”Dömen icke, på det I icke mån bliva dömda.”
Försöket att genom egna gärningar förtjäna frälsning har föranlett människorna att för sig uppställa en mängd mänskliga fordringar såsom värn mot synden. Ty då de finna, att de ej i egen kraft kunna hålla Guds lag, uppfinna de egna bud och stadgar för att tvinga sig själva till lydnad. På detta sätt vändes emellertid sinnet bort från Gud och fästes vid det egna jaget. Guds kärlek fördrives från hjärtat, och med den försvinner även brödrakärleken. Ett system av mänskliga förordningar med sina mångfaldiga föreskrifter leder oundvikligen sina försvarare att döma alla, som ej kunna efterleva det. Den själviska och småaktiga kritikens anda kväver alla ädlare känslor och gör människorna till övermodiga domare och föraktliga spejare.
Fariséerna tillhörde just denna klass av människor. Deras religiösa andaktsövningar förmådde ej hos dem väcka någon tacksamhet för de stora förmåner, som Gud hade skänkt dem, eller någon känsla av förödmjukelse inför Gud på grund av deras egen svaghet. De uppträdde med en min av andligt övermod, och deras tema var alltid: ”Jag själv, mina känslor, min kunskap, mitt sätt.” De utgjorde själva den måttstock, efter vilken de dömde andra. Iklädda sin egen själv-upphöjelses mantel, satte de sig i domaresätet för att kritisera och fördöma andra.
Folket blev allmänt smittat av samma anda, och i det de inkräktade på samvetets område, dömde de varandra i sådana saker, som endast angingo deras egen själ och Gud. Det var med avseende på denna anda och detta handlingssätt, som Jesus sade: ”Dömen icke, på det I icke mån bliva dömda.” Det vill med andra ord säga, att vi icke böra göra oss själva till rättesnöre för andra, icke framhålla våra egna meningar och åsikter eller våra egna utläggningar av skriften såsom norm för andra eller i våra hjärtan fördöma dem, om de icke uppnå vårt ideal. Vi böra heller icke kritisera andra eller draga deras bevekel-segrunder i tvivel eller döma dem.
”Dömen därför icke, förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han, som skall draga fram i ljuset, vad som är fördolt i mörker, och uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå av Gud den berömmelse, som honom tillkommer” (1 Kor. 4:5). Vi kunna ej läsa andras hjärtan. Vi äro själva felande och följaktligen icke i stånd att döma andra. Dödliga människor kunna döma andra endast till det yttre. Endast han, som känner de hemliga bevekelsegrun-derna till våra handlingar och som är öm och med-lidsam mot alla -- endast han kan avkunna varje själs slutliga dom.
”Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer. Ty därmed att du dömer en annan, fördömer du dig själv, eftersom du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt” (Rom. 2:1). De som döma eller kritisera andra, uppenbara därigenom, att de själva äro skyldiga till samma synder. Genom att döma andra döma de även sig själva, och Gud förklarar deras dom över dem själva vara rättvis.
”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”
Den förklaringen, att den som dömer en annan, själv handlar på samma sätt, som den han dömer, uppenbarar ej fullheten av dens synder, som sålunda kritiserar och dömer sin broder. Jesus säger: ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”
Jesus talar här om dem, som äro benägna att upptäcka brister hos andra. Då de tro sig ha upptäckt ett karaktärsfel hos sin broder, äro de ytterst ivriga att utpeka det. Men Jesus betygar, att själva det karaktärsdrag, som utvecklas genom detta okristliga till-vägagående, är, i jämförelse med det fel, som blivit kritiserat, såsom en bjälke i jämförelse med ett grand. Det är vår egen brist på fördragsamhet och kärlek, som leder oss till att se en hel värld i ett grand. De som aldrig fått erfara den hjärtats förkrosselse, vilken står i förbindelse med ett oförbehållsamt överlämnande åt Kristus, uppenbara icke i sitt liv Frälsarens milda, kärleksfulla anda. De missrepresentera evangelii fördragsamma anda samt såra dyrbara själar, för vilka Kristus uppoffrat sitt liv. Enligt den bild, som Frälsaren här använder, uppenbarar den, som har en klandrande anda, att han själv är skyldig till större synd än den han kritiserar, ty han begår ej allenast samma synd, utan visar på samma gång egenkärlek och ofördragsamhet.
Kristus är det enda sanna föredömet för en människas karaktär, och den som upphöjer sig själv till föredöme eller rättesnöre för andra, intager sålunda Kristi plats. Och eftersom Fadern överlåtit all dom åt Sonen (Joh. 5: 22), tillvällar envar, som uppsätter sig till domare över en annans bevekelsegrunder, Guds Sons företrädesrätt. Sådana självgjorda domare och klandrare ställa sig på antikrists sida, hans sida, ”som upphäver sig över allt vad gud heter och allt, som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud” (2 Tess. 2:4).
Den synd, som är mest olycksbringande, är den kalla, klandrande och oförlåtande anda, som kännetecknar fariseismen. Den religiösa erfarenhet, som är utblottad på kärlek, är ej kristlig erfarenhet; den kännetecknas icke av Kristi närvaros solsken. Ingen kristlig nitälskan eller verksamhet kan fylla denna brist. Man kan ha en skarp förmåga att se andras fel, men till var och en, som besjälas av denna anda, säger Jesus: ”Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.” Den som själv är skyldig, är den förste att misstänka andra. Genom att döma andra söker han dölja eller ursäkta det onda i sitt eget hjärta. Det var genom synden, som människan erhöll kunskap om det onda. Så snart våra första föräldrar hade syndat, började de skjuta skulden på varandra, och varje människa, som icke blivit delaktig av Kristi nåd, handlar av naturen på samma sätt.
