”Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder klädedräkt. Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud.”
Det mänskliga förståndet har alltid sökt att kringgå eller åsidosätta Guds ords tydliga föreskrifter. Under varje tidsålder har den största delen av dem, som bekänna sig vara Kristi efterföljare, förbisett de föreskrifter som anbefalla självförnekelse och ödmjukhet, och som kräva blygsamhet och enkelhet i tal, uppförande och klädedräkt. Följderna ha alltid blivit desamma: likgiltighet för evangeliets lärdomar leder till antagande av världens moder, seder och grundsatser. Levande gudaktighet lämnar rum för död formalism. Gud och hans kraft vika bort från dessa kretsar, som älska världen, men uppenbarar sig i en skara ödmjuka gudsdyrkare, som äro villiga att lyda det heliga ordets föreskrifter. Detta har upprepat sig under många generationer. Olika samfund ha uppstått, det ena efter det andra, och ha i stor utsträckning förlorat sin tidigare kraft, i samma mån som de övergivit sin enkelhet.
En snara för Guds folk
När vi märka den kärlek till nymodigheter och prål, som härskar bland den närvarande sanningens bekännare, fråga vi sorgset: Vilja Guds barn icke lära något av gångna tiders historia? Det finnes få, som förstå sina egna hjärtan. Modets fåfänga och lättsinniga trälar kunna måhända göra anspråk på att vara Kristi efterföljare, men deras klädedräkt och samtal vittnar om, vad som sysselsätter deras tankar och fyller deras känsloliv. Deras liv förråda deras kärlek till världen, och denna gör anspråk på dem.
Hur kan den som en gång smakat Kristi kärlek, vara tillfreds med modets lättsinne? Mitt hjärta blöder, då jag ser, att de som bekänna sig efterfölja den ödmjuke och kärleksfulle Frälsaren, ivrigt söka efterlikna världens sätt att kläda sig. Trots att de ha ett sken av gudaktighet, kunna de knappast skiljas från de otroende. De finna ingen glädje i ett religiöst liv. De ägna sin tid och sina penningar åt att kläda sig så, att de vinna uppmärksamhet.
Högfärd och överdrift i fråga om klädedräkt är en synd, som isynnerhet kännetecknar kvinnan. Därför riktar sig apostelns förmaning direkt till henne: ”Likaså vill jag att kvinnorna skola uppträda i hövisk dräkt, att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar och guld eller pärlor eller dyrbara kläder, utan med goda gärningar, såsom det höves kvinnor som vilja räknas för gudfruktiga.”
En reform är nödvändig
Vi se hur en synd, som Guds ord fördömer, ständigt tilltager i församlingen. Vad är de ledandes skyldighet med avseende på detta förhållande? Kan församlingen utöva det inflytande den borde, medan många av dess medlemmar följa modets föreskrifter hellre än Guds uttryckliga vilja? Hur kunna vi hoppas på den helige Andes närvaro och bistånd, om vi tillåta sådana ting att före-finnas hos oss? Kunna vi förbliva tysta, då Kristi lärdomar åsidosättas av hans bekännare?
Dessa förhållanden bringa sorg och förvirring över dem, som ha ledningen av Guds församling. Vilja icke mina kristna systrar själva frimodigt och under bön tänka över denna sak? Vilja de icke söka ledning i Guds ord? Den tid man förslösar på att åstadkomma en dräkt, som överensstämmer med världens smak, borde ägnas åt innerlig hjärterannsakan och bibelstudium. De timmar som missbrukas i arbetet med onödiga utsmyckningar, kunde bliva värdefullare än guld, om de tillbringades under strävan att erhålla goda grundsatser och nyt tiga insikter.
Mitt hjärta ömmar, när jag lägger märke till unga kvinnor, som bekänna sig vara Kristi efterföljare, men äro fullständigt okunniga om hans karaktär och vilja. Dessa ungdomar ha varit nöjda med den näring, som agnar erbjuda. Världens glitter synes dem värdefullare än de eviga rikedomarna. Själens förmågor, som kunde utvecklas genom tankar och studium, tillåtas ligga slumrande, och känslolivet förbliver oförädlat, ty den yttre klädnaden anses vara av större betydelse än ett kärleksfullt sinne och en sund själ.
Den inre prydnaden
Skola Kristi efterföljare söka erhålla den invärtes prydnaden, den milda och stilla ande, som Gud värderar så högt, eller skola de föröda sin korta nådatid genom onödigt arbete för att kunna väcka uppseende? Herren vill, att kvinnan ständigt skall sträva efter att fullkomna både sitt förstånd och sitt sinnelag, i det hon vinner intellektuell och moralisk styrka till att leva ett nyttigt och lyckligt liv -- en välsignelse för världen och en heder för Skaparen.
Jag skulle vilja fråga de unga av idag, som bekänna sig tro på den närvarande sanningen, i vilket avseende de förneka sig själva för sanningens skull. Lägga de fram saken inför Gud i bön, när de önska skaffa sig ett klädesplagg eller en prydnadssak, för att få veta, om den helige Ande vill samtycka till denna utgift? Lägga de sig vinn om att inte vanära sin trosbekännelse, då de skaffa sig kläder? Kunna de göra anspråk på Herrens välsignelse över den tid, som sålunda använts? Det är en sak att förena sig med församlingen, men en annan sak att erhålla gemenskap med Kristus. Ohelgade kristna bekännare, som älska världen, utgöra en av de farligaste orsakerna till svaghet inom Kristi församling.
Denna tid kännetecknas av en nöjeslystnad, som saknar motstycke i världshistorien. Slöseri och hänsynslös omåttlighet råda allestädes. Massan jagar efter nöjen. Sinnet blir ytligt och flärdfullt, emedan det icke vänjes vid eftertanke eller uppfostras genom studier. Oförnuftig känslosamhet tager överhand. Gud fordrar att varje själ skall bliva bildad, förfinad och förädlad. Men alltför ofta får utbildningen giva vika för modereglernas efterföljande och för ytliga nöjen. Kvinnor tillåta sina själar att bliva utmärglade och outvecklade på grund av modet, och därigenom bliva de till förbannelse för sina medmänniskor, snarare än till välsignelse.