”I skolen alltså bedja sålunda.”
Herrens bön uttalades tvenne gånger av vår Frälsare, först inför den stora folkskaran på berget och sedan, några månader därefter, endast inför lärjungarna. Dessa hade en kort tid ej varit tillsammans med sin Mästare, och då de kommo tillbaka, funno de honom i böneumgänge med sin Fader. Frälsaren tycktes ej märka deras närvaro och fortsatte att bedja högt. Hans ansikte var upplyst av himmelsk klarhet. Han tycktes vara i den Osynliges omedelbara närhet, och i hans ord märktes en livets kraft, såsom från en, som samtalar med Gud.
De lyssnande lärjungarna blevo djupt rörda härav. De hade märkt, att han ofta tillbringade långa stunder i ensamhet, bedjande till sin Fader. Sina dagar använde han för att tjäna folket, som trängde sig omkring honom, samt för att avslöja rabbinernas farliga sofisterier, och av detta oupphörliga arbete blev han ofta så trött, att hans moder och bröder, ja, även hans lärjungar hade befarat, att han på detta sätt skulle förkorta sitt liv. Men när han kom tillbaka från sina bönestunder, sedan dagens mödosamma arbete var av slutat, märkte de en stilla frid i hans lugna anletsdrag, och hans närvaro kom dem att erfara en känsla av vederkvickelse och frid. Från dessa med sin Fader tillbringade stunder kom han morgon efter morgon ned från berget för att bringa människorna himmelens ljus. Lärjungarna hade börjat fatta förbindelsen mellan hans bönestunder och den kraft, som uppenbarades i hans ord och gärningar. Då de nu lyssnade till hans brinnande bön, blevo deras hjärtan förödmjukade och fyllda av helig vördnad. När han slutade bedja, erforo de en så djup känsla av sitt behov, att de utropade: ”Herre, lär oss att bedja.”
Jesus giver dem intet nytt böneformulär, utan upprepar, vad han förut lärt dem, såsom ville han säga: ”I behöven förstå, vad jag redan framställt för eder, ty däri ligger en djup betydelse, som I ännu ej haven fattat.”
Frälsaren vill dock icke härmed inskränka våra böner till just de ord, han använde. Såsom en bland oss framställer han sitt eget ideal rörande bön -- ord så enkla, att de kunna brukas av ett litet barn, men likväl så omfattande till sin betydelse, att de aldrig kunna till fullo fattas ens av det största snille. Han lär oss att komma till Gud med tacksägelse, att göra våra önskningar kunniga, att bekänna våra synder och mottaga Guds nåd i överensstämmelse med hans löfte.
”Fader vår som är i himmelen.”
Jesus lär oss att kalla hans Fader för vår Fader. Han skämmes icke att kalla oss bröder (Hebr. 2: 11). Så beredvillig, så angelägen är Frälsaren att välkomna oss som medlemmar av den himmelska familjen, att han i de allra första ord, vi skola använda, då vi nalkas Gud, inlagt en försäkran om vår släktskap med Gud -- ”Fadér vår”.
Här uttryckes alltså den underbara sanningen, så full av uppmuntran och tröst, att Gud älskar oss, såsom han älskar sin Son. Detta är ock vad Jesus sade i sin sista bön för sina lärjungar: ”Du har älskat dem, såsom du har älskat mig” (Joh. 17: 23).
Den värld, som satan gjort anspråk på och härskat över med tyrannisk grymhet, har Guds Son omslutit med sina kärleksarmar och åter förenat med Jehovas tron. Keruber och serafer och en otalig skara av väsenden, som bebo världar, vilka icke fallit, uppstämde lovsånger till Gud och Lammet, då denna seger blev avgjord. De fröjdade sig över att frälsningens väg blivit öppnad för det fallna släktet och att jorden skulle bliva återlöst från syndens förbannelse. Hur mycket större orsak att glädjas och fröjdas ha då ej de, som blivit återlösta med en sådan underbar kärlek!