När en människa hyser en dömande anda, är hon ej tillfredsställd med att blott utpeka, vad hon föreställer sig vara ett fel hos sin broder. Om hon ej på ett mildare sätt lyckas få honom att göra, vad hon tänker att han bör göra, så söker hon tvinga honom därtill. Hon vill, så långt det står i hennes förmåga, tvinga andra till att handla i överensstämmelse med hennes egna idéer om vad som är rätt. Så handlade judarna på Kristi tid, och ända sedan dess har den kristna församlingen, när helst hon . förlorat Kristi kärlek, handlat på samma sätt. När hon kände, att hon icke ägde kärlekens kraft, sökte hon tillägna sig statens makt för att därigenom inskärpa sina dogmer och påtvinga folket sina stadgar. Häri finna vi hemligheten till uppkomsten av alla religionslagar som kommit till, samt till all förföljelse, som ägt rum från Abels tid intill våra dagar.
Kristus tvingar icke människorna, utan han drager dem till sig genom sin kärlek. Det enda tvång, som Kristus gör bruk av, är kärlekens. Närhelst församlingen börjar fika efter världslig makt, bevisar detta, att hon förlorat Kristi makt, den gudomliga kärlekens dragande kraft.
Hela svårigheten ligger hos de enskilda medlemmarna i församlingen, och det är hos dem reformen måste börja. Jesus förmanar den dömande att först taga ut bjälken ur sitt eget öga, bortfjärna allt klander från sitt eget hjärta, bekänna och övergiva sin egen synd, innan han åtager sig att tillrättavisa och döma andra. Och han säger: ”Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet finnes något dåligt träd, som bär god frukt” (Luk. 6:43). Den klandrande anda, som du behärskas av, är den onda frukt, som visar, att trädet är ont. Det hjälper ej, att du söker uppbygga dig själv i egen rättfärdighet. Vad du behöver är sinnesändring. Det är sinnesändringens erfarenhet du måste ha, innan du kan tillrättavisa andra, ty vad människans ”hjärta är fullt av, det talar hennes mun” (v. 45).
Då du söker giva andra råd eller förmaningar, äga dina ord endast så stort värde, som ditt eget exempel och din egen anda, vunnit för dig själv. Du måste vara god, innan du kan göra det goda. Du kan ej utöva en inflytelse till andras omvändelse och förbättring, förrän ditt eget hjärta blivit ödmjukat, renat och förmildrat genom Kristi nåd. Då denna förändring skett hos dig själv, blir det lika naturligt för dig att söka vara andra till välsignelse, som det är för rosenbusken att frambringa doftande rosor eller för vinrankan att bära välsmakande vinklasar.
Om Kristus är ”härlighetens hopp” i dig, skall du ej känna någon lust att bespeja andra eller uppenbara deras felsteg. I stället för att klandra och fördöma dem skall du söka hjälpa, välsigna och frälsa dem. Då du har något att göra med felande bröder, skall du se på dig själv, att icke även du bliver frestad (Gal. 6:1). Du bör komma ihåg, att du själv många gånger förfelat dig och hur svårt det varit för dig att komma in på den rätta vägen, då du en gång lämnat den. Om du gör det, skall du icke skuffa din broder längre ned i mörkret, utan med ett hjärta, som ömmar för hans väl, skall du i stället förehålla honom den fara, han svävar i.
Den som ofta betraktar Golgatas kors och ihågkom-mer, att det var hans synder, som voro orsaken till Kristi korsfästelse, skall aldrig göra någon jämförelse mellan sin egen skuld och andras synder. Han skall ej stiga upp på domstolen för att döma någon annan. De som vandra i skuggan av Kristi kors, kunna ej hysa en kritiserande och självupphöjande anda.
Icke förrän du kan uppoffra din egen självvärdighet, ja, även ditt eget liv för att frälsa en irrande broder, har du tagit ut bjälken ur ditt eget öga, så att du är i stånd att hjälpa din broder. Då kan du nalkas honom och vinna inflytelse över hans hjärta. Ingen har någonsin genom klander och förebråelser räddats från det ondas väg, men många ha på det sättet drivits bort från Kristus och föranletts att tillsluta sina hjärtan för Guds Andes överbevisande inflytelse. En öm anda, ett milt och tilldragande till-vägagående kan frälsa en irrande själ och överskyla en myckenhet av synder. Uppenbarelsen av Kristus i din egen karaktär skall utöva en reformerande kraft över alla, som du kommer i beröring med. Låt Kristus dagligen bliva uppenbarad i ditt liv. Då skall han genom dig utöva sitt ords omskapande kraft -- en stilla, mild, överbevisande och på samma gång mäktig inflytelse att omskapa andra själar, att de bliva delaktiga av Herrens, vår Guds, sköna karaktär.
”Given icke åt hundarna, vad heligt är.”
Jesus åsyftar här sådana, som ej ha någon önskan att bliva frigjorda från syndens träldom. Genom att de överlämna sig åt syndiga och fördärvliga lustar, blir deras natur så fördärvad, att de ej vilja skiljas från det onda. Kristi tjänare böra ej låta sig hindras i sitt arbete av sådana, som blott utsätta evangelium för hån och göra det till ett stridsäpple.
Men Frälsaren försmår aldrig någon själ, som är villig att mottaga himmelens dyrbara sanningar, hur djupt försjunken i synd den än må vara. För publikaner och skökor blevo hans ord början till ett nytt liv. Maria Magdalena, från vilken han utdrivit sju onda andar, var den sista, som lämnade Frälsarens grav, och den första, som han mötte på uppståndelsens morgon. Det var Saulus från Tarsus, en av de bittraste fienderna till Kristi evangelium, som blev Paulus, en åt Kristi verk hängiven apostel. Under ett yttre, som tyder på hat och förakt, brottslighet och förnedring, döljes måhända en själ, som genom Guds nåd skall frälsas och bliva en strålande klenod i Återlösarens krona.
”Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.”
