra sig heliga genom sina egna bemödanden, så skulle de själva ha någonting att fröjdas över, någon orsak att berömma sig själva. Denna åsikt om bön är grundad på den principen, att människan kan bliva frälst genom egna strävanden -- en princip, som ligger till grund för alla falska religions-system. Fariséerna hade antagit detta hedniska begrepp om bön, och ännu är det ingalunda utdött ens bland dem, som bekänna sig vara kristna. Upprepandet av bestämda, sedvanliga meningar, som ej uttrycka hjärtats behov av gudomliga ting, är detsamma som hedningarnas ”tomma ord”.

Bön är ingen försoning för synd. Den har ej något värde eller någon förtjänst i och för sig. Alla de vackra ord, vi kunna använda, motsvara ej en enda helig önskan. De vältaligaste böner äro blott onödiga ord, om de ej uttrycka hjärtats önskan. Men den bön, som uppstiger från ett uppriktigt hjärta, i det den uttrycker själens enkla behov, såsom om man bad en jordisk vän om en ynnest i förväntan att få den -- det är trons bön. Gud önskar icke våra ceremoniella komplimanger, men han finner behag i ett förkrossat hjärtas rop -- ett hjärta, som ångrar sin synd och känner sin stora svaghet. Detta rop banar sig väg till vår himmelske Faders nådiga och barmhärtiga öra.

”Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom skrymtarna.”

Den fasta, som omtalas i Guds ord, är någonting mer än blott yttre form. Den består ej blott däri, att man avhåller sig från föda samt kläder sig i säck och aska. Den som fastar på grund av en verklig sorg över synden, fäster ej avseende vid det yttre formväsendet.

Ändamålet med den fasta, som behagar Gud, är icke att plåga kroppen på grund av själens synder, utan fastmer att iståndsätta oss att inse syndens vederstyggliga natur samt att ödmjuka hjärtat inför Gud och att göra oss delaktiga av Guds nåd och kärlek. Till Israel sade Gud: ”Riven sönder edra hjärtan, icke edra kläder, och vänden om till Herren, eder Gud” (Joel 2: 13).

Det tjänar ingenting till att göra botövning eller smickra oss själva med den tanken, att vi med våra egna gärningar kunna förtjäna eller köpa arvsrätt bland de heliga. När denna fråga framställdes till Kristus: ”Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?” svarade han: ”Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt” (Joh. 6:28, 29). Att bättra sig är att vända sig från sig själv till Kristus. Och då vi mottaga Kristus, så att han genom tron införlivas i vårt liv, skall detta visa sig i goda gärningar.

Jesu sade: ”Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte, för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan allenast av din Fader, som är i det fördolda.” Vad helst vi göra till Guds ära, skola vi icke göra med bedrövelse och vemodighet, utan med glädje. I Kristi religion finnes ingen dysterhet. Om kristna genom en bedrövad uppsyn giva det intrycket, att de ha blivit missräknade i sin religion, så misstyda de Kristi karaktär och lägga argument i sina fienders mun. Om de än med munnen bekänna, att Gud är deras Fader, visa de världen genom sin sorg och dysterhet, att de äro faderlösa.

Kristus önskar, att vi skola göra hans tjänst tilldragande, såsom den verkligen är. Våra självförsakelser och vårt hjärtas hemliga prövningar böra vi framlägga för vår barmhärtige Frälsare. Vi böra nedlägga våra bördor vid korsets fot och fortsätta vår pilgrimsfärd, fröjdande oss i hans kärlek, som först har älskat oss. Våra medmänniskor torde aldrig ana, vad som hemligen försiggår mellan själen och Gud, men resultatet av Andens verk i hjärtat skall bliva uppenbart för alla, ty han, ”som ser i det fördolda, skall vedergälla dig”.

”Samlen eder icke skatter på jorden.”

Skatter, som samlas på jorden, skola förgås. Tjuvar kunna bryta sig in och stjäla dem; mal och rost kunna fördärva dem; eld och storm kunna förstöra och bortsopa dem. Och ”där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara”. De skatter, som samlas på jorden, upptaga så sinnet, att himmelska ting bliva utestängda.