Hur kunna vi någonsin vara tvivlande och vacklande och känna oss såsom faderlösa! Det var för lagens överträdare, som Jesus iklädde sig den mänskliga naturen. Han blev lik oss, på det att vi måtte ha evig frid och ro. Vi ha en försvarare i himlarna, och envar, som mottager honom såsom sin personlige Frälsare, lämnas icke att faderlös bära sin egen tunga syndabörda.
”Mina älskade, vi äro nu Guds barn.” ”Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade.” ”Och vad vi skola bliva, det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom, sådan han är” (1 Joh. 3:2; Rom. 8: 17).
Det allra första steget, i det vi nalkas Gud, är att vi tro på ”den kärlek, som Gud har i oss” (1 Joh. 4: 16). Ty det är hans kärlek, som drager oss till honom.
Guds kärlek i hjärtat fördriver själviskheten. Då vi kalla Gud vår Fader, erkänna vi, att alla hans barn äro våra bröder. Vi äro alla medlemmar av en och samma familj. I våra böner skulle vi innefatta såväl vår nästa som oss själva. Ingen beder rätt, som söker välsignelse endast för sig själv.
Den evige Guden, sade Jesus, har skänkt oss den dyrbara förmånen att nalkas honom under namnet Fader. Vi böra söka fatta allt, vad detta innebär. Aldrig har en jordisk fader förmanat sitt vilsekomna barn med en så innerlig kärlek, som den vår Skapare visar mot den syndare, han söker föra till bättring. Ingen människa har någonsin följt en irrande själ med så ömma inbjudningar och förmaningar till bättring. Gud är närvarande i varje hem, han hör varje ord, som talas, han lyssnar till varje bön, som uppsändes, han känner varje sorg och missräkning, som vi drabbas av här i livet, och han giver akt på hur vi bemöta fader, moder, syster, vän och granne. Han drager försorg om oss, och hans nåd är ständigt ny över oss för att fylla våra behov.
Men om vi kalla Gud vår Fader, så erkänna vi, att vi äro hans barn, som skola ledas av hans visdom och vara honom lydiga i allt, ty vi veta, att han älskar oss med en oföränderlig kärlek. Vi böra då ock vara nöjda med den levnadsbana, han utstakar för oss. Såsom Guds barn böra vi akta hans ära, hans karaktär, hans familj, hans verk såsom det högsta av allt. Med glädje erkänna och hedra vi då vår släktskap med honom och med varje medlem av hans familj.
”Som är i himmelen.” Han. till vilken Kristus hänvisar oss såsom vår Fader, ”är ju i himmelen; han kan göra allt, vad han vill”. Vi kunna tryggt lita på hans omsorg, sägande: ”När fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig” (Ps. 115: 3; 56: 4).
”Helgat varde ditt namn.”
För att helga Guds namn fordras, att vi uttala den Högstes namn med vördnad. ”Heligt och fruktansvärt är hans namn” (Ps. 111: 9). Vi böra akta oss för att på något sätt använda Guds namn på ett lätt-färdigt sätt. Genom bönen träda vi in i den Allra-högstes mottagningsrum, och vi böra komma inför honom med helig vördnad. Änglarna beslöja sina ansikten i hans närvaro. Keruberna och de strålande och heliga seraferna nalkas hans tron med heligt allvar. Hur mycket mer borde då ej vi, dödliga, syndiga människor, träda inför Herren, vår Skapare, på ett vördnadsfullt sätt!
Men att helga Herrens namn innebär långt mer än detta. I likhet med judarna på Kristi tid kunna vi visa den största möjliga yttre vördnad för Gud och likväl alltid vanhelga hans namn. ”Herren! Herren! -- en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet ... som förlåter missgärningar och synd” (2 Mos. 34:5--7). Om Kristi församling sä- ges, att man skall kalla den ”Herren vår rättfärdighet” (Jer. 33: 16). Detta namn gives varje Kristi efterföljare. Det är varje Guds barns arvedel. Barnen få sitt namn efter fadern. Under den tid, då Israel blev svårligen betryckt och förföljt, bad Jeremia: ”Vi äro uppkallade efter ditt namn; så övergiv oss då icke” (Jer. 14: 9).