För att ej giva någon anledning till otro, missförstånd eller en orätt tolkning av sina ord giver Kristus ett trefaldigt löfte. Han önskar så gärna att de, som söka efter Gud, skola tro på honom, som är mäktig att göra allting. Han tillägger därför: ”Ty var och en, som beder, han får; och den, som söker, han finner; och för den, som klappar, skall varda upplåtet.” Kristus framställer här inga andra villkor, än att man skall hungra efter hans nåd och åstunda hans kärlek.
”Bedjen.” Den omständigheten, att du beder, visar, att du känner ditt behov; och om du beder i tro, skall din bön bliva besvarad. Herren har givit löftet, och han kan ej bryta det. Om du kommer inför Gud med sann ånger och ödmjukhet, är det ej förmätet att göra anspråk på vad han lovat. Då du beder om den välsignelse, som du behöver för att utveckla en kristlig karaktär, kan du vara förvissad om, att du beder i överensstämmelse med Herrens löfte, som också skall bliva uppfyllt. Att du vet dig vara en syndare och erkänner det är tillräckligt skäl för dig att bedja om hans nåd och barmhärtighet. Gud fordrar ej, att du skall vara helig, innan du kan nalkas honom, utan att du i ditt hjärta skall hysa en uppriktig önskan att bliva renad från all synd och orättfärdighet. Det enda argument vi kunna framhålla är vårt stora behov och vårt hjälplösa tillstånd, ty det är på grund därav, som vi behöva Guds frälsande kraft.
”Söken.” Vi skola ej blott önska Guds välsignelse, utan även söka därefter. ”Sök nu förlikning och frid med honom” (Job 22: 21). Sök, och du skall finna. Gud söker efter dig, och redan den önskan, som du erfar i ditt hjärta att komma till honom, är blott den dragande inflytelsen av hans Ande. Låt dig då dragas till honom. Kristus beder innerligen för alla frestade, irrande och otrogna själar, och han söker föra dem till nära gemenskap med sig själv. ”Om du söker honom, så låter han sig finnas av dig” (1 Krön. 28:9).
”Klappen.” Vi komma till Gud på grund av hans särskilda inbjudning, och han väntar att få välkomna oss. De första lärjungar, som följde Jesus, voro ej nöjda med ett flyktigt samtal med honom vid vägkanten. De frågade: ”Rabbi, var bor du? ... Då gingo de med honom och sågo, var han bodde; och de stannade den dagen hos honom” (Joh. 1: 39). Så kunna även vi komma i den intimaste gemenskap med Gud. ”Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: I Herren har jag min tillflykt och min borg” (Ps. 91: 1). Låt dem, som önska Guds välsignelse, klappa på nådens port och sedan bida med trygg förhoppning, sägande: ”Du, o Herre, har sagt: ’Var och en, som beder, han får; och den, som söker, han finner; och för den, som klappar, skall varda upplåtet.’”
Jesus betraktade dem, som voro församlade för att lyssna till hans ord, och önskade innerligen, att de måtte kunna fatta Guds stora nåd och kärlek. Som en belysning av deras behov och Guds beredvillighet att fylla dessa behov framställer han för dem bilden av ett hungrigt barn, som beder sina föräldrar om bröd. ”Vilken är den man bland eder”, säger han, ”som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd?” Han framhåller föräldrarnas naturliga ömhet för sina barn och säger sedan: ”Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem, som bedja honom!” Ingen fader, som har ett fadershjärta, kan vända sig bort från sin son, då denne är hungrig och beder honom om bröd. Borde då någon vanhedra Gud med den föreställningen, att han ej vill besvara sina barns böner?
”Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem, som bedja honom!” Den helige Ande, som är Jesu representant, är den största av alla gåvor, och alla ”goda gåvor” äro innefattade i denna gåva. Skaparen själv kan ej giva någonting större eller bättre. När vi bedja Herren förbarma sig över oss i vårt betryck och att leda oss med sin helige Ande, skall han aldrig vända sig bort från vår bön. Om det ock skulle finnas föräldrar, som kunna avslå ett hungrande barns bön, kan Gud aldrig neka att giva ett längtande hjärta, vad det behöver. Vilken underbar ömhet innebär ej hans kärlek! Till dem, som i mörka stunder tycka, att Gud ej bryr sig om dem, ljuder detta budskap från vår himmelske Faders hjärta: ”Men Sion säger: Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig. Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig; dina murar stå alltid inför mina ögon” (Jes. 49: 14--16).
Varje löfte i Guds ord ger oss en antydan angående vad vi böra bedja om samt försäkrar oss på samma gång om bönhörelse. All den andliga välsignelse vi behöva är det vår förmån att göra anspråk på genom Jesus. Vi kunna med ett barns enfald omtala för Herren, vad vi behöva. Även våra timliga behov kunna vi framlägga för honom. Vi kunna bedja honom såväl om vårt dagliga bröd och om kläder som om livets bröd och Kristi rättfärdighetsklädnad. Vår himmelske Fader vet, att vi behöva dessa ting, och han vill, att vi skola bedja honom om dem. Det är genom Jesu namn varje välsignelse mottages. Gud ärar detta namn, i det han genom det skänker oss allt vad vi behöva av hans nåds stora rikedomar.
Men glöm ej, att du, då du åkallar Gud såsom din Fader, på samma gång erkänner dig vara hans barn. Du icke blott förlitar dig på hans godhet, utan du fogar dig alltid efter hans vilja, i det du vet, att hans kärlek är oföränderlig. Du överlämnar dig åt honom att göra hans vilja. Det var dem, som Jesus uppmanat att först söka Guds rike och hans rättfärdighet, som han också gav löftet: ”Bedjen, och eder skall varda givet.”