Penningebegäret var en förhärskande passion bland judarna. Världslighet intog hos dem Guds och religionens plats i själen. Så är även förhållandet i våra dagar. Det giriga fikandet efter rikedom utövar en så förtrollande inflytelse över människorna, att deras ädlare känslor fördärvas och de föras i förtappelse. Satans tjänst är uppfylld med bekymmer och möda, och de skatter, människorna sträva att samla sig på jorden, vara blott en kort tid.

Jesus sade: ”Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.”

Vi uppmanas att samla oss skatter i himmelen. Det är till vår egen nytta och välsignelse, att vi tillförsäkra oss himmelska skatter, ty dessa äro de enda skatter, som i verkligheten äro våra egna. De äro oförgängliga. Varken eld eller vatten kan fördärva dem. Ingen tjuv kan bryta sig in och bortstjäla dem. Mott och mal kunna ej fördärva dem, ty de äro i säkert förvar hos Gud.

Dessa skatter, på vilka Kristus sätter större värde än på allt annat, äro ”rikedomen av hans arvs härlighet bland de heliga” (Ef. 1: 18 gamla övers.). Kristi lärjungar äro hans dyrbara egendom. Han säger: ”Ädelstenar äro de i en krona.” ”Jag skall göra en människa ... mer sällsynt än guld från Ofir” (Sak. 9: 16; Jes. 13: 12). Kristus betraktar sitt folk i dess renhet och fullkomlighet såsom lön för sina lidanden, sin förnedring och sin kärlek och såsom ädelstenar i sin härlighets krona, medan han själv är den stora medelpunkten, från vilken all härlighet utstrålar.

Och vi hava den förmånen att vara delaktiga med Kristus i återlösningens stora verk samt att få med honom dela de skatter, han vunnit genom sitt lidande och sin död. Aposteln Paulus skrev till de kristna i Tessalonika: ”Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I? Ja, I ären vår ära och vår glädje” (1 Tess. 2: 19, 20). Detta är den skatt, som Kristus önskar, att vi skola verka för. Karaktären är livets stora skörd. Varje ord och handling, som kan upptända en himmelsk längtan i någon själ, varje bemödande, som bidrager till utvecklingen av en kristlig karaktär, är ett samlande av skatter i himmelen.

”Där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.” Varje försök, som vi göra att bringa andra välsignelse, blir även oss själva till välsignelse. Envar, som uppoffrar medel eller tid för främjandet av evangelii verk, envar, som med intresse deltager i Guds verk och beder för själars frälsning, fattar allt större kärlek till andra och uppeggas till allt större hängivenhet åt Gud, på det att han må iståndsättas att bliva till den största möjliga välsignelse för dem.

Och på den yttersta dagen, när jordens alla rikedomar förgås, skall den, som samlat sig skatter i himmelen, få erfara vad han vunnit genom sitt kristliga liv här på jorden. Om vi hörsammat Kristi ord, skola vi, då vi stå inför den stora vita tronen, få se själar, som blivit frälsta genom våra bemödanden och som varit redskap i Herrens hand för ännu andras frälsning, intill dess en stor skara såsom en följd av vårt arbete kommit till vilans land, där de skola kasta sin kronor inför Frälsarens fötter och lova hans namn i all evighet. Med vilken glädje skola ej Kristi medarbetare se dessa återlösta själar såsom delaktiga i Frälsarens härlighet! Hur ljuv skall icke himmelen bliva för dem, som här på jorden varit trogna i verksamheten för själars frälsning!

”Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det, som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida” (Kol. 3:1).

”Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus.”

Ett rent uppsåt och en helhjärtad gudstjänst är det tillstånd, som åsyftas i dessa vår Frälsares ord. Om det är ditt uppriktiga och fasta uppsåt att utforska och lyda sanningen, vad det än må kosta dig, så skall Gud giva dig upplysning. Den äkta fromheten tager sin början, då man upphört att söka någon överenskommelse med synden. Då instämmer hjärtat i aposteln Pauli ord: ”Ja, mina bröder, jag håller icke före, att jag ännu har vunnit det, men ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och sträcker mig mot det som är framför mig och jagar mot målet, för att få den segerlön, som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus.” ”Ja, jag räknar i sanning allt såsom förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för hans skull, som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus” (Fil. 3: 13, 14, 8).