Guds namn varder helgat av himmelens änglar och av alla invånare i de världar, som icke fallit. Då du beder: ”Helgat varde ditt namn!” så beder du, att Guds namn må bliva helgat här i världen, helgat i dig själv. Gud har inför människor och änglar erkänt dig som sitt barn. Bed då, att du ej må vanhedra ”det goda namn, som är nämnt över eder” (Jak. 2:7). Gud har ställt dig i världen såsom sin representant. I varje livets gärning bör du därför uppenbara hans namn. Denna bön kräver alltså av dig, att du äger Guds karaktär. Du kan ej helga hans namn eller uppenbara honom för världen, med mindre du i ditt liv och din karaktär uppenbarar hans liv och hans karaktär. Detta kan du göra endast genom att mottaga Kristi nåd och rättfärdighet.
”Tillkomme ditt rike.”
Gud är vår Fader, och han älskar och vårdar oss såsom sina barn. Han är även världsalltets store Konung. Det som angår hans rike, angår även oss, och vi äro förpliktade att verka för hans rikes befrämjande.
Kristi lärjungar förväntade, att han strax skulle upprätta sitt härlighetsrike. Men då han lärde dem denna bön, lärde han dem även, att detta rike ännu ej skulle upprättas. De skulle bedja om dess upprättande såsom en ännu framtida händelse. Men på samma gång de ej skulle se hans rike upprättas i deras dagar, är den omständigheten, att han uppmanar dem att bedja om dess tillkommelse, en försäkran om, att det skall komma på den av Gud bestämda tiden.
Nådens rike däremot håller redan nu på att upprättas, i det dagligen av synd och uppror uppfyllda människohjärtan giva efter för Guds kärleks omdanande inflytelse. Men härlighetens rike blir ej till fullo upprättat, förrän Jesus återkommer till denna världen. ”Rike och välde och storhet utöver alla riken under himmelen skall givas åt den Högstes heliga folk.” Och de skola taga i besittning det rike, som är berett för dem ”från världens begynnelse” (Dan. 7: 27; Matt. 25: 34). Då skall Kristus taga spiran i sin egen hand och regera med stor makt.
De himmelska portarna skola åter öppnas, och med tio tusen sinom tio tusen och tusen gånger tusen heliga väsen skall Frälsaren uppenbaras som konungarnas konung och herrarnas herre. Då skall ”Herrenvara konung över hela jorden”, och på den dagen skall ”Herren vara en och hans namn ett”. Då skall Guds tabernakel stå ”bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem” (Sak. 14: 9; Upp. 21:3).
Men innan detta rike upprättas, skall, såsom Jesus har sagt, ”detta evangelium om riket bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk” (Matt. 24: 14). Hans rike skall ej uppenbaras, förrän alla folk, stammar och tungomål i hela världen blivit erbjudna hans nåds rikedomar. Följaktligen, ju mer vi överlämna oss själva åt Gud och vinna andra för honom, dess mer påskynda vi hans rikes uppenbarelse. Endast de, som ägna sig åt hans tjänst, sägande: ”Se, här är jag, sänd mig” för att öppna folks ögon, att de må ”omvända sig från mörkret till ljuset och från satans makt till Gud, på det att de må, genom tron på honom, undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem, som äro helgade” (Jes. 6: 8; Apg. 26 : 18) -- endast sådana kunna av hjärtat bedja: ”Tillkomme ditt rike.”
”Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.”
Guds vilja är uttryckt i hans heliga lag, och denna lags principer äro himmelens principer. Himmelens änglar kunna ej uppnå någon högre kunskap än att känna Guds vilja; och att göra denna vilja är den högsta tjänst, varåt de kunna ägna sina förmågor.