De stora håvor, som ägas av himmelens och jordens Skapare, stå till Guds barns förfogande. Gåvor, så dyrbara, att de blivit förvärvade genom Kristi blod; gåvor, som kunna tillfredsställa hjärtats önskningar; gåvor, som äro lika varaktiga som evigheten, skola mottagas och åtnjutas av alla, som komma till Gud såsom barn. Mottag Guds löften såsom ställda till dig, framhåll dem för din Fader, såsom om de vore dina egna ord, och du skall komma i åtnjutande av en fullkomlig och evig glädje.
”Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.”
I vårt umgänge med våra medmänniskor böra vi ställa oss själva i deras plats. Vi böra söka fatta deras känslor, deras svårigheter, deras missräkningar, deras fröjder och deras sorger. Vi böra likställa oss med dem och sedan handla mot dem, såsom vi önskade, att de skulle handla mot oss, om vi vore i deras ställe. Detta är den sanna redbarhetens regel. Det är ett annat uttryck för det bud, som säger: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Det är det huvudsakliga innehållet i profeternas lära. Det är en himmelsk princip, som måste utvecklas hos alla, vilka skola bliva beredda att umgås med himmelens heliga invånare.
Den gyllene regel, som Jesus framställer i ovan anförda ord, uttrycker sann artighet, som bäst belyses i Jesu liv och karaktär. Hur ljuvligt och härligt var icke det ljus, som utstrålade från vår Frälsares dagliga liv! Vilken ljuv inflytelse utövade han icke! Samma anda röjer sig hos hans efterföljare. De, i vilkas hjärtan Kristus tagit sin boning, omgivas av en gudomlig atmosfär. Från deras karaktärs vita och rena skrud utflödar en behaglig doft såsom från en Herrens trädgård. Deras ansikten återspegla hans ljus, som upplyser stigen för stapplande och trötta fötter.
Ingen människa, som verkligen förstår, vad som utgör en fullkomlig karaktär, skall försumma att i sitt dagliga liv uppenbara Kristi deltagande och ömhet. Hans nåds inflytande skall uppmjuka våra hjärtan, rena och förädla våra känslor samt giva oss en himmelsk uppfattning av vad som är passande och rätt.
Men de anförda orden ha en ännu djupare betydelse, Envar, som gjorts till förvaltare av Guds mångfaldiga nåd, är kallad att delgiva denna nåd till själar, som vandra i mörker och okunnighet, såsom han skulle önska, att de skulle göra mot honom, om han vore i deras ställe. Aposteln Paulus säger: ”Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser” (Rom. 1: 14). För allt vad du lärt känna rörande Guds kärlek, för allt, som du mottagit av hans nåds rika gåvor, står du i skuld till alla, som icke fått del av dessa gåvor i lika hög grad som du själv, och det är din plikt att dela med dig därav åt dem.
Så förhåller det sig även med detta livets gåvor och välsignelser. Vadhelst du må äga, som dina medmänniskor ej äga, försätter dig i så mycket större skuld till dem, vilka icke äro lika väl lottade, som du själv är. Äga vi rikedomar eller åtnjuta detta livets bekvämligheter, då äro vi förpliktade att vårda oss om de sjuka, om änkor och faderlösa, såsom vi skulle önska, att de skulle vårda sig om oss, ifall vi stode i omvänt förhållande till dem.
Den anförda gyllene regeln innebär samma sanning som följande ord: ”Med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt eder igen.” Vad vi göra mot andra, vare sig det är gott eller ont, skall visserligen återverka på oss själva till välsignelse eller förbannelse. Vadhelst vi giva, skola vi få igen. Samma jordiska välsignelser, som vi delgiva andra, erhålla vi ofta tillbaka. Vad vi giva kommer ofta i nödens stund tillbaka till oss i dubbelt mått. Dessutom bliva alla gåvor återbetalda i detta livet genom en fullständigare uppenbarelse hos oss av hans kärlek, som är själva summan av all himmelsk härlighet och alla himmelska skatter. Men även det onda, som vi utöva mot andra, få vi igen. Envar, som fördömt andra eller gjort dem missmodiga, skall tå genomgå samma erfarenhet. Han skall få känna vad de lidit till följd av hans brist på sympati och ömhet mot dem.
Det är av kärlek till oss, som Gud låter det ske så. Han vill leda oss till att avsky vårt eget hjärtas hårdhet och i stället upplåta våra hjärtan för Jesus, att han må bo där. Sålunda har även det onda något gott med sig, och vad som synes vara en förbannelse blir till en välsignelse.
Dessa sanningar äro kristendomens sanna principer. Allt, som ej överensstämmer härmed, är falskt. En religion, som leder oss till att förakta våra medmänniskor, vilka vår Frälsare uppskattat så högt, att han utgivit sig själv för dem; en religion, som leder oss till att försumma att lindra andras nöd, lidanden eller oförrätter, är en falsk religion. Då vi ej fästa någon uppmärksamhet vid de fattigas, de lidandes och de fallnas behov, visa vi oss vara Kristi förrädare. Kristendomen har så liten kraft i denna världen, emedan människorna bekänna Kristi namn, men i sitt dagliga liv förneka hans karaktär. Herrens namn blir hädat genom ett sådant tillvägagående.
Om den apostoliska församlingen på den tid, då den uppståndne Frälsarens härlighet omstrålade den står det skrivet, att ”ingen enda kallade något av det han ägde för sitt”. ”Bland dem fanns ingen, som led nöd.” ”Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herrens Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla.” ”Och ständigt, var dag, voro de en- dräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald och lovade Gud. Och allt folket var dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas” (Apg. 4:32, 34, 33; 2:46, 47).
Man kan genomforska hela himmelen och jorden, och man skall likväl ej finna någon sanning, som är mera tydligt uppenbarad än den, som visar sig i välgärningar mot dem, som behöva vår sympati och vår hjälp. Här hava vi sanningen, såsom den är i Kristus Jesus. Då de, som bekänna Kristi namn, praktisera dessa grundsatser, skall evangelii verk gå framåt med samma kraft som på apostlarnas tid.