Men då våra andliga ögon äro förblindade av egenkärlek, råder endast mörker. ”Om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker.” Det var detta förfärliga mörker, som insnärjde judarna i en hårdnackad otro, så att det var omöjligt för dem att förstå Kristi mission, som var att frälsa dem från deras synder.

Då vi giva efter för frestelsen, bliva vi vankelmodiga och vår förtröstan på Gud slappas. Om vi ej överlämna oss helt åt Gud, så förbliva vi i mörker. Om vi göra något förbehåll så lämna vi en dörr öppen för satan att komma in och vilseleda oss genom sina frestelser. Och satan vet, att om han kan fördunkla vår syn, så att vårt trosöga ej kan se Gud, ha vi ej något värn mot synden.

Syndiga begärelser bedåra själen, om de tillåtas att få överhand. Varje tillfredsställelse av syndiga begärelser ökar själens motvilja mot Gud. Om vi vandra på den väg satan väljer för oss, omgivas vi av det ondas skuggor, och varje steg vi taga försänker oss i allt djupare mörker och gör hjärtats blindhet allt större.

Samma lag gäller i den andliga som i den naturliga världen. Den som förbliver i mörkret, skall slutligen förlora sin andliga synförmåga. Han omgives av ett mörker, som övergår det djupaste midnattsmörker, och den klaraste middagssol kan ej skänka en sådan något ljus. Han ”vandrar i mörkret och vet icke, vart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon” (1 Joh. 2: 11). Genom att ständigt hysa det onda i hjärtat och motstå den gudomliga kärlekens förmaningar, förlorar syndaren sin kärlek till det goda, sin längtan efter Gud samt själva förmågan att mottaga ljus från himmelen. Nådens Gud kallar ännu med kärleksfull röst, ljuset strålar ännu lika klart, som då det först begynte lysa för själen; men rösten når döva öron, och ljuset träffar blinda ögon.

Ingen blir helt övergiven av Gud, så länge det finns något hopp för hans frälsning. Det är människan, som vänder sig bort från Gud, ej Gud, som vänder sig bort från människan. Vår himmelske Fader följer oss med förmaningar och varningar och med nåde-fulla tillbud om förlåtelse, så länge det finns någon skymt av hopp att kunna rädda oss från förtappelse. Ansvaret vilar på syndaren. Genom att driva Guds Ande från sig, öppnar han vägen för att sedan motstå sanningens ljus, då detta åter framstrålar med ännu större kraft. Sålunda förhärdar han sig allt mer mot ljuset, tills Guds Ande ej mer kan ha någon inflytelse över honom. Då blir till och med det ljus, som är i honom, idel mörker. Själva den sanning han känt blir då så förvänd, att den ökar själens blindhet.

”Ingen kan tjäna två herrar.”

Kristus säger ej, att människan icke vill eller icke skall tjäna två herrar, utan han säger, att hon icke kan göra det. Guds rikes intressen och världsliga intressen ha ingenting gemensamt. Just där den kristnes samvete manar honom att stå på sin vakt, att förneka sig själv och att hejda sina steg, just där stiger den världsligt sinnade över gränsen till de sinnliga begärelsernas njutningar. Å ena sidan stå Kristi självförnekande efterföljare, å andra sidan de, som älska världen och njuta av dess lustar, och på denna sida av gränsen kan den kristne ej gå.

Ingen kan intaga en neutral ståndpunkt. Det finns ingen mellanklass av människor, som varken älskar Gud eller tjänar fienden till all rättfärdighet. Kristus skall bo i sina mänskliga redskap samt utöva sin inflytelse genom deras sinnesförmögenheter och handla genom deras förmågor. Deras vilja måste vara hans vilja underdånig. De måste handla i harmoni med hans Ande. Då är det icke mera de, som leva, utan Kristus, som lever i dem. Den som icke helt överlämnar sig åt Gud, står under kontroll av en annan makt och hörsammar en annan röst, vilkens inflytelse är av en helt annan beskaffenhet. En halvhjärtad tjänst försätter människan på fiendens sida såsom bundsförvant med mörkrets härskaror. När människor, som göra anspråk på att vara Kristi stridsmän, ingå i satans här för att främja hans sak, visa de sig vara Kristi fiender. De förråda då heliga ansvar. De utgöra en föreningslänk mellan satans och Kristi sanna stridsmän, så att fienden genom dessa redskap ständigt kan utöva sin förföriska inflytelse över deras hjärtan, som stå under Kristi fana.