Men i himmelen tjänas icke Gud i en lagisk anda. När satan gjorde uppror mot Jehovas lag, blevo änglarna förvånade över att det fanns något sådant som en lag, ty det hade de aldrig förr tänkt. Änglarna tjäna icke Gud som tjänare utan som barn. Mellan dem och deras Skapare råder fullkomlig enhet. Det är ej motbjudande eller mödosamt för dem att lyda. De finna nöje och glädje i att tjäna Gud, emedan de älska honom. I varje själ, för vilken Kristus är härlighetens hopp, genljuda dessa ord: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta” (Ps. 40:9).
Bönen: ”Ske din vilja såsom i himmelen, så ock på jorden”, är en bön om att det ondas herravälde på jorden må taga slut och synden bliva för evigt tillintetgjord samt rättfärdighetens rike upprättat. Då skall såväl på jorden som i himmelen ”allt vad en god vilja kan åstunda, och vad tro kan verka” bliva förverkligat (2 Tess. 1: 11).
”Vårt dagliga bröd giv oss i dag.”
Första hälften av den bön Jesus lärt oss bedja, handlar om Guds namn, rike och vilja -- att hans namn må bliva helgat, hans rike upprättat och hans vilja ske. Om vi sålunda först och främst beflita oss om att tjäna Gud, kunna vi med tillförsikt bedja Gud förse oss med allt vad vi behöva. Om vi ödmjuka oss själva och överlämna oss helt åt Kristus, bliva vi medlemmar av Guds stora familj, och allting i Faderns hus står då till vårt förfogande. Alla Guds skatter såväl i den nuvarande världen som i den tillkommande erbjudas oss. Änglarnas tjänst, Guds Andes gåva, hans tjänares verksamhet -- allt är avsett för vår nytta och välsignelse. Även denna världen med allt, som finnes i den, står till vårt förfogande, så framt vi kunna göra oss någon verklig nytta av den. Till och med människors fiendskap mot oss kan bliva oss till välsignelse, i det den bidrager till att utbilda oss för himmelen. ”Allt hör ju eder till”, om ”I hören Kristus till” (1 Kor. 3:21, 23).
Men vi äro såsom barn, som ännu ej kommit i besittning av sitt arv. Gud har ännu ej anförtrott oss denna dyrbara arvedel, på det att satan ej må få tillfälle att bedraga oss, såsom han bedrog våra första föräldrar i Eden. Kristus håller den i säkert förvar, så att ej fördärvaren kan komma åt den. I likhet med ett barn, som ännu ej utfått sitt arv, få vi dagligen, vad vi behöva. Varje dag måste vi bedja: ”Giv oss i dag vårt dagliga bröd.”
Bliv då ej försagd, om du ej har nog för morgondagen. Du har löftet: ”Förtrösta på Herren... så skall du förbliva boende i landet.” Och David säger vidare: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har icke sett den rättfärdige vara övergiven eller hans säd gå efter bröd” (Ps. 37:3, 25, gamla övers.). Samme Gud, som sände en korp att giva Elias bröd vid bäcken Kerit, skall ej låta ett enda av sina trogna, självuppoffrande barn lida brist. Om den som vandrar i rättfärdighet, står det skrivet: ”Sitt bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt.” ”De skola icke komma på skam i den onda tiden, och i hungerns dagar skola de varda mättade.” ”Han, som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” (Jes. 33: 16; Ps. 37: 19; Rom. 8: 32). Den som gjorde bördorna och bekymren lätta för sin ensamma moder genom att hjälpa till med att förtjäna uppehället för den lilla familjen i Nasaret, han sympatiserar med varje moder i hennes kamp att förse sina barn med dagligt bröd. Den som kände medlidande med den ”misshandlade och övergivna” folkskaran, hyser ännu sympati för de lidande fattiga. Hans händer äro utsträckta mot dem för att välsigna dem, och i själva den bön, han lärde sina lärjungar, skulle de komma ihåg de fattiga.