”Den port är trång och den väg är smal, som leder till livet.”
På Kristi tid bodde folket i städer, som voro omgivna av murar. Dessa städer voro i flesta fall belägna på kullar eller berg. Till portarna, som stängdes vid solnedgången, ledde branta, klippiga stigar, och de som färdades hemåt vid dagens slut, måste ofta skynda sig uppåt dessa svårbevandrade stigar för att hinna fram till porten, innan den stängdes. Den som kom för sent, blev lämnad utanför.
Dessa smala, branta stigar, som ledde hemåt, använde Jesus som en intrycksfull bild av den kristnes vädjobana. Den väg, som jag förelagt eder att vandra, ville han säga, är smal, och porten är svår att komma igenom; ty den regel, jag givit eder, att I skolen handla mot andra, såsom I önsken, att de skola handla mot eder, utestänger allt högmod och all själviskhet. Det finns en bredare väg, men den leder till fördärvet. Den som önskar vandra på det andliga livets väg, måste ständigt sträva uppåt. Han måste vandra med de få, emedan den stora mängden väljer den väg, som leder nedåt.
På den väg, som leder till döden, kan den stora mängden medföra all sin världslighet, all sin själviskhet, allt sitt högmod, all sin oärlighet och allt sitt moraliska fördärv. Där finnes rum för varje människas egna meningar och läror samt tillfälle för henne alt följa sina egna böjelser och göra vad helst hennes egenkärlek föreskriver. Man behöver icke söka efter den väg, som leder till fördärv, ty porten är vid och vägen är bred, och människorna äro av naturen benägna att gå på denna dödens väg.
Men vägen till livet är smal, och porten är trång. Den är för smal, för att vi skulle kunna taga någon skötesynd med oss. Våra egna vägar, vår egen vilja, våra onda vanor måste vi övergiva, om vi vilja vandra på Herrens väg. Den som önskar tjäna Kristus, kan icke följa världens tänkesätt eller rätta sig efter världens måttstock. Himmelens stig är för smal för rang och rikedom, ståt och lyx; den är för smal för äregirighet, för brant och svårbevandrad för dem, som älska maklighet. Arbete, tålamod, självuppoffring, vanära, fattigdom, ”gensägelse” av syndare -- allt detta fick Kristus lida. Även vi måste förvänta att utstå sådant, om vi någonsin skola få inträde i Guds paradis.
Vi böra dock ej därav draga den slutsatsen, att den väg, som drager uppåt, är endast svår att vandra på och att den väg, som drager nedåt, alltid är lätt och bekväm. Utefter hela den väg, som drager till döden, förekomma lidanden och svårigheter, sorger och missräkningar. Genom varningar söker Gud draga oss bort från denna väg. Hans kärlek har gjort det svårt för människan att genom likgiltighet och halsstarrig- het fördärva sig själv. Det är sant, att den breda vägen är lockande, men all dess lockelse är endast bedrägeri, ty på den vägen möter man bittert samvetsagg och tärande ängslan. Somliga torde tro, att det är behagligt att följa världens högmod och äregirighet, men slutet på det hela blir sorg och smärta. Själviska planer kunna förespegla oss smickrande löften och ingiva oss förhoppning om behagliga njutningar, men vi skola finna, att sådan lycka är bemängd med gift, att livet förbittras av förhoppningar, som endast äro grundade på själviskhet. Porten till den väg, som leder nedåt, torde vara bekransad med blommor, men vägen är beströdd med törnen. De ljusa utsikter, som lysa från ingången till denna väg, försvinna i förtvivlans mörker, och den själ, som fortsätter på denna väg, skall omsider försjunka i den eviga nattens mörker.
Överträdarens väg är hård, men vishetens ”vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga” (Ords. 13: 15; 3: 17). Varje uttryck av lydnad mot Kristus, varje självuppoffrande handling för hans skull, varje i tålamod uthärdad prövning, varje seger över frestelser är ett steg framåt mot en slutlig och härlig seger. Om vi följa Kristus såsom vår ledsagare, skall han leda oss på trygga stigar. Ej ens den djupast sjunkne syndare behöver taga miste om denna väg. Den som med fruktan söker därefter, behöver ej förlora det rena och heliga ljuset. Ehuru stigen är så smal och så helig, att synden ej kan fördragas där, hava dock alla tillträde till densamma, och icke en enda tvivlande eller fruktande själ behöver säga: ”Gud bryr sig icke om mig.”
Vägen må vara stenig och brant, och det torde finnas bråddjup till höger och till vänster. Den må vara mödosam för den trötte och efter vila längtande pilgrimen. Den försmäktande stridsmannen måste kämpa ännu en tid; den missmodige måste ännu fasthålla sitt hopp, men med Kristus såsom sin ledsagare skall han omsider uppnå den efterlängtade hamnen. Kristus själv har vandrat denna väg och jämnat den för våra fötter.
Överallt utefter denna uppåtgående, till evigt liv ledande väg, finna vi fröjdekällor för trötta pilgrimers uppfriskning. De som vandra på visdomens stigar, kunna njuta stor glädje mitt under svåra prövningar, ty den de älska, vandrar vid deras sida, fastän de icke se honom. Vid varje steg uppåt urskilja de allt tydligare Guds ledande hand, och deras stig upplyses allt klarare av strålar från den himmelska härligheten, medan deras lovsånger uppstiga med tilltagande styrka till Guds tron, där de blandas med änglarnas jubelsång. ”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd” (Ords. 4: 18).
”Kämpen för att komma in genom den trånga dörren.”