Brottslighetens starkaste bålverk här i världen är icke den övergivne syndarens eller den oförbätterlige uslingens ogudaktiga liv, utan det är det liv, som ser dygdigt, ärbart och ädelt ut, men i vilket dock en synd, en last, om ock endast en enda, omhuldas. För den själ, som kämpar hemligen mot någon svår frestelse, ryggande tillbaka på själva randen av fördärvets bråddjup, är en sådan persons exempel den kraftigaste frestelse till synd. Den som är begåvad med en högre uppfattning om liv och sanning och heder, men likväl självmant överträder ett enda bud i Guds heliga lag, har förvänt sina ädlaste förmågor till en syndens snara. Naturanlag, själsförmågor, sympati, ja, även goda och vänliga handlingar kunna då utgöra satans lockbeten för att draga andra själar ned i fördärvets avgrund och förgöra dem för både tid och evighet.

”Älsken icke världen, ej heller vad som är i världen. Om någon älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom. Ty allt som är i världen, köttets begärelse och ögonens begärelse och högfärd över detta livets goda, det är icke av Fadern, utan av världen” (1 Joh. 2: 15, 16).

”Sörjen icke.”

Han, som givit dig livet, känner också ditt behov av föda för livets uppehälle. Han, som skapat kroppen, vet också, att den behöver kläder. Skall icke den, som skänkt oss den största av alla gåvor, även skänka oss allt, som behöves för att fullständiggöra denna gåva? Jesus hänvisade sina åhörare till fåglarna, som uppstämde sina glada lovsånger och icke bekymrade sig om framtiden. ”De så icke, ej heller skörda de”, likväl drager vår himmelske Fader försorg om dem, och Jesus frågar: ”Ären I icke myckel mer än de?”

Bergssluttningarna och fälten voro prydda med blommor, på vilka daggpärlorna glittrade i morgonsolens strålar, och i det Kristus hänvisade till dem, sade han: ”Beskåden liljorna på marken, huru de växa.” Deras sköna former och vackra färger kunna efterapas av människor, men vem kan giva liv åt en enda blomma eller ett enda grässtrå? Varje blomma vid vägkanten har frambragts genom samma makt, som frambragt himmelens otaliga stjärnor. Samma livs-ström från Guds stora hjärta pulserar i alla skapade ting. Fältens blommor äro klädda i en rikare dräkt, än den jordiska konungar någonsin burit. ”Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?”

Samma väsen, som skapade blommorna och gav fåglarna förmåga att sjunga, säger: ”Beskåden liljorna”, ”sen på fåglarna”. Av den sköna naturen kunna vi lära mer av Guds vishet, än vad tidens lärda veta. På liljans blomblad har Gud tecknat ett budskap till dig, skrivet på ett språk, som ditt hjärta kan förstå endast i den mån det lär sig att förtrösta på Herren samt bortlägga all själviskhet och allt fördärvbringande bekymmer. Varför har han skapat de sjungande fåglarna och de vackra blommorna, om icke som ett uttryck av sitt fadershjärtas kärlek för att upplysa och förljuva vår levnadsstig? Allt, som är nödvändigt för vår tillvaro, äga vi utan blommor och fåglar. Men Gud är ej nöjd med att förse oss blott med det vi behöva för vår tillvaro. Därför har han uppfyllt jorden och luften och himla-rymden med skona ting, så att vi måtte tara förstå den karlek, som han har till oss. Skapelsens skönhet är blott en ljusglimt från Skaparens strålande härlighet. Om han nu slösat så oändligt mycken omsorg på naturen för att bereda oss glädje och lycka, kunna vi då tvivla på, att han även skall giva oss varje annan välsignelse, som vi behöva?