När vi bedja: ”Giv oss i dag vårt dagliga bröd”, bedja vi såväl för andra som för oss själva. Och vi erkänna, att vad Gud giver oss är ej endast för oss själva. Gud anförtror sina gåvor åt oss, för att vi må kunna lindra de nödställdas hunger. ”Genom din godhet beredde du det åt de betryckta” (Ps. 68: 11). Och han säger: ”När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika grannar ... Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda. Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse” (Luk. 14: 12--14).
”Men Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest och i överflöd kunna giva till allt gott verk.” ”Besinnen detta: den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse” (2 Kor. 9: 8, 6).
Bönen om dagligt bröd innefattar ej allenast näring för våra kroppar, utan även det andliga bröd, som kan giva själen evigt liv. Jesus uppmanar oss att ”icke verka för att få den mat, som förgås, utan för att få den mat, som förbliver och har med sig evigt liv”. ”Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid” (Joh. 6: 27, 51). Vår Frälsare är livets bröd, och det är genom att begrunda hans kärlek, som vi näras av det bröd, som kommit ned från himmelen.
Vi mottaga Kristus genom hans ord. Och den helige Ande upplåter Guds ord för vårt förstånd och intrycker dess sanningar på våra hjärtan. Vår dagliga bön bör vara, att Gud genom sin Ande måtte i det ord vi läsa uppenbara de sanningar, vilka kunna giva själen den kraft, som behöves för dagens prövningar.
Gud har en god avsikt med att lära oss bedja om vad vi behöva av både timliga och andliga välsignelser. Han vill nämligen, att vi skola lära känna vårt beroende av hans ständiga vård, i det han söker draga oss i en nära gemenskap med sig själv. I detta umgänge med Kristus genom bön och betraktelse av hans ords stora och dyrbara sanningar skola våra hungriga och törstiga själar bliva mättade av livets bröd och vederkvickta av livets källa.
”Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”
Jesus lär här, att vi kunna erhålla förlåtelse av Gud, endast såsom vi förlåta andra. Det är Guds kärlek, som drager oss till honom, och denna kärlek kan ej beröra våra hjärtan, utan att hos oss väcka kärlek till våra bröder. Om vi hysa en oförlåtande anda gent emot andra, tillsluta vi våra egna hjärtan för den nåd, som Gud önskar visa mot oss.
Såsom om denna synd framför alla andra synder varit den, som hans efterföljare mest behövde varnas för, den genom vilken de löpte den största fara att tillsluta sina hjärtan för himmelens ljus, kärlek och frid, tillade Jesus, sedan han fullbordat Herrens bön: ”Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.”
Den som hyser en oförlåtande anda, avskär den enda förbindelse med Gud, genom vilken det är möjligt att få nåd och förlåtelse av honom. Vi böra heller icke tänka, att vi handla rättfärdigt, om vi icke förlåta andra, förrän de först hava bekänt, vad de brutit mot oss. Visserligen böra de ödmjuka sina hjärtan, ångra och bekänna sin synd, men vi måste hysa misskund-samhet med dem, som förorättat oss, vare sig de bekänt det eller ej. Hur djupt de än sårat oss, böra vi dock ej grubbla över den lidna oförrätten och ha medömkan med oss själva, utan vi böra av hjärtat förlåta alla, som gjort oss något emot, om vi skola kunna hoppas att få förlåtelse för våra synder mot Gud.
Men förlåtelsen har en djupare betydelse, än många antaga. När Gud lovar, att han ”skall beskära mycken förlåtelse”, tillägger han, som om betydelsen av detta löfte överskrede allt vi kunna fatta: ”Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar” (Jes. 55: 7--9). Guds förlåtelse är ej blott en juridisk handling, varigenom vi befrias från fördömelse. Den är ej allenast förlåtelse för synd, utan jämväl ett återvinnande från synden. Det är den återlösande kärlekens inflytelse, som förvandlar hjärtat. David hade den rätta föreställningen om förlåtelse, då han bad: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande.” Och åter säger han: ”Så långt som öster är från väster, låter han våra överträdelser vara från oss” (Ps. 51: 12; 103: 12).