Den försenade vandraren, som skyndade sig för att hinna till stadsporten, innan solen gick ned, hade ingen tid att stanna och betrakta sevärdheter utefter vägen. Hans hela sinne var upptaget av ett enda: att komma in genom porten. Samma iver, sade Jesus, fordras i det kristliga livet. Jag har, ville han säga, för eder öppnat karaktärens härlighet, som är mitt rikes sanna härlighet. Den erbjuder icke något jordiskt herravälde eller självisk övermakt, men den är värd eder högsta strävan. Jag kailar eder icke till strid för att ernå herravälde över jordens stora riken, men I fån därför ej tänka, att det icke finnes någon strid att utkämpa eller någon seger att vinna. Tvärtom måsten I kämpa till det yttersta för att inkomma i mitt andliga rike.
Den kristnes liv kan liknas vid en kamp eller ett segertåg, men den seger, som skall vinnas, vinnes icke genom mänsklig kraft. Stridsfältet är det mänskliga hjärtat. Den strid, som måste utkämpas -- den största strid, som någonsin utkämpats av människor -- innebär, att vi helt underkasta oss Guds vilja och överlämna vårt hjärta åt honom, så att hans kärlek må helt intaga det. Den gamla naturen, som är född av blod och av kötts vilja, kan icke ärva Guds rike. De gamla vanorna och de medfödda böjelserna måste uppoffras.
Den som vill inkomma i det andliga riket, skall finna, att han måste kämpa såväl mot den onda naturens böjelser oeh passioner som mot de onda andarna i mörkrets rike. Själviskheten och högmodet uppresa sig mot allt, som är ägnat att uppenbara synden, och vi kunna naturligtvis icke i vår egen kraft besegra onda böjelser och vanor, som söka bibehålla herraväldet över oss. Vi kunna ej själva övervinna den mäktige fiende, som vill hålla oss kvar under sin förföriska makt. Gud allena kan giva oss segern. Han vill, att vi skola behärska oss själva samt kontrollera vår vilja och våra böjelser. Men han kan icke komma oss till hjälp utan vårt samtycke och vår samverkan. Guds Ande verkar genom människans sinnes- förmögenheter. Vi måste därför öppna våra hjärtan för dess omskapande kraft, och det är nödvändigt att samverka med Gud av alla de krafter, som vi äro i besittning av.
Segern vinnes icke utan ihärdig bön eller utan att vi ständigt ödmjuka oss själva. Vår vilja kan icke tvingas till samverkan med gudomliga medel, utan måste frivilligt överlämna sig i Guds händer. Vore det möjligt att påtvinga oss Guds Andes inflytelse, så skulle detta dock icke göra oss till kristna eller till passande undersåtar i det himmelska riket. Satans makt skulle icke därigenom bliva bruten. Vi måste förena vår vilja med Guds vilja, men vi äro icke i stånd att av oss själva med alla våra önskningar och uppsåt underordna oss Guds vilja. Om vi äro
”villiga att göras villiga”, skall dock Gud utföra detta verk i oss ja, t. o. m. ”bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och ... taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad”. Då skola vi arbeta ”med fruktan och bävan” på vår frälsning. ”Ty Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske” (2 Kor. 10:5; Fil. 2: 12, 13).
Många, som känna sig dragna av Kristi kärlek och himmelens härlighet, rygga dock tillbaka för de villkor, genom vilka de kunna tillgodogöra sig de kristliga dygderna. Många vandra på den breda vägen, vilka icke känna sig tillfredsställda med den. De längta efter att bliva frigjorda från syndens träldom, och i sin egen kraft söka de stå emot syndiga vanor, som vidlåda dem. De rikta sin blick mot den smala vägen och den trånga porten; men själviska nöjen, kärlek till världen, högmod och oheliga strävanden hindra dem från att komma till Frälsaren. De inse, att alla avgudar, som de hylla, måste utdrivas från själen, varje syndig njutning övergivas och alla världsliga hinder undanröjas, om de skola kunna gå in genom den trånga porten. Men det fordras uppoffring att övergiva de ting, som de älska, och att låta sin vilja bliva Guds vilja underdånig, och detta gör, att de tveka och vackla samt även vända tillbaka. ”Många skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det.” De längta efter det goda, de göra även försök att komma i besittning därav, men de hava icke ett fast beslut att vinna det, vad det än må kosta.
Vårt enda hopp om att kunna vinna seger ligger däri, att vi förena vår vilja med Guds, att vi dagligen och stundligen samverka med honom. Vi kunna icke omhulda det egna jaget och likväl vänta att inkomma
i Guds rike. Om vi någonsin skola uppnå ett heligt liv, måste det ske därigenom, att vi förneka oss själva och erhålla Kristi sinne. Högmod och självrätt- färdighet måste korsfästas. Äro vi villiga att betala det pris, som fordras av oss? Äro vi villiga att komma i fullkomlig överensstämmelse med Guds vilja? Om vi icke det äro, kan Guds omskapande nåd icke uppenbaras i oss.
Den kamp, som vi skola upptaga, är ”trons goda kamp”. Aposteln Paulus säger: ”För det målet arbetar och kämpar jag, i enlighet med hans kraft, som mäktigt verkar i mig” (Kol. 1:29).
Då Jakob hade kommit till den mest kritiska vändpunkten i sitt liv, gick han avsides för att bedja. Han hade ett enda mål -- att hans karaktär måtte omdanas; men under det han kämpade med Gud, trodde han, att en fiende lade sin hand på honom, och hela natten kämpade han för sitt liv. Men hans själs fasta beslut blev ej förändrat genom den fara, som hotade hans liv. När hans krafter voro nästan helt uttömda, uppenbarade ängeln sin gudomliga kraft, och vid hans beröring visste Jakob, vem det var, som han kämpat med. Sårad och hjälplös, föll han nu i sin Frälsares armar och bad innerligen om hans välsignelse. Han lät sig icke förskräckas, ej heller upphörde han med sitt innerliga bedjande. Och Kristus hörde denne hjälplöse och ångerfulle själs bön och besvarade den i överensstämmelse med sin förmaning: ”Eller ock måste man söka skydd hos mig och göra fred med mig; ja, fred måste man göra med mig” (Jes. 27: 5). Jakob bad beslutsamt: ”Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.” Den han kämpade med ingav honom denna beslutsamma anda. Det var han, som gav honom seger och förändrade hans namn från Jakob till Israel, sägande: ”Ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger” (1 Mos. 32:26,28). Vad Jakob fåfängt kämpat för i sin egen kraft, vann han nu genom att överlämna sig i sin motståndares händer och genom en fast tro. ”Detta är den seger, som har övervunnit världen: vår tro” (1 Joh. 5:4).