”Beskåden liljorna.” Varje blomma, som öppnar sin blomkalk för solens ljus, lyder samma stora lagar, som styra de himmelska världarna på deras banor. Huru enkelt, huru skönt, huru ljuvt är icke blommans liv! Och genom blommorna önskar Gud kalla vår uppmärksamhet till Kristi älskvärdhet. Han, som iklätt blommorna så mycken skönhet, önskar i ännu högre grad ikläda själen Kristi karaktärs skönhet.

”Beskåden liljorna”, säger Jesus, ”huru de växa” huru de spira upp ur den kalla, mörka jorden eller ur gyttjan på flodens botten, huru de utveckla sin skönhet och sin ljuva doft. Vem kunde ens drömma om den skönhet och de möjligheter, som ligga dolda i den späda liljeknoppen! Men när Guds däri fördolda liv utvecklas under regnets och solskenets inverkan, beundra människorna blommans skönhet och älskvärdhet. Så kan ock Guds liv utvecklas i varje människosjäl, som låter sig påverkas av hans nåd, vilken utgjutes över varje själ lika fritt som regnet och solskenet. Det är Guds ord, som skapar blommorna, och samma ord frambringar Andens milda karaktärsdrag i människosjälen.

Guds lag är kärlekens lag. Gud har omgivit oss med kärlek för att lära oss, att vi ej fått vår tillvaro på jorden endast för att söka själviska fördelar, endast för att sträva och arbeta, så och skörda, utan för att göra livet ljust och glatt och skönt genom Kristi kärlek -- att i likhet med blommorna vara andra till glädje genom att bevisa dem kärlek.

Fäder och mödrar, låten edra barn inhämta lärdom från blommorna. Tagen dem med eder ut i trädgår den och på fältet under de lövrika träden och lären dem att i naturen läsa budskapet om Guds kärlek. Från fåglar och blommor och träd låten tankarna höjas till Gud. Lären edra barn att i varje skönt och tilldragande föremål se ett uttryck av Guds kärlek till dem. Anbefallen eder religion till dem genom att visa dem, hur skön och upplyftande den är. Låten vänlighetens lag vara på edra läppar.

Lären edra barn, att deras karaktär kan förvandlas genom Guds stora kärlek och bringas i harmoni med hans karaktär. Lären dem, att han önskar, att deras liv skola, liksom blommorna, dofta av skönhet. Lären dem, i det de samla de vackra blommorna, att han, som skapat dessa, är ännu skönare än de äro. Sålunda skola deras hjärtan dragas till honom. Han, som är ”alltigenom skön”, skall vara för dem som en kamrat, en intim vän, och deras liv skall förvandlas till likhet med hans ädla och rena avbild.

”Söken först efter hans rike.”

Folket, som lyssnade till Jesu ord, väntade ännu ivrigt på någon kungörelse angående ett jordiskt rike. Medan Jesus sökte upplåta för dem den himmelska skattkammaren, voro deras sinnen huvudsakligen sysselsatta med frågan, hur deras förbindelse med honom skulle komma att förbättra deras världsliga utsikter. Jesus visar, att de som först och främst bekymra sig om de ting, som äro i världen, likna hedningarna omkring dem och leva, som om det ej funnes någon Gud, som vårdade sig ömt om sina skapade varelser.

”Efter allt detta”, sade Jesus, ”söka ju hedningarna i världen, och eder Fader vet, att I behöven detta.” ”Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder” (Luk. 12: 30; Matt. 6: 33). Jag har kommit, ville han säga, för att förkunna för eder kärlekens, rättfärdighetens och fridens rike. Öppnen edra hjärtan för att mottaga detta rike och gören det till eder förnämsta uppgift att efterleva detta rikes principer. Detta rike är ett andligt rike, men I behöven icke därför frukta för att edra timliga behov ej skola bliva tillgodosedda. Om I överlämnen eder helt åt Gud för att tjäna honom, skall han, som äger all makt i himmelen och på jorden, förse eder med allt, vad I behöven.