Gud i Kristus utgav sig själv för våra synder. Han led korsets grymma död, bar vår syndabörda i vårt ställe, ”den rättfärdige för den orättfärdige”, på det att han måtte för oss uppenbara sin kärlek och draga oss till sig. Aposteln säger: ”Varen i stället goda och barmhärtiga mot varandra, och förlåten varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder” (Ef. 4: 32). Låten Kristus, det gudomliga livet, bo i eder och genom eder uppenbara den himlaborna kärlek, som kan ingiva hopp hos den hopplöse och bringa himmelens frid till det av synden sargade människohjärtat. Detta är det villkor, som möter oss, då vi komma till Gud och mottaga nåd från honom -- vi överlämna oss själva åt honom för att uppenbara hans nåd för andra.
Det enda nödvändiga, för att vi skola kunna mottaga och delgiva andra Guds förlåtande kärlek är att vi lära känna och tro på den kärlek, varmed han har älskat oss (1 Joh. 4: 16). Satan verkar genom varje bedrägeri, som han kan göra bruk av, för att hindra oss från att fatta denna kärlek. Han söker få oss att tro, att våra felsteg och överträdelser äro så svåra, att Herren ej kan lyssna till våra böner eller välsigna och frälsa oss. Hos oss själva kunna vi ej se annat än svaghet, intet som kan anbefalla oss åt Gud, och satan vill inbilla oss, att det går ej att bliva kvitt bristfälligheterna i vår karaktär. Då vi söka att vända oss till Gud, viskar fienden: ”Det lönar sig icke för dig att bedja. Begick du ej den där svåra synden? Har du ej syndat mot Gud och kränkt ditt eget samvete?” Men vi kunna då svara honom: ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1: 7). Då vi veta, att vi ha syndat, men anse oss ej kunna bedja, då är det rätta tiden att bedja. Vi kanske känna oss överväldigade av skam och djupt förödmjukade; men vi måste då bedja och tro. ”Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den främste” (1 Tim. 1: 15). Förlåtelse och försoning med Gud få vi ej som en lön för något vi ha gjort; dessa gåvor erhållas ej på grund av syndiga människors förtjänst, utan de skänkas oss av Gud utan förskyllan på grund av Kristi fläckfria rättfärdighet.
Vi skulle ej söka minska vår skuld genom att ursäkta synden. Vi måste tro, vad Gud säger om synden, och han framhåller den såsom mycket svår. Endast Golgata kan uppenbara syndens förskräcklighet. Om vi måste bära vår egen skuld, skulle den krossa oss under sin tyngd. Men den oskyldige, den syndfrie har trätt i vårt ställe. Han bar våra synder. Därför, ”om vi bekänna våra synder”, så är Gud ”trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh. 1: 9).
Härliga sanning! Gud bibehåller sin egen lags rättfärdighet, men rättfärdigar dock alla, som tro på Jesus. ”Vem är en sådan Gud som du? -- du, som förlåter kvarlevan av din arvedel dess missgärning och tillgiver den dess överträdelse, du, som icke behåller vrede evinnerligen, ty du har lust till nåd” (Mika 7: 18).
”Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.”
Frestelse är lockelse till synd. Sådan frestelse kommer ej från Gud, utan från satan och våra egna hjärtans onda natur. ”Såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon” (Jak. 1:13).
Satan söker inleda oss i frestelse, för att det onda i vår karaktär må bliva uppenbart för människorna och för att han må kunna göra anspråk på oss. I Sakarjas sinnebildliga profetia framställes satan såsom stående vid högra sidan av Herrens ängel, anklagande översteprästen Josua och sättande sig mot det verk, ängeln önskar utföra för Josua, som var ”klädd i orena kläder”. Detta belyser satans ställning gent emot varje själ, som Kristus söker draga till sig. Fienden söker förleda oss till att synda, och sedan anklagar han oss inför hela världsalltet såsom ovärdiga Guds kärlek. Men ”Herren sade till åklagaren: Herren skall näpsa dig, du åklagare; ja, Herren skall näpsa dig, han som utvalt Jerusalem. Är då icke denne en brand ryckt ur elden?” Och till Josua sade han: ”Se jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder” (Sak. 3:2, 4).
