De som färdas på den smala vägen, tala om den glädje och lycka, som väntar dem vid resans slut. Deras sinnen äro ofta sorgsna, men de stråla dock stundom av en helig glädje. De äro icke klädda likt dem, som färdas på den breda vägen, ej heller tala och handla de likt dem. De ha fått ett föredöme. En smärtornas man, förtrogen med krankhet, banade vägen för dem och vandrade själv på den. Hans efterföljare se hans fotspår och bliva styrkta och uppmuntrade. Han vandrade i trygghet; och så kunna även de göra, om de följa hans fotspår.
Den breda vägen
På den breda vägen äro alla upptagna med sig själva, sina kläder och sina njutningar. De hängiva sig villigt åt glädje och gamman och tänka icke på resans slut -- på det säkra fördärv, som väntar vid vägens ände. Varje dag närma de sig sin undergång, men i sin galenskap rusa de framåt allt fortare. O, hur fasansfullt syntes ej detta för mig!
Jag såg många resenärer på den breda vägen, vilka buro följande motto: ”Död för världen. Alltings slut är nära. Varen ock I redo.” De hade samma utseende som de fåfänga människorna omkring dem, med undantag av en skugga av sorg, som jag lade märke till på deras anleten. De hade samma samtalsämnen som sina muntra, tanklösa medvandrare, men stundom pekade de med stor tillfredsställelse på det, som var skrivet på deras kläder, och uppmuntrade andra att skriva detsamma på sina. De befunno sig på den breda vägen, men ville ändå låta påskina, att de voro i den skaran, som färdades på den smala vägen. De som voro omkring dem, kunde säga: Det finnes ingen skillnad mellan oss. Vi äro alla lika. Vi kläda oss, vi tala och vi handla på samma sätt.
Det visades mig, hur somliga sabbatshållare efterlikna världen. O, jag såg, att det är en skam för deras bekännelse, en vanära för Guds sak. De förneka sin bekän-nelse. De tro, att de icke likna världens barn, men de äro så lika dem i klädedräkt, i samtal och i handlingar, att det inte finnes någon skillnad. Jag såg dem pryda sina dödliga kroppar, vilka när som helst kunna beröras av Guds finger och läggas på plågans läger. O, då, när de närma sig sin sista stund, skola de gripas av dödsfruktan, och den stora frågan kommer att bli: Är jag beredd att dö, beredd att träda inför Guds domstol och göra räkenskap för mitt liv?
Fråga dem då, om de ha någon lust att pryda sina kroppar, och om de ha något begrepp om vad det betyder att vara beredd att träda inför Gud. De skola säga dig, att om de finge leva om sitt förflutna liv, skulle de uppställa högre ideal och söka undfly världens dårskaper, dess fåfänglighet och dess högmod, de skulle pryda sin kropp med en blygsam klädedräkt och bliva ett exempel för sin omgivning. De skulle leva till Guds ära.
Varför är det så svårt att föra ett liv i självförnekelse och ödmjukhet? Jo, emedan kristna bekännare icke äro döda för världen. Det är lätt att leva, efter att vi äro i så hänseende döda. Men många längta efter Egyptens köttgrytor. De ha en benägenhet att kläda sig och att handla så mycket som möjligt i överensstämmelse med världen -- och likväl gå till himmelen. Sådana ämna taga sig dit på någon annan väg. De ingå icke genom den trånga porten och på den smala vägen.
Sådana människor skola stå utan ursäkt. Många klä-da sig såsom världen för att kunna bliva inflytelserika. Men därvid begå de ett beklagligt och ödesdigert misstag. Om de vilja få ett sant och frälsande inflytande, må de leva enligt sin bekännelse, visa sin tro genom en rättskaffens vandel och göra avståndet stort mellan den kristne och världen. Jag såg, att orden, klädedräkten och handlingarna skulle bära vittnesbörd om Gud. Då skola de utöva ett heligt inflytande, och alla skola erfara, att de ha varit med Jesus. De icke troende skola se, att den sanning vi bekänna oss till, har ett heligt inflytande, och att tron på Kristi återkomst omskapar sinnelaget hos män och kvinnor. Om någon önskar gagna sanningen genom sitt inflytande, må han leva den i sitt liv och sålunda söka efterlikna det ödmjuka Föredömet.
Förberedelse för Kristi återkomst
Jag såg, att Gud hatar högmod, och att alla de hög-modiga och de, som göra orätt, skola bli såsom agnar och skola bli uppbrända på den stora dagen. Jag såg, att den tredje ängelns budskap måste verka som en surdeg på mångas hjärtan, som bekänna sig tro på det, och rensa bort deras högmod, själviskhet, girighet och kärlek till världen.
Skall Jesus, då han kommer, finna ett folk som liknar världen, och skall han kännas vid dem som sitt folk, som han har renat åt sig? O, nej! Endast de rena och heliga skall han kännas vid. De som ha blivit rena och vita genom lidande, och de som ha förblivit obefläckade och avskilda från världen, skall han känna igen.
När jag erfor den förfärliga sanningen, att Guds folk sökte efterlikna världen, och att många av dem, som bekände sig vara den milde och kärleksfulle Mästarens lärjungar, endast genom namnet skilde sig från de otroende, blev min själ djupt bedrövad. Jag såg, att Jesus blev sårad och offentligen vanärad. När ängeln med sorg såg, att Guds egendomsfolk älskade världen, blev delaktigt av dess ande och följde dess seder och bruk, sade han: ”Avskiljen eder! Avskiljen eder! på det att I icke mån få eder lott med skrymtare och otrogna utanför staden. Eder bekännelse skall endast förorsaka eder större kval, och edert straff skall bliva strängare, därför att ni visste Herrens vilja, men icke handlade därefter.”
De som bekänna sig tro den tredje ängelns budskap, skada ofta Guds sak genom lättsinne, skämt och tomt tal. Jag fick se, att detta onda florerade inom hela vårt folk. Jag såg, att vi måste ödmjuka oss inför Herren. Guds Israel skulle sönderriva sina hjärtan, icke sina kläder. Barnslig enfald är sällsynt; man tänker mer på människors gillande än på Guds misshag.
Ängeln sade: ”Renen edra hjärtan, på det att Herren ej må hemsöka eder och låta eder sköra livstråd klippas av, så att ni läggas ned i edra gravar, blottställda och oförberedda i domen. Om ni också icke bliva lagda i graven, komma edra hjärtan att bliva alltmer förhärdade, om ni icke snart söka frid med Gud och skilja eder från världen, och ni komma att falla offer för självbedrägeri, i det ni tro att ni äro beredda, och ni skola inse edert misstag för sent, för att säkra eder om ett välgrundat hopp”. (”Testimonies for the Church”, Band 1, sid. 127--134.)