”Tagen eder till vara för falska profeter.”
Falska lärare skulle uppstå och leda människorna bort från den smala vägen och den trånga porten. För dessa skulle vi taga oss till vara. Ehuru de gå klädda i fårakläder, äro de invärtes glupande ulvar. Jesus säger oss, hur vi skola kunna skilja falska lärare från sanna: ”Av deras frukt skolen I känna dem”, säger han. ”Icke hämtar man väl vindruvor från törnen eller fikon från tistlar?”
Han säger icke, att vi skola pröva dem med hänsyn till deras ord eller deras stortaliga bekännelse. De måste dömas i överensstämmelse med Guds ord. ”Till lagen, till vittnesbördet”, om de icke tala i överensstämmelse med dessa, så finns det intet ljus hos dem (Jes. 8: 20). ”Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord, som giva kunskap” (Ords. 19:27). Vilket budskap förkunna dessa falska lärare? Lär det oss att frukta och ära Gud? Leder det oss till att uppenbara vår kärlek till honom genom ett troget efterlevande av hans bud? Om människorna icke inse den moraliska lagens stora betydelse, om de ringakta Guds bud, om de överträda det minsta av dessa bud och lära människorna så, skola de aktas för intet bland himmelens invånare, och vi kunna då veta, att deras anspråk äro grundlösa. De utföra just det verk, som påbörjades av mörkrets furste, Guds fiende.
Icke alla äro kristna, som bekänna Kristi namn och hava ett kristligt sken. Jesus sade: ”Många skola på den dagen säga till mig: Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag betyga för dem: Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän” (Matt. 7: 22,23).
De tro, att de ha rätt, men ha det icke. På samma gång de göra anspråk på att Kristus är deras Herre och tro sig utföra stora gärningar i hans namn, äro de dock ogärningsmän. ”Väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord, men deras hjärtan stå blott efter egen vinning.” Den som framhåller Guds ord för dem, ”är för dem, såsom när någon, som har vacker röst och spelar väl, sjunger en kärleksvisa; de höra väl dina ord, men göra icke efter dem” (Hes. 33: 31,32).
Att man endast bekänner sig vara en Kristi lärjunge är till ingen nytta. Den tro på Kristus, som frälsar själen, är icke, vad många säga den vara. Man behöver blott tro, icke hålla lagen, säga de; men en tro, som icke leder till lydnad, är förmätenhet. Aposteln Johannes säger: ”Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen” (1 Joh. 2:4). Må ingen föreställa sig, att äktheten av någons kristendom eller någons predikan bevisas genom underverk eller genom vad som synes vara Guds särskilda ledning och försyn. Då en person talar förringande om Guds ord och upphöjer sina egna intryck, känslor och handlingar över den gudomliga måttstocken, då kunna vi förstå, att det finns ”intet ljus hos dem.”
Lydnad är provet på lärjungaskap. Det är hållandet av Guds bud, som bevisar människans uppriktighet, i det hon bekänner sig älska Gud. Då den lära, som vi antagit, fördriver synden från våra hjärtan, renar själen från besmittelse och frambringar helgelsens frukter, då kunna vi veta, att den är Guds sanning. Då giv- mildhet, vänlighet ömhjärtenhet och sympati uppenbaras i vårt liv, då hjärtat fröjdas över rättfärdiga handlingar, då vi upphöja Kristus och icke oss själva, då är det uppenbart, att vår tro är av det rätta slaget. ”Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud” (1 Joh. 2: 3).
”Likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.”
Folket, som hörde Jesus tala, blev djupt berört av vad han sade. Den gudomliga skönheten hos de san- ningsprinciper, han framhöll, tilltalade dem, och hans allvarliga varningar voro för dem som den hjärterann-sakande Gudens egen röst. Hans ord träffade själva roten av deras gamla idéer och meningar, och de insågo, att om de skulle följa hans lära, krävde det en förändring av alla deras vanor, tankar och gärningar. Därigenom komme de i strid med sina religiösa lärare, emedan det skulle medföra ett nedrivande av hela den religionsbyggnad, som deras rabbiner byggt upp under gångna släktled. Därför, på samma gång som åhörarna i sina hjärtan erkände sannfärdigheten av Jesu lära, var endast ett fåtal av dem redo att antaga den såsom sin levnadsregel.
Jesus avslutade sin bergspredikan med en slående och livlig belysning av den stora nödvändigheten av att efterleva de ord, han hade talat. I den skara, som trängdes omkring honom, voro många, som hade tillbringat hela sitt liv vid Galileiska havet. Då de nu sutto på bergssluttningen och lyssnade till hans ord, kunde de se dalar och dälder, genom vilka bergsströmmarna slingrade sig ned mot havet. Under sommaren utsinade många av dessa helt och hållet, så att endast de torra, gyttjetäckta strömfårorna voro kvar. Men då vinterns stormar rasade över bergen, blevo dessa strömmar strida, forsande floder, som översvämmade lågländerna och bortsopade allt, som kom i deras väg. Då hände icke så sällan, att lanthyddor, som blivit byggda på gräsbunden mark, där man trodde, att de voro utom all fara, blevo bortsopade. Men längre uppåt bergssluttningge var icke så inbju-dande som nere på degröna ängarna. Men de voro grundade på klippan, och de kunde icke omstörtas varken av vind eller storm eller floder.