I sin stora kärlek vill Gud hos oss utveckla Andens himmelska karaktärsdrag. Han tillåter, att vi utsättas för förföljelse och svårigheter, ej för att dessa skola vara oss till förbannelse, utan till största möjliga välsignelse. Varje frestelse, som vi övervinna, varje prövning, som vi modigt bära, giver oss en ny erfarenhet och bidrager till att utveckla vår karaktär. Den själ, som genom gudomlig kraft står emot frestelser, uppenbarar för världen och för hela himmelen Kristi nåds kraft och rättfärdighet.
Men på samma gång vi ej böra låta prövningar göra oss försagda, hur bittra de än må vara, böra vi bedja, att Gud ej tillåter det gå så långt, att vi duka under för vårt eget hjärtas onda böjelser. Då vi bedja den bön, som Kristus lärt oss, överlämna vi oss själva åt Guds ledning och bedja honom leda oss på en trygg väg. Vi kunna ej uppriktigt bedja denna bön, under det vi uppsåtligen vandra på våra egna själviska vägar. Vi skola överlämna oss åt Guds ledning; vi skola lyssna till hans röst, som säger: ”Här är vägen, vandren på den” (Jes. 30: 21).
Det är farligt att dröja för att överlägga om de fördelar, som kunna vinnas genom att följa satans föreställningar.
Synden medför alltid vanära och olycka, men den är förblindande och bedräglig och bedrager oss genom smickrande föreställningar. Om vi våga oss in på satans område, ha vi intet löfte om att Gud skall beskydda oss. Så långt det står i vår förmåga, böra vi stänga varje dörr, genom vilken satan kunde finna tillträde till oss.
Bönen: ”Inled oss icke i frestelse” är på samma gång ett löfte. Om vi överlämna oss åt Gud, ha vi den försäkran, att Gud icke skall tillstädja, att vi bliva frestade över vår förmåga, ”utan när han låter frestelse komma, skall han ock bereda en utväg därur”, så att vi kunna ”härda ut i den” (1 Kor. 10: 13).
Det enda skyddsmedlet mot det onda är, att Kristus bor i hjärtat genom tron på hans rättfärdighet. Det är på grund av själviskhet i våra hjärtan, som frestelsen har sådan makt med oss. Men då vi betrakta Guds stora kärlek, framstår själviskheten i en så ohygglig och frånstötande beskaffenhet, att vi längta att få den bannlyst från själen. I det Kristus förhärligas av den helige Ande, besegras och uppmjukas våra hjärtan, frestelsen förlorar sin kraft och Kristi nåd omskapar vår karaktär.
Kristus skall aldrig övergiva den själ, för vilken han har dött. Själen kan lämna Herren och överväldigas av frestelse; men Kristus kan aldrig övergiva den, för vars återlösning han utgivit sitt eget liv. Kunde vår andliga synförmåga stärkas, skulle vi se själar förkrossade under motgångar och sorg, nedtyngda av livets bördor, nästan färdiga att förtvivla. Men vi skulle även se änglar snabbt ila åstad till dessa frestade själar, vilka stå liksom på randen av ett bråddjup, för att bringa dem hjälp och hugsvalelse. Himmelens änglar driva de onda härskaror, som omgiva den kämpande själen tillbaka och leda henne till den fasta klippan. Den strid, som utkämpas mellan dessa två härar, är lika verklig som en strid mellan världsliga arméer, och på utgången av denna andliga strid beror själens eviga öde.
Till oss lika mycket som till Petrus äro dessa ord talade: ”Satan har begärt eder för att sålla eder såsom vete; men jag har bett för dig, att din tro icke må varda om intet.” Gud vare lov, att vi icke äro lämnade allena! Den som ”så älskade världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en, som tror på honom, icke skall förgås, utan hava evigt liv” (Joh. 3: 16), skall ej lämna oss att ensamma utkämpa striden med motståndaren till Gud och människor. ”Se”, säger han, ”jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke kunna göra eder någon skada” (Luk. 10: 19).