Jesus fritager oss ej från egna bemödanden, men han lär oss, att vi böra i allting anse honom som den förste, den siste, den störste och allt. Vi böra ej deltaga i någon verksamhet, ej fullfölja någon kallelse eller söka något nöje, som på något sätt skulle förhindra utvecklingen av hans rättfärdighet i vår karaktär och i vårt liv. Vadhelst vi göra, böra vi göra av hela vårt hjärta, såsom om vi gjorde det för Herren.

Genom sin dagliga vandel här på jorden höjde Jesus livets värde med hänsyn till varje detalj, i det han ständigt framhöll för människorna Guds ära och underordnade sig i allting sin Faders vilja. Om vi följa hans exempel, försäkrar han oss, att ”också allt detta andra” skall tillfalla oss. Intet gott skall frånhållas dem, som vandra i uppriktighet inför honom -- intet, som kan hjälpa dem framåt på livets väg. Fattigdom eller rikedom, sjukdom eller hälsa, ringhet eller storhet -- allt kommer oss till del genom den rika nåd, han lovat oss.

Guds eviga armar omsluta den själ, som anropar honom om hjälp, hur svag denna själ än må vara. Världens kostbara ting skola förgås; men den själ, som lever för Gud, skall få evigt dväljas inför hans ansikte. ”Och världen förgår och dess begärelse, men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen” (1 Joh. 2: 17). De gyllene portarna i Guds stad skola öppnas för den, som här på jorden lärt att förtrösta på Gud för ledning och visdom, för hugsvalelse och hopp mitt under förluster och lidanden. Han skall hälsas välkommen med änglasång; han skall få njuta livsträdets frukter. ”Ja, om än bergen vika bort och höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig och mitt fridsförbund icke vackla, säger Herren, din förbarmare” (Jes. 54: 10).

”Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen ... Var dag har nog av sin egen plåga.”

Om du överlämnat dig åt Gud för att tjäna honom, behöver du ej bekymra dig för morgondagen. Han, vars tjänare du är, känner slutet från begynnelsen. Morgondagens händelser, som äro dolda för din syn, äro uppenbara för den allvetande Gudens ögon.

Då vi själva åtaga oss att ordna och styra med våra angelägenheter och lita på vår egen visdom för framgång, påtaga vi oss en börda, som Gud ej lagt på oss, och som vi söka bära utan hans hjälp. Vi påtaga oss själva det ansvar, som endast hör Gud till, och intaga sålunda i verkligheten Guds plats. Vi kunna ej alltid undvika bekymmer eller förvänta att undslippa faror och förluster, som säkert skola drabba oss. Men då vi verkligen tro, att Gud älskar oss och vill göra oss gott, skola vi ej ängslas över framtiden. Vi skola förtrösta på Gud, såsom ett barn förtröstar på sina kärleksfulla föräldrar. Då skola våra svårigheter och lidanden försvinna, emedan vår vilja då är helt under kontroll av Guds vilja.

Kristus har ej lovat oss någon hjälp att i dag bära morgondagens bördor. Men han har sagt: ”Min nåd är dig nog.” Och såsom han varje dag gav Israel manna i öknen, så bevisar han dagligen så mycken nåd, som behöves för dagen. I likhet med israeliterna under deras pilgrimsfärd kunna vi varje morgon finna nog av det himmelska brödet för dagens behov.

Endast en dag i sänder hör oss till, och under den dagen böra vi leva för Gud. För denna enda dag skola vi i allvarligt tjänande överlämna i Kristi hand alla våra avsikter och planer och kasta alla våra bekymmer på honom, ty han har omsorg om oss. ”Jag vet väl, vilka tankar jag har för eder, säger Herren, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp” (Jer. 29: 11). ”Om I vänden om och ären stilla, skolen I bliva frälsta; genom stillhet och förtröstan varden I starka. Men I viljen icke” (Jes. 30: 15).

Om du varje dag söker Herren och vänder dig till honom; om du innerligt fröjdar dig i din Gud; om du med hjärtats lust lyder hans nådiga kallelse och tager Kristi ok -- lydnadens och tjänandets ok -- på dig, skall all din klagan upphöra, alla svårigheter försvinna och alla brydsamma problem lösas.