Den som anammar Kristi ord och lägger dem till grund för sin karaktär och sitt liv, är lik den, som sålunda byggde sitt hus på klippan. Flera hundra år förut hade profeten Jesaja sagt, att ”Guds ord förbliver evinnerligen” (Jes. 40:8.) Och då Petrus senare anförde dessa ord, tillade han: ”Det är detta ord, som har blivit förkunnat för eder såsom ett glatt budskap” (1 Petr. 1: 25). Guds ord är det enda bestående, som världen känner till. Det är en säker grundval. ”Himmel och jord skola förgås”, säger Jesus, ”men mina ord skola aldrig förgås” (Matt. 24: 35).
De ord, Jesus talade i sin bergspredikan, innehålla lagens stora grundprinciper, ja, de äro ett uttryck för Guds egen natur. Den som bygger på dem, bygger på Kristus, tidsåldrarnas klippa. Genom att anamma ordet anamma vi Kristus. Och endast de, som sålunda mottaga hans ord, bygga på honom. ”Annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus” (1 Kor. 3: 11). ”Ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta” (Apg. 4: 12). Kristus eller ordet, Guds uppenbarelse -- uppenbarelsen av hans karaktär, hans lag, hans kärlek, hans liv -- är den enda grund, varpå vi kunna bygga en beståndande karaktär.
Vi bygga på Kristus genom att lyda hans ord. Endast den, som övar rättfärdighet, är rättfärdig. Helighet består ej blott i lyckliga känslor, den består i ett helt överlämnande åt Gud för att göra hans vilja. Då Israels barn voro lägrade vid gränsen till det förlovade landet, var det ej nog för dem att ha kännedom om Kanaans land eller att sjunga Kanaans sånger. Detta ensamt kunde icke sätta dem i besittning av landets vingårdar och allt dess övriga goda. För att verkligen få njuta av allt detta måste de taga landet i besittning och uppfylla villkoren genom att öva en levande tro på Gud och genom att tillgodogöra sig hans löften, under det de efterkommo hans undervisning.
Religionen består i efterlevnad av Kristi ord, icke för att man skall förtjäna hans ynnest, utan därför att man helt oförtjänt mottagit hans kärleks gåva. Kristus grundar icke människans frälsning endast på bekännelse, utan fastmer på en tro, som uppenbarar sig i rättfärdighet. Gärningar och icke blott ord är vad som förväntas av Kristi efterföljare. Det är genom handling karaktären utvecklas. ”Alla de, som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn” (Rom. 8: 14). Icke de, som endast bliva berörda av Guds Ande, icke de, som nu och då giva vika för dess inflytelse, utan de, som ledas eller drivas av Anden, de äro Guds barn.
Önskar du bliva en Kristi efterföljare, men ej vet, hur du skall börja; är du i mörker, men ej vet, hur du skall finna ljuset, besluta dig då i ditt hjärta att lyda Gud, så långt du fått ljus i hans ord. Hans kraft, själva hans liv är i hans ord, och i den mån du mottager hans ord, skall det även giva dig kraft att lyda. I den mån du följer det ljus, som lyser på din stig, skall du få ännu större ljus. Du bygger då på Guds ord, och din karaktär utbildas då till likhet med Kristi karaktär.
Kristus, den sanna grundvalen, är en levande sten, och hans liv delgives alla, som bygga på honom. ”Låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus” (1 Petr. 2:5). ”I vilken [Kristus] allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren” (Ef. 2: 21). Stenarna sammanväxa till ett med grundvalen, emedan det hela genomströmmas av ett gemensamt liv. Den byggnaden kan ingen storm omstörta, ty det, som äger Kristi liv, förbliver lika länge som han själv.
Men varje byggnad, som är uppförd på annan grund än Guds ord, skall ramla omkull. Den som i likhet med judarna på Kristi tid bygger på mänskliga idéers och mänskliga lärors grund, på av människor upp- uppfunna former och ceremonier eller på gärningar, som han kan utöva oberoende av Kristi nåd --en sådan individ bygger sitt karaktärshus på den lösa sanden. Frestelsens häftiga stormar skola bortsopa denna sandiga grundval och utströ spillrorna av hans ramlade hus på tidens strand.
”Därför säger Herren, Herren så: ... Och jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänk-lodet. Och hagel skall slå ned eder lögntillflykt, och vatten skall skölja bort edert beskärm” (Jes. 28: 16, 17).
Men ännu i dag ljuder nådens röst till syndaren: ”Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?” (Hes. 33: 11). Den röst, som än i dag talar till den ångerfulle, är hans röst, vilken under hjärteångest utropade, då han blickade ned från berget över den stad han älskade: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem, som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde” (Matt. 23: 37,38).
I Jerusalem såg Jesus en bild av världen, som hade föraktat och förkastat hans nåd. Han grät, o du hårda och kalla hjärta, över dig! Till och med då Jesu tårar vätte berget, kunde Jerusalem ha omvänt sig och blivit räddat från den hotande förstörelsen. Ännu en liten tid var Jerusalem i tillfälle att mottaga Guds gåva. Så, ohjärta, talar Kristus ännu till dig med kärlekens röst: ”Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig” (Upp. 3:20).
”Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag” (2 Kor. 6: 2).
Du, som förtröstar på dig själv, du bygger pa sanden. Men det är ännu icke för sent att undfly det hotande fördärvet. Fly, innan stormen bryter lös, till den säkra klippan! ”Därför säger Herren, Herren så: Se, jag har lagt i Sion en grundsten, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, fast grundad; den som tror på den behöver icke fly.” ”Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar; ty jag är Gud och eljest ingen.” ”Frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.” ”Men Israel bliver frälst genom Herren med en evig frälsning; aldrig i evighet skolen I komma på skam och varda till blygd” (Jes. 28: 16; 45: 22; 41: 10; 45: 17).