Lev i nära förening med den levande Frälsaren, så skall han hålla dig vid handen och aldrig släppa dig. Lär dig att känna Guds kärlek, och du skall ej behöva frukta; ty denna kärlek är en fast borg mot alla satans bedrägerier och listiga anlopp. ”Herrens namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad” (Ords. 18:10).
”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.”
Såväl början som slutet av Herrens bön framhåller Fadern såsom ägande all makt och myndighet i himmelen och på jorden. Frälsaren blickade fram genom den tid, som förelåg hans lärjungar, men fann icke, att verkligheten överensstämde med deras ljusa drömmar om världslig framgång och ära. Framtiden skulle tvärtom bliva mörk för dem och kännetecknas av det mänskliga hatets och den sataniska vredens stormar. Under nationella strider och ödeläggelser skulle lärjungarna utsättas för faror och deras hjärtan ofta nedtryckas av räddhåga. De skulle få se Jerusalem ödeläggas, templet bortsopas och dess gudstjänst för evigt avslutas samt Israel förskingras i alla länder såsom vrak och spillror på en öde strand. Jesus sade: ”I skolen få höra krigslarm och rykten om krig.” ”Folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt detta är allenast begynnelsen till födslovåndorna” (Matt. 24:6--8).
Kristi efterföljare skulle dock ej frukta, att deras hopp skulle bliva om intet eller att Gud skulle övergiva dem. ”Makten och härligheten” höra honom till, och han skall, trots allt, fullborda sina planer. I sin bön om att Gud skulle förse dem med vad de behövde för dagen, skulle lärjungarna skåda upp över det ondas makt och herravälde, upp till sin Herre och Gud, vilkens rike sträcker sig överallt, han, som är deras Fader och evige vän.
Jerusalems ödeläggelse var en bild av den slutliga ödeläggelse, som skall bliva hela världens slutliga öde. De profetior, som delvis gingo i uppfyllelse vid Jerusalems förstöring, ha en ännu med direkt tillämpning på de yttersta dagarna. Vi stå nu på själva tröskeln till stora och allvarliga händelser. En kris förestår oss, en sådan kris, som världen ännu aldrig sett. Men lika ljuvligt ljuder för oss som för de första lärjungarna den försäkran, att Guds rike omfattar allt. Programmet för kommande händelser är i vår Skapares händer. Himmelens majestät håller såväl nationernas öde som sitt folks angelägenheter i sin egen hand. Den gudomlige läraren säger till envar, som han använder såsom redskap för verkställandet av sina planer, såsom han sade till Kores: ”Innan du kände mig, omgjordade jag dig” (Jes. 45:5).
I profeten Hesekiels syn syntes en hand under kerubims vingar. Härav skulle Hesekiels tjänare lära, att all framgång var beroende av gudomlig makt. De, som Gud använder såsom sina budbärare, skola ej ha den föreställningen, att hans verk är beroende av dem. Dödliga varelser ha ej fått detta ansvar. Han, som aldrig slumrar, utan ständigt verkar för genomförandet av sina planer, skall föra sitt eget verk framåt. Han skall omstörta de ogudaktigas planer och omintetgöra deras rådslag, vilka ha ont i sinnet mot hans folk och verk. Han, som är Konungen, härskarornas Herre, tronar mellan keruberna, och han skyddar de sina mitt under folkens larm och vapengny. Han, som regerar i himmelen, är vår Frälsare. Han avmäter varje prövning och bevakar noga den eld, som skall pröva och luttra själen. När konungars starka fästningar störtas och vredens pilar träffa fiendernas hjärtan, skall vår Frälsare hålla sin beskyddande hand över sitt folk.
”Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himmelen och på jorden är. Ditt, o Herre, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. Rikedom och ära komma från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt; det står i din hand att göra vad som helst stort och starkt” (1 Krön. 29:11,12).